Senaste kommentarerna i forumet

tillbaka till dig när jag tittar in i förbifarten denna fantastiska vintertorsdag! /A

Att veta sitt eget värde, att våga stå upp för sig själv, ökad självkänsla datta upplever även jag att nykterheten fört med sig. Fantastiska framsteg Santorini, så roligt att läsa! Vad gäller maken är mitt råd (oombett;-) tid, ge det tid. Kommer han efter så gör han, däremot tycker jag du gör helt rätt i att inte underlätta för honom att dricka, handla hem osv. Önskar dig allt fortsatt gott!

Vilken fin reflektion. Av er båda. Och så tänker jag en flummig tanke på det här med en ram, vi behöver en ram, är ramen hel faller inget ut. Har vi en ram kan vi fylla den med vad vi önskar...kanske...Visst finns det människor som inte har ramen, får man den med sig från trygg bakgrund? Kanske har jag tidigare inte haft en ram, bara lösa bilder. Nu har jag ialla fall en ram, det ser jag tydligt. Torsdagen har börjat bra, hoppas även eran.

Livet nu, snart (i februari) 3 år utan alkohol, är stabilt. Nykterheten känns just nu självklar. Jag har något som skulle kunna kallas sug då och då, sällan dock. Det går månader mellan gångerna. Försöker alltid då det kommer härleda varifrån. Sprunget ur vilken känsla, för så verkar det funka: först en känsla - så kommer suget. Provar alltid tänka på HALT (hungrig, arg, ledsen, trött) men det kan lika gärna vara annan känsla. Ibland är det glädje, oro, tristess. Just tristess verkar vara min farligaste känsla. När jag vill belöna mig får jag också se upp. Byter lätt ut belöningsvinet eller tristessvinet mot shopping har jag märkt. Försöker stävja detta nu, det verkar vara först nu jag är redo att göra det.
Ord jag fått här, av Adde tror jag, som hänger på anslagstavlan i mitt kök och som blivit ett av mina mantran:
"Ta det lungt. Gör det enkelt, en sak i sänder, det viktigaste först. Lev och låt leva."
Just att ta det lungt förstår jag nu betydelsen av. Det går inte att rusa mot nykterheten, det riktiga tillfrisknandet. Det enda jag måste göra är att inte dricka någon alkohol, sedan kommer det andra att komma med tiden. Tiden är min vän. När jag slutade dricka var jag första tiden i någon slags eufori, vi verkar ha lätt att falla in i det - ser det om och om igen på forumet, vi blir så "allt eller inget" vi alkisar, allt vi gör ska göras till 110%, både drickandet - och icke-drickandet. Inte nog med att vi blir nyktra, efter några veckors nykterhet ska vi börja hårdträna, gå ner i vikt med div dieter, storstäda huset, renovera, rädda äktenskapet/alternativt skilja oss, osv osv. Det är som om vi måste. Vi är missbrukare fast utan alkohol i blodet för tillfället. Men vi är inte friska. Det tar tid, märker jag nu då jag verkar vara i fasen där jag börjar växla ner och tydligare kan se hur jag "håller på". Jag börjar klara av att ge akt på sådana beteenden som kommer sig ur min missbrukarperson, jag ser dem (oftast) redan då de dyker upp i huvudet som en tanke, och ibland kan jag åtgärda dem där, utan att gå vidare till handling. Ibland inte. Men huvudsaken nu är att jag förstår dem, tankarna och sugen - det lite maniska som finns där. Förståelsen och erkännandet av dem kommer att leda till fortsatt förändring. Det är min fasta övertygelse idag, då tryggheten i vetskapen om min egen förmåga infunnit sig.

Ikväll, nyktert viltinspirerat julbord med mannen, flickorna och svärföräldrarna.
Kram, varm kram/Victoria

Om någon är intresserad så svarade Magnus/alkoholhjälpen så här på min tidigare fråga ang hur man hittar gamla inlägg:
"Skrivet av Alkoholhjälpen den 5 december, 2012 - 00:38.
Det är för att trådarna har blivit så långa, när en kommentar inte längre finns på första sidan i en tråd så "hittar" länken inte längre rätt. Jag har inte hittat något sätt att åtgärda det, men vi ska försöka göra något åt det i framtiden"

och roligt att höra av dig!
Det är så sant det du skriver om nykterheten - oanade processer sätter igång.
Kram o ha det fint! / mt

men har inte så mycket att komma med. Mitt liv som nykter känns helt naturligt och rullar på och det är så skönt. Det behöver kanske inte komma nån svacka ens. Tvärtom känns det väldigt bra att inte behöva ge sej ut i snön och skaffa mera vin eller planera inför helgen hur mycket som behövs. Före och även efter vår semesterresa talade jag allvar med maken om hans alkoholbruk och vi var överens om att han måste skära ner. Nu blir det snart upp till bevis i helgen. En sak har jag bestämt och det är att jag kommer inte att köpa hem nåt mer, varken öl eller annat. Jag har verkligen varit lite dubbeltydig på den fronten tidigare. Har han bett mej köpa hem en BiB så har jag gjort det. Sen blir jag förbannad när han dricker för mycket. Dubbelmoral och dubbla budskap. Medberoende i högsta grad. Jag får lära mej mycket om mej själv på den här vägen och det är ju inte alltid så smickrande. Men det känns som en utveckling, det går framåt. Och jag mår så himla bra i alla fall. Jag har fått ett helt annat självförtroende och självkänsla och det gör att jag vågar ställa krav. Tidigare tyckte jag nog inte att jag var värd bättre men nu kräver jag faktiskt kvalitet av livet och samvaron med maken. Alltså den här nykterheten sätter igång såna förändringar så det är inte konstigt att våra partners inte känner igen oss!

jag lider med Villervalle i berättelse om styvfadern, "du hör inte riktigt hit", så förfärligt! Så hemskt när barn ska behöva känna så och lida. Maria, stå på dej och jag hoppas verkligen du kan få maken att inse och ändra sitt beteende. Så tråkigt men som VV och andra säger, barnen måste gå först. Så skönt att du nu alltid är nykter och "med". Jag vet att du är klok och omtänksam så det löser sej på nåt sätt, så bra för barnen att veta att du ser problemet. Stigsdotter, lycka till du med. Starka kloka kvinnor!

Hej trollis och tack..jag ska gå in och läsa där jo som det känns nu så är det skapligt bra men det är ju som sagt bara en dag.. ha ha..och precis som du säger så måste man nog börja med sig själv.ha en fin dag och kram tbax /tiger68

Det är rätt som både Stigsdotter och Dompa säger. Barnen måste alltid gå först och en tråkig uppväxt kommer att förfölja dom hela livet. Nu vet jag ju inte om det är era gemensamma barn, men om dom är det så är ju hans beteende mer än konstigt och om dom inte är det så måste han inse, som Stigsdotter säger, att dom liksom ingår i paketet.

Själv fick jag bittert erfara att jag inte ansågs ingå i "paketet" och speciellt inte när jag senare fick halvsyskon. Min styvfar var utstuderat elak och kunde när som helst säga att jag "inte riktigt hörde dit" och det var ju jävligt konstigt eftersom jag fanns där långt innan han kom in i bilden. Denna taggen har jag fortfarande kvar i mitt hjärta men numer tycker jag bara synd om honom när han sitter och super i sin skröpliga ålderdom och jag reste mig faktiskt efter en strulig tonårstid och fick en rent lysande karriär, så även en tilltufsad fågel kan senare i livet gå rakryggad.

Argumentera och gräla leder oftast ingen vart utan jag tror du gör rätt när du stillsamt förklarar att du inte längre accepterar detta beteende. Barn skall aldrig behöva gråta utom när dom slagit sig och gjort sig illa. Dom behöver en mamma och pappa som är glada och kramar om dom. Jag var själv dålig på att kramas och hålla om mina barn när dom var små, (vilket jag har dåligt samvete för idag), men förmodligen fick jag med mig min känslokyla hemifrån. Jag har dock blivit bättre på att visa känslor på äldre dar.

Stor Kram från

VV

Nu talar jag enbart utifrån min känsla, inte kunskap och inte personlig erfarenhet.

Jag förstår det så att din man vill ha tryggheten av att ha dig nära och tillgång till kramar och närhet när han orkar och vill. Du försöker, du gör allt för att finnas där helt utifrån hans behov och på hans villkor. Han "straffar" dig för att du har tagit hand om ditt liv och dina tillgångar, har bra relation till nära och kära + en oas att åka till - han har vad jag förstår förlorat det mesta - utom dig.

"Nu krigar hjärta och hjärna i mig" skriver du
Hjärtat: det är kärlek, äkta och renare än källvatten!
Hjärnan: du är grundlurad och maxat utnyttjad!

För mig låter det inte alls sunt och vuxet att bete sig så som han gör - jag kan förstå att han just nu är i kris och alkoholskadad. Det är inte ditt "fel". Han är ansvarig för det och måste (få) ta ansvar för det. Det du beskriver är långt ifrån en ömsesidig, respektfull relation mellan vuxna människor. Inte på långa vägar och det vet du själv - visst vet du?

"Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om", skriver du och fortsätter: "Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt."

Ja, det låter som barn och tonårsbeteende. Men han är en vuxen person. Även barn och tonåringar behöver kärleksfulla ramar för sitt beteende och lära sig visa respekt och hänsyn mot varandra.

Din man kan knappast förändra sitt beteende av egen kraft - allra minst nu om han är i totalt krisläge fysiskt, psykiskt, socialt och (kanske) vacklar i tron på hela livet. För mig låter det som om du har gjort en akutinsats som räddat hans liv (?) - och att du har gjort det mer än en gång. Han har sagt att han är alkoholist och bett dig lämna... men er bådas kärlek gjorde det omöjligt.

Det är du som måste välja - vill du ha det så här? Jag tror som Lelas att du måste låta honom falla och resa sig av egen vilja - när jag läste att han bett dig lämna för att han är alkoholist och du skriver att det var för sent... då vidgade du ramarna för vad som är möjligt inom er relation.

Åk på familjevecka för din egen skull. Någon måste få kraft att bryta mönstret - om du inte vill fortsätta att leva som nu - och det verkar inte troligt att han kommer att göra det. Han verkar faktiskt inte tro det själv.

Några länkar från CB`s blogg:
http://medberoendeinfo.blogspot.com/
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2010/05/vad-ar-missbrukarpersonligh…
http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Önskar dig ro och vila och gott sällskap i din oas! / mt

Sprang på en gammal vän ikväll. Jag har hållit en viss distans till honom i och med att han är alkoholist men jag har alltid brytt mig om honom. Han har liksom varit en "snäll" alkoholist, inte som min ex-sambo som kunde bli elak och aggressiv. Jag har alltid stannat och pratat med honom om vi mötts ute, fikat ibland på de mer nyktrare dagarna. Så länge jag har känt honom har han varit alkis och han har försökt sluta många gånger.

När jag och exet skulle separera så ställde han upp som flytthjälp trots att han då försökte sluta och spydde och svettades som en gris. Jag vet att vi skulle kunna bli riktigt nära vänner om han inte drack men tyvärr så har jag aldrig trott eller ens hoppats att han skulle klara av det. Eller egentligen bäst så.

Men idag så fullkomligt stank han sprit, eller inte sprit egentligen men ni vet den där fräna alkislukten. Han betedde sig inte särskilt berusat alls men jag klarade inte av att stå nära honom, kände panikångesten komma krypande. Så har jag aldrig reagerat på att träffa honom förut, jag har ju inte den känslomässiga kopplingen till honom.

Jag blev väldigt kort i tonen och ville bara bort ifrån honom, ryggade tillbaka när han la en hand på min axel och sprang därifrån. Han fattade ju såklart ingenting. Han fattar ju inte hur jobbigt jag har haft det i min relation, eftersom han själv är "parkbänksalkis" som blir skakis utan ölen medan min ex-sambo kunde hålla uppe i flera dagar så ser han nog inte exet som alkis.

Många är det som rynkar på näsan åt parkbänkisarna men bara för att jag inte vill ha några alkisar alls i mitt liv så vill jag ju inte att han tror att jag ser ner på honom, det får han säkert nog av från annat håll. Jag vill inte bara vända bort blicken och låtsas att de inte finns, om de hälsar så vill jag åtminstone ge ett hej tillbaka och sedan fortsätta dit jag var på väg.

Men nu får jag hjärtklappning bara jag ser en full man, kvinnor berörs jag inte av. Jag slutar också jobbet mitt i natten och går hem genom stan samtidigt som krogarna stänger om ni undrar varför jag springer in i fulla män. Tyckte/tycker ni också det är svårt med fulla män? Jag får liksom värsta adrenalinpåslaget men förut så har jag aldrig varit rädd för att gå hem efter jobbet. I så mycket annat så är jag ju mindre rädd men nu så hatar jag verkligen att gå ifrån jobbet. Varför är det så?

...dubbla budskapen som ställer till det inuti...
Lelas, tack för ditt svar.
Jo, det är svårt...svårast tycker jag är att han samtidigt säger att han inte vill vara ensam. När jag ger mig iväg och inte är med honom så känner han sig utlämnad.
Jag förstår att det är extremt pressat för honom nu. Jag är otroligt glad över att han kämpat sig igenom den första abstinensen med svettningar och klåda, dålig eller ingen sömn. Han har knaprat några insomningspiller som tydligen gav hemska mardrömmar så dem slutade han ta. Sen jag kom hem så har han sovit gott.

Det blir bara så jobbigt att jag både ska klä skott och vara den som finns nära, bara inte för nära, för ljudlig, inte prata, men ändå sprida någon slags trygghet. Jag ska finnas där när han ger mig en kram, inte vida värst innerlig men några sekunders närhet...
Ofta känner jag att han beter sig som skadade barn och tonåringar jag tagit hand om. Samtidigt tänker jag att han är trygg med mig och vågar/kan pysa nu när det är extremt.

Ikväll åkte jag till oasen och har min familj nära. Då är det som om jag ska straffas för att jag mår bra...är det normalt när allt rasat, som exempel?

Oavsett så har jag tusen miljoner gånger hellre denna situationen än den för så kort tid tillbaka sen som en månad. Då trodde jag han skulle kunna dö vilken dag som helst!

Kram i vinternatten!

för din titt in på min tråd! Ja, jag är nu inne i perioden då jag uppskattar att vara nykter varje dag, varje morgon och varje kväll. I morgon är det två veckor sedan jag skruvade på korken, och jag går på AA så ofta jag kan. Läser också mkt om missbruk för att förstå varför jag gör en så korkad sak som att ägna en ledig helg åt att dricka efter åtta månaders nykterhet. Får en stor tröst av att inse att min hjärna är ombyggda av all alkohol jag druckit, alltså rent kemiskt har det gått snett så att den del en av hjärnan som står för omdöme och planering är näst intill utslagen. Alkoholen har blivit mycket bättre på att påverka signalsubstanserna än naturlig stimulans för överlevnad. Kidnappad hjärna heter boken, som är skriven på ett lätt och bra sätt om komplicerade saker.
Så till musiken, jag vill gärna börja skriva texter och komponera till det. Hägrar gör en tung text om mitt missbruk, som ska kompletteras med en svårmodig blues i moll:-) Men jag håller än så länge mest på med musikdelen. Ja visst skriver NyMan häftiga texter.
Ha en bra kommande helg till att börja med,
Fenix

...får det bli för nu har du förhoppningsvis somnat. Din man är nog lite brydd och ställd på alla vis nu när det är en annan Maria som dyker upp. Han är kanske rädd... Dompa och du själv säger det bra här ovan. Som du beskrivit honom finns alla bra känslor för dig där men han måste ju fatta att barnen ingår i paketet och att ny partner alltid bör väljas bort till förmån för barnen om det vill ig så illa att det valet måste göras. Vilken tur att ni fick tid snabbt, vill han gå med? Vi ska gå för andra gången imorgon också. Lycka till! Visst känns det bra att vara en ny, medveten och, framför allt närvarande mamma!!

Vaya con dios, vännen, Vaya con dios! ♥

Jag tror det har ökat, eller så är jag mer uppmärksam mot det nu, jag vet faktiskt inte.
Helt klart upplever han det mer som ett hot att jag blivit nykter, jag önskar mer av livet nu, vill göra saker och det gör han sur men egentligen orolig tror jag. Han är svartsjuk på barnen fast han aldrig skulle erkänna det.
Helt slut mentalt nu, ska sova och hoppas det blir ett bra samtal imorgon.
Jag häver inte ur mig saker i affekt, det gör han så bra så det kommer han att göra imorgon.
Hoppas bara att det blir någon vettig som får han att inse hur konstigt han resonerar.
Kan ju inte dra allt här men det är verkligen konstigt.
Tack för att du försöker få mig att må bättre avseende min skuld och visst förstår jag det och jag skulle själv säga samma till någon i liknande situation men skulden finns där ändå, den ska dock inte få hindra mig att framöver göra rätt.
Sovgott!
Kram

Och välkommen till forumet! Eftersom du är både medberoende oah alkis, precis som jag, kan du ju läsa i forumdelen "förändra sitt drickande" också (kanske starta en tråd där med..)
Jag tror att man bara kan börja med /och förändra sig själv!
Om du slutar dricka, finns chansen att din man också gör det.. Det vet man aldrig och det finns inga garantier, så börja med dig själv!
välkomstkram / trollis

Ett stort Tack för din uppmuntran i mitt lite virriga pappaskap. Önskar dig allt gott och är glad att du finns här hos oss. Visst har du så rätt i att även de tråkiga dagarna behövs...kanske är det på just dessa man växer? Den var virrig...men du kan ju konsten att "plocka". Kram/R

Läste i en annan tråd att du har det bra Fenix. Så skönt att läsa...och måste väl vara ännu skönare att uppleva. Det är bra...för det är din tur nu...efter lite om- och men. Det var väl allt. Eller jo förresten...har inte fått min gitarr än. Nu satsar jag på helgen...man vill ju ha tid när man tittar...inte bara rusa på. Men på tal om gitarren...vilka texter han skriver NyMan! Gör du också det? Skriver texter? /R

Antagligen mår han väl inte bra din make heller. Vet inte varför jag skrev antagligen...självklart gör han inte det. Vad det beror på är som sagt inte intressant när det finns barn med i bilden som ska behöva härda ut. (Förmodligen den svartsjuka mot barnen du nämner. Att de tar plats. Att du inte är bara hundra procent närvarande med honom.)

Känns det som det har ökat sen du slutade dricka? Då är det säkert det ovannämda...förut kanske du var lite frånvarande med alla. Ingen behövde få mer eller mindre Maria...för hon fanns inte där. Jag spånar bara.

Svek mot barnen? För att det har fått pågå? Så skulle man kunna se det OM det inte hade varit att du hade en egen sjukdom att hantera. Kanske hann du inte se mannens. Dessutom kan vi inte hjälpa andra innan vi själva är stabila. Jag svek mina ongar på ett liknande sätt. Lät dom leva i en miljö där vi iofs. varken bråkade verbalt eller fysiskt. Men vi teg! Hela tiden!

Bra att du fick tid så fort på familjerådgivningen. Tänk igen noga nu vad du vill säga så att du inte spottar ur dig skit i affekt. Låt honom stå för fräsandet. Önskar dig Lycka till! Verkligen vännen...och att h-värken får släppa. Kram kram/R

den jag hade först och som inte funkade :-) Du ser när länken inte blir blå att den inte är ok av någon anledning.

De närmsta 24 timmarna för två år sedan är kanske de mest avgörande mitt liv.
Evenemanget och hemkomsten till en onykter man. Den ångestfyllda natten med enormt adrenalinpåslag. Vakan, packandet, bärandet till bilen, pulsande i snö. Körde bilen till utfarten med släckta lyktor. Väntan på tidig morgon. Pepparkaksdegen. Bilfärd genom stilla vintervärld. Telefonsamtalen. Den långa dagen hos min vän. De många telefonsamtalen och sms:en. Återkomsten 19-tiden följande dag.

Idag. Snö och vinterväder. Samma man. Pepparkaksdeg. Barnbarn.
Samma ram. Samma bilder - men helt annorlunda. Odelad glädje. Ett annat liv. / mt

För era berättelser om eran pappa/styvpappa, nej inga barn ska behöva ha det så. Det är inte alltid så men det ursäktar det inte, igår var droppen.
Erkänner att jag svikit dem även här för jag har ju låtit det pågå fast jag inte gillar det.
Nu satte jag ner foten, det här tar död på min kärlek, ett evigt klagande på barnen och elaka påhopp måste få ett slut, har bokat familjerådgivning imorgon.
Vi får se om det ger resultat, för vi kommer ingenvart, samma diskussioner har vi haft i flera år men det blir ju ingen skillnad.

Ibland måste man vara egoist. De kommer att älska snön nu när de varit ifrån det. Så det blir inte synd om dem.
Bra gjort!
Kram!

Ps. Jag var hemma idag också, nu h-värk av situationen hemma, bokat familjerådgivning imorgon. Har satt ner foten nu, ändring måste det bli annars får det vara.