Senaste kommentarerna i forumet

Tackar dig ärligt nu.
Kan nog vara att man är som ett litet barn, spelar inte i vuxenligan.
Må så vara, försöker att, trots att jag går en egen väg, passa in. Sista svaret skrev jag i all hast oredigerat
Och utan att rätta alla stavfel osv.
Jag var arg, frustrerad. Tycker inte jag ältar i månader, har varit här i endast tre.
Skriver med mobilen, så förlåt att det inte blir så låna inlägg där man går tillbaka och läser igenom och smakar hur orden
Lägger sig i meningarna.
Jag har sagt det förut och säger det igen.
JAG är tacksam över forumet.

Jag tackar DIG Dompa att du tog dug tid att skriva.
Sist men kanske inte , sköt om er alla..........
/A

Ditt sista inlägg pekar exakt på det jag menade med barn. Även om Trollis skrev det först så tycker jag att du är som ett barn! Absolut inget i din långa reflektion tyder på självinsikt. Du granskar inte dina egna ord...som kanske ibland har föregått det svar du får. Däremot kan du rabbla gamla oförätter -som du tycker har begåtts mot dig - månader i efterväg. Då efter att du har "förlåtit", "gått vidare" och är "kompis?"

Du attackerar eller lider. Två lägen liksom. Samlar och låter härskheten sätta bo. Kanske super till lite för att ngn annan är elak. Är det en vuxen fungerande man? Själv dricker jag för att jag är alkis.

Jag har bett dig om ursäkt för stavningsrepliken. Inte med; "Jag menade inte sååååå" utan som det var. Jag högg på det jag kunde efter att själv ha blivit attackerad. Inte vuxet det heller...men att erkänna att jag kan ha samma fel är väl härskarteknik? Det är just det...man vågar ju inte skriva till dig (Som Fia ovanför påpekade). Du väljer att älta.

Men jag väljer att skriva till dig - trots att det tar emot -eftersom du svarade när jag frågade vad felet var. Ok...mer svammel än svar, men du gjorde ett ärligt försök. För det Tackar jag dig! Ärligt! Fattar ju ännu inte riktigt Kungabiten...men ska försöka att inte använda härskarteknik ;-).

I mina ögon var ditt riktiga lågvattenmärke när du lade ord i VV:s frus mun...satte tankar på hennes åsikter. Ok, att du tycker att han är en idiot. Inte trevligt...men din åsikt. Men att sätta ord på en - för dig främmande kvinnas - tankar? Hur tänkte du där?

Sist av allt; Var rädd om dig A. Menar det...i mina ögon är du inte en fiende...bara ointressant. /R

...jag förstår ju att det är så Adde. Det känns skönt läsa dina ord, du är så direkt, en egenskap jag uppskattar hos medmänniskor.

Jag (och maken) har mått så bra av de nyktra dygnen men jag förstår ju att missbrukaren bor i honom, med eller utan alkohol i blodet.
Hur han tänker vet jag inte men när vändningen kom och han började bli kontaktbar så har min alerthet försvagats.

Efter beskedet om behandling så kände jag att det fanns en räddning inom räckhåll. För bara en månad sen kunde han ha supit ihjäl sig och nu
(sen22dec)har vi succesivt haft det bättre än på länge länge.
Hans utbrott innehöll så mycket och jag var inte förberedd alls. därför tog orden och beteendet hårdare än tidigare, skyddsmekanismen var inte aktiverad.

Nu är det lugnare igen, men jag längtar verkligen efter den där veckan för mig och att han blir inskriven.

Tack för att ni finns med tankar och värme!

Kram på dig Adde

spritfri är inte detsamma som att vara nykter !!

Att få förmånen att få jobba med sig själv utan alkoholens påverkan är en av grundpelarna i 12-stegsprogrammet och den förmånen är lika för både beroende och medberoende. Alla gamla beteenden hänger kvar om jag inte gör en grundlig förändring i mitt liv utan fortsätter att leva som när jag var aktiv Och återigen gäller detta både beroende och medberoende. Att diskutera med en som inte har förstått vad saken gäller är att slösa bort sin energi helt och får mig bara att komma ur balans.
Jag ser nu att det är flera här som använder Al-anon för sin utveckling och jag hejar på de som gör det för det är en bra och enkel väg att gå.

Att inte slösa tid på diskussioner framgår så väl av detta citat :

"Write down again what I told you:

The Warrior of the Light needs time to himself. And he uses that time for rest, contemplation, and contact the Soul of the World. Even in the midst of a battle, he manages to meditate.

Occasionally, the Warrior sits down, relaxes and lets everything that is happening around him continue to happen. He looks at the world as a spectator, he does not try to add to it or take away from it, he merely surrenders unresistingly to the movement of life.

Little by little, everything that seemed complicated begins to become simple. And the Warrior is glad."

- Taken from the book, WARRIOR OF THE LIGHT by Paulo Coelho

Och du måste ju vara med på Familjen så du kan vara med på GiG's vårträff :-))

Jag har ju läst din tråd M och vet att du har läst/läser anhörigbitarna. Håller med MB om att deras resor inte heller är lätta. Fruktansvärda i vissa fall. Men både alkis och anhörig måste göra sin egen resa...en anhörig har alternativet att lämna. (Släppa kokosnöten - ni som har läst Lelas).

Man kan försöka förstå varandra...men aldrig påverka. Vuxna människor måste få välja själva...både som alkis och som anhörig. Så tycker jag. Då blir - i mina ögon - din makes skvallerhot ett fult vapen att ta till. Även om det är i bästa välmening.

Hoppas din ledsnad/ilska/besvikelse går över/minskar snart. För de känslorna orkar man inte leva i en längre period. Eller orkar gör ju människan...men det blir ju en lavin i slutändan. Man orkar leva men blir det livsvärdigt? Kram Bella /R

Vad bra att ni har den biten iaf. Mitt i all väntan. Min erfarenhet av svensk sjukvård är mestadels bra...men jag har ju hört skräckhistorier. Fortsätter att "be" för flickan på mitt eget sätt. Tänker på henne, dig och din syster. Fortsätter att mentalt hålla din hand...samtidigt som jag ser hur trivialt annat runtomkring blir när man tänker på liv och död. /R

Funderar ofta på..."är jag lycklig nu?"...."men nu då?"....
Kanske lyckan är att man inte har så många olyckor att tampas med,
eller när man inte är olycklig så borde man ju vara...lycklig, eller?

Som man sätter man ofta mål eller skiljelinjer, när man har gjort detta eller passerat det här målsnöret, ja då borde man kunna falla tillbaka på något och tänka, nu har jag ro i sinnet...
Men när man hinner sätta nästa mål innan man har uppnått det första, blir det rätt någon gång?
Eller kommer jag för alltid att ligga efter mig själv?

Ser jag alltid ryggtavlan på mig själv om jag kryper utanför min kropp,
försöker jag alltid hinna ikapp mitt egna jag?
Ja, jag vet inte, men svaret är att jag aldrig blir nöjd med mina prestationer.
Rädslan för misslyckas gör att man spänner bågen ännu hårdare inför nästa uppdrag.
Alltid sträva högre och bättre, och bli förbannad när jag inte hinner i tid...
Få gånger sätter man sig ned och funderar, men vänta nu, NU är det tid för att njuta.
Allt görs i en hast för att jag ska få tid över till att...göra andra saker.

Imorgon hyr jag en lastbil på macken, för att vi ska tömma svärfars rum på hemmet.
Inget ska vi spara, allt går på sopstationen, det finns ingen plats för det "gamla" hos oss,
det stämmer inte med vårat levnadssätt, man blandar inte gammalt och nytt...
Känns konstigt, vi åker för att slänga bort de sista fysiska minnena av gubben,
resten av honom får vi ha kvar i våra ...minnen...
Han finns kvar i bakgrunden på någon gammal VHS-kassett när vi filmade barnen när de var små,
men det var nog mer än tio år sedan...
Man brukar säga att allt har sin tid, hans är förbi, vi har en tid kvar, barnen ännu längre.
Har tänkt mycket på lessenfrun och hennes systerdotter som ligger på sjukan, 20 år och svävar mellan liv och död, min dotter fyller 20 år till våren!
Hur skulle jag reagerat?, det vet man aldrig förens det är ett faktum, orkar inte tänka på det.

Vi har en jämngammal kompis som körde omkull på en fyrhjuling i fjällen i höstas,
han var mycket illa åtgången och hans framtida liv var omtvistat.
Efter att ha fått livet tillbaka, lära sig gå och tala fick han göra kortare besök hemma,
men hans fru är rädd för att han aldrig kommer att bli som han var förr.
Vi skrattade åt honom när hon berättade att han brukade gå med rakapparaten i bröstfickan på skjortan och han var förbannad att aldrig några kunder ringde i den..
Det fick mig att tänka på en klasskompis pappa som trillade ner ifrån en byggnadsställning när klasskompisen gick i sjuan, efter en lång tids rehabilitering blev hans pappa obehövd handikappad och lättretlig till den grad att mamman till slut begärde skiljsmässa..
Så en tragedi följde efter en annan...

Och när man hör om allt annat, borde man inte vara tacksam och lycklig då?
Det finns alltid de som har det värre, men i mina tankar hjälper det inte mig,
jag förlägger tankarna hos de som behöver dem bättre än mig...

Imorgon är det åter dags att stålsätta sig, inte känna klumpen i magen och bli sentimental,
utan slänga alla gamla möbler på sopen utan att känna ett dugg, vi raderar då ut morfar.
Men likt den lilla plastbiten som fanns på videokassetterna så pillas den bort, och minnena av den lilla gubben kommer aldrig att kunna spelas över igen, i mina livsminnen..

Livet är stort, ibland för stort och måste tas i flera tuggor..
Jag förstår dem som vill tillfälligt glömma bort sig med att bedöva sina sinnen,
men för mig blev det svårare att inte välja verkligheten..
Och som Adde säger, att vara ärlig mot sig själv, det är nog den första man ska börja med..

Livet är nog inte bättre än så här, men att dölja det orkar jag inte längre...

/Berra

Loggar in, loggar ut.
Igen. Och igen.
Då går lite minuter.

Lungorna börjar krångla, annars händer inget.
Så stor säng. Så många slangar..
Också så mycket expertis och empati.

Jag förstår hur du känner, och du måste vara ganska tuff som ändå loggar in här och läser. Ser det som ett stort plus i din kamp mot a. Du kommer fixa detta!

Massor av varma kramar till dej! /MB

PS Läs gärna anhörig- delen i forumet, man får sej tankeställare där också, våra anhöriga har ingen lätt resa de heller... Kram! DS

Jag tror inte du har fel, du har säkert rätt men jag är för arg/besviken/ledsen för att ta in det nu. Jag kan inte med att han tar beslut åt mig, då slår jag bakut.

Kram!

Både här och i min tråd, ja, ledsen är jag helt klart och jag ska helt klart fundera på ilskan VV.
Skönt att höra att inte suget har ökat, och att du bara fortsatt från där du var tidigare. Så upplevde jag det också när jag drack i mars förra året. Därför har jag ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda nu. Både du och jag har ju barnen som största drivkraften.

Nå, det satte ju "pappa" stopp för, jag absolut hatar att inte få bestämma själv, och skvallra skulle han göra det sa han senast idag.

Kram!

... men det är inte DIN fulhet, jag tror att det är vår gemensamma sjukdoms fula tryne som visar upp sej.

Du har planerat helgen länge, visst, men det enda du egentligen planerat för är vinet. Nu stoppade din man det, därför försöker du vara så elak det går mot honom för att han inte ska stoppa dej nästa gång.

Protestera om jag har fel. Men jag känner igen både mej själv och min numera nyktre far.

Kramar!!!/MB

Den värmer i vintermörkret! ;-)

VV

;-)

...kan vi nog alla bli när partnern plötsligt tar på sig ngnslags föräldraroll istället. Agerar man som en förälder får man räkna med ett barn. Nu tänker jag inte på drycken...hade lika bra kunnat handla om att inte få köpa nya stövlar. Man vill bestämma själv! Vad jag förstår så kan du inte det eftersom han då måste "skvallra" för dina barn. Berätta ska man få göra själv.

Jag berättade för mina om min runda i Rom. Mest för att de kritiserade J:s drickande. För att "bonda" med mig trodde Stigsdotter. Men sån "bonding" vill jag inte veta av. Så nu vet de...

Sura på du ikväll... Jag ser det inte som fulhet. Jag ser det som ledsnad. Ny kram/R

har du funderat på vad din ilska kommer ifrån? Du har kanske läst mina funderingar på andra platser i forumet och jag har kommit till slutsatsen att inget liv är värt att leva om man hela tiden måste må dåligt. Man kan inte leva ihop med en person som man inte tycker om, men som du kanske har sett så gillar jag min fru och försöker lappa och laga så gott det går. Hon fick dock mitt ultimatum igår och responsen var ju över förväntan. Plastkorts VV var ju på väg att försvinna. Vi får se hur det går. Det var måttligt med brännvin under Julfirandet och tillbaks här så finns det ju ingen alkohol alls, så det blir väl bra.

Ha det Gött

VV

Läste en mycket glasklar analys - av Andreas i hans egen tråd - om varför ni har vissa problem i ert äktenskap ;-) En blivande klassiker!!! Dagens största leende... /R

Jag vill ju också ha ett öppet Forum där man dels kan hela sig själv. Dels utbyta tankar. Man behöver ju inte läsa i varje tråd.

Dessutom är det ju faktiskt så att man kan få nya vänner. Men för att vänskap ska kunna födas/utvecklas då måste man ju få en chans att lära känna personen. Blir lite lättare om man vet lite bakgrund och värderingar.

Skulle också vilja träffa en del av er live. Får se om det blir så i februari. Har anmält mig men just nu ser det lite svårt ut...att komma iväg. Mycket på jobbet nu efter de långa ledigheterna. Men vi har ju tiden för oss. Kanske ses vi på ålderns höst! /R

Nej Maria...jag tycker faktiskt inte att suget har ökat. Men jag drack ju ganska lite med alkismått mätt. Lite förvånad att jag faktiskt fixade att sluta efter tre glas. Det var ju planen...men trodde nog inte att det skulle gå så lätt.

Det känns som jag bara fortsätter från där jag innan förra söndagen. Men jag litar inte hundra på mig själv. Har ju fått höra om och om att för en alkis finns det ingen återvändo till ett "normaldrickande".

Jag kommer att testa igen. När omständigheter är rätt. Får väl se hur jag reagerar på en större mängd. Dumt kan tänkas...men jag måste göra så...kanske är det det som är sug? Fast det känns inte så. Jag uppmuntrar ingen annan att testa. Trots att vi har samma sjukdom så kan vi ju reagera helt olika när vi testar. Väldigt bluddrigt svar kände. Fråga igen om du inte förstår! Kram/R

Skulle säkert bli min också. Jag förstår ju att ni har rätt men jag är så arg. Tål inte se honom nu, är som ett barn och byter rum så fort han kommer i närheten, talar gärna om att jag inte tål honom också.
Hade nog sett fram mot denna helg ett bra tag och besvikelsen river och sliter i mig.

Det kommer att dröja hur länge som helst tills nästa tillfälle. Kokar inombords och gör allt just nu för att helt förstöra denna helg, kan han förstöra så kan jag också.

Så barnsligt löjlig kan jag vara i min ilska, här ser ni mig i all min fulhet.

Jag applicerade ditt tänk på mej själv och den situation jag och min familj är i. Därefter "spelade jag upp" filmen som skulle bli resultatet FÖR MEJ om jag använde barnens frånvaro som förevändning för att dricka.

Mina barn är 13 och16 år. Det skulle nog gå bra, sambon skulle bli glad över sällskapet, så det hade vi gjort fler gånger. Problemet är bara att dottern redan har en pojkvän på gång, hon sover över där ibland, sonen gillar att sova över hos mormor. Det skulle bli fler och fler tillfällen att fira lite, och när båda flyttat hemifrån är det fritt fram att dricka så det sprutar ur öronen...

Jag ser mej själv i den filmen som en gravt alkoholiserad mormor/ farmor som inte klarar av eller kanske inte heller får (!) umgås med barnbarnen... Vill inte ha det så.

Men den filmen är min.
Kramar, Maria

Du har absolut nog med ditt.
Yta dig tid, sätt dig i lugn och ro och läs läs läs ä vaccinera dig mot att söka tröst i vinet/flaskan what ever.
Forumet SKALL vara en plats för trygghet, värme och omsorg. Här skall man våga vara sig själv utan att kända ev krav eller målaren.
Jag har/gör fel, bry dig inte om mig.
Fokus på dig och ditt välmående är det PRIMÄRA nu. Många varma tröstande kramar till en liten princessa sänder jag dig!!!
/A

är inte mina ord. Det var en bekant som kallade mig det en gång på en fest, poetiskt träffande. Låna på du.

Angående dina bekanta på dansen, varför inte fråga någon där om de vill ta en kaffe efteråt? Ingen blir ju sur över att man frågar, ens efter flera år. I det här landet finns det nog många sådana nystan som bara blir glada om någon börjar lirka lite i de lösa ändarna.

Och du, jag har vänner både uppåt och neråt i åldrarna, det berikar.

Kram!

kommer att göra dig gott! Fick en impuls att föreslå dig att ta in på hotell om han går på så där... Men du kan säkert bedöma själv var gränsen går... För nånstans når man sin gräns. Kram / mt

Utan Er här inne hade ensamheten varit olidlig.
Jag har liksom inte några reserver kvar nu och går mer och mer in i mitt skyddande puppskal.
Jag låter honom inte vräka ur sig utan att försöka flika in emellan, oftast hör han inte. Ilskan tar tag i honom som ett krampanfall av storlek epilepsi.
Ledsen blir jag, och särskilt eftersom han nu vräkte ur sig nykter...aj så illa det tog...

Jag ville lämna helt igår,allt som har med honom att göra. Det går ju inte, vilket vi alla vet, oavsett vilka problem vi står i.
Jag andades, grät, andades igen och vet ju att den veckan på gården kommer göra mig gott.

Ett orosmoln är att mannen inte kommer dit samtidigt utan får en veckas umgänge med..,ja, vad han nu väljer när jag är borta. Han klandrar mig naturligtvis för mitt dåliga val av tid...suck...

Tack för att Ni förstår mig...nu ska vi gå på teater, skönt få något annat att tänka på...

Kram på er alla kloka