Senaste kommentarerna i forumet

stora ting... med oss små människor. Törnrosa andas själv, jag tror faktiskt jag "hörde" lessenfruns tillrop. I natt brinner glädjens och tacksamhetens ljus.

För mig brinner också frihetens ljus - för ett ögonblick fångades vi i gamla garn och jag föll 10 000 meter... vi kom ifrån varandra ... många tankestråk drog förbi. Det var just då när fru L ropade, jag läste och var obeskrivligt glad och obeskrivligt fritt-fall-platt på samma gång... Men då kom min mullegubbe och höll om mig och ville att vi ber Sinnesrobönen. Åh vad jag grät... tacksamhetens tårar över allt som kan falla på plats... på rätt plats.

När det goda är nära... när clownen-demonen förlorar sin makt... Det kan hända mycket i en mulleholk och i och omkring en sjukhussäng den korta stunden när livet vänder sig...

Ljuset lyser starkt och klart.

tacksamhetens ljus! Den enda lilla stund jag loggade in ikväll möttes jag av ropet: Hon andas själv! Det var som om jag skulle ha hört det... Det är stort att få dela! / mt

Nu KAN det bara bli bättre, sänder omtänksamma turkramar........

Lång uppförsbacke med rehabilitering.
Men omgiven av mycket kärlek och omtanke kommer det bra.
När ni hunnit en bit på vägen är det ytterst viktigt att man får göra själv .
Då växer man oerhört mycket som människa och självkänsl och självförtroende ökar.

Men det är en bit dit.
Nu är det bara att njuta tillsammans som gäller.

Vad skönt att ovissheten är över.
Du är en kämpe, :-)
Kram/A

Sorgsen, tack för dina ord. Känns ibland som att jag inte har rätt att vara här: min sambo dricker inte längre, men kvar finns det som är så illa - hans ilska.

Det du skriver om rädsla är så träffande: "Rädsla är svårt att tygla och ingen har varit räddare än jag. Så känner förmodligen de flesta som står i ogreppbara problemställningar" - jag har ju varit så rädd för honom, när han hotat mig, när han använt sin kropp för att "biffa upp sig" och gå hotfullt mot mig eller till och med putta på mig med bröstet.
Till och med min svägerska har uppgett att hon blivit så rädd för honom vid jul att hon kände sig tvingad att gå undan.
Och ändå, det känns inte som att det faktiskt har hänt, det är något som händer när det är "lugnt igen (lugnet före stormen) - jag blir osäker när han visar sig från sin bästa sida, och samtidigt går jag fortfarnade och väntar på att det ska hända igen "för om det händer igen, då ska jag lämna honom..." eh... som jag bestämt och lovat mig själv, utan att överdriva, kanske 1000 gånger... Pinsamt, dumma jag.

Du stärker mig genom din berättelse, genom dina ord att visa barnen vad som inte är ok - det är ju bara så svårt att tänka sig att sambon och jag ska strida om barnet, för det kommer han att göra till varje pris, och att jag kanske inte får ha henne så mycket som jag önskar. Hur blev det för er?

Lelas, fina, fina och goda människa!
Läste din berättelse om Guds räddning med båt, helikopter osv, så viktig!

***

Har emellanåt kvar den där känslan av skam. Jag brukar tänka att jag vet ju vad som är rätt respektive fel, vad som är ok och inte, men ändå kan jag inte stå upp för det och i de situationerna skäms jag så. Jag skäms så över att jag vet hur jag borde agera men jag klarar inte att göra det.

Jag vet knappt om min sambo är alkoholist, men det är av mindre betydelse eftersom det största problemet är hans vansinnesutbrott då han säger vad som helst till mig. Dessa utbrott kommer ju då och då, åtminstone någon gång i veckan och varje gång bestämmer jag mig för att jag ska lämna honom, men sedan går det ett par dagar och så lugnar allt ner sig och så stannar jag för att jag inte vågar och inte vet hur jag ska lämna...
Och så är allt tillbaka till att jag ägnar 24 timmar per dygn åt att älta hur dåligt jag mår, vad jag ska göra, om jag orkar leva i detta, om jag klarar mig själv ekonomiskt, vad som händer med barnen om jag lämnar, vad han kommer göra mot mig/säga till mig och om mig etc etc, och samtidigt går jag omkring med en isande kyla i kroppen, en ständigt molande känsla av ilska och kanske lite äckel och hat mot honom (som jag skäms över!! och bara vågar skriva här där ingen vet vem jag är "på riktigt").

Men han dricker ju inte längre, men allt det andra då...?
Åh... Min lilla flicka som är sååå pappig emellanåt, men pappa som sällan orkar med utan väljer att titta på TV, spela dataspel, osv, och det är ändå alltid jag som gäller i slutändan, men att jag ska slita upp henne från vår familj (och samtidigt vet jag ju hur illa det måste verka för henne när pappa står och skriker som galen på hennes mamma, när pappa vänder saker hon säger för att skydda mig emot henne... Illa, illa och ont ont i mammahjärtat).
Han kommer kämpa sig blå för att få ha henne, men jag förstår inte hur han skulle orka...

OCH vad jag önskar att jag kunde besinna mig - inte vara det här sjuka kontrollfreaket som fantiserar fram alla möjliga tänkbara och otänkbara scenarion i huvudet, oftast de allra värsta!
Sinnesrobönen!!

Kramkram

alldeles underbart... hon andas själv! Tack och lov! / mt

alldeles underbart!!! Jag hör. / mt

..hörde ni ända in hit mitt rop?
Hon andas själv!

Hon andas själv!!

Stor kram och styrka till dig, du är stark och du får vara svag!

Kram, kram, kram

Tack för art du stod upp för mig, jag gillar dig oxå.
Du har skön stajl pysan *så en lite lös knytnäve på hakan
(med ens så blev det julafton och "Djungelboken")
Kram Mama....
/A

Jag skriver utifrån det Lelas och Mulletant sagt, för min egen utvecklings skull. Det konstiga är att jag även inför mig själv kan känna mig så vek och svag att jag skäms. Jag har känt mig stark en tid innan jul och tyckte då att jag hade något på gång för min och barnens skull....men jag ramlar åter tillbaka i mitt djupa medberoende och mina fruktansvärda våndor och kval- ser ingen utväg utan ser bara en massa hinder. Jag blev åter väldigt tilltuffsad under jul och helgen innan nyår- sedan dess har han varit nykter men nu börjar jag åter känna oron komma smygande för han har inte klarat mer än max 3-4 helgers nykterhet och nu börjar alpina tävlingarna med många helgers bortaliggning med dottern... Sonen blir ju hemma- eller kanske att han får följa med mig mera...
Det är klart att sambon haft en plan nu efter nyår eftesom han inte dricker- men han säger ju inget! Delger inte mig sina mål/förändringar...Jag är ju helt utanför.. Snacka om "flodhästen i vardagsrummet".
Jag läser i trådarna "förändra sitt drickande", det får mig att förstå hur mycket ni kämpar och hur svårt det är att ta sig ur alkoholträsket.
Lite funderingar, återkommer...

Tittar in lite för att kolla så allt är okej med dej min vän.

Kram! /MB

Hej - har skickat lite olika hälsningar till dig, ett mail på din hotmailadress och en på msn. Spännande det här:) / mt

De har på något sätt lyckats friskriva sej från rehabansvaret för alkohol, minst två som jag vet som fått sparken pga a. Så det går inte.

Nej, min tanke - som då var fel - var att om arbetsgivaren puttat in dej på behandlingshem så är det nog lätt att bli tjurskallig och tycka att nån annan ska fanimej inte bestämma åt mej!

Din man kan väl göra som jag bett min, bara köpa en dags förbrukning i taget, och hålla sej undan?
Men vi måste nog båda påminna oss varje dag om att det är VI som vill låta bli att dricka, så det är bara VI som kan göra det. Våra gubbar kan inte sluta åt oss.

Men nu har jag hällt ut de sista ölen. Förhoppningsvis klarar jag mej hyfsat fram till den 30/1.

Men inget som inte har något gott med sig har hunnit läsa igenom en massa trådar och ännu en gång blivit påmind om varför jag inte kan dricka. Är så otroligt lätt att falla igenom och tro att man är botad, men nu skall jag ta tag i vikten som börjat skena iväg vilket får bli årets sak.

Så vem vet jag har ju 2år kvar till 50 och då kanske hela jag mår bra, så nu startar jag projektet lev väl :D

Skickar styrka, stolthet och kramar till er som kämpar där ute//Kalla

Fläk nu upp buken inför mannen.

Gör det ihop!

skönt att du har fått din tid MB. Nu står du på dig när du är där. I värsta fall får du överdriva. För vi är många alkoholister här ute och tid och resurser råcker tyvärr inte åt alla. Man ska vara stark för att orka vara svag. Men vad bra med gubben din. Att han verkar börja ta in. Inte lätt för en man som själv vill dricka. Synd att du inte hörde allt han sade. Fast de säger ju så mycket männen. Orka ta in allt!

Kram Fia

Så hjärtklappning hör till antabusen. Bra, tack då vet jag det. Jag är oerhört rädd om min pump, finns tung ärftlighet av hjärtproblem i släkten, detta är faktiskt den största anledningen för mej att sluta...
Kram!

snöstorm. Eller näst intill. Man ska inte överdriva. Likt så förbannat ska jag ut i detta. Mitt fett ska åtgärdas. Har gått upp ungefär 25 procent det sista året då vinandet eskalerat. 68 låter ju inte farligt. Men i mitt fall känns det så. Nästan allt är bukfetma. Den farliga sorten har jag förstått. Nu ska det väck. Men vädret lockar inte. En gång i tiden var jag ute jämnt och kläder finns. Bara bita ihop.

Fia

Det känns bra nu, ni som redan testat antabus och att det funkar. Blir ännu en påminnelse till min älskade sambo om att det är allvar. Tror att tjugofemöringen är på väg att trilla ned i hans skalle, hörde honom i morse när han skulle gå till jobbet, han pratade med mej, men var nog inte så noga med att jag hörde. Men han bad om ursäkt för att han har varit ett så dåligt stöd "jag har ju inte varit nykter en enda dag sedan före jul själv" sa han.

Finns kanske hopp om min gubbe med?? ;-)

Kramar till alla!

Jag har testat antabus och efter 2-3 dgr druckit ett glas vin eller två. Sjukt! Hällde dock inte i mig, vågade inte (lite vett hade jag tydligen) utan drack långsamt. Blev knallröd! Flammig i ansikte, bröst, rygg och fick hjärtklappning. Men stoppade det mig...? Jo, just då drack jag inget mer men gjort detta säkert 2-3 ggr vid senare tillfällen. SÅ starkt var mitt sug så jag utsatte mig för det frivilligt!
Aldrig, aldrig mer!

Nu har jag äntligen fått kontakt med beroendeenheten i kommunen, ska på inskrivningssamtal den 30 jan. Efter det är det ett par månaders kö, så jag får nog vässa armbågarna och argumenten för att få igenom min önskan om att prova antabus. För som du skriver, Putte, så tror jag att det skulle kännas som rena semestern, även om man VILL dricka, så KAN man inte. Viljeförstärkare på burk.

Appropå burk, så har jag hällt ut de sista ölen nu....

Kram, kram!

jag valde också att testa på restaurang så att alla kunde se kräftan. Så jag vet ärligt talat inte om hjärtklappning och panikångest var en reaktion på öl och antabus. Eller bara på min fåfänga. Klart är ändå att man testar inte en andra gång!

Fia

Vet inte. En del tycks drabbas hårt, därför har jag bytt lättöl mot alkoholfri. Det finns ett par som är betydligt bättre än lättöl. Antagligen för att det finns en marknad för god alkoholfri öl. Många alkisar härute:)

ingen aning vill.sluta. Jag testade en mellanöl och det kändes som mitt ansikte skulle brinna upp och jag blev illröd. Otäckt!

Fia