Senaste kommentarerna i forumet

och viktiga samtal ni för! Jag vill också tacka dig VV för att du delar med dig av din berättelse. Du bär på minnen som delas av många. Så bra att du hittat en samtalsväg till din mor - inte minst för hennes skull. Det är mycket tungt att bära skuld för vad man brustit mot sina barn om man kommit så långt att man inser det.

Jag berörs när du skriver om ditt tonårsglid och din inre styrka och drivkraft - där kan vi ta varann i hand! Till min bild hör en tidig graviditet, äktenskap barn och småningom skilsmässa. Hela vägen har jag haft lyckan och turen av en stödjande familj som alltid funnits som hjälp med det praktiska och inte fördömt. Jag håller med dig fullständigt om att barn inte ska behöva var födda med tur för att få en bra uppväxt - men i verkligheten är det nog så att lite tur och inre styrka är en bra kombo.

Min stödjande familj inrymde förvisso en alkoholiserad far som utvecklades i en alltmer destruktiv riktning men jag har aldrig tvivlat på att jag var ett önskat och älskat barn och att han ville mig det bästa - fast det blev så fel. Det betyder.

Jag ser fram emot din egen adress här på forumet VV - du har mycket att tillföra! Kanske också din innersta skada läker en dag och blir ett ärr i livsmönstret.

Ursäkta om jag blir lite sentimental här i ert samtal - men ni rör mitt hjärta. / mt

Jag blir lite full i skratt när jag läser om din ordväxling med vinprovnings fantasten (kollegan). Jag har heller aldrig fattat vitsen med dessa vin och whisky provningar och alltid sett det som om folk på något sätt försöker legitimera sitt supande genom att göra det "finare". Dom som har problem kan ju då också i lugn och ro spä på "provningen" med en plunta för det skulle ju inte märkas så mycket när alla luktar sprit. Vem behöver prova vin på jobbet innan en julfest??

Ha det Gött

VV

Hoppas att du ursäktar Maria att jag svarar i din tråd. Min mor gifte sig när jag var 7 år och hade varit ensam med mig innan dess och jag hade under den tiden en ganska bra barndom även om vi fick vända på slantarna. Det var i början på 60 talet så det var ju lite skämmigt att vara ensamstående mor på den tiden och min styvfar uppvaktade både mig och min mor och var jätte sympatisk gjorde allt för att jag skulle tycka att han var en reko kille. Hon hade också en annan uppvaktare och frågade mig om vilken hon skulle välja och jag kände instinktivt att min kommande styvfar var falsk och tyckte inte hon skulle gifta sig med honom, men så blev det i alla fall. Nej, hon tog aldrig mitt parti utan höll sig neutral och i bakgrunden när min styvfar var jävlig mot mig och sedan hade jag ett kyligt förhållande till dom båda under större delen av mitt vuxna liv även om vi träffades ibland på födelsedagar och så. Hon valde senare att separera från honom när han hade urartat totalt och bara söp och hade förlorat både jobb och vänner. Han höll då ett litet privat skräckregemente med min mor eftersom mina halvsyskon också flyttade hemifrån så fort dom kunde. Nu lever han ensam i misär, hans egna barn besöker honom aldrig, och enda sällskapet är flaskan. När jag idag någon gång frågar om detta så säger hon att hon var kär och blind för det som hände runt omkring och eftersom hennes egen uppväxt hade varit miserabel så hade hon ju ganska vida referens ramar.

När man blir äldre så är det lättare att förlåta och jag har förlåtit både min mor och min styvfar, men jag har valt att inte ha något som helst kontakt med honom. Min mor och jag har kommit närmare varandra på senare år och hon är en helt annan människa nu, och talar ofta om hur fel hon valde och att hon önskade att hon hade kunnat vrida klockan tillbaka och fortsatt att leva med mig. Det är ju en utopi förstås och då hade ju hon inte fått sina två andra barn. Dom är dock lite knepiga dom också. En är alkoholist och utnyttjar min mor till 100% och den andra besöker henne i princip aldrig.

Jag har i stort sett lämnat detta bakom mig och försöker blicka framåt, men tankarna dyker upp ändå ibland och det betyder väl att man fick en skada i själen som aldrig kommer att läka helt.

Jag hoppas Maria att din man inser allvaret i de konsekvenser som kan bli om man växer kärlekslöst och under ständig rädsla. Jag var ordentligt på glid under tonåren men har tursamt nog alltid haft en inre styrka och drivkraft som hjälpt mig framåt i livet, och jag tror det är därför som jag aldrig sjunkit djupt ner i alkoholträsket utan har kunnat ta tag i det hela när jag märker att det har börjat spåra ur. Alla har inte det, och man skall väl som barn inte behöva bli född med tur för att få en bra uppväxt?

Alltid roligt att du är med Dompa, för dina frågor och funderingar betyder mycket för mig och även många andra här på forumet, tror jag, eftersom du försöker analysera relations och alkoholproblem på ett djupare plan. När det gäller egen tråd så skall jag skaffa en den dagen jag bestämmer mig för att bli nykter på riktigt, men jag har inte kommit dit än och än så länge så flyter det på bra.

Hoppas Maria att dessa rader hjälper också dig i ditt funderande över din relation och dina barns situation.

Kram/ VV

...är redan bättre begagnad. Frisk luft i lungorna, massor av vänliga människor och min mysiga, glada och öppna familj. Vi är många så det tar långt mer än ett dygn innan jag språkat med alla. De som finns närmast husknuten har redan hunnit trilla in i min/vår oas flera gånger under de här 24 timmarna. Lever ett yvigt och innehållsrik/ombytligt liv. Känner mig privilegierad som har det så.
Sorgen, ja, den ligger kvar trots skratt och öppen brasa.
Jag har inte berättat om hur illa allt är för de levnadshungriga människorna här. Inget märkligt att makens skrattsalvor inte blandas med våra nu eftersom han borde jobba.
Han har alltid stormtrivts här!

Maken ringde under em, ett positivt tecken, och eftersom jag var ute vid tillfället så svarade sonen. Det var han inte beredd på, inget ont i det. Jag ringde tillbaka någon timme senare. Det samtalet varade max 2 minuter....han var på väg in i dimman....sorgligt efter uppehållet....

Pratat med Nämndemansgården igen. Bokat in en anhörigvecka, blir vägen Adde talade varmt om, tack!

Det finns inga tveksamheter för hur jag måste gå tillväga om A blir mer än en kvälls tillfällig svacka...de orden för mig vidare till mulletants kloka reflektioner..

Tack för ditt långa inlägg.

Jo, visst är det så att jag backar och låter maken få möjlighet att lösa sin egen situation. Jag tror mig vara relativt klarsynt trots att jag är medberoende ut i fingerspetsarna.
Jag är förmodligen skitjobbig i makens ögon och inte har jag tänkt stanna kvar i detta en sekund om maken inte kommer ur sitt intag. Just nu har vi inget gemensamt! Absolut ingenting! Det är så sorgligt men jag känner att vilsenheten bleknat. Jag har fått någorlunda distans till kriget mellan hjärta och hjärna. Ont gör det, som knytnävslag i mellangärdet, när elakheterna smattrar, men det hinner inte bildas smatterband innan jag avbryter numer. Men visst grabbar beteendet tag i mina inälvor som ett tarmvred och vätskar ögonvrån, mannen jag älskar är ju totalt oigenkännlig.

Vi träffades för drygt tre år sen, båda fulla av liv och glädje, framtidstro och, framför allt, förståelse för varandras något annorlunda livsform. Något nytt för oss båda och som gjorde att förälskelsen inte lät vänta på sig. Han drack inte, i alla fall aldrig i mitt sällskap, därför hade jag aldrig någon anledning att ifrågasätta hans vanor. Han berättade att han var alkoholist och jag frågade om han var aktiv och svaret var nej. Jag hade ingen anledning att ifrågasätta det!

Vi levde ombytligt och i mina ögon sunt! Han gillar utmaningar och fick ett erbjudande om utlandstjänst som jag uppmuntrade till! Det gick åt fanders och där någonstans tog han upp där han slapp A för xxx antal år/månader sen. Har ingen koll på exakt hur det ligger till, kanske har han druckit mer än jag vet, förmodligen är det så, men det är inget som "stört" vår gemenskap. Jag kan gissa att han levt någon form av dubbelliv. Råttorna har förmodligen jazzat loss när katten varit borta.

Sista månaderna har det gått undan, som jag skrev inledningsvis, och nu gäller det liv eller död! Fortsätter han dricka dör han! Kroppen orkar inte mer varken fysiskt eller psykiskt!

Däremot är jag seg som en gammal ångbåt, tuffar på och tutar om något står ivägen. Det går inte så fort när jag ångar fram men jag är i princip omöjlig att välta.
Min övertygelse att maken måste in på behandlingshem är orubblig och när allt rasade för 16 dagar sen så fanns öppningen där.

Mannen ville ha hjälp och jag andades ut när han hamnade akut på beroendemottagningen.
Här var jag naiv!
Hans tillstånd krävde läkarvård men han fick inte stanna!
Soc hade "slarvat" bort hans papper för få akut hjälp! ( han var där idag efter att han ringt och frågat varför aldrig kallelsen inte dyker upp)
Arbetsgivaren fegar!
Allt går trögt!!!!

Jag hade läst mig till att jag ska aktivt hjälpa när en missbrukare startat eller vill starta att bryta sitt beroende. Han har varit x antal gånger på AA, haft igång samtal med psykolog under hösten, tagit prover, var på informationssamtal....

Nu återstår att se vad som väntar...

Jag har min väg relativt tydligt utstakad:

Inget kan, eller får, ta ifrån mig livet jag haft, kryddan och bonusen jag tilldelades i maken gjorde livet än mer fullkomligt.
Jag ser det nuvarande som ett sjukdomstillstånd-nu har jag sett att maken vill ha hjälp-stjälper han detta så drar jag och önskar honom all lycka i sina val.

Min tidsplan sträcker sig till sommaren...

Låter allt detta fullständigt tokigt i Era öron?????

Kram på Er!

Imorgon blir det glöggpremiär för mig...gottigottgott

som om boken är ett bättre val av sängkompis Stigsdotter:-)
Eller som hon sa som står åtalad för att ha hållit på med en massa skelettdelar och prylar: Vem har väl inte haft en dödskalle bredvid sig i sängen?
Natti och så småningom hittar du din hantering av din livssituation, förstår om det är körigt i själen just nu. Men, så länge alkoholen inte tillsätts i systemet klara vi upp våra liv.
Kram
Fenix

2:a familjeterapitillfället. Jag vet inte. Häromdagen tänkte jag att mannen ju är bra, vi kommer att kunna skiljas och vara vänner. Jag får nämligen lite panik av att tänka att det ska vara han resten av livet. 40-årskris? Men samtidigt när vi sitter där och pratar tänker jag att vi kanske kan lära oss att få ett bra liv ihop. Vi triggar tydligen varandras dåliga sidor istället för de bra. Bra att det framkom att min svåger uttryckt en tanke som jag själv tänkt. Det är inte bara jag! Fast varför har maken försökt slå bort när jag försöker säga istället för att ge mig det erkännandet? Förvirrad och trött som sagt. Och lite sur. Men lite harmonisk också. Har en spinnande kisse här bredvid.

Fick ta bilen hem från stan och råkade hamna mitt i en korsning när trafiken framför utan förvarning stannade. En blåslagen idiot tutade och hötte med näven åt mig när han krånglade sig förbi framför mig. "jävla fyllo" tänkte jag, han såg ut som ett sånt. Sen tänkte jag att jag skulle slängt en kyss till honom, då hade han blivit paff. Sinnesro, lugna och fina tankar.

Imorgon ska vi ha julfest på jobbet. Först ska det vara vinprovning på kontoret. Jag tar långlunch, går till frissan och jobbar sedan under vinprovningen. "Dålig stil" tyckte en kollega. "Tänk om alla gör så, blir ju trist för den som kommer och leder provningen". Jag har meddelat den som arrangerar att jag inte ska vara med sa jag. Utgår från att alla andra som inte heller vill vara med gör det. Och dessutom dricker jag ju inte längre, varför ska jag sitta där och sukta efter vinet? undrade jag. Hon visste det mycket väl. "Tänkte inte på det, det förstås". Nu känner jag mig inte alls upplagd för fest. Tänker på den gången, första julfesten efter föräldraledighet, när jag druttade omkull med höga klackar på is, drog iväg alla till efterfest nånstans på stan, köpte drinkar åt hela gänget, drack för många drinkar. Nå, jag var väl inte den enda, men i alla fall. För att inte tala om den där andra festen när jag fick med mig en kollega upp på hotellrummet. Tur han inte jobbar i min stad. Fast han fick sig nog också en tankeställare gällande alkoholintag då vi var minst lika i gasen båda två. Så här kan jag inte hålla på sa han senare... nä inte jag heller tänkte jag. Det var en av mina ögonöppnare...

Nä nu går jag och lägger mig med en bok.

Bra att ge hela bilden, det kändes väldigt rätt att göra det, ut med skiten bara, annars kommer det inte ge någonting.
Jag skulle också bli tårögd om vi pratade om min barndom, men det får man väl bli, det behöver nog komma ut. Var inte rädd för tårarna, det läker.
Har skickat en länk till dig på FB Stigsdotter, jag tyckte den var tänkvärd, få se om den gör dig något klokare.
Kram!

Vad skönt att ni kom till någon bra. Jag tar till mig det du säger om "hela bilden". Vi ska ju försöka lära oss att kommunicera här hemma så nästa gång vi lyckas göra det ska jag ta upp just det där med hela bilden, att vi borde slänga fram allt skräp på bordet inte bara låta henne ställa frågor och dra ut saker. Fast jag tycker det är lite jobbigt. Idag frågades det om barndom och jag tycker det är svårt att tala utan att bli tårögd av någon anledning. Känner mig mer och mer förvirrad och vet än mindre vad jag vill. Vi ska gå nästa gång efter jul. Vi får se...

Kram!

Lillablå är här och hälsar på i min tråd! Vad glad jag blir. Du är minsann lika betydelsefull. Tack för titten och välkommen tillbaka:-)
Hur är det med dig tro? Skriv gärna några rader. Har du någon tråd jag kan titta i, har glömt var du höll hus.
Kraaaaam!!
Fenix

På en timme så lyckades hon snappa upp allt bra, maken överraskade mig, han lade sig platt fall, inget tjafs, lugnt och sansat så tyckte han att jag hade rätt i det mesta och verkade inse att hans agerande inte är ok och måste ändras.
Tror inte han insåg förrän igår kväll att jag går om inget händer och det vill han inte.
Vi har ett nytt möte dagarna innan jul, det blir bra.

Förstår att det inte var riktat till mig, men tanken har ju funnits där ändå. Detta har ju inte kommit nu, varför har jag låtit det fortgå och inte satt ner foten tidigare.
Jag har sagt ifrån tidigare men inte följt upp det och skrämmande ärligt så har jag inte velat se exakt hur det har påverkat barnen. De har alltid snabbt försvunnit till sina rum och jag har inte kollat hur de mår. Det är så hemskt att jag alltid tyckt det var lite skönt att de inte var i närheten för då har jag kunnat fylla på mitt glas utan ngn som misstyckt. Att de var ledsna på sina rum valde jag att inte se, jag hade fullt upp med mitt.

Jag kan inte göra det ogjort men jag vill absolut inte hamna där igen.
Därför blev det återigen bubbelvatten idag, älskar min Soda Stream.

Kram, kram!

Min första "barndomsvän" här på Forum. (Barnet var jag) En vuxen kvinna som lotsade (inte så) lite... I den tanken tänker jag stanna idag; Min vän lever och frodas!!! Gissar att Fenix tänker detsamma :-). /R

Så sanslöst! Missade finfrämmandet...jo, om mig...det stämmer på det hela. Dina vänner kunde också ha lagt till nyskild och lite förvirrad ;-).

Men nu handlar det knappast om mig! Nu handlar det om dig! Så glad att du har hittat den sunda kärleken...den som du (och de flesta andra) förtjänar. Sambo to be :-). Att han retar gallfeber på dig...är ett sundhetstecken...du reagerar. Nej allvar nu; Jag är så glad för din skull och jag vet att alkiseran i ditt liv är över...men hör gärna av dig oftare. Jag blir glad då...tror att en annan person också blir det.

Du kommer alltid att vara speciell för mig. När du tog hand om mig och lät mig kliva in...så räddade du också delvis mina barns framtid. Du lät mig lalla på i min egen takt. Bara yrsla om mina på i det som du måste ha sett som; Men -hur-många-ggr- förr-har-jag-inte-hört-det- här-funderingar. Du sparkade när det behövdes. Tack !!! Räknar iskallt med att Mrs Pianomam låter mig veta när ngt riktigt extra händer.

Håller med dig...det finns ett liv bortom A. Jag känner mig verkligen inte säker på att jag klarar det...men jag vet att det finns. För jag har varit där och nosat ;-). Kraaaaaam och kärlek/R

med de 24 timmarna har varit ett lugnt och lyckligt dygn. Förra året levde jag intensivt i det som var året innan och lite på samma sätt upplevde jag farsdagsdygnet nyligen. Nu har jag bara haft det bra. Inser hur jag läks inifrån... inatt var jag uppe en stund och drack te och när jag lade mig igen blev jag medveten om hur annorlunda jag ligger i sängen numera. En förändring som skett helt omedvetet. Tiden har betydelse och det som är medan tiden går. / mt

103 nya inlägg sedan jag var inloggad senast... Tur att jag har vänner som kan sammanfatta och ge mig de viktigaste nyheterna: nykter, Italien och rätt ok!
Stämmer det?! Ja just det, cirkus!! =)
Hoppas allt är bra, och att livet leker?
Stoooor kram!!
/k

Allt gott till dig i ditt "nya" liv! / mt

Gött att höra att du är på banan!
Ville bara titta förbi, för du är betydelsefull!
Kraaaam!!

Och snön ligger, om än bara några cm...
Hemkommen efter en efterlängtad fika på stan med två av de vackraste människor jag känner....
Och min älskling var redan hemma, fullt sysselsatt med att bygga ihop de hyllor vi flyttat...
Jojomensan, sambo to be, jag känner ett lugn och en tillförsikt inför framtiden, och han retar gallfeber på mig och får mig att skratta...
Insåg på väg till min fika att vårt messande fram och tillbaka lockade fram det första äkta leendet för dagen... =)
Just nu mår jag bra!! Och jag hoppas att jag kommer må bra just nu rätt länge!

Ville bara titta in och ge ifrån mig ett livstecken... Tankarna på alkohol och dess verkningar blir alltid mer närvarande när storhelgerna närmar sig..
Det finns hopp, det finns ett liv bortom alkoholismen, med eller utan alkoholisten! Kom ihåg att ni alla är värda ett liv med kärlek, värme och respekt!
Stora kramar till alla vänner, gamla som nya!!!
/k

Jag känner ingen tillit (jag vet inte om han har sexkontakter, jag vet inte vad osm är sant eller inte av det han säger), han talar illa om mig inför barnen, han satsar allt på jobbet men inget hemma...
Och idag när jag mötte en lastbil så tänkte jag "tänk om, bara tänk om lastbilen fick lite sladd så att den körde på mig, så skulle jag slippa leva i detta"... Ja, jag är för feg för att själv göra något, men jag bara orkar inte leva så här.

Du är min människa du med!!! Yep! Kram/R

Nu får ni väl båda försöka smälta/ventilera tankar lite. När ska ni tillbaka? Låter som mannen tog till sig mötet bra...hoppas att det är så. Men...det tar väl tid för honom med att förstå. Vad hände? Vad sas? Varför sade hon så? Kan tänka mig att hans tankar också snurrar. Men huvudsaken är att nu har ni iaf. börjat lite smått att försöka närma er varandras tankegångar. Det får räcka för idag...tänker jag. Glad att mötet kändes bra, att ni fick ngn som ni kanske kan känna förtroende för? Kändes hon bra?

Villervalle; Din styvfar låter hemsk. Förstår att han är en patetisk gubbe nu och du inte bryr dig. Men nu kommer en lite knepigare tanke/fråga...som du bara ska besvara om det känns ok för dig. Jag vet att jag ÄR närgången men jag vill så gärna förstå. Fråga; Hur kände/känner du inför din mor som lät denne man göra/säga så mot dig? Kan man (du) förlåta hennes val att stanna den tid hon stannade. Vad jag förstår lever de väl inte ihop fortfarande. Som skrivet...om lite FÖR personligt så svara ej.

Mina föräldrar var ju biologiska bägge två, när jag och syrran var i lägre tonåren slängde mamma äntligen ut mannen. Tyvärr hann jag aldrig fråga varför han fick stanna så länge...då hon dog för elva år sedan. Först nu det sista året har jag och min syster börjat diskutera och undra? "Hur kär får man vara?", var tar föräldraansvaret vid? Kanske var det ju andra tider då (rent ekonomiskt/socialt jobbigare kanske att skiljas) men jag tror inte det? Kärleken är nog den största drivkraften men var går gränsen?

Maria; Detta är givetvis ingen kritik mot dig. Snälla, läs inte fel mellan raderna... Jag ifrågasätter inte dina motiv utan tar upp det här för var/hur når man VV? Han har ju ingen tråd!
/R

För att du delar din bakgrund, vilket fruktansvärt beteende av din styvfar. Nej, barn ska inte behöva uppleva eller känna så.
Det är mina barn men vi har levt tillsammans i över 9 år.
Mötet gick bra, tror det blev en riktig ögonöppnare för honom, får hoppas det.
Maken var förvånad att jag själv tog upp mitt tidigare drickande för han skulle aldrig sagt något sa han. Men för mig var det självklart, ska vi kunna få hjälp måste den andra personen få hela bilden av våran situation.

Blev lite en ögonöppnare för mig också, hon ifrågasatt lite saker som vi inte gjort och jag hade inget riktigt svar på det.
Det är bara att hoppas att detta hjälper oss framåt , har varit tydlig med att jag går om ingen förändring sker. Det kräver att vi båda jobbar för det.

Ska försöka springa nu i snön och ventilera tankarna.
Tack för erat stöd, mina människor!
Kram

blir väldigt glad över den utveckling du genomgått och att du nu kommit till det stadiet att du kan se dig själv lite "utifrån", alltså se dina beteenden, och har förmågan att formulera dem för din egen skull.

Det finns ju en anledning till att vi rekommenderas att inte ta några stora beslut första året och att vi dessutom ska behålla byxorna :-) Som fina beroende så är vi precis som du säger speedade långt över maxfart i nynykterheten och tänker ibland kanske inte så välformulerade tankar alla gånger. Och visst är vi för alltid beroendepersoner ! Jag har slutat med cigaretter och snus men sockerberoendet har då tagit över istället. Jag har vänner som blivit både träningsnarkomaner och arbetsnarkomaner och även de som tyvärr har gått över till matberoende av olika slag.

De rosa molnen den första tiden bäddar in oss i en känsla av att vara oövervinnliga och vi vill gärna skynda på det som händer och blir ofta sura över att inte få bekräftelse direkt, omedelbart, helst redan igår, på det vi gjort med oss själva. Därför är det så viktigt att komma ihåg att jag är nykter för min egen skull då blir inte kraven så stora på mig eftersom jag ensam ansvarar för mitt liv.

Viltinspirerat julbord låter helt ok för min del :-) Finns det även vildssvinsskinka därpå också ? Jag bor i ett mycket vildssvinstätt område men aldrig ätit det, bara vårtsvin ute på en camp i Gambia :-) Och det var väldigt gott !

Ha en fin kväll Victoria ! Kram ♥

Hej Nilali! Jag har precis bestämt mig för att ha en period utan vin. Senaste veckan har jag börjat ha koll på mig själv, men också på hur mycket maken dricker egentligen.
Jag är ju ny här, men har smugit in och läst här i ungefär en månad.
Jag tycker att det känns svårt att kolla, för jag har dåligt samvete över att jag dricker själv. Dessutom har vi haft våra vanor så länge, att jag har svårt för att sätta ner foten nu i början.
Eftersom jag ska jobba ikväll är det inga problem idag men jag funderar på hur jag ska orka säga nej i längden./ R.

och jag funderar mycket. Det tar liksom inte slut. Nya saker kommer upp hela tiden och man funderar på sitt liv. Hur det är nu, hur det har varit, vart vill jag. Mannen tror att jag är sur hela tiden bara för att jag funderar. Märker att han blir nervös av att jag inte berättar för honom om allt som pågår i mina tankar men jag måste ju reda ut allt själv först.

Märker hur jag går och retar mig på att han dricker. Tycker att han kanske dricker lite för ofta. Går sällan en dag utan att han dricker även om det ibland bara blir en starköl men ändå. Jobbar han hemifrån vilket han gör ca 2 dagar i veckan så dricker han alltid något. Har märkt att jag börjat kolla antal på ölburkar och känner på BIB för att ha koll på hur mycket han dricker. Varför är jag sån? Jag har ju inte varit guds bästa barn själv. Varför måste jag ha koll?

Imorgon är det julfest med mitt jobb. Jag kör som vanligt. Mannen frågade om han skulle hämta mig efter julfesten. Vad har han inte förstått??? Jag dricker ju inte längre. Jag kör själv. Behöver ingen skjuts.

6 nyktra veckor på söndag. Mitt mål att nå denna vecka. Längtar efter vill inte känslan!!!

Kramar N

tillbaka till dig när jag tittar in i förbifarten denna fantastiska vintertorsdag! /A