Senaste kommentarerna i forumet

Oj, blev många kopior av samma svar och får inte bort dem...

..hej, Sorgsen ( numera hoppfull) här. Jag läser och följer dig men tror inte jag skrivit något i din tråd förut.

Nu känner jag att jag vill dela med mig av min erfarenhet i det du skriver.

Skammen tycker jag du ska försöka släppa. Jag har känt och känner detsamma i många situationer men,som vanligt, är det lättare att säga det till andra än att leva efter det själv.

Vad känner du skuld inför? Vad tycker du att du gör fel?
Är det som jag tror, att du tycker du borde låta bli träffa mannen?
Där kände jag mig jätteosäker i höstas. Hur hårt ska jag dra åt svångremmen för att markera att jag inte accepterar min makes alkoholism?

Överallt läste jag att man som medberoende ska ställa ultimatum, helst lämna för att markera. Nu har maken just startat sin behandling och jag lämnade aldrig. Det verkar som att du och jag haft det lite likadant i vårt förhållande till alkoholisten, att vi inte levt så länge i förhållandet.
Jag har för längesen tappat räkningen på hur många gånger mannen sa att han inte ville ha mer med mig att göra. Jag vet att han hade druckit på det också om jag hade gått. Han sa det alltid i affekt och bara ett par få gånger visade han ånger. Då sa han att jag inte ska lyssna på honom när han vräker ur sig och att han älskar mig över allt annat och att han ändrat allt annat men klarar inte kampen mot alkoholismen. Vad det där "allt annat" står för vet jag inte helt.

När ni nu träffas igen skulle jag nog se till att vara övertydlig i vad jag accepterar och inte.
Jag skulle inte köpa att han inte kan sluta dricka för att han bor på härberge tex. Det vore ingen orsak för att få mannen att bo med mig igen.
Ordningsföljden för mig hade varit.
1. Tala om var mina gränser går, helst tillsammans med en terapeut som kan alkoholism
2. Mannen ska visa en plan för sitt tillfrisknande, inte bara ord. Den kan man göra tillsammans med terapeuten.
3. Sen flytta ihop, men med ultimatum.

Abstinens
Jag såg många gånger hur han led. Skakningar, svettningar, klåda, smärta, depression, irritation...epilepsi har han tydligen haft tidigare men inte under vår gemensamma tid.
Inget av detta var psykiskt. Psyket tar alkoholismen hårt på och bestående skador i hjärnan kan uppstå.

Min make hade inte överlevt länge om han hade fortsatt dricka, varken kroppen eller psyket kunde ta mer. Han ville dö också så allt sammantaget pekade på max ett år. Inte mina ord utan från läkare och de han träffade på behandlingshemmet.

Jag behöver inte spekulera eller leva i den oron längre, sinnesron finns i mig.

Det finns lösningar men kraften i missbruket är så stark att hjälp från de som kan är nödvändig.

Ta hjälp och släpp skammen är mitt råd!
Lycka till!
Kram

Välkommen till forum!

Angående al-anon och gudssnacket så har jag skrivit en del om det i min tråd. Jag går själv på alanon-möten och har upplevt ett stort stöd i det. "Gud" är återkommande i texterna men då jag inte är religiös så har jag bara bytt ut det i mitt huvud till "min inre visshet", d.v.s. det som jag upplever vissa stunder då jag liksom vet vad som är rätt för mig och vilken väg jag ska gå.

Visst, det finns en del på mötena som tror på kyrkans patriarkaliska gud, fler som inte gör det, många som inte är troende alls. Det vanligaste begreppet jag hör på delningarna är "min högre makt" som lämnar tolkningen av gud öppet. Vad du än väljer att kalla det, om ens något, så lovar jag dig att ingen kommer ifrågasätta hur du väljer din tolkning. Det gemensamma är att stötta varandra till att bli fria från sitt medberoende.

Prova att gå dit en gång. Jag tycker själv att texterna låter högtravande och gammalmodiga men du kommer se att de människor som finns i gemenskapen alla är olika, med olika bakgrunder och olika tolkningar.

Kram!

Kan man avanmäla sig på något sätt?

Inte ska du heller ta på dig ansvaret för hans välbefinnande!
Försök fokusera på att ta hand om dig och låta honom ta hand om sig. Jag känner inte till att positivt tänkande kan hjälpa mot direkta fysiska abstinenssymtom, däremot gåt ju allt lättare och bättre om man orkar tänka positivt - som att abstinensbesvären går över. Suget och risken för återfall måste han själv ta ansvar för och hitta sin väg att hantera - det kommer att finnas länge.
Räta på ryggen, ta hand om dig! Kram / mt

Hoppas inte alla får förhinder, nu vet jag redan tre stycken och var ju itne så himla många anmälda!!

Dock viktigt prioritera så det blir bra i familjen. Vi ses här eller där :-)

Jag vet inte hur jag ska berätta vad som hänt.
Jag träffar honom igen, helt enkelt för att jag älskar honom. Han vill sluta nu, men känner att det blir så mycket svårare när han är på härbärget. Just nu är han på soc.möte. Hoppas, hoppas att det händer saker fort. Känner att jag kanske har fastnat i en rävsax nu. Måste verkligen se upp med vad jag gör. Hur ska jag kunna hjälpa honom utan att själv gå under?

Varför ska jag behöva ha denna känsla av skuld, att jag gör fel. Vilken ironi, sinnesro för bara några dagar sen, nu en krypande oro för när han ska börja dricka eller få abstinens. Stämmer det att abstinensen är mest psykisk, kan man slippa skakningar etc. om man tänker positivt?

En förvirrad och skamsen
Miss K

Tanken är nog att man behöver någon form av hjälp men det behöver ju inte vara i formen av ett behandlingshem eller AA. Att titta på den här typen av klipp, att läsa böcker, att skriva på forum innebär att skaffa sig kunskap och support från andra människor. DET är ju också en hjälp som jag ser det :-)

Alla sätt är bra utom de dåliga som morfar brukade säga!!

Som alkie, gör man slut på en massa vitaminer och mineraler, bl.a magnesium, C-vitamin och B-vitaminer. B-vitaminerna bör tas tillsammans för att få synergieffekt(de förstärker varandra)

Sedan får man inte tro att vitaminer enbart, är en quick fix mot tröttheten..

Ofta sover man ju dåligt, när man dricker(oroligt, vaknar ofta, vaknar tidigt etc) och det tar tid innan man kommer ikapp..

Dessutom sliter det på kroppen, att processa all alkohol man häller i sig, så jag kan tänka mig att de inre organen är ganska trötta..

Ovanpå det kommer den "mentala" biten.. Att sluta dricka, är lite av en sorgeprocess och det är normalt att bli deppig, låg och ledsen..
Man måste som sagts, hitta nya intressen i livet. För en del, är det enkelt att hitta nya vanor, för andra lite svårare..

Att "röra på sig", i någon form, tror jag är bra. Dels, får man i gång kroppens endorfinsystem, dels har man något att ägna sig åt, istället för att älta alla tankar som trillar in i skallen.

Ha en bra dag! Kram /trollis

Den kommentaren, om torktumlare va gó..
Hoppas att det går framåt, för visst har du fått självinsikt!
Bamsekram/ trollis

Saknar dig! Vill även höra hur det går med kärleken ;-). Är ju så jävla nyfiken! Vill du inte dela här så heter jag Dompapompa få FB. (Yep, har ett konto...tror jag har sex vänner...populär kille!) Hoppas allt är ok! /R

Hur går det för dig? Vill bara säga att jag tänker på dig och hoppas du har fått ngnslags vettig hjälp angående en kontaktperson/vän. Bor du i rimlig närhet till Stockholm så kanske du kan gå på konventet på lördag? Önskar dig lycka till och allt gott! /R

Antar att du ej fått svar på datortomografin ännu...eller så vill du inte dela med oss. Hoppas du mår någorlunda iaf. Tänker på dig och hoppas du - och alla andra - får en givande lördag på konventet. Kram/R

Ja du Paron. In för oss behöver du inte skämmas. Vi har alla varit där. Även om vi kanske inte har blivit exakt ertappade med fingrarna i syltburken av ngn annan än oss själva. Men jag förstår att skammen när din fru kom på dig halsandes i förrådet måste ha varit monumental. Hoppas ni kunde prata om det senare?

Femtioelfte gången! Ja, pröva det. Läs Berras inlägg i hans tråd om vanor. Tror han skrev det den 29 januari. Man får helt enkelt pröva sig fram. Om och om igen. I ditt fall kanske se till att förrådet är tomt den närmaste tiden? Jag tror på dig Paron, det har jag gjort från scratch. Kalla det magkänsla eller vad fan som helst. Men jag tror att i slutändan kommer du att styra över drickandet och inte tvärtom. Nytt försök bara...den femtioelfte gången kanske blir ett lyckonummer;-).

Tack för ditt inlägg i min tråd om hur ungar fixar utlandsboende i slutändan. Tänk att det tror jag med. Pendlade själv mellan två länder som barn och kan inte tycka att det skadat. Men vi är ju alla olika. Ha en bra dag. Förlåt dig själv för utflykten i förrådet. /R

kan inte forceras eller tvingas fram. Jag måste förtjäna den.

Och att blåsa i en sk mätare är inget bra sätt att visa tillit, tvärtom så undergräver det ditt nykterhetsjobb för att din dotter inte tror på dig. Ska du ständigt gå omkring med en mätare för att visa din dotter att du inte druckit ??

Lita på din egen förmåga och att du gör ett bra arbete med dig själv och var en stolt nykter alkoholist.

att man är "närmare" när man känner till den yttre ramen.
Kram till dej! / mt

..jag kan bara rekommendera Al-anon. Det är behagligt att vistas i en grupp med människor som förstår. Plocka till dig det som passar dig och låt resten passera.

Kram i natten

...få saker till.

Min makes veckor och dagar utan alkohol tog inte bort hans nyckfulla sätt. Som Adde skrev i min tråd-att vara utan alkohol är inte samma som att vara nykter.
Han hade satt på korken på flaskan men bar den alltid med sig liksom. Tänket hade inte ändrats men han var gudomligt go nästan hela tiden från i julas, tiden han har varit med mig och vi har varit på resande fot.

Historia
Mitt ex manipulerade alla! Så, jag har upplevt att folk, både soc-skolkuratorer-gamla vänner-grannar-lärare-...inte har en susning om att samma person kan ha två helt motsatta personligheter. Barnen och jag visste, och advokaterna, jag höll mig till samma alla år men han avverkade mängder. Ingen lyckades vända hans skeva bild utan han tyckte de motarbetade honom och bytte, och bytte, och bytte. Han hade tydligen tänkt föra sin egen slutplädering, den som inte blev av pga förlikningen, den tog i sig flera timmar och kunde vara hämtad ur en riktigt dålig film med advokaterna springande mellan våra små rum med en korridor mellan. Kan se det framför mig, nu med ena ögonbrynet upphöjt och en suck. Minns nu när jag tänker på det att de bad mig vänta i min lilla vrå på att lämna rätten efter exet lämnat byggnaden. När jag kom ut möttes jag av vittnen han samlat på sig, tidigare gemensamma bekanta, som inte hade fått besked om förlikningen. Jag pratade vanligt med dem, som alltid, och gör fortfarande om jag träffar någon. Just då kunde jag se att vederbörande skämdes.

Tid är oftast till en fördel, den visar väg, men förändringar måste drivas medvetet. Hur de faller sig kan tiden hjälpa till med. Man får styra lite, ta hjälp utifrån vid behov, hålla ögon, öron och känselspröten aktiverade men skynda långsamt.

Tänker på dig

Tack för era tankar och uppmuntrande ord.

Lelas - angående min sambos Antabusbehandling: Han tar brustablett två ggr i veckan, han tar dem själv (dvs inte hos läkare). I början var både han mån om att visa att och när han tog tabletten, men den senaste tiden har det inte varit så. Men med tanke på hur det varit de senaste två veckorna har jag bett honom om att få vara med när han tar tabletten i fortsättningen. Det gick han med på utan vidare diskussion.

För min egen del så besökte jag för några år sedan Al-Anons hemsida för att få information. Tyvärr nämndes Gud alldeles för många gånger på sidorna för att jag skulle känna mig bekväm. Men jag kanske ska ge det en chans i alla fall? Jag får se.

Återigen: tack för stödet!
//Y

...kan jag prata mig varm om länge.
Just nu är jag tacksam över att jag var där från en annan, kanske mindre betydelsefull vinkel. Jag vet någorlunda hur dagarna ser ut där. Jag vet hur lokalerna ser ut, var matsalen är..såna där vanliga saker som lägger små frågetecken åt sidan och jag inbillar mig att det blir lättare att förstå vad maken eventuellt vill berätta om längre fram. Bara en liten, kanske oväsentlig tanke.

Kram alla

är ju det som gör att vi är den vi är idag. De misstag man gjort har man förhoppningsvis vett nog att inte upprepa, de positiva erfarenheter man har gjort har stakat ut en bra väg och gjort framtiden lättare att prognosticera. Utan historia är man inget. Gjort är gjort, att skämmas för sin historik, är nog ingen bra grej, för man kommer ju oftast ut lite smartare och med mer erfarenhet.

Ha det gôtt!
/MB

Jag är ju nu nykter alkis, men min dotter tror inte på mej när jag säger att jag är nykter så vi har kommit överens om att jag ska köpa en alkometer som jag kan blåsa i om hon misstror mej. Risk finns bara att de är lika usla som jag läste i tidningen - att man kan vara spik nykter och få utslag eller tvärt om full och inget utslag, men vi får väl testa den ordenligt.

Kram på er!

..på att bara dricka öl...

..är en av mina förnekelser, jag trodde det behövdes starksprit till det.
Trots min frus förmaningar för 15 år sedan...

Blev sedemera mera vin till middagar, men huvudelen var enbart staketpilsner (III)
Det handlar om mängd och tillfällen, och räknar man om ölen i mängd starksprit, så förstår man.
Jag har gjort den beräkningen tidigare i min tråd, den är slående..

En annan sak är bara om man slutar dricka före ett visst klockslag, så är man OK dagen efter.
I kombination med mat så blir effekten lägre, eller helst fet mat.
Man blir aldrig lika bakis utomlands, alltså tillsätter de kräkmedel i Sverige, en myt.
Bastu kaffe & motion skulle öka förbrukningen av alkoholen i kroppen, ännu en myt..

Jag har testat dem alla, och de har bara en gemensam nämnare, de funkar inte...
Allt handlar om mängden alkohol, oavsett koncentrationer (öl, vin, sprit, grogg, cider), den andra är leverns sätt att neutralisera alkoholen, och den går i stort sett bara på tid och har lite variationer mellan olika personer, man kan känna sig pigg, men alkotesten säger något annat.

Allt detta dividerande och kalkylerande, prognostiserande gjorde att det tog lite udden av glädjen med att dricka alkoholen, för dricka det skulle man, oavsett om det var arbetsdag efter.
Man satt och var duktig på förkvällen, OM jag dricker så här mycket klarar jag av att köra imorgon till jobbet, det sprack nästan alltid, och man körde ändå fast man visste att det troligen skulle lysa rött om farbror blå hade stoppat mig den morgonen, trots att man kände sig lite ok..
Bara looserna ringde sig sjuk dagen efter, och det skulle hånas i veckor efter det.

Det fanns i stort sett bara två lägen, all in, eller helt ute..
Man tackade hellre nej till utgång än att man valde att vara nykter.

Har även sett att ju äldre man är på jobbet, desto mer tackar de nej till personalfester,
det kan finnas två spår:

* Antingen super de för mycket och är rädda att göra bort sig själva inför de andra.
* Eller så stämmer det som några säger, det sups för mycket på personalfesterna det blir larvigt och tarvlig och är oftast bara kul fram till förätten.

Jag har blivit "äldre" och skulle nog falla in inom båda segmenten, då och nu.
Men samtidigt också tacksam att jag har fått uppleva de båda fallen, med rätt riktning.
Men jag går ändå, tycker att det är lärorikt att se, och påminna mig om min historia..

Jag har en filosofi, att våga utmana min rädsla, enda sättet att bli av med den, tror jag.

Jag var vegetarian under något år i min tidiga vuxna ålder, tills den dagen då jag tog mig i kragen och utmanade min rädsla, jag åkte till ett slakteri och fick se hur det gick till.
Det var äckligt att se men det undergrävde mina förväntingar till den grad, att jag kände
mig grundlurad av att ha varit veggo av helt fel anledningar..
Jag åt min första köttbit ca 2 veckor efter detta besök, och jag har förändrat min övertygelse till att djuren ska ha det bra fram till slakten istället, fokus på djurhållningen.
Och Marit Påhlsson är min "gud" när det kommer till djuretik, älskar den kärringen!

Så hösttrollet jag tror på att din gubbe ska försöka vänja sig vid de tankar på vad han har gjort på fyllan, acceptera att de finns i hans historia och kom till av olika anledningar.
Anhöriga till brottsoffer brukar ofta säga att det viktigaste för dem är att veta att inte gärningsmannen får en möjlighet att upprepa samma brott igen, det räcker oftast för dem.

Kanske det skulle hjälpa din gubbe att tänka så, det kanske inte blir förlåtet,
men i betraktelsen över att det inte kommer återupprepas så blir det ändå på något sätt försonat.
Så har jag tänkt när det inte räcker med ursäkten.."jamen jag var ju full då".
Jag brukar tänka på att möjligen svara som så att.."det var ju på den tiden jag drack"
Som åhörare eller drabbad skulle mening nummer två kännas mycket mer som en förbättring.

Jag har blivit lite mera kompis med min egna historia, allt är inte guld och gröna skogar.
Men förändringen finns inom mig, och olika anledningar som t.ex alkoholen finns inte längre.
Det räcker gott åt mig, och det ser ljusare ut i framtiden, ett viktigt och riktigt val, för mig.

Ångesten jag drogs med förut 2-3 gånger per vecka, har blivit en egentid över till mig,
jo jag rannsakar mig fortfarande men utan ångest, och med hjälp av min historia, kan jag ta en ny riktning till någonting som jag tror på är bättre för mig och min omgivning.
Tiden är föränderlig, och jag behöver också vara det, annars stannar min utveckling.

Jag får även idag göra svåra val, har anmält mig till mötet Lördagen den 2:a i Stockholm,
men det dök upp en annan aktivitet, och under moget övervägande föll det till fördel för den andra aktiviteten, ja det känns tråkigt, men jag känner ingen skuld för mitt val.
Det kanske dyker upp en möjlighet vid ett senare tillfälle, och jag hoppas på er som går dit att ni avrapporterar hur det var och hur det kändes.

/Berra

jag varit hemma med min magsjuka. Blir bättre, och fick tid att läsa boken AnsvarsFULL som någon tipsade om. Jag blev så berörd, grät och blev helt tagen av hennes livsresa. Och , till slut som du säger Berra, finns bara frågan kvar, Vem är du? Tack för din tankar om att ändra och vända vanor, visst det är vad det hela går ut på när man ska sluta dricka. Men visst är det förnekelsens sjukdom, jag har inte förnekat min alkoholproblem de senaste 20 åren. Men plötsligt, som genom ett trollslag, kan jag nog dricka lite igen, bara den här helgen, bara en dag till, bara en dag till och sedan sluta. Var är jag då i förnekelsen, jag har blivit överfallen och överlistad av alkoholen igen!
Camilla Kuylenstiernas bok är en riktigt ärligt och bra beskrivning av alkoholismens sanna natur, för såväl fattig som rik.Och inger ett stort hopp, men det kräver att jag tar ansvar för mitt liv på riktigt, vem gör annars det. Nu ägnar hon en stor del av sin tid att hjälpa företag att ge hjälp åt anställda med alkoholproblem, och har äntligen fått frid i sitt sinne och vågat sig in i en riktig relation med en man som hon älskar för den han är, och inte för att hjälpa honom med sina trauman från sin uppväxt. (Alltså destruktiva försöka att göra allt som hon höll på som liten för att överleva.)
Att inte sluta dricka för min del kan bara sluta i riktigt dåliga saker för resten av mitt liv, och jag börjar känna av skador både fysiskt och psykiskt som kan bli hur tragiskt och onödigt som helst.
Till Moria och Santorini, när det gäller att berätta eller inte så tror jag att ni har mycket att hämta ur den här boken, rekommenderas varmt. Det finns också klippet på TV4 att se som lockade mig att läsa. Boken är dock så mycket mer än det här inslaget.
http://youtu.be/dinxkHo1cc4

Kram alla som vill ha,
Fenix

redan, så läs Berras inlägg 29 jan. om livsstilsförändring i stort. Det går nog inte att jaga på kroppen för mycket, den får ta den tiden den behöver för att programmera om sej och hinna fatta vad det är som händer.
Ta hand om dej!
Kram! /MB