Senaste kommentarerna i forumet

Jag vet inte vad jag ska ta mig till!! Nu dricker han inte lika mycket men det känns ändå inte bra. Vi lever bara under samma tak. Ska det vara så här? Jag orkar inte med det här! Känns som att jag snart ska gå in i väggen om det inte blir nån förändring snart! Det är ju jag som måste göra nåt det vet jag. Men var börjar jag? Jag tror inte att vi kan hitta tillbaka till varandra ens om han slutar dricka. Alla de här åren har satt sina spår. Till helgen kanske våran dotter kommer hem men hon vill inte bo hemma utan hos mormor och morfar. Det känns ju hemskt att det ska vara så! Hon svarar inte när han har ringt henne och jag förstår henne! Hon har förlåtit honom så många gånger men har väl till slut fått nog! Och han säger att han ska fixa i hennes lägenhet när hon kommer hem. Jag frågade honom om han inte vill träffa henne men han sa att hon vill inte träffa mig. Han tycker att vi behandlar honom som en disktrasa och säger att det är lika bra att han flyttar till en annan stad. Han tycker att han försöker ju men jag gör inget. Jag kan inte känna glädje och att allt ska bli bra bara för att han säger att han ska sluta dricka! Vilket han inte ens har gjort!

Tack Steven!
Det känns faktiskt bra att känna att man inte är ensam i detta vansinne som man håller på med. Jag har förstått att jag ät i gott sällskap med mitt drickande, men det är en annan sak att få kontakt med likasinnade. AA finns inte som alternativ för min del, en anledning är att jag vet ett antal som går på deras möten och det är inte speciellt sympatiska personer, det är en anledning av flera. Därför hoppas jag på det här forumet.
Speleman

Jag har kommenterat i rätt tråd! Fast jag fick läsa inlägget en gång till eftersom du tvivlade.

Det här med resan är ju grymt tufft, det fattar jag. Jag älskar också resor och överkonsumerar också på resande fot då jag väldigt gärna vill förstärka alla de positiva känslor som kommer med resandet och upptäckandet.
Jag har tex. ensam klättrat och vandrat upp för bergstoppar, för att däruppe öppna en kall omskakad pilsner som jag stjälper i mig på hög höjd för att få ett gott rus tillsammans med storslagen utsikt.
Det räcker alltså inte med hela grejen i sig självt, jag måste förstärka upplevelsen. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera stora eller små upplevelser. Jag blir euforisk och så uppfylld av allt det sköna, nya, möjligheterna osv.

Jag dricker "aldrig" då jag är nedstämd, typ. Aldrig är ett starkt och dumt ord att använda i många sammanhang.

Jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att din man med denna resa, som han tidgare inte velat göra(?) vill få den gamla Fia tillbaka? Att få dig att falla in ditt gamla mönster med dryck o annat? Det känns sådär, tycker jag.
Självklart kan min reflektion vara helt fel?
Jag tänkte faktiskt på dig och detta under min löprunda igår.
Otroligt hur detta forum och människorna härinne sätter avtryck i ens medvetande.

Jag skickar inga vassa kommentarer om det inte känns befogat, hahaha, så oroa dig inte för det!

Kram från
LillPer

när mottagningen blir dålig och myrornas krig börjar :-)

Jag känner igen mig precis! Dricker öl ofta och gärna. När jag bodde ensam blev det ofta en sväng runt Systemet efter jobbet och handla en kasse öl, även om man lovat sig själv dyrt och heligt tidigare samma dag att INTE göra det. Bor som sambo nu och nu får man smussla med det. Dricka innan tjejen kommer hem eller gömma några öl i garaget. Det blir inte varje dag men ganska ofta.

Jag vet inte rikigt hur man ska gå tillväga. Jag försöker ta en dag i taget och intala mig att jag inte behöver min lyckodrog just idag. Man får hitta glädjen i annat.

Att både du och jag har rätt.
Så är det.
/A

Det känns både mysigt och skönt att låta bli att dricka hemma. Skönt att ta bilen och åka hem efter en fest. Vakna upp utvilad på morgonen, utan torr mun och huvudvärk. Men samtidigt gnager tanken... Vart ska jag fly när det känns tungt? Alkoholruset skapar ju en skyddande bubbla som stängde ute både gårdagen och morgondagen. Ruset lägger sig som en bedövande salva över det tunga sinnet. Det är en vacker värld att få besöka ibland. Jag brukar skämtsam säga när man tar första glaset. - Nu blir det färg-TV!

Det gnager i mig.

Hej Surfina! Jag undrar också. Skriv om du vill och orkar. Om det har gått snett så skriv ändå. Tro mig, vi - dina forumvänner - har sett det mesta. Ingen sätter sig till doms. Så ut med skiten bara. Kanske finns det någon som kan ge lite konkret hjälp. Kanske inte, men då har du ändå fått rensa lite. Eller fångat tankarna.

Fia

Hej Steven! När man som du tampas med lite större funderingar om livet och drickandet så är det faktiskt inte konstigt om man blir lite trött/får ångest/blir otillfreds när ens partner börjar prata mönsteranpassade sovrumstapeter. Har samma problem själv. Min man vill prata semester medans jag försöker att klara mig från att bli att bli tokig. Man är på ett annat plan, helt enkelt. Men eftersom de inte kan känna vad vi känner så finns det bara två utvägar. Antingen berättar vi hur vi känner för bagatellen tapeter/semestrar. Eller så kan man humma med och försöka fokusera på sitt.

Otäck dröm! Det är klart att kroppen känner olust efter en natt när hjärnan inte har fått vila. Själv har jag ett par gånger drömt om att de katter jag passar just nu, ligger uttorkade och döda i badrummet eftersom jag glömt att köpa kattmat. Låter löjligt, men jag vet ju var drömmen kommer ifrån. Jag glömmer ofta att handla kattmat (och får gå ut igen, för de svälter inte).

Fia

Jag drömde att jag drack. Eller skulle dricka. Det var fest hemma hos mina föräldrar. De hade långväga gäster på besök och jag skulle dit och hälsa på. I drömmen sa min mor till mig: - Ikväll dricker du ingenting! Åk hem efter maten till er och sov. Kom tillbaka i morgon igen! I drömmen tyckte jag att detta var jättejobbigt. När jag vaknade kände jag en lättnad men hade ändå ett obehag i kroppen.

Jag var lite lättretlig igårkväll och fick lätt panikångest när min sambo pratade om att hon beställt tapeter med mönsterpassning till sovrummet. Det gick över och jag somnade. Usch det känns verkligen som att nerverna är på utsidan ibland. Min förhoppning är att det ska bli bättre om jag låter bli drickat en tid framöver. Kanske för alltid? Vi får se. Jag måste göra en helhjärtad utvärdering nu och se hur alkoholen påverkar mitt allmänna mående. Jag inser att jag är lätt beroende. Jag har inga enorma problem att avstå men jag känner ofta ett sug. Jag kan gå på fest eller middag och vara nykter och ändå trivas och ha kul. Men som sagt, jag känner ofta ett sug. Speciellt på kvällen när jag kommer från jobbet.

Lite tankar. Nu kör vi på idag också!

God Morgon LillPer! Vågar mig på det trots att det är före lunch. Den tiden som du kanske skulle kunna skicka iväg ett giftigt svar till mig på ;-). Men jag är bra trygg med att det inte kommer att ske.

Jag tror att det är en del av sjukdomsbilden. Att alkoholister gärna blir lite giftiga. Känner igen det hos mig själv, men liksom du så har jag åtminstone börjat med att försöka kontrollera det. Går så där ibland. I morse möttes jag av ett inlägg i en annan tråd som fick mig att sätta morgonkaffet i vrångstrupen. Var tvungen att logga ut för att inte skicka iväg vad jag tyckte och tänkte. Det var ärligt talat riktigt svårt eftersom jag är för yttrandefrihet. Nåja, lugn nu.

Eller lugnare. Sitter och väntar på att det j...a regnet ska avta. Så att jag får min promenad och kan bli en skön tant. Det där om inga dåliga väder, bara dåliga kläder är struntprat.

Jag tror att ikväll så kommer du ha 5 dagar i potten utan några problem. Och att du ropade till oss när du kände dig lite förbisedd var så starkt. Hur ska man kunna få vad man vill ha om man inte törs fråga?

Sist av allt! Vad skönt att du bekräftade att du inte var "min" LillEPer. Annars hade jag fortsatt grubbla, trots att jag faktiskt nästan hade uteslutit det. Glad att JAG vågade fråga. Tror dock vissst att jag lika bra hade kunnat bli förälskad i dig! Jag gillar män som tänker. Ja, kvinnor som tänker med, men där har jag hitills lyckats hålla förälskelsen på stången. Kanske för att det finns så många kloka kvinnor, till skillnad från män? Haha

Kram på dig! Fia

Att såra den man älskar är det värsta som finns. Vad fasen är ett gäng öl mot en underbar familj??
En familj som jag just nu håller splittrad. En social vänkrets som jag har ändrat för oss. För alltid? Kommer tiden ställa allt till rätta?? Kommer hon vara arg på mig för evigt? Många frågor som tyvärr inte har några svar på lång tid.

Tack för era stärkande ord. Det senaste hände i lördags så det är ju rätt aktuellt ff.
det jobbigaste just nu är skammen min fru får bära. Säger att hon inte kan prata med sina vänner pga det sms jag skickade. Försöker prata med henne och förklara hur jag känner. Jag vill verkligen inte förlora mon familj. Kan bara hoppas att hennes ilska mot mig försvinner. Och att hon kan prata med sina vänner.
Detta är första gg jag själv inser att jag har problem. Innan har jag bara skakat bort allting och tänkt att jag har kontroll på spriten.

Klart hon är besviken på dig. Men det tror jag du kan bygga upp genom att
visa att du kan vara nykter.Det tar sin lilla tid att komma i balas,det
gäller att ha tålamod. Själv tar jag bara en dag i taget annars funkar
det inte för mig. Förut tänkte jag, jag får aldrig mer dricka men nu
tänker jag IDAG SKA JAG INTE DRICKA VAD SOM ÄN HÄNDER.
Jag tror det fixar sig för er.
Konstnären

Jag håller med m-m alkohol och bilkörning hör inte ihop.
Men du gör som du vill. Om du har problem känner jag inte till.
Ta en promenad i stället.
Konstnären

mig själv, men jag skulle aldrig sätta mig bakom ratten, i Sverige eller utomlands, ens för att flytta bilen 10 meter om jag druckit alkohol. Om du har alkoholproblem eller problem med inställningen till kombinationen alkohol och bilkörning kan inte jag svara på. Det svaret har du nog inom dig.

/m

Undrar igen. Sedan kommentaren/händelsen har jag nyttjat alkohol. 2 dgr Noll, 1 dgr 1 glas vin. 1 dag med vänner 3-4 glas.
Har jag problem? Vill gärna få synpunkter på tidigare beskriven händelse. Den är märklig för mig, jag vet inte vad ens känna, eller göra. Eller ska jag göra något?

att det går över. Det blir bättre, skammen sjunker undan för undan. Man går vidare. Nu har du din chans att bygga nåt nytt, bättre. MITT sätt att förlåta mej själv och förlikas med det som varit är att vara nykter. Bara genom mitt nya bättre liv, mitt nya JAG, så kan jag försonas med alla tillfällen jag slösat bort med alkoholen. Därför känns det som om nykterheten är närmast religiös. Jag har fått ett nytt liv. Men nu är det upp till dej. Nu har du chansen att ändra dej. En dag kan du i så fall vara glad över detta tråkiga tillfälle. Det blev din BOTTEN, din kraft att sluta. Jag vet att det går.

Starkt jobbat!
Vilken underbar känsla, att du klarade denna blöta tjejträff torrlagd.

Jag är mycket imponerad!

Kram
Tanten

Det är härligt att kliva upp ur sängen, visserligen lite trött, men......
Sund normal trötthet, inget ångestliknande alkoholtrötthets-symtom.

Idag väntar nya utmaningar.
En dag som ska ta mig närmare de där 30 som är mitt mål nu.

Ingen alkohol idag heller!

Kram på er!
Tanten

gjort helt rätt som pratade med läkaren !

Men kom ihåg att valet ligger helt hos din alkis om han ska förändra sig själv. Se till att du själv får hjälp för ditt medberoende så du inte dras med helt i fallet. Sök hjälp på beroendemottagningen som med all säkerhet har en grupp el likn för medberoende eller besök http://www.al-anon.se/ där du delar ditt liv med andra i samma situation.

Kram !!

skrev du i en tråd nyss :

"Men visa att du menar allvar med ditt beslut att sluta dricka.
Tag kontakt med beroende enheten, be att få antabus, VISA att du är alkis som vill sluta.
Det tar tid att bygga upp ett förtroende igen, men det går.
Men du måste visa I handling att du menar allvar."

Tänk dig in i den meningen själv och ägna dig åt din egen nykterhet och din förändring av ditt liv OM det nu är så att du vill förändras.

Saknar dig här på Forumet.
Hoppas allt är väl med dig.
Snälla, du kan väl skriva ett par rader.

Ha en Fin dag!
Kramar
Tanten

Men visa att du menar allvar med ditt beslut att sluta dricka.
Tag kontakt med beroende enheten, be att få antabus, VISA att du är alkis som vill sluta.
Det tar tid att bygga upp ett förtroende igen, men det går.
Men du måste visa I handling att du menar allvar.
Du fixar detta, jag vet det.
/A

Dagarna går en efter en, som sjukskriven försöker jag återta mig själv och det går fortfarande upp och ner. Energin att göra olika saker är inte så stor ännu, får tvinga mig själv att ta promenader utomhus varje dag, det gör jag först när det blivit mörkt ute..... mörkret känns tryggt hur konstigt det än kan låta. Imorgon ska jag dock tvinga mig själv att gå ut i dagsljuset har jag som plan i alla fall. Min särbo har ringt och skällt på mig några gånger om skitsaker och ikväll ringde han och pratade normalt han pratade dock typ om väder och vind. Det faschinerar mig att han inte alls vill prata om vår situation överhuvudtaget, jag har tagit upp det så många gånger att jag inte orkar ta det en gång till. Ska det pratas får han ta upp det, jag var bara allmänt vanlig inte otrevlig och inte överdrivet trevlig heller bara neutral och svarade på frågorna han ställde om jobbet, vädret, sonen och så frågade han hur jag mådde. Jag orkar inte med att berätta ytterligare en gång hur jag mår egentligen för han har ingen aning om vad han orsakat verkar det som. Han vill egentligen inte veta hur jag har det och han är inte intresserad av att diskutera någonting som han orsakat. Han slår ifrån sig ALLT! Då finns ingen anledning att berätta nåt tycker jag. Han är absolut säker på att jag är psykiskt sjuk eftersom jag är så negativ mot allt och alla och han tror att jag går till terapeut för att det är fel på mig och mitt sätt att vara, tycka, diskutera, leva etc. Han tror nog att jag snart ska komma med en ursäkt för att JAG orsakat HONOM lidande så han blivit tvungen att ta till alkoholen. Ibland har jag nästan trott att det är jag som varit sjuk för jag har aldrig förstått hur han resonerat och reagerat bara tänkt att nu måste jag ändra på mig för att jag ska passa honom för han är ju så trevlig och charmerande så honom kan det ju inte vara fel på.

Det är tydligen så att han lever i en helt annan verklighet än jag. Till hans verklighet kan jag aldrig komma för det är obegripligt hur han handlat och handlar. Därför finns det ingenting jag kan säga eller göra som inte skadar mig själv. Att inse att det inte finns några känslor alls kvar för honom är inte ens smärtsamt det är en befrielse att veta att jag inte ens saknar hans alkoholluktande andedräkt hans psykningar och hans EGO. Tycker egentligen mest synd om honom nu. Jag hoppas dock att han tillslut kommer till någon slags insikt men det är inte tid för det ännu. Jag måste släppa taget och låta honom driva vidare.

Det tar tid att läka från ett långt förhållande men jag tröstar mig själv och tänker om det är smärtsamt för mig så har jag känslor och jag vågar känna dom och erkänna dom, jag vågar se mig själv och hitta mig själv. Jag är stark annars hade jag aldrig orkat stå ut så länge som jag gjort, nu tänker jag använda den styrkan till något vettigt istället, men det tar tid att läka och återfå sitt forna jag, den som inte är medberoende. Jag måste acceptera det som varit ta lärdom av det och aldrig mer försätta mig i en likadan situation. Dag för dag ska det gå!

För sonen har jag lagt skulden just på alkoholen precis som du skrev MB och att hans pappa inte kan dricka alls eftersom han, jag sa "förmodligen", är beroende av alkohol. Fast jag är ju säker.... men det känns så oerhört taskigt att säga till honom att hans pappa är typ alkoholist. Så gör jag nog för att skydda honom från sanningen, men det är väl kanske fegt av mig, men han är 18 år och borde ju tåla sanningen. Men jag är feg ändå eller hur? Han bor ju växelvis hos oss båda och nog ser han ju vad som händer när han är hos honom.

MT jag inser att jag gjort framsteg men ändå tycker jag det går så lååååååååååååångsaaaaaaaaamt framåt, men det måste väl ta tid.

Kämpa vidare alla ni både medberoende och alkoholister vi rör oss långsamt framåt!!

/Särbo