Senaste kommentarerna i forumet

Det är jobbigt när hjärta & sinne inte är synkat... när jag med hela mitt sunda förnuft kan förstå vad som är rätt & fel, men mina känslor hänger inte med.Är inte på samma tåg helt enkelt.
Jag är i konflikt med mej själv.

Sakta men säkert kommer kropp & själ i balans.
En känsla av lugn sprider sig när jag kommit i takt med mej själv.

Vanans makt är stor & den bekanta känslan av den falska tryggheten fladdrar som en film bakom ögonlocken.

Vad har hänt?
Har det hänt något?
Kommer det att hända igen?

Måste vara på min vakt när minnet sviker... när känslorna lurar mej att tro att allt var bra, att det inte finns några problem.

Den dagen när kropp,själ,tanke & sinne hittar samma röda tråd kommer lugnet.
Jag vet att jag har gjort rätt, att jag inte behöver förklara mej mer.
Är fri.
Fri att leva det liv jag förtjänar.

Kram till de vilsna själarna... / Mie.

lillablå

Håller med alla här på forumet, det är just här man får låta skit, häva ur sig skit, vara skit. Jag vet, i början när man bryter upp känns det bra, man känner sig stark, modig, framåt, bestämd. Men så kommer en annan fas. Det är få som förbereder en på den, men det är en fas där man fulllständigt slår i backen, tvivlar på sig själv, sina förmågor, sina vilja. För ett tag sedan skrev jag om hur jag brottades en långhelg med att inte ringa X:et (fast jag ville) och en fredag kväll la jag mig vid 22.00-tiden bara för att jag inte skulle falla igenom. Jag, den starka, den viljestarka, den modiga.... Jodu, även jag.

Låt oss vara människor. Låt vara mänskliga. Låt oss vara så starka och svaga som vi faktiskt är. Livet är en process. likaså kärlek, förhållanden, relationer. Det kan låta klyschigt men du ska veta att jag fortfarande kämpar varje dag. Trots att snart ett halvår gått sen jag såg mitt X så plågas jag varje dag av att inte kunna ha kontakt. Andra säger till mig att det går över. Okej, kanske måste jag lita till det. Men jag vill ha kontakt. Vet att det inte funkar, vet att det inte är bra. Men jag vill. Jag vill fortfarande..... Men jag känner att det minskar lite, pyttelite varje dag.

Spy ut skiten och eländet här, var annars. Även du och jag (som peppar så många andra, behöver stöd, behöver falla igenom, behöver värmande ord ibland. Låt oss ta emot och inte bara ge tjejen.... Saknar dina foton ;-)

Kram Märta

bra ut med det nyttigt
varm kram denial

Varma kramar, Lillablå.

Häv ur dig vännen !

Det är bra och sunt för dig att skriva här. Vi finns här för dig !

Jadu Märta, hur har jag det...
jag mår skit. varken bättre eller sämre, men skit är det.
igår undrade jag om det inte vore bättre att leva med honom,
jag skulle må skit, men det är i allafall välbekant skit... fast
jag vet ju att det inte är ett alternativ, jag vet det men hjärtat
är inte övertygat... saknar honom!!!

trivs inte med mig själv, inte med livet, inte med jobbet, inte
med nåt egentligen, ifrågasätter hela min existens. ska det
inte vara mer än så här? tiden rinner ju ut för mig, jag blir ju
bara äldre och äldre!

just nu går den mesta energin åt till att bara hinna med det
som måste göras, titta till mormor, gå ut med kattan, klippa
gräs, fota bröllop, bearbeta bilder, jobba, jobba och jobba...
har inte haft en helt ledig dag på två veckor, inte en enda dag
där jag kunnat sova så länge jag vill utan några måsten...

antar att det är därför jag är så less. trött. ingen tid att stanna
upp och återhämta... och med min skitlön vet jag faktiskt inte
om jag har råd att ta kontakt med den där gubben, och jag har
tyvårr inte mycket tilltro till vad min vårdcentral kan åstadkomma
heller... sist tog det 1 1/2 år för dem att skrapa fram en kurator-
kontakt, och jag VILL inte vänta så länge...

men herre jisses så jag låter...
har inte velat skriva på några dagar, misstänkte att det skulle
låta så här eller värre...
förlåt att jag vräker ur mig så här!
återkommer när jag har nåt kul/positivt att skriva!
kramar till er alla!!!
/k

Lillablå

Hur har du det?

Kram Märta

god morgon lillablå

Först vill jag säga att jag så blir glad varje gång du skriver här, jag saknar dig ibland ska du veta. När jag läste igenom ditt inlägg så kände jag igen mig, oj vad jag kände igen mig. Just det här att förminska sina egna känslor, låta andras känslor och behov komma före de egna. Det är ju även en klassiker i ett medberoende. Och den resa du har börjat nu, den är varken enkel eller smärtfri men ack så viktig för att läka.

Jag håller på själv, är precis där du är. Bit för bit tar jag tag i känslor, försöker ge dem plats och sätta ord på dem. Bit för bit reser jag mig igen, får tillbaka mina konturer. Det går sakta, det gör ont men det får göra ont och det får ta tid. Lova att du kontaktar KBT-terapeuten, man behöver någon som kan vägleda i känsloarbetet. En styrkekram till dig

Märta

Hej!
Har jobbat över en vecka i sträck nu, och har några dagar kvar innan ledighet... är trött, så in i märgen trött, och då håller känslorna till närmare ytan... och snart närmar sig dagen då jag för ett år sen träffade honom för första gången...

mindfulnesskurs idag. så oerhört jobbigt!

vi skulle göra en övning som gick ut på att först meditera kring en jobbig/obehaglig situation eller upplevelse, upplevd eller fiktiv och skatta vårt obehag på en skala från 0 till 10... dum som jag är så satsade jag stenhårt och valde den kvällen i vintras, när jag skulle försöka förklara för honom hur jag mår när jag mår dåligt, vad jag känner och inte... när han satt och var så arg/frustrerad att han skavde besticken i tallriken så det skrek... japp.. obehagligt.

men under meditationen idag reagerade kroppen också... ända sen barnsben har jag ibland mellan vakenhet och sömn upplevt att kroppsdelear såsom händer och tunga svullnar och blir mjuka, för att sen få hårda oregelbundna kanter på nåt sjukt sätt, fruktansvärt obehagligt... och det hände idag... dubbelt obehag alltså! tårarna rann såklart, och försöka prata om det här i en grupp som jag inte känner mig helt bekväm med var inte lätt...

sen skulle vi gå över till en lugn och positiv plats, men herre jisses vad jag letade... försökte med säkert tio platser, men det gick bara inte! på nåt sjukt sätt kändes det inte som om jag hade rätt att hitta mitt lugna ställe... flummigt, eller hur?! =)

i vilket fall som helst, det viktiga egentligen, var att jag fick namnet till en kbt-snubbe speciellt inriktad på alkohol - både för alkoholister och medberoende! så nu ska jag bara ta mig i kragen och våga höra av mig för att se om han har tid/möjlighet att hjälpa mig... inser ju att även om han var min första alkoholist, har jag nog varit mer eller mindre medberoende i alla mina tidigare förhållanden, utom kanske det allra första, min tonårsförälskelse. har dejtat svårt deprimerade ett par gånger, en som behövde en puff ur ett dåligt förhållande, en med narcisistiska drag (stavning= ?) och så vidare... alla som JAG ska hjälpa och fixa till och vars känslor alltid varit viktigare än mina och det som gäller...

och inget skal eller någon skyddsbarriär har jag på jobbet heller... den minsta lilla kommentar som jag säkert misstolkar får mina ögon att tåras... och en chef har jag som jag inte vet var jag har... tror att han ser ner på osäkerhet och svaghet...

nä, nu får jag sluta... jag bara gnäller! sorry!
jag har tagit rätt beslut att lämna honom, jag vet det med hela mitt väsen, men har svårt att hitta min landningsbana!

god natt alla kämpar!
ni betyder mycket, och era trådar är värdefulla för mig! Tack!

lillablå

Hur har du det?

Godnattkram från Märta

Märta...jag 'länkade' till sidan du rekommenderade och bläddrade förstrött ett tag. Kände inte att något riktigt passade in på vad jag utsatts för. Men plötsligt kom det en text som stämde EXAKT. Det var nästan kusligt att läsa, som om författaren faktiskt träffat J och nu beskrev honom. Texten handlade om 'Narcisisten'. Det var som en befrielse att läsa. Som en handbok över den man jag haft en relation till i tio år. Nu ska jag googla runt och försöka hitta mer om ämnet. Känns som en 'propp flög ur flaskan' och sanningen kom ut. Tack./Icka

lillablå

Kom att tänka på dig, undrar hur du har det och hur din helg varit. I går var jag för första gången på flera år ute och tog en fika med gamla idrottsvänner. Jag höll på i många år med elitidrott (Jag är skitmallig för jag har SM-guld i lagidrott) och vi är ett gäng runt 50 år (pus och minus) som fortfarande ses regelbundet. Hur som, jag tog mig äntligen mod att gå ner och sitta en stund med vännerna. I går var vi sex personer med mig, vi fikade utomhus i centrum och tittade på folk och pratade gamla minnen, barn, barnbarn, gamla skador (populärt i vår generation hahaha) och så lite skvaller om de som inte var där. Satt med i en timme, pratade lite men var mest tyst och njöt av sammanhanget.

Kom hem, var helt slut, fixade lite mat, gosade med katten och somnade vid 20.00-tiden i soffan. Vaknade, gick till sängs direkt och sov till halv nio i morse. då blev det en långpromenad igen, tittade på fåglar och blommor och njöt tillsammans med min ungsomsvän. Ett steg gramåt, ett steg bort från den svarta blicken..... Jag vann en stor seger i går :-)

Kram Märta

Kära fina Icka

Jag rekommenderar den bifogade länken, där har jag fått mycket stöd, tröst, förståelse. Där finns även ett öppet forum där man kan få kontakt med kvinnor i samma situation. Tystnaden, ångesten, allt detta som du befinner dig i kan knäcka den starkaste. Vad du än gör, stanna kvar här på forumet, prata, älta, vad som helst. Och du, det är kanske dags att du ber om hjälp nu så att du kommer ur ditt helvete. Jag förstår att det måste vara svårare på ett särskilt sätt med sexmissbruk, det är inte lika accepterat i samhället som alkohol. Samtidigt, som du skriver är det samma mörka blick, samma mönster, samma tystnad, som vi utsätts för. Du är inte ensam i det här Icka, lös inte din ångest och sorg med alkohol. Då blir du förloraren till slut och du är värd något bättre. Du vet det även om det är svårt för dig just nu...

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Har precis läst om ditt helvete här LillaBlå, och ditt Märta. Jag tog till mig varje rad, varje tanke och analys. Jag har själv 'suttit fast' i ett tio år långt förhållande med en man som visserligen inte var alkolist, men en notorisk lögnare och manipulativ sexmissbrukare. Den smärta som Ni beskriver har jag upplevt. Den smärtan var inkörsporten till mitt missbruk av alkohol. Jag vet precis vad det innebär när man 'hittar ölburkarna', i mitt fall 'de andra kvinnorna'. Jag vet precis hur det känns när 'hans skuld' plötsligt vänds och blir min. O jag vet precis hur fruktansvärda bråken är, hur svarta hans ögon blir när man står där med alla bevisen och han bara avfärdar och sedan lyckas få allt till mitt fel. Å jag vet hur uppslitande uppbrotten är och hur försoningsmailen sedan duggar tätt. Efter ett uppbrott skickade han en ros till mig varje fredag i tre månader! Jag har fått resor, middagar på fina restauranger, fantastiska gåvor, massor av kläder...jag tar tillbaka honom..men sedan alltid samma sak; Det blir tyst, han försvinner, går inte att nås på telefon eller mail. Han var tungen att jobba...å hade ingen mottagning...osv.

Tio år av detta helvete. Å än är det inte slut. Han har en av sina 'tysta perioder nu'. Försvinner från all kommunikation. Med åren har jag fått en viss 'intuition' till dessa 'perioder', liksom vet när de ska komma.

Den här gången bröt jag ihop totalt, öste i mig vin och 'försvann in i dimman' i fyra dagar. När jag vaknade upp, med svår ångest sa jag till mig själv att det räcker nu.

Det finns andra värden i livet än att sitta o stirra på en tyst mobiltelefon, vänta på email eller MSN pling med hans bild. Å med åren har vårat förhållande holkats ur, det kretsar mer och mer runt sex, och han har svårare och svårare att 'upprätthålla' fasaden att han så innerligt älskar mig.

Så nu har jag bestämt mig, det blir inga mer 'nappflaskor' av vintröst. Det blir ingen mer J. Han får gå nu. Jag tänker stålsätta mig mot hans manipulationer och kärleksförklaringar. Jag måste hålla fast vid den styrka som jag känner gror inom mig.

Det blir inte lätt. Icka

Sitter i solen med Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst" och bara njuter av att vara kvinna. En dag vill jag kunna skriva en bok som fångar mig, som får kvinnor att nicka av igenkännande, få så många att säga PRECIS! På tal om kämpande kvinnor, i dag dog Anna-Lena Löfgren. Lyckliga gatan finns inte mer.....

Kram Märta

Haft en skön dag idag...
Åkte till Botaniska i Göteborg och fotade och drack kaffe... på hemvägen gick jag ner mot järntorget, och var 20:e meter låg det någon som ramlat, kollapsat eller nåt ännu värre på grund av det där varvet... riktigt obehagligt var det! och ambulanserna körde i skytteltrafik, överallt var de...

en del straffar sig med alkoholen, andra genom att inte lyssna när kroppen inte orkar mer... motion ska ju vara nyttigt! antar att det är precis som med allt annat, nyttigt i måttliga mängder... =)

Annars allt ok. Fick en akut släng av svartsjuka häromdagen, hans syster skrev på den hemska ansiktsboken att de skulle grilla med trevligt folk och vin... med en gång tänkte jag: nu har han gått tillbaka till sin fd eller fixat en ny... tog ett tag innan jag kunde släppa det, JAG vill ju ändå inte ha honom!

Och i morgon ska jag lukta på min kompis tremånaders pojk, och kanske hjälpa till att gräva lite potatisland... kan det bli bättre?

Tänker på er alla där ute som säkert får kämpa lite extra nu när solen och värmen kommit och lockar med grill och tillbehör...
kramar!
/k

lillablå

Man vet inte mer, inte mer än att man aldrig kommer att få svar på de där frågorna. Men jag vet, av kloka kvinnor omkring mig, att det svåraste vi utsätts för är tystnaden, den långa plågsamma tystnaden. Tystnaden gör ont, den gnager, skapar frågor, förvirrar, leder till ångest, splittrade tankar, ja allt. Är där själv, vet varken ut eller in. Har man förhållit sig till en annan människa under en lång tid så blir det svårt, ovant att bara förhålla sig till sig själv. Precis som du undrar, har inte hört från honom, är han lättad eller straffar han mig? Och spelar det någon roll? Ja, just nu, om en stund nej. Men sen, ja igen... osv.

Vi kommer aldrig få några svar. Jag och mitt X kommer aldrig att kunna separera på ett "normalt" sätt. Jag kommer aldrig att få svar på min frågor. Jag tror att det är det absolut svåraste.... Men jag måste acceptera att det är så. Jag kommer ALDRIG att få några svar. Vi kommer aldrig mer att försonas. Och det är inte skit samma. Det gör ont, så jävla ont. Men det är så. Så är det nu. Det är bara att acceptera. Det låter enkelt men det är det inte. Men det finns inga val. Det är bara så. Så är mitt liv just nu, så tänker jag, mitt i livet mitt bland koltrastar och maskrosor. Just nu!

Men vet du, kattpromenader är terapi..... :-)

Sov gott och kram till dig/ Märta

Du verkar vara en så fin tjej, Lillab. Skönt att höra att du klarar dig, även om det vissa dagar säkert inte är bättre än att du precis klarar dig. Du kommer starkar ur detta ska du se, man gör det av svårigheterna har jag hört : )

Gjort nåt idag som jag ALDRIG trodde jag skulle göra:
Tagit mammas katt på promenad i parken bakom brorsans hus, med sele och allt...
Hon sprang omkring och luktade som värsta blodhunden, och morrade som en tiger när jag skulle ta upp henne för att gå in igen... Tur att mor inte ska vara borta så länge! Vill ju inte att det ska bli någon vana!

Annars är det ok. Livet går vidare och det utan honom, vi har inte pratat eller hörts via mail eller sms sen han fick sina nycklar... Vet att det är bra men det svider: betydde vi inte mer för varandra? Eller är han för stolt för att höra av dig? Eller straffar han mig? Eller är han lättad?

Skit samma, jag är fri och på rätt väg!!!

Kramar!!!

När jag fick den insikten kom en annan känsla som kallas Lycka !

Adde

Håller med dig. Det var min dotter som fick mig att bryta tystnaden, på något sätt kände jag att hon verkligen ville veta hur jag hade det. För min del tror jag inte att jag ville se själv hur illa det var ställt, och jag skämdes att jag fortsatte att leva i förhållandet och därför försökte dölja det för min omgivning. Nu är det en befrielse varje gång jag berättar för mina närmaste om hur jag har haft det. Och tänk, inte en enda gång har någon sagt till mig att jag borde skämmas ;-)

Kram Märta

Vi tror att vi är ensammast i världen i vår sjukdom. Vi lurar bara oss själva. Jag var den siste som förstod att jag var alkis.

För frugan var det samma med sitt medberoende.

Idag klarar vi också att se på andra hur de mår. Det är jobbigt men ibland också lustfyllt när man når fram med erbjudandet om hjälp.

Jag önskar att fler törs ställa frågan "Hur mår du?" och verkligen lyssna på svaret.

lillablå

Har precis kommit hem, varit med min underbara dotter i dag, suttit i solen, fikat, pratat. Verkligen en underbar stund tillsammans. Det är så skönt att vi har grundat en bra relation, att vi kan prata om allt. Hon berättade för mig vad hon har lidit över att stå på sidan om och se mamma maktlös och att själv vara maktlös. vi grät och skrattade om vartannat. Det är kvalitet. Jag älskar henne och är så stolt över både henne och mig själv. Och hon säger samma sak om mig. Visst är det härligt....

I kväll satte jag mig ner med en av mina närmaste vänner och berättade allt. Trots att hon inte visste så visste hon. Människor runt omkring oss ser mer än vad vi tror, trots att vi försöker dölja. Och när de säger det, då är de riktiga vänner. Det var en sån befrielse. Jag tror att jag kommer att sova väldigt gott i natt och det är jag väl värd :-)

Vet du, det är bra att du bejaka känslan att sova och att "slippa vara". Jag har haft en hel del såna stunder. Sov gott alla underbara kämpar

Kram Märta

Ville bara säga att jag läser... och jag skickar lite kämpaglöd och styrka!

Märta, hoppas du fick en underbar promenad och tid med din dotter!

Jag har varit extremt slapp idag... sjukgymnasten tog jag mig till, men sen tog energin slut. har varvat tupplurar med lite fotojobb, be-toning på lite, lite läsa och lite mera sova... tror att jag sover för att slippa vara. har ingen lust till nåt, egentligen...

jaja, en sån dag idag, det kanske blir bättre i morgon?

kram