Senaste kommentarerna i forumet

Tillbaka nästan på ruta ett.
FAN jag tog tillbaka honom en vecka efter han bott själv i sin lägenhet.
Han ringde ville så gärna komma hem.
Ja vi hade en skön vecka,skönt att hålla om varandra igen.va fort man glömmer allt dåligt för en stund.
Veckan flöt på han tog någon folköl till fotbollen två kvällar.
Fredagen tränade vi ihop badade jacuzzi o hade mysigt.
Lördagen skulle hans mor komma då hade han köpt en bag in box fast vi aldrig skulle köpa hem det mer.
hans mamma dricker max två glas o det borde han veta.
Jag somnade i soffan han satt uppe längre.
Söndagen kom,han var super grining vet inte varför.
Det humöret som han har ibland är vidrigt.
Tror det är suget som gör att han ser sliten o är sur.
Låg i sängen till kl elva jag vaknade redan klockan åtta o stack ut på en joggingtur.
Fotboll igen på Söndagen då hade han en öl kvar åkte till sin lägenhet o hämtade en sak, då hade han folköl med sig hem därifrån. jag kände att humöret började svikta,blev så arg men samtidigt ledsen.
Åkte o jobbade natt,på morgonen när jag kom hem var nästan allt vin slut....så sorgligt.

VARFÖR tog jag tillbaka honom,varför skulle det bli annorlunda nu.
FAN va dum man är. men jag älskar ju honom trots allt och det är det som gör så ont att se någon bli sån slav under alkoholen o vad den gör med honom.
Nu ska han flytta tillbaka igen om två dgr.
Har gråtit i två dagar men just nu vet jag inte vad jag känner.
Vill så gärna leva med min gamla man,men man har nog för höga drömmar som aldrig kommer bli sanna tyvärr.
Tryggheten och tilliten är borta.
Mitt krav nu är att jag klarar inte av att han dricker en droppe om vi ska leva ihop.
Vi ska gå till en alkoholrådgivare nästa vecka,se vad det leder till.....
han får bevisa vad han verkligen vill och att han kan avstå om vi ska leva tillsammans ien i framtiden.
Hoppas han får insikt någongång om sitt beroende åtminstone för sina barns skull.,

Är många och det glädjer mig att Fenix blir stärkt av dem framåt kvällskvisten! Det sporrar mig att dela och fundera lite extra.
Något som jag länge undrat över och tänkt på är att jag har troligen ingen i min direkta närhet, mer än min fru och mina halvt vuxna barn, som fattar eller vill fatta vad jag går igenom med denna grej alkoholen. Det skulle kräva mycket övertalning från min sida för att få vänner och arbetskamrater att acceptera mitt missbruk. Det kommer sig troligen främst av att jag utvecklat ett ganska starkt motstånd, eller tolerans till Alko hålet. När andra rasat ihop i ett hörn kan jag lätt hinka vidare.
Jag har alltid varit en galen, rolig snubbe som älskar att festa och berätta om äventyr och historier.
En sån kan väl inte ha problem?

Dan efter har Ågren alltid hälsat på och varit obarmhärtig och elak.

En annan grej är att jag alltid tränat mycket och hårt. Hade en del framgångar som yngre och ganska tidigt upptäckte jag effekten av att ha tränat hårt och belöna sig med en pilsner. Effekten blev väldigt mycket större då hjärtat fortfarande pumpade hårt och kroppens alla spjäll var öppna!
(Kanske samma effekt med Vodka och Red bull? Har alrig provat) Vilken känsla då att hälla i sig en kall öl och bli lite ljummen i skallen.
En sån kille som tränar så mycket kan väl inte ha problem?

Under en period av mitt liv tränade jag stenhårt varje dag, varje vecka, år ut år in. Tävlade varje helg, och festade gärna varje helg efter loppen. Det var absolut inget som jag reflekterade över just då. Det var min livs stil helt enkelt. På söndagen kunde jag "Straffa" mig själv och springa extra långt för att ta bort min Ågren. Fan vad sjukt när man tänker på det.

Jag har under min vuxna "uppväxt" gått i terapi hos en handfull psykologer. Jag har alltid sökt hjälp själv och det har ibland gett insikt och ibland inte gett ett skit. På senare år tog jag upp alkoholen som ett problem för mig. Men det bemöttes aldrig seriöst. En Psyko sade: Om du bara dricker i positivt syfte så är det inga problem, men aldrig för att dämpa ångest eller negativa känslor!
Tror ni LillPer tog fasta på det sanslösa rådet?
Yes!
Jag har aldrig druckit för att bli negativ, eller då jag varit ledsen, men det rådet är kanon att ge någon som undrar om det kanske är dags att tänka efter lite runt alkoholen! Drick bara för att förstärka det positiva. Hahahaha! Fan, för mig har allt blivit positivt av att dricka, tills det blev negativt.

Kanske det låter lite som jag är hyper eller har en annan störning? Jag har själv funderat mycket på det genom åren, men jag har kommit till den slutsatsen att jag har en rastlös, energisk, kraft som måste ut på något sätt. Jag har massor av glädje och för mycket grubbel ibland. Det tror jag har varit lätt att bedöva den kraften med alkohol då jag inte orkat leva ut min energi på annat. Jag vet i tusan, nu blev det mycket text och lite hyper igen!

I vilket fall som helst så sporrar det mig att skriva då jag förstår, och vet att någon därute läser och förhoppningsvis får ett skratt eller en tanke av det jag skriver.

Min livs stil fortsätter med motion, träning och friluftsliv, men på en helt annan nivå. Skillnaden just nu är att jag är tillfreds med min situation och kan känna att jag är en bra kille utan att prestera. Jag försöker intala mig själv att jag duger gott och väl som jag är, det underlättar.

Fortsättning följer.....

Tänker på er alla.
LP

...också hur du har det?
Kram

...tråd här inne, eller någon annanstans på nätet, om separation.

Det var så sant!
När man bestämt sig för att gå så kommer känslan av den stora kärleken. Plötsligt dyker den där djupa, vänliga,
bekräftande kärleken upp. Då, när uppbrottet är ett faktum och det är omöjligt att återvända. Jag minns det också så
och du bekräftar ju detsamma. Hemsk jämförelse men lite som ljuset nära döden.
Måste väl ha med den inre uppgörelsen att göra skulle jag tro?

Sparsamhet är bra att ha inbyggt i sig, småsnål är däremot hämmande ;)
Bara du vet, vänd och vrid, känn efter. Om det känns trivsamt och möjligt så kör!
Jag tyckte också det var påfrestande att vara inneboende och beroende av andra trots att alla ville väl, så jag har full förståelse.

Kram kram

Hördu Dompa, är inte värsta pseudokonflikten under uppsegling här? Jag är inte så säker på att det där med faderskapet är nåt att ödsla tid på. Vad blir det härnäst? Kommer J berätta att hon fejkade alla orgasmer också?
Jag börjar känna mig som Lilla My.
"Ni skulle int klara er utan mej. Hä skulle bli rena tjänslosåsen alltihop!"
Din nyktra röst i etern
Frk Bitsk

...tack...
Jo, så känns det.
Nu finns en kontakt, den är trevande men jag känner en vilja till förändring och med den kommer respekt.
Inga diskussioner eller djupa samtal men väl en riktning.
Den är befriande och ger ro. Sakta sakta sakta men det är just riktningen som ger hopp.

Var gång jag skriver "en sak åt gången" "det viktigaste först" till dig gäller det lika mycket för mig.
Med hopp det blir en " win-win" för oss båda ;)

Tänker på dig varje dag.
Många kramar vännen

Tjurskalle är det nog vanligast att jag känner mig som och jag tror att många tycker att jag är en tjurskalle!
Kan så få vara idrottens tecken har det varit till och från. Varit till fjälls och åkt skidor både på längden och utför!
Även lite simning och styrka har det blivit hemmavid.
Nu blir det att börja med cykel sessongen . Trött på snön!
Kul att du bott på stränderna i Grekland. Jag testade det ett par somrar under tåg luffar tiden. Droger var det gott om, jag höll mig oftast till öl och "ozzo"
En bekymmers lös tid i livet.
Hoppas allt går som planerat för dig Dompa. Jag ska gå in och läsa din tråd när jag skrivit klart här, jag har varit lite slö och upptagen med annat ett par veckor ( inte sprit)
Jobb familj och träning så klar!
Tänkte tjura igenom även denna vecka utan sponken.

//Paron//

Mt, ja, jag vet, men det är mer att jag trott att han skulel "hitta mig" från början, i början av min tråd, men nu tror jag inte att han plötsligt går in och tittar, om han skulle råka vara aktiv här?!

Tvekar om boendet: det är nog mer att det för visso är dyrt, men det är snål-jaget som talar, för jag kommer nog inte få ett billigare boende någon annanstans. Känner mig pressad av att bo med brorsan och familj, dessa veckorna har de varit iväg på jobb en del, men nu kommer de vara hemma... Behöver tid själv... Plus att jag tror att sambon kommer använda mot mig att jag inte tar hand om barnen själv, eller liknande...
Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ska säga till sambon att jag nu faktiskt har ett "riktigt" boende på g...

Tack Sorgsen, jobbar på det där med skammen...
Du skriver så bra: "Gå vidare på din oupptrampade stig. Den för dig framåt trots att snåret är högt, tätt och taggigt!"
Det är så det känns... Men just idag har jag haft en strimma ljus, också en hel del gråt, en del tveksamhet och allt det där vanliga tramset, men faktiskt gjort några saker för MIG, haft det lite gott och försökt ta en dag i taget, slappna av i det och bara vara. All oro finns kvar, men... Har pratat emd sambon, och han är snäll och vän och påtalar att han älskar mig och att han önskar att jag ska komma hem igen, och jag blir osäker och tvekar på min känsla, men jag är inte på väg hem...

Boendet är ju inte rätt för oss, det är fel typ av boende, på fel sida av stan, MEN det är ett sätt att barnen och jag ska kunna få lugn själva, ett boende tills vidare...

Om du visste vad dina ord gör mig gott: En sak i taget!!!

Blir så glad för din skull!!
Måste kännas gott att ni ökar respekten för varandra, för det är så jag tolkar det - rätta mig om jag har fel!

Stor kram

...favorit-Adde!
Hur mår du?

Just det där med att vi sköter oss själva men samtidigt pratar om saker är det jag menar med den kryptiska gemenskapen.
Känner för första gången på väldigt väldigt länge att jag inte blir bortprioriterad eller idiotförklarad.
Distansen nu känns sund.

Den Gyllene Halvmetern, taget!

De här första cm känns viktiga för mig, tårna pekar åt rätt håll och alla tjugo i samma riktning ;)

Kram

att du inser att du aldrig kommer att kunna nöja dej med ETT glas. Det är ok att insikten känns tung ibland men det är nödvändigt att bearbeta den och lära sej acceptera faktum. Så många före oss har prövat och vi har själva prövat. Det går inte. Men varför ska det vara så hemskt egentligen? Visst kan man leva ett bra liv utan alkohol. Bättre än det vi hade innan vi slutade.

En annan sak om jobbiga tankar. Det slog mej när jag överfölls av svåra tankar på sånt som hänt att man bestämmer faktiskt över vad man tänker. Tankar kommer men man behöver inte bry sej. Man kan aktivt bestämma sej för att tänka på nåt annat, nåt trevligt. Så får man försöka jaga iväg jobbiga tankar. Det går.
Vi kämpar på och för min del är det inte ens en kamp längre, efter snart nio månader. Det blir lättare och lättare!

Skönt att höra av dig Adde! Önskar dig all styrka o kraft med dina förändringar av livet.. alla kramar som finns till dig.

Just nu har jag inget vettigt att dela med mig om vill bara säga Hej. men vill ändå säga att jag kommer gärna följa denna tråd, din inledande välformulerade kommentar/berättelse beskriver så väl överens mina egna tankar o erfarenhet.
Det stärker o hjälper att läsa era ord. Till nästa gång. Tänk positivt o må väl!

och gott : Lär dig att bejaka och återupptäcka dina egna känslor nu så får han sköta sina. Hans känslor tar längre tid på sig för att bryta fram, för mig tog det över året.

I övrigt känner jag igen allt vad som händer hos er nu och det visar ju på att vi knallar samma väg :-)) Och 50 cm ?? Kan vi kanske kalla det den berömda Gyllene Halvmetern ??

Kram !!

Ps Har bokat rum till GiG idag :-)) Ds

för omtanken och frågan !! Jag blir mycket glad för frågan ♥

Mitt liv är oförtjänt rörigt nu med en mängd livsbrytande beslut. Det liv och den ålderdom jag sett framför mig har fullständigt ändrats och jag har fått helt andra förutsättningar. Jag står inför att radikalt ändra mitt liv och bygga ett helt nytt hus att tillbringa min ålderdom i. Det är många känslor som är i omlopp och det är många beslut som måste tas och min hjärna fungerar inte riktigt bra i den situation som nu är.

Eftersom det är så instabilt i mitt liv nu så väljer jag att fokusera all min kraft på mitt eget mående för jag vet ju att omvälvande händelser kan utlösa min sen tidigare inlärda flyktvana med hjälp av alkohol och idag skulle det innebära total katastrof.

På sätt och vis är jag tacksam för att jag idag är en nykter alkoholist och att jag har hjälp av det jag lärt mig i AA och av andra nyktra alkisar. Jag känner en trygghet och stabilitet i min nykterhet men trots allt är nykterheten en färskvara som jag måste sköta och vårda ömt. Jag går igenom alla känslor som finns nu, hela registret, och det har varit mycket gråt men idag har jag fördelen att jag törs ta emot och känna hur jag mår och det fullt ut utan sinnesförändrande medel. Och det renar och hjälper massor att känna livets alla yttringar.

Och nu när jag törs prata om det finner jag att jag inte är ensam utan andra har också gått igenom det jag nu gör.

Jag har de sista dagarna gjort en resa under några dagar som kanske började som en flykt men som blev sanslöst bra och fyllde på mina batterier med skratt och kramar. Jag behövde verkligen dessa dagar och jag är glad att jag tog beslutet och jag kommer att leva länge på dessa goa minnen.

Jag läser regelbundet här så jag inte glömmer vem jag är och lär mig av era erfarenheter. Jag behöver den påfyllnaden och ni hjälper mig med den.

Så tack alla ni för att ni hjälper mig att behålla min nykterhet och tack A-M-G för din fråga ♥

...till tvättstugan...men läste just ditt sista inlägg och får en tår i ögat, en tacksamhetens.

Goda människor försöker göra gott, som du!
Ville bara skriva ner de orden som kom till mig direkt när jag läste...

Kram

...är jag trögare än vanligt!

Jag fick en reaktion häromdagen liknande den nr jag hamnade i hissen full av rök-ochfylledoft.
En missbrukare hjälpte mig öppna dörrar, trycka på knappar och bugade sig djupt, jag hade massa påsar i händerna, men han valde inte åka med.
Det gjorde mig så ont att se hans rädsla och hur väl han ville så tårarna trillade när jag kom in i lägenheten.
Detta berättade jag för maken idag och jag sa att jag är så lättrörd, att spänningar i kroppen successivt släpper.
Då säger han att jag kanske har fått kontakt med mina känslor...det tog tag i maggropen...så som jag har gråtit och mått illa pga hans alkoholism under så lång tid!

Gissar det är så att han inte har sett/velat se/orkat se/vågat se hur ledsen jag varit. När jag gråtit har han bara nonchalerat.

Magkänslan säger mig att det inte ger något att ta upp sånt.
Rädd det skulle uppfattas som skuldbeläggning?
Eller?

Nytt uttryck för mig...eller kanske är det urgammalt? Fattar dock andemeningen...tror jag.

Annars vill jag bara Tacka för allt snällt ni skrivit! Men jag tror att ni ser vad ni vill då jag inte är en god man. Visst jag försöker göra gott men ibland tänker jag riktigt nasty.

Antagligen samma budskap som MT gav mig; Vi är inte perfekta.

Min Lillpojke ja; Vi har det tufft men igår fick jag sticka näsan i hans nacke -Alla som har en 11-åring vet hur svårt det kan vara - och andas in
hans doft. Gjorde gott!

Nu gör vi som en god vän här brukar säga; Nästa steg (i mitt famil DNA och annat skit). Tänker mkt på framför allt Markattas och Sorgsens inlägg. Jag har läst båda trådar och jag kan inte förstå förståelsen. Jag hade avskytt/valt bort varje alkie i min väg. Men istället möts jag av godhet. Det känns stort!

Lite tårögd - men nykter - /R

Visst var det vi tre som började vid nyår 2012. Sen strulade jag fortfarande av och till under våren innan jag fick den rätta gnistan i början av juni. Maria hade visst nåt litet återfall i mars eftersom hon firar ett år nu. Bara kalla har gått spikrakt men nu är vi alla på den nyktra vägen. Tre visa kvinnor, absolut! Så fantastiskt.

...att skämmas. Att vi inte är lika mycket värda som alla de andra. De där som skriver, de har inga riktiga problem egentligen, inte som jag har, jag KAN ju inte sluta! Det blir lite som på FB, man ser bara de där lyckade statusuppdateringarna, man bläddrar förbi den där som ser lite ledsen i kanten ut. Man ser inte att vi alla är ganska lika egentligen.

Detta är en skammens sjukdom, skammen gör att vi dras ned längre och längre ned. Den dag man tar till sig att skammen man känner inte nödvändigtvis är berättigad så vänder det. NU tar jag tag i detta, NU är det JAG som bestämmer, inte min alkoholdjävul.

...från mig som undrar vad det är för getter som Mulletant dras med...? Undras om det är getterna som ställer till det för mig ibland??

...fåglarna kvittrar, idag såg jag en skata på väg till sitt nya bo med en kvist i munnen. Hundskit på trottoaren, mindre mysigt...

Jag tycker det verkar så praktiskt att springa - bara på med skorna och sedan ut! Men, det är aptråkigt, får alltid ont i benhinnorna. Nu känner jag mig för tung också. Men idag har jag blivit övertalad av kollegor att hänga med och träna. De kör ett pass på lunchen, in-door-walking. Hellarvigt tyckte jag och några till, det är väl vara att gå ut och ta en promenad. Men, det är lite mer än så. En halv timme på lunchen kan man väl offra! Funderar lite på detta, något måste göras åt det allmäna förfallet känner jag...

Jobbigt med din granne Kalla. Tänker att "it takes one to know one", kanske vill hon ha hjälp och dras till dig på något oförklarligt sätt. Känn efter vad du själv vill, låt dig inte dras in i något du inte vill ha i ditt liv. Håller med Lillablå om fotfästet: du verkar stå stadigt!

Idag bestämde jag mig för att det i mitt nya kök ska finnas fina glasburkar med ingredienser till god nyttig morgonmüsli. Vad får man allt ifrån, jag kan väl köpa fina burkar till det kök jag har nu?

Tack för utrymmet, kram från mig!

Härligt att du springer Dompa och änggården låter som ljuvmusik lilla blå :-) Nu går tankarna till den här sidan som aldrig verkar bli klar, så att nya människor kan få hjälp. Tänk om forumet inte hade funnits den dagen jag sökte hit, om inte ni alla varit där. Känner mig så lycklig att det fanns några som kunde lyssna, trösta,peppa och ge en spark i baken när jag behövde det.
Det har gått ett år sedan men ännu kan spöket sätta griller i huvudet på mig, i dag gick jag på långledighet och genast så tjattrade i huvudet en stund. Men Adde lärde mig HALT en gång och jag kan vinna striden genom att känna efter hur jag mår. Trött, har jobbat dygn och då skall man vara trött. Så nu blir det en slapp kväll och hämta krafter igen.

Så många kramar till er alla\\ Kalla

...och följer dig också.

Jag beundrar din rakhet och värme.
Men, vilken käftsmäll J gav dig.
Så egoistiskt och känslokallt mot lillkillen!

Kram/lycka till

...känner jag att vi tagit ett nytt steg framåt.
Inte ett kliv, men sista veckan har krupit långsamt framåt och i allt har det blivit ca 50 cm långt ;)

Jag är så tacksam över min vecka på behandlingshemmet, att jag var där före maken. Nu börjar små berättelser komma fram och jag kan relatera till dem.
Det är så värdefullt!
Mina besök på Al-anon också. Jag blir inte dumförklarad av maken, vi båda försöker undvika gå i de gamla fällorna, alla de där med varierande djup. Det är så lätt falla tillbaka eller slinta men jag märker att båda anstränger sig. Inget vi pratar om men båda vet och märker. Det ger, på ett bakvänt sätt, en gemenskap. En gemenskap att vi inte trampar in i varandras utveckling.
Kryptiskt, jo, men en härlig känsla!

Kram på Er