Senaste kommentarerna i forumet

Hej Adde!
Undrar bara hur du mår? Har aktivt läst din tråd genom åren i olika forumnamn. Hoppas allt är ok med dig..

att han läser kan du redigera bort det som kan skapa igenkännande.

Om du bra kan bo kvar hos brorsan så gör det - hellre än ett för dyrt boende. Det kan också skapa oro. Du har tiden framför dig! Kram / mt

Tack Lillablå. Jo, det är ju säkert som du skriver: stora flickan är arg för att hon vågar... Men samtidigt så kan hon vara arg på pappan också...?! Det är ju sådana saker som gör att jag tror att jag har fel... Hon kanske inte har farit så illa av det han gjort och sagt inför oss? Däremot så försöker jag ju "rida ut stormen" när hon blir arg, finnas där och prata efteråt osv (men ibland blir jag också tyvärr arg) men pappan orkar ju aldrig ta sådana strider, har aldrig gjort utan då bara vänt sig till mig...

Sorgsen, min klippa.
Ja, jag försöker sova när jag kan! Emellanåt har jag börjat få svårt att sova på nätterna nu och då blir jag ju ännu oroligare av det, men jag försöker sansa mig.
Ja, kaoset är kanske rädsla: är ju så rädd att förstöra för barnen, att inte få vara med dem så mycket som jag varit hittills, att jag ska bli ensam, att ekonomin ska köra ihop sig... osv osv. Är så fruktasnvärt rädd att förstöra för flickorna, att de ska bli osäkra osv, för som många av er skrivit: de är små (drygt 1 och snart 4) och de kommer nog inte minnas så mycket, men också desto större risk att de klandrar mig...

Står och väger mellan huset jag tittade på eller stanna kvar ett tag till i brorsans hus och hoppas på att det kommer något mer nära snart...

Mt, du har ju så rätt med mina inklippta gamla inlägg. Mår lite bättre idag faktiskt, trots att han ska ha flickorna inatt...

Ja, här kommer den skamliga förklaringen till att jag försökt att bara skriva om "flickan": jag har varit så rädd att sambon ska läsa här, känna igen sig och bli arg på mig så jag har inte riktigt vågat att skriva om båda små prinsessorna, men jag antar att han inte läser igenom hela tråden och hoppas att han inte förstår när han ser detta. Så, jag har alltså två små flickor, en som förstår desto mer och en som nog förstår, men inte visar det så mycket. Och nu är båda barnen glada när pappa kommer... Den stora blir lite småarg och vill att jag ska följa med till pappa osv, och undrar varför vi inte flyttar ihop snart igen (trots att vi nu varit öppna med att "mamma och pappa kommer inte riktigt överens och därför behöver vi bo isär", varpå hon tycker att det kanske löser sig längre fram...) men hon följer ändå med nu. Och det gör ont, för jag vill så gärna göra det bra för dem... Läser på nätet och ser alla möjliga rapporter, kommentarer och inlägg om att "barn behöver båda föräldrarna", "om man verkligen måste separera så har barn det bäst om de bor halva tiden med mamma och halva med pappa" osv, och jag tror inte på det i denna ålder, så kanske det är när de är större, men med en halvstabil pappa och så små barn så tycker jag inte att det är en bra lösning, men det kommer ju aldrig han att lyssna på...

Kalla!
Det jag slås av när jag läser de senaste inläggen i din tråd är: fotfäste!
Du står stadigt, du har tagit dig vidare, och du är stark! =)
Så glad för din skull!
Och jag ska nog ut en sväng i änggården nu, tack för inspirationen!!
Kram!

Jaha. Vet inte om jag talar mot bättre vetande. Men. Och nu litar jag på dej. Att sina ord stämmer. Det gör jag iof.

Jag tänker inte gå in på detaljer. Men kolla kryphål i alla avtal du gör just nu. Är det nån gång i ditt liv du vill att din advokat gör ett bra jobb så är det nu.

Gör honom medveten om det!

För övrigt dricker jag inte. Eftersom du ibland är så underbar att du frågar....

Lycka till/p

till morgonkaffet. Suger på den medan jag kämpar på med getterna i mig:) Dom finns - i mig som i andra.

Kram till dig min fina vän / mt

är alltid något mer än diagnosen. Det ifrågasätts inte med en diabetiker eller njursjuk. Eller när någon brutit benet.

Svårare blir det, att se "hela människan", när ohälsan eller sjukdomen omfattar personen. När personligheten berörs och påverkas. Så är det med alkoholism, depression, psykostillstånd för att ta tillstånden i alfabetisk ordning. Då blir människan lätt = sin sjukdom.

Jag vidhåller min tro att diagnosen med sina kriterier är en "ruta" i människan, att människan-personen är långt mer än sjukdomen och att var och en av oss är unik.

När jag läser här möter jag människor och med tiden har jag lärt känna några. Om sjukdomsrutan heter "medberoende" eller "alkoholism" spelar mig noll roll. Oberoende är det människor som lider.

Sjukomen har sina kännetecken och sina behandlingsvägar - på basen av forskning och beprövad erfarenhet. Människan är oförutsägbar. Ett mysterium att upptäcka - inte ett problem att lösa.

Och livet är ett äventyr - lyckliga jag som får vara med.

...att du har det bra! Jag har ju alltid kännt att du är genuint god. Härom dagen skrev en annan vän att hen kände likadant (Nej, jag kommer inte säga vem). Så den kan du suga på idag! Kram /R

Min vana trogen så loggar jag in här på morgonen...men näääe jag vill ngt annat. Ska ut på mina 20 minuter. Måste erkänna att jag har svårt att hålla mig till schemat. Springer lite mer än Coltings råd.

Det där med din granne. Jag förstår att du stör dig och att du inte vill lämna ut dig själv och berätta som det är. Kanske är det bara här vi (läs; jag) vågar vara helt ärlig.

Nu ska jag ta tag i gubbrumpan...springa! Kram /R

PS: Jag gillar dina skogstankar...mer sånt!

- hur går det för dig? / mt

att du har haft ett lugnt och vilsamt dygn. Och att det blir en bra dag.
Ibland undrar jag av vilken orsak du skriver nästan enbart om ett av barnen - "flickan"... Det vet du själv förstås.

Kram / mt

i det Lelas skriver. Min erfarenhet är annorlunda i detaljerna men kärnan är densamma - och den känner man igen gång på gång här på forumet.

Gör dig klar över var du står, gör en konkret och detaljerad plan och följ den.

Lycka till! Och viktigast: Grattis till att du valt livet - för dig och barnen! Det är stort! / mt

om glädjen över att kunna bli nykter på egen hand, utan behandlig och AA.

Jag tror att det finns olika vägar för olika människor. Alla måste hitta sin.

Jag slås av tanken om jag följt råden och valt behandligshemsvägen och/eller professionell hjälp ... det skulle inte ha varit den rätta vägen för mig och oss, där och då. Det tror jag fortfarande inte. Man vet ju aldrig hur något skulle blivit om man valt en annan väg... men... vi har hittat den rätta för oss. Och den sista avfarten "visade sig" i exakt rätt ögonblick. Det är nåd.

Livsviktigt var det.

Igår sa Mg att han hör mänskor säga "... det måste vi fira!" och då är det = alkohol. Och så fortsatte han: "Så är det inte alls för mig längre" ... Just nu i morgontimmen blir jag varm av glädje över vårt liv så som det har blivit. För precis två år sen, i den första sköra nykterheten, var hans önskan och längtan efter att vi skulle ha kvar "firandet" med ett glas bubbel eller rött eller vitt tidvis intensiv...

Nu lever vi gott och nyktert. Vår bästa tid är nu... vem minns den snö som kanske föll i fjol... :)

sa Mg ifrån
- han kom hem med något han köpt för att jag skulle bli glad
- jag hade tänkt köpa en annan variant - och sa det
- han blev grymt besviken
- jag sa, som många gånger förr: nu är du 8 år och kommer hem till mamma för visa och få beröm

På kvällen säger han: Jag är inget barn, jag är vuxen och nykter - och så berättade han sin berättelse
Jag berättade min

Som en film där man ser två processer och vet att i nästa scen blir allt fel ...
Sånt händer alla mänskor hela tiden... det är ju det som böcker och filmer handlar om.

Vi har haft en bra kommunikation, som alkoholen förstörde, under många år...
Nu har vi kommit långt mycket längre!

som kommit så långt på insiktens väg! Tänk så fint det har gått för dig, kalla och Maria - tre visa kvinns:) Visst var det ni som "slog följe" här för ungefär ett år sen?

Härligt! Ha en fin dag! / mt

- vi är fler som skulle bli glada åt ett livstecken och en en hälsning från dig. Du är ihågkommen! Hoppas livet är någorlunda okej - och helst lite bättre :)
Kram / mt

kvällskvisten att läsa dina reflektioner. Stärker mig och kanske stärker det dig att jag blir stärkt!
Vi kör på!
Fenix

oj.. Vad säger man?
Kram o sånt..

Ja,det går av bara farten här ikväll.

Hade en grym dipp tidigare i kväll då jag tänkte på en fullkomligt sjuk reaktion jag hade för flera år sedan, i nyktert tillstånd får jag tillägga, mot någon jag älskar mest av allt här på jorden.
Tanken äter mig fullständigt i några minuter och jag känner att jag bara vill försvinna ut i tomma intet. Sedan inser jag att det inte går att ändra och den som skadats mest av situationen är jag själv.
Sluta älta och gå vidare. Jag släppte det, men jag skulle vilja ge mig själv en käftsmäll för mitt labila beteende just då. Till största delen orsakad av alkoholen och en gnutta sjuk inställning.

Alkoholen gör så att man tappar perspektiv på vad som är viktigt. Det som var viktigt var att få öppna ölen det första man gjorde på fredag em efter jobbet. Då sänktes axlarna ner i avslappnat läge och samtal kunde föras på en behagligt förstående och kreativ nivå, en stund, en kort stund.

Nu tror jag att jag kan klara mig utan detta syntetiska tillstånd resten av livet, men det surrar väldigt mycket i huvudet just nu. Hoppas denna fas går in i en ny snart för jag är alldeles speedad.

En annan reflektion och tanke jag har haft många gånger sista tiden är att det aldrig mer är möjligt med bara ett glas. När jag provocerar fram den tanken så ser och känner jag en omöjlig relation till alkoholen. Det skapar enorm stress i mig och jag vill aldrig hamna i den spiralen igen. Det är verkligen helt omöjligt och otänkbart att ta en enda öl. Den insikten är tung men ändå väldigt bra att ha för den driver mig att avstå.

Sköt om er därute, Vi kämpar vidare mot nya mål.
LP

Jag slutade på samma sätt som du, och det går ju riktigt bra. Det finns olika vägar som tur är.
Kram!

Nu har du mött alla de besvärliga alkoholhögtiderna EN gång. Nästa år blir lättare.
Kram från NN

Återigen, grattis.
/A

För era gratulationer, och det är till stor del er förtjänst att jag har lyckats, utan er här hade det varit jättesvårt.
Har köpt mig vackra härliga blommor!
Kram

Jag instämmer med övriga gratulanter. Så himla bra! I själva verket är det mer än ett år också, några futtiga dagars avsteg är en struntsak i sammanhanget. Uppvakta dej själv med blommor, det är du verkligen värd.

Jag brukar också tänka att det man kan göra för att gottgöra tidigare misstag är att vara nykter och närvarande nu. Det är NU som gäller och ju längre tiden går desto lättare tycker jag det blir att glädjas åt hur man är nu och lämna det som var bakom sej. Men det är vår skyldighet att ta vara på dagen som är och vara nyktra idag. Det tycker jag. Och det är vi! Ha en skön dag!
Kramar!

Sköna lätta känslor... utan skam o skuld. Härligt Maria!