Senaste kommentarerna i forumet

Berra - denne kloke gubbe - skrev att jag förr eller senare skulle känna mig tvingad att kommentera. Visst blev det så...har skrivit ett långt bludder åt dig på fb. Men jag skriver det här med. Det är inte din sak att hatera surfarens missbruk!!! Däremot gör dig mig väldigt ledsen och berörd när du skriver att du kanske framkallar det sämsta hos folk? Skittanke! Tvärtom...skulle jag vilja påstå. Du är ju klok (yep, där kom den!) som satan och empatisk som få. Jag fattar ju att du har det skittufft just nu...och att det pepp vi skriver här kanske inte riktigt räcker...eftersom det inte kommer från "rätt" person. Men jag hoppas att du förstår att du är värdefull...inte bara för oss alkies...men även för dina flickor. Låt inte ngn människa förringa dig...vare sig det är surfaren eller ngn annan. Du räknas som fan - iaf. i min värld. Att du skulle dra fram det sämsta hos folk? Jag blev jävla upprörd när jag läste den tanken. Tänk inte så! Så lätt att skriva och så svårt att leva efter...jag vet.

Att ni inte kommunicerar ÄR allvarligt...tycker jag. Men ska du ha det så? Kanske i 40 år till? Ibland får man bara lägga ner...erkännna att drömmen inte höll. Jag tror visst att mannen är en bra människa, trevlig och omtyckt...annars hade du väl inte valt honom från början? Men kanske är ni inte bra för varandra? Kanske var det ett felval? Av vad du beskriver så tycks det mig som ni helt talar förbi varandra? Jag är en krass skit och jag tror tyvärr inte att ngn terapi i världen kan rädda det. Inte om inte båda vill. Vill du? Vill han? Förstår att du är ledsen för att en livsdröm (?) Håller på att luckras upp...men det är INTE ditt fel. Vare sig att han inte vill kommunicera eller att han har sina böjelser och du behöver INTE härda ut.

Ställ dig frågan; Vad är det jag vill rädda? Svara inte här...men grunna för dig själv. Nu låter jag snusförnuftig men det jag skriver är sant; Det finns goa gubbar därute. Gubbar som kanske skulle bli glada av att ha en Stigsdotter i sitt liv. Gubbar som du kanske inte ens "ser" eftersom du har fullt upp med ditt. Eller kanske ska du inte ha ngn? Har du det nu? Usch...jag känner själv att jag går "över gränsen"...men jag kan inte låta bli...då jag tycker att du är en person som drar fram det bästa i folk. Läs här på forum...ingen dissar Stigsdotter. Du kan alltså inte bara dra fram det sämsta i folk. Nu har jag skrivit lite i affekt....men jag står för det! Kram och allt! /R

Hej Anel,

Tack för ditt stöd. Om du visste hur mycket det betyder. Jag antar att jag redan bett om hjälp genom att för första gången skriva här. Jag fortsätter mer än gärna att skriva här även om jag kanske inte alltid har så mycket nytt och meningsfullt att skriva. Jag går gärna den här djävulska kampen tillsammans med dig och andra. Ni, om några, vet vilket helvete man går igenom. Arbetet väntar imorgon och jag känner mig som något katten släpat in. Alkoholen är borta från kroppen sedan någon gång igår lunch men det är ingen tröst just nu. Jag hoppas kunna få sova några timmar ikväll. Börjar dagen med stormöte på jobbet hur det nu ska gå till.
Kram på er alla dryckesbrödrar och systrar.
Tjalle

Hej Tjalle
Har precis läst dina rader. Jag är själv i samma sits, men jag är
kvinna och då skäms man mera tror jag. Håller med dig om att det
blir svårare att komma igen efter ett fall. Tro mig jag vet.
Ångesten är brutal och kan sitta i 10 dagar hos mig, och just då
vill man bara ha lindring A. Försök att härda ut annars be om hjälp.
Vi är så lika vi alkisar, tänker och agerar i stort sett likadant.
Men nu ska jag verkligen hålla mig ifrån alkoholen, har nu varit nykter
11 dagar, det är inte mycket men jag mår bättre och bättre för varje dag.
Försök ta en dag i taget, eller kanske timmar. Alkoholen är djävulen
själv för mig. Fortsätt skriv här. Jag tycker du är strong som tagit
dig hit.
Kram Anel

till dig ifall du tittar in och smygläser. Lev väl:) / mt

Har följt forumet från och till under lång tid men aldrig kommit mig för att kommentera eller bli medlem. Just nu är mitt liv ett helvete. Jag lyckades hålla mig nykter nästan fyra månader innan blixten slog ner från klar himmel. Jag har en gedigen erfarenhet och har supit från och till i många år. Har otroligt nog kvar både arbete och fru (vilket är ett under i sig)

Har nu druckit från och till senaste perioden utan att helt falla igenom (med mina mått mätt). Nu i helgen gick det käpprätt åt skogen. Började redan sen fredag eftermiddag och fortsatte sedan enda tills tidig söndagskväll. En total meningslös fylla från början till slut. Det enda syftet var i min förvridna hjärna hur jag skulle se till att ha tillräcklig mängd alkohol innan helgen tog slut.

Det blir värre och värre att börja om på ny kula och jag vet inte om jag orkar mer. Jag har varit så nära flera gånger men det har aldrig gått hela vägen. Ångesten är brutal och självkänslan är negativ. Det är inte utan gråten vill fram så gammal jag är. Jag har så många gånger tänkt skriva något på forumet men aldrig vågat. Känns som man står med byxorna nere och man skäms så innerligt.

Jag inser att denna resa klarar jag inte ensam och var tvungen att dela med mig av min ångest. Det är inte lätt att ta första steget men bara vetskapen om att det kanske finns någon eller några som kan ge sitt stöd skulle kännas fantastiskt. Just nu orkar jag inte skriva mer men jag vill så gärna fortsätta att skriva här (om jag törs.....)

Det här: "Vi blir ofta "pedanter" , både hemma och på våra arbetsplatser.. Vi blir skitsura, när folk inte "sköter sig", kommer i tid eller slarvar..
Kanske tror vi, att bara vi visar upp denna blänkande fasad, så har vi full koll.. Och då kan man ju bara inte erkänna, att det finns något som har större "koll" på våra liv.."

Klockrent. På pricken.

Själv har jag utvecklat någon slags OCD också, måste vika kläder perfekt, glas och muggar ska stå i ordning. Kan inte parkera bilen på vilken ruta som helst. När jag ska ta en kundvagn så får inte "nyckeln" som hänger i en kedja gunga... Haha. Men framför allt: Professionalism på jobbet. Jag presterar 110% så ingen anar något. Jag är duktig på jobbet för att väga upp för allt skit hemma... illa.

Det är intressant att syna sig själv i sömmarna. Man lär sig mycket, både om sig själv och andra!
Keep it up!

I går kväll for mannen iväg på en föreläsning. Det känns så otroligt bra att se hur han återfinner sitt engagemang och sina intressen.

I går tog han också upp en sida hos mig som han tycker är jobbig. Han har nämnt det tidigare och jag känner väl igen vad han talar om. Jag skulle beskriva och känna igen det som mitt stora behov av frihet och integritet och mitt behov av kontroll i tillvaron. Han talade om att "rubba mina cirklar"... att han undviker att fråga/be om vissa saker och att min mamma talat med honom om detsamma, att hon undviker (undvek) att störa mig på jobbet. F-n, det gör ont - en sån person vill jag inte vara... precis det sa han också "jag tror inte att det är sån du vill vara".

Dock - det känns så bra att vi kan tala om sånt här på ett odramatiskt sätt även om vi är berörda. Ibland blir vi ledsna också. Allt detta goda är nykterhetens förtjänst.

/ mt

du behöver inte ens själv förstå precis vad du menar - åtminstone vet inte jag det alla gånger när jag skriver :))) Det är inte lätt att hitta "den rätta" balansen - om den finns. Men... nog är det lite, lite vanskligt att ha krav på "resultatgaranti" för att röra upp dammet. Ett genuint mänskligt möte kännetecknas av att ingen på förhand vet vad som sker - och att båda förändras. Kommer mig att tänka på Eeva Kilpis fantastiska dikt

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Å andra sidan ... tycker jag verkligen att det är bra att öva sig (mig) i besinning och ett av mina valspråk är att jag väljer mina konflikter med omsorg.

Kram och lev väl! / mt

ger dig tid och rum att ta hand om dig själv också!
Vad är du intresserad av? Vad mår du bra av att göra? Vilka drömmar har du?
Upptäck dig själv och ta hand om dig! Kram / mt

att du inte engagerar dig i hans "missbruk" - eller vad det är. Det är hans sak - fast det dig illa.

Kanske din sorgsenhet har rötter långt tillbaka i tiden, kanske den växer fram i den förändrade familjesituationen. Jag har påverkats mycket av vårt "nya, nyktra liv" (så hurtigt det låter:) och jag har periodvis gråtit mycket utan att riktigt veta varför. Det är absolut en omställning som är svår att riktigt definiera.

Jag skickar en hel hög med systerliga kramar till dig. Allra finaste du! / mt

Vad snackar du om?
-största losern........

Om jag säger såhär, vi ALLA vet hur du känner dig. Vi ALLA har varit där.
Det svåra är inte att SLUTA, det svåra är att INTE börja igen. Att inte ta första glaset.
Som jag har slutat genom åren
Börja med att räkna. Antal dagar i sträck du varit nykter. Min räkneremsa är såhär:

9-14-20-3

Först var jag nykter nio dagar, sedan drack jag, sedan var jag nykter 14 dagar men klarade inte två helger på raken.
Sedan drack jag.
Nästa gång var jag nykter i 20 dagar innan jag trillade dit.

Jag har inte klarat tre helger på rad. Men jag kämpar på....... Skam den som ger sig.
Nu min tredje dag, fast nu tackar jag ängeln Maria42

Du vet att hålla sig nykter är som att lära sig gå.
Det är vingligt i början och det är lätt att trilla. Men ju längre tiden går ju bättre blir balansen.
Fast när man senare trillar blir vurporna för det mesta hårdare.

Men Snoopy, du är exakt som VI ALLA här inne.
Påt igen bara gubben........
/A

Bra sätt att sköta kollen.
Maria, du har hjälpt mig nåt kolossalt
i kampen och med min insikt. Du är fantastisk
Och jag önskar av hela mitt hjärta att du får
all uppskattning du såväl behöver!

<3<3<3<3<3<3
Kindpussar!
/A

Snälla stanna kvar så hjälps vi åt. Ge inte upp. Det är jobbigast
första veckan. Jag vet det är bara några veckor sedan jag hade mitt
senaste återfall. och det har varit många och kommer kanske att bli
fler. Men jag vill inte som det känns nu. Jag kallar det svarta hålet
och det är precis vad det är för mig. Kan helt enkelt inte sluta när
jag börjat. Sista gången fick jag sån abstinens att min man fick köra
upp mig till psykakuten och nu har jag bestämt aldrig mer dit. Blev full-
proppad med Stesolid för att jag hade såna skakningar, jag var ett vrak
helt enkelt. Hade inte ätit något bara plockat runt lite i maten. Det
var ju viktigare med vin just då. Nu mår jag ganska bra, men visst
finns tankarna på alkohol.
Ta en liten stund i taget.
Är med dig i tanken. Vi har bara denna stund på jorden. Visst
faan kan vi ha kul utan alkohol
Anel

... kämpa på - du är på rätt väg... du tänker på att du borde göra något åt ditt drickande och är medveten att du har ett problem, men jag anser inte att du riktigt tar det på allvar och är fullständigt beredd på att gå hela vägen! Du måste vara helt ärlig, släppa bekvämlighet och förändra saker!

Exempelvis steg som:
* Ingen alkohol hemma
* Gå inte ut på krogen - gör något annat eller håll dig hemma - frestelser måste du hålla dig ifrån i dagsläget. Var beredd på att ha tråkigt för att komma över de första veckorna av nykterhet
* Berätta för dina nära och kära att du avstår alkohol - behöver inte berätta hela problematiken, men att du inte från och med nu nyttjar alkohol (säg vit månad om det känns lättare), berätta för lokalkrogen, dryckeskompisar m.m. (om dom inte accepterar det så har de själv troligtvis problem med alkohol) - försök att stänga alla bakdörrar!
* När suget kommer - var förberedd (en lapp, spela en film i huvudet) på att tänka hela vägen vilka konsekvenster de kommer ge, rus för en stund=positivt, men allt negativt -> bakfull, dålig sömn, otrolig ångest, depression m.m. = är det värt det? Svar=NEJ!

Tänk efter varför du inte klarade de den senaste gången och undvik liknande situation! Ändra beteende och miljö. Överväg att be om hjälp - behandling, AA, Antabus - lämna över makten till andra som bevisligen har trampat stigen innan dig för att finna nykterhet.

Att klara att bli nykter själv är inte lätt! - Jag klarade det inte själv och klarar det inte själv - var ödmjuk, svälj stoltheten och ta emot hjälp om du inte lyckas själv. Det finns en väg för oss alla!

Hoppas detta stimulerar dig och inte får dig att tänka att det är omöjligt - omöjligt är det enbart för de som inte inser sitt problem, men det har du - alltså är du på rätt väg...

Jag kan inte se att du framkallar hans beteende. Han gör sina val och som jag ser det så gör han val enbart utifrån sitt eget "mående" om du förstår vad jag menar. Han gör inte val för ert gemensamma välmående eftersom du ju uttryckt att du ogillar det han sysslar med. Jag kan inte se att du framkallar hans sämsta sidor, tvärtom vill du ert gemensamma bästa.

Ibland kanske man i relationer inte går tillsammans utan var och en, men ändå ihop. Utvecklas inte med varandra utan mera var och en. Kanske inte då man mår som bäst i relationen. Ibland möts man igen, ibland går man skilda vägar.

Har du tänkt på att gå ensam till terapeut för att få hjälp med att hantera och reda i det här för att du själv ska komma vidare på bästa sätt.

Att bygga sitt egenvärde är viktigt. Jobba på självkänsla och utveckas. Att kunna välja bort det man inte vill ha, det som inte är bra för en. Lätt att skriva, svårare att förverkliga kanske... men bit för bit. Lägga sin energi på att växa själv istället för att lägga energin på någon som ändå gör som han vill.

Ja det var lite funderingar...
Styrkekram

Ja, mötet var OK. Är väl inte helt med på det här med Guds medverkan, men det kan jag väl bortse från. Det känns bra att få berätta vad man vill, men räcker det, behöver man inte kommentera varandra ibland?

Det går sakta framåt här hemma. Min sambo börjar prata om att jobba och är ute och motionerar lite nu. Han har inte så många intressen, så det är väl därför jag försökt hitta något till honom, och det gäller ibland också jobb. Och ja, Mulletant, jag vet innerst inne att det inte är mitt jobb, men tack för att du påminner mig!

Tack för ert stöd!

Miss K

Tack för tipset Mulletant. Jag känner dock att jag inte orkar engagera mig i detta om det eventuellt är så det är ställt. Hittade för ett tag sedan en artikel i tidning om vård som handlade om en mansklinik i STH dit män kunde gå med allehanda besvär och funderingar. Den gav jag till honom. Han har inte ens kommenterat det eller frågat varför eller något. Kanske fel av mig men jag kan inte jämställa detta med ett substansmissbruk, just nu känner jag mig bara arg och ledsen. Mest ledsen.

Igår frågade jag om kursen som han går nu, presentationsteknik, kommunikation etc. Jag vet ju att familjen brukar bli lite involverad, men inte jag? "jag kommunicerar mycket på jobbet" säger han då. Jaha, vad bra att du kommunicerar nånstans då kan jag inte låta bli att säga "ja visst är det". Det känns som om vi står så långt ifrån varandra. Igår var jag arg men idag känns det som om jag sörjer.

Jag vet ju att han är en bra människa, han är trevlig och omtyckt. Tyvärr återkommer jag hela tiden till "vad är det för fel på mig som inte kan få de där bra sidorna?". Det är inte konstruktivt och jag vet att det är farligt för mig att tänka sådant. Fast jag känner att jag kan hantera detta utan att vilja dricka idag. Jag försöker se det som sorg över oss istället för att klanka ned på mig själv att jag är en sådan som framkallar det sämsta hos andra människor. Men det är svårt.

Jag lever och frodas, om än mest IRL. Om tre veckor hade jag kunnat checka av ett år som nykter, om det inte hade varit för den där midsommarveckan och dess meningslösa smådrickande. Men jag stampar på så snart är det midsommar igen, och DÅ mina vänner, då ska jag äntligen checka av mitt första hela år som nykterist. Sen kanske jag startar en tråd i den andra forumdelen...

PiL, Dompa, Stigsdotter och alla andra veteraner, ha det fint. Ni andra också så klart!

Jag förstår hur du känner. Jag skrev inget alls här för jag kände att jag inte kunder skriva att jag varit nykter en enda helg. Men så länge ambitionen finns så är det värt att ändå fortsätta läsa, och skriva om man vill. Försök att tänka en dag i taget, kommer det jobbiga tankar i huvudet försök kasta bort dem. Det är värt att sluta dricka, snälla försök igen.

Hoppar in med en morgonkram till en kompis med klös ;-)
Jag blir glad och rörd över dina framsteg som medmänniska.
Jag tror att du håller på att lära dig, att det här med att vara "snäll" inte är att ge människor det de "vill ha", utan att ibland ge dem "det de behöver" ;-)

Ibland, hjälper man människor MER med ett nej, än med att säga ja..

kram /trollis

Tack Berra! Brukar läsa din tråd och gillar dina underfundiga betraktelser ;-D
kram /trollis

Stigsdotter, när jag läser din "sorgbeskrivning" så slår det mig att det är lite som i Ronja rövardotter, när Skalle-Per dör och Mattis blir förtvivlad..
Du har rätt i att ingen av oss, kan hantera någon annans sorg..

Det enda vi kan göra, är att finnas där.. Och för många människor, så gör det SÅ ont,(speciellt om man är van att ha alla "lösningar" till hands) att man backar..

Kanske måste vi också bli mer öppna och precisa i vår kommunikation om VAD vi vill ha för typ av stöd/reaktioner från våra närmaste.. Ingen av oss är ju tankeläsare..?!

Ibland, är det bästa att inte göra något alls,utan sas "jobba med händerna på ryggen" trots det svåra man ser..DET duger ibland riktigt långt!

Jag tror att det hänger ihop med vår självbild.. Och den kan bara vi själva jobba med. Vi kan få feedback, input etc, men det är ju bara vi som vet hur arbetet fortskrider inuti..
Det är vi som väljer våra tankar om oss!

kram /trollis

:))

Glad att du bryr dig.
Blir riktigt glad!
/A

till dig i morgontimmen. Hoppas allt är bra!

Kram / mt