Senaste kommentarerna i forumet

För många är det en dag fylld av kval, ska jag greja kvällen och resten av helgen...
För mig är inte problemet lika stort, jo jag vet att den finns där inne någonstans, oron över att den ska växa sig stark igen...
Är det så enkelt då?, bara att låta bli...

Om jag säger så här, om jag dricker så har jag tusen problem...
Om jag håller mig nykter...har jag bara ett, att just hålla mig nykter...

Att hålla sig nykter innebär åtminstone för mig, att jag avhåller mig från självförvållade problem...
Problem som kommer ifrån eller har sin källa i just alkoholen, dvs problemet kan ge ett annat problem i sig självt...
Det blir lite granna som en uppochnervänd pyramid, där nedersta stenen som bär upp alla andra är just ...alkoholen.
Utan den rasar alla problem ihop till en hög av inte stapelbara problem...
Problemen har inga förbindelser med varandra, det ena förosakar inte det andra längre, och de har bilvit lösbara...
Åja, alla problem är inte borta, det finns vardagliga verkliga problem också, men det finns energi kvar till att våga lösa dem...
Det gör det inte när man dricker, man ramlar in i fyllan för att undvika dem, och så finns de kvar, eller har till och med flera...

Att hålla sig nykter är en prövning, man måste "face'a" det verkliga livet, är det så att man inte orkar med det längre?
Vissa saker måste man göra i livet, man måste pröjsa hyran, annars sitter man på bar backe snart...
Man måste prioritera vart sina pengar ska gå, men sedan, är pengar kvar till alkoholen alltid det näst viktigaste?
På något sätt finns det alltid stålar kvar till alkohol och cigaretter, och när det inte gör det, börjar man nalla av hyrespengarna då?
Och det är väl då hela rasket börjar falla samman, man har tappat hela kontrollen över sitt liv...
Eller förlitar man sig på någon annan som ska ordna det för en, kärestan?

Där har man lätt ett problem, man förflyttar ansvaret för sitt egna liv till/hos någon annan, du sköter utgifterna, bara jag får kröka...
Man gör sig ansvarslös och får fortsätta leva sitt hejfadderittanliv, så länge ingen klagar så är det väl bara att köra...
Men hur länge orkar den andre hålla emot, hur länge ska de få ta hela ansvaret och den andre bara få köra sitt egna race...
Är det ett respektfullt leverne?

Man missbrukar inte bara alkoholen, man missbrukar sitt förtroende hos alla de andra...
Ska de alltid få bli missförstådda och utnyttjade, de som har kvar förankringen i livet, de som delvist är kvar i verkligheten.

Jag har gjort en del av mina måsten igår kväll, både räkningarna och deklarationen, månadsvisa och årsvisa måsten...
Jo det gick bra, men jag såg inte möjligheten med de futtiga kronor som blev kvar på kontot, att de skulle gå till en verklighetsflykt....
Det finns lite utrymme för små impulsgrejor som kan förhärliga min tillvaro, men inte på kemisk väg...
Jag har inte bokat in någon fylla, trots att jag ser att jag har möjligheten, både i tiden och ekonomisk...

Jag skapar mig en egen frizon där fylla och ånger inte får ta någon plats...
Vet också att det funkar, ju mer utrymme jag ger mina egna behov tillräckligt med plats, desto bättre mår jag,
bara det kan bli en drog i sig självt, men den kan jag leva med, resten av livet...
Det inkräktar inte på någon annans liv i negativ riktning, det är bra för alla i min närhet...

Kärlek skapas av tillit och förtroende och växer så länge det inte missbrukas, jag betalar tillbaka min skuld nu, och det känns bra..

I helgen ska jag fortsätta vara den som jag är...på riktigt, därför älskar jag fredagar...

/Berra

Du Berra......

Jag trampade länge i gyttja när när jag var anställd på en högskola i drygt 10 år. Jag höll på att bli tokig, kunde inte sortera till slut, tyckte att alla ryckte i mig och sa jag nej så fick jag fan för det. Men så skaffade jag mig en mentor på jobbet som jag ständigt kunde stötta mig mot. Jag lärde mig att välja mina strider, lärde mig att säga nej, lärde mig att vissa problem inte är mina. Visst är det så att det alltid finns kollegor som försöker lägga sina problem i knät på någon annan.

Jag satte upp en lapp på min dator med följande: Är det här mitt problem?" Jisses vad jag kunde sålla bort helt plötsligt. Kan det vara något för dig?

Styrkekram Märta

och jag tar dagen som den har varit hittils med ett provocerat lugn...
Låter det konstigt?, inte alls, det är kaos på jobbet och en av mina kollegor är borta, telefonen ringer i ett och alla behöver min hjälp efter ett mediabrott igår.
Jag svär varje gång det ringer, och tänker "va fan.., kan man aldrig få vara ifred..!", samtidigt som jag borde vara glad över att mina tjänster behövs...
Jo det är kul om man känner sig behövd, men inte alla på en gång tack...
Det finns personer som skriker högst och vill att just de ska prioriteras, och jag vet att jag kommer få skit för detta...

Men...någonstans i mitt inre så tänker jag, vad är viktigast?
Och då koncentrerar jag på mitt egna välmående, och det slår liksom lock för öronen när jag ser dessa personer med högrött ansikte som verbalt försöker verkligen övertyga mig om att just deras problem är viktigast i precis hela världen just nu...
De blir liksom ännu mera frustrerade när de märker att jag likt drogad inte reagerar på deras framspelade show, hallå är det någon hemma???
Jag tänker..." är du klar nu, så jag kan få göra mina egna prioriteringar.....tack!

Upptäcker att människor egentligen är så små, så små...
Och lilla jag är visserligen stor till kroppshyddan, men jag tänker nog ännu större, jag behöver inte göra denna teaterlistiska framträdande...
Jag behöver mitt egna lugn, och ett personligt utrymme där jag får tänka själv...
Och låt bli att dras med i denna personvåg av dåligt mående, dessa själa-ätare, energi-massmördare och allt annat neggigt jag kan komma på...

Jag tar en del av min lunch till att få tag på mina egna tankar här på forumet, och upptäcker att här mår jag bra...
Jag kunde ha gjort saken värre, kunde ju ha hängt på denna masspsykos av energitjuvar, och tagit mig i försvar, men vad gott hade det gjort...?
Jag kunde ha gjort det ytterligare ännu värre, jag kunde ha varit bakis och mått dåligt och tvingas kväda ur mig ännu mera spydigheter,
och då hade inte stormen bedarrat, den hade gått upp i orkanstyrka...

Så att ha koll på mig själv och mina känslor, så håller jag mig borta ifrån dåligheter...
Och jag är ingen looser, jag besvarar bara inte dumt förtal, när attackerarens hotelser ekar av i en stilla tystnad utan försvarstal...
Så vem är det då som har tappat besinningen, vem har förlorat sitt ansikte??

Mitt ansikte är brunbrännt och till synes fräscht, inga större spår av dåligt leverne...

Och jag tänker ...Va? sa'ru något, eller har du bara en dålig dag?
Tack mina KBT'are för att ni har lärt mig att skilja på mina egna och andras problem..
Och tack till mig själv att jag idag inte valde att förvärra det med att dricka något med alkohol i idag...

Då har jag kontrollen!

/Berra

Tack Fenix!

Jag var riktigt under ytan idag. Men ändå verkar hjärnan vara såpass frisk så att den tänker "jag skulle kunna dricka på detta men jag låter bli" Skönt det i alla fall!
Skulle jag dricka skulle jag förstöra allt. Jag börjar ju ändå få ordning på livet, så varför... VARFÖR skulle jag pajja det genom att hälla i mig gift?
Fast det är lätt att säga. Jag vet ju inte vad framtiden har att ge.
Det enda jag vet är att jag vill vara nykter. Jag vill reparera det jag redan har förstört. Det måste få ta tid. Men det är så jobbigt!
Jag vill att allt ska hända på en gång.

Nu ska jag försöka sova och inte grubbla för mycket på detta. Man måste få sova för att orka med kampen.
Idag var jag nykter och jag räknar med att vara det i morgon också

Halvår, grattis!!
Följer din resa som du berättar om på ett bra sätt.
/Fenix

Ser ni på Aktuellt nu?

Om alkoholism... Starkt vittnesmål - heja henne och SVT! :)

/H.

Hej, vänner!

Inatt sover jag på hotell, ca 20 mil hemifrån, pga jobbuppdrag här. Och jag längtar efter min gubbe.

Det måste ju vara en bra känsla egentligen, eftersom den bygger på att jag älskar honom. Men jag har ingen lust att vara ifrån honom, helt enkelt.

Hur som helst - livet är gott! :)

/H.

I natt kom drömmen igen, drömmen om att jag plötsligt befinner mig i en situation där jag precis druckit en öl eller en snaps.

Jag känner en sorts panik på en gång, hur gick det här till, varför varför dricker jag!? Mina dagar är tillbaks på noll, och jag fattar inte att jag kunde göra det.

Sen vaknar jag, och känslan sitter i i säkert en minut innan jag fattar att det var en dröm.

Nu i vaket tillstånd minns jag känslan från de tidigare försöken till nykterhet jag gjort, att avskyn mot spriten släpper efter bara något glas. Det kanske är det jag är rädd för i min dröm. Tur att jag ännu lever kvar i min avsky för drinken, för den avskyn är lätt förgången.

Jag var ute i skärgården i påskhelgen, traditionellt firande med mat och snapsar. Jag studerar nu förtiden folk dryckesvanor mer nogrant än tidigare så klart, då mitt fokus fortfarande kretsar kring alkohol.

Under och innan lunchen var det en del prat om hur man dricker, det nämndes att aldrig innan kl12 och att ölen var under 5%. Jag tror att så fort någon nämner ngt liknande, om regler eller hur bra dom har koll på sitt drickande, så är det ett tecken på att mycket kommer drickas. Och mycket riktigt, framåt kvällen tömdes all öl, alla vindunkar och faktiskt alla whiskeyflaskor.

Samtalen är ju fullständigt meningslösa för någon som är nykter, och jag hade turen att kunna umgås med en annan nykter person större delen av festligheterna.

På morgonen reflekterade jag inte ens över att jag slapp bakfylla, utan mina tankar hamnade naturligt på frukosten och om jag skulle förmå mig bada i det kalla vattnet! :)

I bilen hem minns jag hur dessa hemresor alltid varit plågsamma, man har varit rastlös i bilen och ofta undrat om man är nykter nog att köra. I helgen var det faktiskt kul att sitta i färjekön, köpa glass och inse att jag fick en strålande eftermiddag hemma i trädgården när jag kom hem också! :)

..och jag läste vad jag skrev förra onsdagen, och oj vad den känns lika som denna....

Det händer tusen saker för mycket runtomkring mig nu förtiden, jag fattar inte hur jag hänger med...
Tittar på mig i spegeln och letar efter nya ålderstecken, men nejdå, jag ser ut som tidigare, men mycket mer brunbränd, känner mig fräsch faktiskt!
Men inuti mig själv så känner jag mig helt slutkörd, om jag blundar så går senaste dygnet i en snabbrepris i en projekterad filmduk på insidan av ögonlocken.
Jag slår upp ögonen, och så...är det lugnt igen, men är i nu'et istället...

Jag försöker leta fel på mitt sätt att leva, jag är ju snubben som aldrig blir nöjd egentligen...
Varför hinner jag inte smälta allt som händer runtomkring mig, har jag bliivit trög i pallet?
Eller är det så att min eftertänksamhet kräver mer och mer av mina tankar, måste jag tänka igenom allt en gång till och sortera ner det i sina fack?

Jag brukar tänka som jag har tjatat såå många gånger om på forumet, vad är viktigast?
Och svaret har ni också hört massor av gånger,...att må bra!

Och vad gör man då för att man ska må bra?
Man tänker på "feelgood"-saker, och gör saker som man uppskattar, man umgås och pratar med de som ger något tillbaka av sig själva...

Visst söker jag kickar fortfarande, ojoj vad jag drömmer om just den där speciella fläskiga platt-tv'n på nästan 50", den som har "allt"...
Men å andra sidan, vi har inga pengar kvar för sådana frestelser, så det får fortsätta att vara en av mina drömmar, en av de ouppnåeliga...
Men i mina drömmar så är den fortfarande den mest fantastiska bildkvalite'n som går att uppbringa, och jag har zappat på den i mina drömmar...

Kanske ligger hela hemligheten i just förväntan, när man väl får grejorna så exploderar det och kvar sitter man med resterna, drömmen är slut...
..och "ha-begäret" har redan börjat utse' nästa drömobjekt...

Har jag lyckats avlusa koden till mitt egna lycko-rus, pryl-suget?, har jag avslöjat mig själv nu?
Okey, om jag nu inte kan mätta mitt prylsug, vad ska jag då söka min lycka i då rå?

Naturligtvis i andra saker som gör mig kanske inte lika lyckorusig, men så får mig att må bättre...
En bra låt på radion, en vackert gul blomma i gräsmattan, en gråsparv som samlar bomaterial i trädet, en humla som brummar lite elakt runt mina bara ben,
en färgsprakande svart skalbagge som kryper mellan löven invid mina fötter...
Detta kan låta bagatellartat, men det upptar min uppmärksamhet, kittlar mina sinnen och det gör att jag vill fortsätta utforska och studera det...
DET är en grej som går att utveckla, kittlar det mina sinnen så är det en bra början...

Okey, det är inget hjärninferno eller kaos skapad av alkoholen, utan små små detaljer som kan växa och uppta mina tankar...
Istället för att fundera på när nästa tillfälle kommer för en tilltänkt konsumtion av alkohol...

På så sätt blir mina tankar fria're, om än lite tvångsmässigt förflyttade till andra områden...

Men jag borde nog mest lära mig att uppskatta frånvaron av bakfylleångesten, men den blir ju som en vana...
Har den inte funnits på ett tag, så blir den ju min nya normalstatus...

Därför borde jag ju vara en "lycklig" person, felet blev jag inte uppskattade det jag har, istället för det jag inte har, strävan mot nya högre mål hela tiden...
Ibland får man ta rygg på sig själv och bromsa forceringen, man behöver inte alltid gå på som ett ånglok...

Jag blir ju inte lyckligare för att jag tvingar mig själv mot nya ouppnåeliga mål hela tiden, borde vara nöjd med det jag har uppnått istället...

Min nykterhet kanske...?

Mors! Berra

det är en kamp! Detta med att vara nykter. Många dagar går det bra. Många dagar passerar utan att jag ens tänker på alkohol eller vad som har varit senaste året. Men mycket tid går åt till att tänka, leva, kämpa, grubbla och slåss mot fördomar och okunskap.

Jag känner det inte minst på hur trött jag är. Jag är helt slut idag. Är vaken, men känner mig som ett vrak. Humöret är väl sisådär. Inte nere i botten, men inte heller på topp. Antar att det är en del av spelet.
Men det går! Jag tycker att jag hanterar min nykterhet bra. Jag hanterar situationer och möten med människor på ett (vad jag tycker) bra sätt. Vid motgångar föröker jag tänka att så länge jag är nyktetr och hyffsat trevlig mot dom jag möter så har jag gjort det jag har kunnat. Även om det tar på min ork och kraft. Det är skönt med ett rent samvete

Nu i månadsskiftet har jag ett halvårs nykterhet bakom mig och är stolt över det. Och idag ska det bli ytterligare en nykter dag.

alltid utgå ifrån sig själv, och vad JAG känner...

Ingen kan komma och säga att så känner du inte!

Vi har alla rätt att berätta om våra känslor, och ingen kan säga att de stämmer eller inte...

Sen är det naturligtvis upp till den som får höra dem att lyssna till dem eller inte...

men om någon säger att jag känner mig rädd när du dricker, så kan de inte ta bort den känslan genom att säga något annat...
Där kan de nog bara förändra det genom handling, tror jag...

Den som säger att ingen ska behöva vara rädd när jag dricker, den ljuger nog för sig själv tror jag...
kanske inte så mycket genom sina handlingar, utan hur man som person förändras, det kan vara skrämmande...

Se på barnen, de kan inte säga vad det är som är själva "felet", det är känslan att mamma eller pappa har förändrats som är problemet...
Det är rädsla, oavsett vad de andra säger..

/Berra

Hej igen!
Ja, det är inte enkelt, det du har framför dig.

För det första: alla alkoholister är i första hand individer, så det som har funkat för någon annan anhörig kanske inte alls funkar för dig. Men, några gemensamma punkter finns nog ändå...

- Det är ingen idé att diskutera med honom när han är onykter. Även om det är just då som du egentligen vill prata med honom, så kommer det inte att funka. Ett tips kan vara att skriva ner det du vill säga till honom när han har druckit, så att du minns det, men vänta med att säga det tills han är nykter.

- Anklaga inte. Jag vet att det som man allra mest vill är att säga saker som "du din j-la idiot, hur kan du vara så dum?" och sånt... men försök att låta bli det. Alkoholisten är proppfull av ångest oavsett, du behöver inte förstärka det.

- Utgå ifrån dig själv... Det är ju en klassiker, men det är sant. Tala om hur du själv känner, hur du upplever er situation, hur du mår när han dricker, att du oroar dig för framtiden. Det gör att han inte behöver gå i försvar, och kommer ha lättare att lyssna på vad du har att säga.

- Var beredd på att han kanske inte alls vill kännas vid problemet. Det ingår i sjukdomsbilden hos alkoholister att inte själv inse sina problem, utan förneka dem in i det längsta. Därför kommer du antagligen att behöva ta det här samtalet många gånger framöver...

- Ställ inga ultimatum (typ "dricker du igen så lämnar jag dig") innan du verkligen är beredd att genomföra det. Att ställa ultimatum och sedan inte genomföra det, är att långsamt flytta fram gränsen för vad du accepterar - och det kommer att göra det hela värre, utan tvekan.

Tja, det var några tankar så här i all enkelhet, från en som varit i samma situation... Lycka till - det går att ta sig igenom det här! :-)
/H.

Jag behöver lite tips på hur jag ska göra.
Jag känner att jag vill prata med honom om att jag inte vill ha det så här längre.
Hur gör jag det på ett bra sätt??

Tankarna bara snurrar och snurrar och det känns inte som det finns nån ända på det,
jag vill, jag vill inte, men .............. alla dessa men som dyker upp.......

Det känns som om han bara fortsätter som vanligt och allt runt omkring ska vara som vanligt också.

Och snart är det fredag igen ......................

fler goda beskrivningar om vinsten med att leva nykter! Kan också rekommendera Torrdocka! Glad vår! / mt

... vad ska man säga?
Du är verkligen upplyftande Berra, för du tänker efter och får ned det på papper. Och du gör det bra! För rätt många år sedan började jag läsa en blogg på nätet skrivet av en kvinna som kallade sig Torrdocka. Hon hade också en makalös förmåga att formulera sig kring sin alkoholism. Det slutade med att hon efter fem års nykterhet gav ut sina inlägg i bokform på eget förlag. Billigt nuförtiden att göra sådana prylar, och jag köpte boken i digital form. Kollade just nu, och hon har låtit sin blogg ligga kvar, suveräna reflektioner från sina första nyktra dagar 2005 till sista inlägget 2010. Gå in där alla ni som törstar efter inspiration i stället för alkohol. Och Berra, jag ser fram emot din bok i framtiden, glöm inte att spara alla dina inlägg någonstans.
/Fenix

Här är adressen till Rakels blogg,
http://torrdocka.blogg.se/

du gör mig lite rörd...

Tack igen...

/Berra

så vansinnigt bra Berra du borde skriva en bok eller nåt.Duvet jag läser mycket o vissa författare har förmågan att ta med mej till en värld av bilder...i mitt huvud samtidigt som jag läser.>o det gjorde jag här,jag såg svågern osv.....o kunde känna den härliga känslan när du primäröppnade landet....du har förmåga att sätta ord på det du upplever,verkligen bra läsning fylld av din härliga energi.

Jaja, så var påsken över för i år, och nu gör jag som jag brukar, jag summerar den...

Ett alltmer viktigare inslag i min vardag, att slutsummera helgen, och värdera den, så här i efterhand...
Vad var bra?, och vad var mindre bra?
Ett sätt för mig att reflektera över det som ganska nyligen har passerat i mitt liv...

Okey, vad var mindre bra då, för att ta det dåliga först...
Med alkoholen så fick jag lite halvtaskiga vibbar på Påskafton vid lunchen...
Det stora gänget satt ute och åt jättegod hemlagad lunch som innehöll precis det man önskar av en påskalunch...
På bordet stod ju också snapsglasen, och en av de anhöriga som vi var hemma hos, hade väldigt bråttom med just dessa...
Det var ett väldigt tjatande om just "..att nu tar vi den!!", och så gick det väldans fort för just denne mannen...
Allt färre hängde på snapshetsen, och det var ju också han som sedan utmärkte sig, lite väl pinsamt i mina ögon (om det hade varit jag..)
Det tjatades på ungdomarna, och lajjades med småbarnen (så de var nästan lite skrämda), och ett evigt tragglande om samma tjötande...
Min ena systerdotter nämde efter ett tag, det är inte Läkerolen who makes people talk!, det är spriten!

Och för att bara nämna en uppmärksammad sak som jag såg just vid detta tillfälle, alkoholen klumpar inte ihop människor!
Den delar på dem...
För de som har druckigt mycket alkohol, och de som har druckigt mindre (eller inget alls..),
de sätter sig med de som är likaledes i sitt tänkande, fulla för sig, halvpackade för sig, nyktra för sig så att de kan prata samma "språk"...
Detta var helt uppenbart vid detta tillfälle, jag såg grupperingarna helt öppet!

Så iväg på nästa "fest", eller påskmiddag om man hellre så vill säga det...
Hos den andre svågern väljer man att vara lite mera "fin i kanten", det är mycket mera påjobbat/kostad mat, viner och uppdukning.
Där handlar det bara om att man börjar med bubbel och slutar med en GT istället under en mycket längre tid...
Men det slutar med att svåger fyllsomnar framför TV'n precis som han alltid gör, och alltid har gjort...
Visst han har lagt ner massor av jobb på käket och är säkert helt slut när det börjar bli sent, men varför?
Sakta glider vi iväg under natten, temperaturskillanden är hela 19 grader mot när vi kom, så vi fryser den första milen i bilen...
Barnen är trötta och har sovit i soffan brevid svågern och sitter nu med trötta ögon på väg hem genom natten...

Jo jag är lycklig för att vi kan lämna hela grejen, vi slipper disken, och all gammal fylla...
Vi kommer hem till ett mörkt hus, som lyses upp under någon kvart, men sedan somnar tryggt utan något som helst fyllslag...
Vi vet att imorgon vaknar vill alla friska och fräscha, och kan glädjas oss en ny morgon med fågelsång och en alltmer växande solvärme...

Vad gjorde vi?, jo vi packade ihop lite snabbt och primäröppnade på landet, i med båten, fram med studsmattan och kratta tills blåsorna blev för stora...
Sedan njöt vi i fulla drag av det dygn vi hade tillsammans med myskväll i ett litet ruggigt och fuktigt sommarhus, och sedan i strålande sol dagen efter..
Vi gjorde allt det där som vi längtat efter under hela vintern, nu sög vi in vartenda droppe av soljus vi kom åt...
Det svider i skinnet, och värker av blåsor i händerna, men jag är f*n lycklig...

Lycklig över att jag har ett liv som jag har lärt mig att uppskatta, och som jag varje helg har lärt mig att summera...
Lycklig över att det alltid hamnar på ett plus i livsenergi och livsåskådning...
Lycklig över att jag varje morgon tänker som Adde skriver, idag ska jag inte förstöra mitt liv med alkohol, så får vi se vad jag tar för beslut med morgondagen!

Så lever jag mitt liv en dag i taget, och det funkar väldigt bra...

Mitt liv lever jag på helgerna, jag har återfått min tydliga livslinje, och har uppskattat vad livskvalite' är...

Mitt liv är INTE att dricka alkohol, och då funkar det för mig...

Tja Bah!

/Berra

för tipset det ska jag göra

Hej Tekla!
Vi är många som läser, och som delar dina erfarenheter!

Börja med att läsa omkring bland trådarna, både i den här delen av forumet och i delen "Förändra sitt drickande" där
alkoholister själva berättar sina historier. Jag har tyckt att det har varit skönt att läsa hur alkoholisterna tänker, det har
gett mig insikter även om mitt eget medberoende.

Välkommen hit - det här är en utmärkt plats att "börja sätta ord på sitt liv och sina känslor"! :-)

/H.

Bra jobbat och vilken supermotivation du har! Jag gillade din reflektion om "En utmaning om hur gör jag livet intressant utan alkoholgenvägen.". Jag ska se om jag klarar av att följa ditt goda exempel? /K

ANDRA sitter INTE med en öl i solen !!

Och inte heller alla grannar !!

Det blev i alla fall jag varse efter en tid i nykterheten.

Hej alla vänner.
Så härligt att gå in och läsa alla inlägg man får ny kraft, visserligen behöver jag en spark och rejäl dos av mod.
Hålla mig från ölen har inte gått, fast jag varit och fått campral, dom första dagarna åt jag som ordinerat provade till och med att dricka på dom en söndag. Kände ingen glädje alls av ölen så jag slutade efter en öl. då blev man stolt.
Sen glömde man och ta medvetet eller inte vet jag ej.. då kom man på sig själv tänka på jobbet att nu funkar ölen jag har ju inte ätit campral idag. efter jobbet for bilen till bolaget, måndag tisdag onsdag torsdag likförbannat orka man jobba fast ångesten härjade som värst. längtade bara till kl4 och öl.
Är så himla rädd, men efter två tre dagar nykter börjar tankarna att det inte är nå farligt med lite öl, tänk va gott o sitta i solen o njuta SOM ALLA ANDRA.Me jag försummar min son allt bara jag får öl. bokar till och med av påskmiddag med släkten bara för att få börja dricka öl halv tio nu i söndags. kunna inte vänta till fem på kvällen, grabben besviken att vi inte gick. sådan ångest o rädsla.
Nu har man värsta årstiden framför sig sol o värme och alla grannar sitter o myser. jag vill oxå mysa.

Hur skall jag vakna upp. har lovat mig o omgivningen 111gånger att ta en nykter månad, vill verkligen det elller vill jag det?
Vilken tanke är den rätta jaget. den dagen efter eller den som tycker om öl

Kram på er alla o lycka till med era nyktra liv

det är gott att dela glädje och smärta. ... med någon som VET från insidan.
Jag är totalt övertygad om var jag står så mitt ställningstagande är helt självklart. Det stämmer också för mig att det blir lättare för varje gång. Jag har behövt tiden för att komma till insikt och nå min egen botten.
Vi hade ett smärtsamt "möte" inatt som slutade i .... ja .... kanske man kan kalla det uppgiven samvaro vilket är helt tillräckligt. Jag hoppas vägen idag blir ljus som vårvädret.
En vidsynt och otraditionell präst utbrast i vårrusig glädje en gång för länge sen "Tussilago i dej och tussilago i mej" - den ger jag till idag och tackar för livsbilden! Kram / mt

är det inte så lätt. / mt