Senaste kommentarerna i forumet

Jag har väl med en druckens envishet skrivit samma sak massor av gånger men GUD vad jag känner igen mig i dina känslor runt AA!!

Jag har också setat som en fågelholk i fejset, njutit av gemenskap men samtidigt känt men "HUR ska detta RÄCKA för mig, dessa monologer är inte nog för mig, även om det sannerligen ger massor av "må-bra-hormon"

Idag (nej igår) firade jag 1 månads nykterhet.
Jag säger INTE att jag kommer att vara nykter resten av mitt liv utan att jag fattar beslutet IDAG!

Och att gå hos en alkoholterapeut som vänligt men MYCKET bestämt spände ögonen i mig och förklarade "ska du gå här vill jag att du är nykter. Klarar du inte det sätter vi in antabus"

Han är en stor hjälp för mig för där kan jag prata om saker som liksom inte funkar på AA.
Igen: man behöver stöd från ALLA flanker! Fler allierade!!

Har du jobbigt i äktenskapet bidrar det på sitt speciella sätt till drickandet tror jag.
Först nu som skild en tid och frånkopplat ett sanslöst dåligt förhållande som sög enorm energi och livskraft, ser jag hur jag jag missbrukat mig själv och mina krafter.

Förvisso, vi ska inte "skylla" på omvärdesfaktorer för att rättfärdiga vårt drickande men livssituationen spelar naturligtvis roll!
Träffade mitt ex kort häromdagen och kunde genast känna ett sug att dricka!! Han är fasen som en trigger så jag förstår hur mycket det påverkat!

Kära Stigsdotter, jag kan bara säga att jag i flera år stapplade in och ut på AA-möten, fick hjälp, drack igen, gick inte dit, drack, gick dit, fick hjälp, tyckte ibland att det INTE hjälpte, drack, gick dit, fick hjälp..Snacka om Vilse i Pannkakan (gud vilket bra uttryck, jag blev så full i skratt och kom att tänka på detta numera kult-förklarade barnprogram som vi genomled!)

För mig just nu skulle det INTE räcka med AA!! Igår var jobbig och som tur var hade jag tid hos alkoholterapeut och sen snabbt in på detta forum och läsa!

Visst är det DU som måste göra jobbet, javisst, men du kan behöva MER draghjälp än AA och Forumet!
Den inre kampen man behöver få hjälp med och de personliga eller relationsmässiga problem man har runt sig, det blir som en giftig soppa till slut som man känner sig tvingad att äta och på det bli NYKTER!

Du har så mycket kraft i dig STigsdotter! Du är en överlevare och ett maskrosbarn!

Ha en fin Helg nu!
Forumet står på din sida!
Liljakramar

dina senaste inlägg. Min föreställning är att ni lever i ett samhälle där alkohol är norm, du skriver att ingen du känner är helnykterist. Om samhället är litet och fysiskt begränsat och ni är en del av umgänget/samvaron är det lätt att förstå hur svårt det är - och vilken insats du har gjort! Det placerar också lill* i sammanhanget... jag försöker tänka mig in... Och tänker igenom hur det är där jag lever. Här är också alkoholkulturen starkt utbredd och visst umgänge har upphört i och med vår nykterhet. Jag, som du, har gått rak och oberört nykter och Mm har undvikit en del situationer. Ett nära parumgänge upphörde i och med deras skilsmässa - det nya som tillkommit med ny partner har varit nyktert från vårt håll och det är ansträngt men det bekommer varken Mm eller mig. Vårt "närmaste" umgänge har funnit sig tillrätta och i de sammanhangen dricker alla mycket mindre.

Du skriver "Den stora sorgen och besvikelsen gäller alltså mannen ser jag tydligt då jag skriver. Största orsaken till min oro är han och vad han direkt eller indirekt utsätter mig för av det jag själv valt bort." Visst är det fantastiskt att skriva - plötsligt ser man på papperet (skärmen) vad det är som rör sig på insidan. Jag hoppas att du hittar kraft och väg att förmedla din oro till honom på ett "bra" sätt... utifrån DIG, det du ser och känner och utifrån DINA behov. Ta dig god tid att formulera dig så att det du säger är förankrat långt inifrån och i överensstämmelse med din inre kompass.

Kram till dig och allt det bästa! / A

heller hur AA kan hjälpa... men ta vara på det goda du får med öppet sinne och ge dig och AA tid. Vi vet ju att AA hjälpt många, många. Sök annan hjälp också där du kan få "svar" och annan slags bekräftelse. Och fortsätt här på denna speciella plats. Du har helt rätt i att det inte finns "quick fix", att du jobbet måste du göra själv. Du, berätta för mannen där i sängen om din ensamhet, att du längtar efter honom (gör du?) och behöver honom. Kram / mt

möttes i in- och utloggningen:) Lita på din inre kompass - du ser att vi sett den. Lita på dina känslor och reaktioner. Du är inte överkänslig! Det är sunda reaktioner på en osund omgivning. Vi är många medberoende och självvalt nyktra som känner igen det där... jag tror att den nyktra (klara i tanken) blir en spegel de drickande inte vill se sin bild i. Tänker inte själv så klart nu (fastän nykter förstås:) och orkar inte vinnlägga mig om formuleringar men måste svara... jag tror det var din närvaro här som gjorde att jag måste stiga upp och kolla läget. Jag är väl också liet överkänslig - och det är jag så gärna:) Kram på dig och klapp till lill* - återkommer ♥ / A

satt här och var ledsen i min ensamhet, snurrade runt på forumet och stötte på detta inlägg från dig till mig där jag inte hade hittat det tidigare. Tack för stödet Lilja, vad glad jag blev att hitta detta inlägg!!! jag skall tänka på ditt råd att ta hjälp från andra människor. För nog har jag fattat det redan, jag klarar inte det ensam. Samtidigt känner jag mig lite kluven just till detta, att förvänta sig hjälpen från någon annan istället för innifrån mig själv.

Som en läkare sa till mig, där finns så många missbrukare som valsar runt inom vården, de har fått alla verktyg men inser inte att de själva måste använda sig av dem, det kommer inte lösa sig av sig självt, man måste anstränga sig för att någonting skall hända. Jag tänker att AA är mitt sista halmstrå, jag har annars alla verktyg som behövs men jag klarar inte av att själv lyfta dem och använda mig av dem, Kanske att jag slänger iväg ett SMS nästa gång till någon då. Jag är bara så rädd att störa, särskilt någon som glömt bort hur det var...

Uppdatering: slängde iväg ett mess till en tjej jag träffat på den alkoholmottagning jag gick på tidigare, kändes jättebra att få svar och vi kan stötta varandra lite!

...jobbar sent, kommer hem och förväntar sig...vaddååå? Pigg och glad och nykter hustru? Nu tror jag att jag har gjort mitt i barskåpet, nu är det mesta uthällt eller uppdrucket. Hej, jaha hur mår du då och sedan krypnedsnabbt i sängen. Ja jag kan fatta att det är besvärligt med en hustru som dricker men just denna hustru känner sig jävligt ensam och funderar väldigt mycket på om det är värt det. Värt att vara en del i en tvåsamhet inte värd namnet bara för att man inte orkar ta sig ur den på grund av allting som man har gemensamt (= allt skräp som man samlat på sig..)

Vad fint att höra att du har det bra Mt! Detta med din pension, är det nära förestående? Under detta året eller så? Lite nyfiken bara. Här hos mig är det lite råddigt och upp och ner som du kan läsa i min tråd, man det kan också vara så att jag själv rör till det mer än vad som behövs, Känner mig inte helt tillförlitlig faktiskt. Antingen finns det en fara i den känslan, att andra faktiskt lyckats övertyga mig om att jag är överkänslig och övertolkar, ELLER så ÄR jag helt enkelt inte riktigt tillförlitlig! Försöker ta det lungt och inte rusa iväg i handling i allafall, även om tanke och känsla har väldigt bråttom. Det tråkiga är att vad jag än känner i dessa dagar som inte passsar omgivningen eller som är lite obehagligt för andra, så kan man tydligen bara hänvisa till mina graviditetshormoner så behöver man inte ta ansvar för sina egna handlingar. Bekvämt värre. Bekvämare än att helt klarsynt se att jag har den friska hjärnan att tolka upplevelser med, och därmed logiskt sett med större sannolikhet rätt i det jag känner? Mitt känsloliv är ju iallafall inte dränkt i gift, och borde då vara MER tillförlitligt. Svammel kanske, men lite tankar så här under täcket i förnatten. Kramar till dig min viktiga, speciella vän♥
P.s Undrar förresten många gånger vart du kom ifrån, in i mitt liv alltså. Menat var det nog att våra vägar skulle korsas i detta liv på detta sätt eftersom det känns så självklart (säker på att de gjort det i tidigare liv också) men på ett forum för alkoholism? Jaja, så kan det vara...

...du som har erfarenhet av detta med AA, hur funkar detta egentligen? Jag som nykomling känner mig så vilsen just nu, vet inte riktigt vart jag skall ta vägen??? Vad skall jag göra med AA, hur kan det hjälpa? Jag blir inte klok på och fattar inte hur jag, hur JAG, skall bli hjälpt??

Så klart är det till tröst att rätt ut bara säga vad jag känner och hur jag mår, och det är toppen att lyssna på andras delningar jag kan känna igen mig eller får tänka att "oj, så illa är det inte för mig i alla fall". Jag känner värmen och gemenskapen och tycker att det är fantastiskt att alla dessa olika slags människor sitter i ett rum och bara öser ur sig en massa saker som man kanske inte ens delger sin bästa vän. Men, jag får ingen respons på det (för sådana är reglerna inom AA), jag får ett "tack" men jag får inte veta om jag tänker rätt eller fel? Här på forumet reagerar vi i alla fall och svarar varandra, för en diskussion ibland.

ursäkta om jag svamlar här nu men jag känner mig otroligt vilsen. Hade hoppats att AA skulle vara min hjälp men förstår inte riktigt hur. Trevliga människor som är vänliga och allt, men HUR skall detta hjälpa mig att sluta dricka????

Inser med smärta att det nog är JAG som måste göra jobbet. Får lov att inse att där inte finns någon "quick fix", någon annan, någonting utanför mig, som kan hjälpa. Det är jag som måste göra jobbet.

Vilse i pannkakan känner jag mig...

Undrar vad det egentligen är för tok jag håller på med nu? Vad är det jag befinner mig i/alternativt finner mig i? Åkte hem till en väninna ikväll, tidigare tillika vinkompis. Tänkte dricka en kopp kaffe och prata igen lite tid som gått sen vi sist sågs. Märkte ganska omgående att hon druckit då jag kom. Kaffe kokades till mig medan hon sådär "halvfylldepå" duralexglaset med rödvin då och då. Samtalet blev ensidigt, ofokuserat och i vanlig ordning då någon dricker självupptaget och nyanserna i det som sägs (det som jag säger villsäga) missas. Poängerna också. Blev otrevligt och "jag, jag, jag" dominerat. Surade ihop efter någon timme och talade om att hon inte längre uppfattade meningen i det jag sa, och tackade för kaffet och gick.
Är det faktiskt mig det är lite fel på? Så många i min omgivning talar om för mig att jag överreagerar och är känslig att jag faktiskt börjar tvivla på mina egna reaktioner. Varför känns det som om jag, som valt bort det som gjorde mig sjuk och svag och destruktiv, nu måste kämpa för att jag är annorlunda. Det känns som om det är jag som ska tåla omgivningen, fast det är dom som stör trivseln med fylla, klumpigheter och taktlöshet. Det är svårt när alkohol är norm, dom är så många fler än...ja, fler än mig blir det väll då. Jag är den enda helnykterist jag känner, haha. Så det är JAG som ska visa hänsyn till dem - vara tåligare allteftersom de blir klumpigare, visa hänsyn som ibland inbegriper tålamod med rena övertramp och tykenheter - för så blir man oftast av alkohol. Lättretlig, benägen att missförstå eftersom man sällan lyssnar, egoistist och självfokuserad. Vem visar mig hänsyn då undrar jag? Visst, jag får välja bort. Jag har skrivit om sådana val flertalet gånger här. Men det är svårt att parera, jag försöker undvika att dyka upp då jag tror det finns möjlighet att någon är berusad - som fredag- lördagkväll. Hela min tillvaro blir så fylld av parerande att nästan inget känns avslappnat och okomplicerat längre. Jag måste anpassa så mycket av min tillvaro för att undvika alkohol/människor som dricker alkohol/situationer som uppstår pga alkohol att jag funderar på om jag ska måsta isolera mig helt för att jag inte vill, INTE VILL, ha alkoholens negativa inverkan i mitt liv. JAG valde bort alkoholen, jag kämpade och våndades och verkligen slet för att bli frisk! Jag har gjort ett sjuhelvetes jobb med mig själv samtidigt som mitt liv faktiskt inte varit helt smärtfritt på andra plan heller denna tid. Jag har varit så stark och duktig om jag får säga det själv, ta mig tusan! MEN hur mycket jag än fajtas för att bli av med alkoholskiten så hjälper det ju inte när andra våldar in den i min sfär ändå. I mitt synfällt, i mitt livsområde, i min tillvaro. Vad ska jag göra åt mina känslor kring detta? Det känns faktiskt jättesvårt! Det är inte en möjlighet att stänga det helt ute, jag trodde det, men allt är ju inte möjligt att förutse. Det är också jobbigt som sagt att hela tiden försöka förutse vilka platser och människor som kommer att inbegripa obehagliga upplevelser. Den mentala tröttheten efter min påfrestande påskhelg består alltså. *Här raderar jag en hel harang då jag kom på att det kanske är kriminellt att uppvigla till narkotikainköp (lång historia) hahaha*
Läggdags - väck mig om 4 dygn tack, sov gott alla fina nyktra kloka människor på forumet, tur att jag har er♥

Go go go!!

Känns riktigt skönt idag faktiskt. Ska på en jobbintervju idag och då vill man ju helst vara på topp. Ska försöka hålla i den positiva känslan.

Annelie - det är säkert ingen fara. Men det bästa är ju i alla fall att få det testat. För då vet man sen, att allt är helt OK.

och en besvikelse som gjorde mig ledsen. Talade om det omedelbart och i morse före jobbet. Hur som helst, när jag kom hem från jobbet ville mannen direkt att vi skulle prata om hur det blev. Det kändes bra att vi båda ville det och vi delade varandras intentioner (mest hans), behov och önskningar (mest mina den här gången) och hur det blev. Ett missförstånd som kanske har sin grund i bristande förståelse (insikt?) för behov och betydelser. Det här var en liten sak, en vardagsförtretlighet, men det känns viktigt att fånga in även småsaker... kanske också för att det är så skönt att klara ut och sätta punkt.

Varit på kursdagar med jobbet igen, faktiskt en av de bästa kurser jag gått. / mt

är fin :-))

På många konvent gör man "countdown" dvs man frågar på avslutningsmötet hur många år folket i salongen har när det gäller oavbruten nykterhet. Man börjar på exvis 40 år och går neråt och för varje år reser sig en skara som har just det årtalet. Det sitter då ett antal pers och räknar dem som ställt sig upp och när man är nere på noll så har man fått en slutsumma på hur många nyktra år, sammanlagt, det finns i lokalen :-)))

En hissnande summa som bara har till uppgift att visa att det fungerar :-)) Bla Gotlandskonventet gör så och de kraftigaste applåderna får 24 timmars gänget !!! En dag i taget gäller ju så i princip är det ju den som gick upp tidigast i morse som varit nykter längst :-)

Spar din medalj och ge den vidare till någon ny som är i din sits nu så ger du dubbelt stöd, du har ju värmt upp den tills den personen kommer.

Vilken bra avdelning med lunchmöte, ibland är det synd att man bor på en liten ort.

Kan kanske vara bra att känna till också? Jag menar om du har problem med alkohol finns det ju faktiskt en viss risk att han också löper risk för ökad känslighet vad gäller alkohol. Då kanske det kan vara vettigt för honom att akta sig lite - om han känner till den risken vill säga! Svårt, jag fattar!

Idag har jag fått medalj förresten :-) Den där lunchgruppen har tydligen tradition att dela ut medaljer för olika nyktra tidsperioder och eftersom de nu frågade om där var någon som varit nykter i 24 timmar och jag har varit just det så fick jag mig en liten silverpeng :-) Ha, ha "alla sätt är bra utom de dåliga" som morfar brukade säga, om det ska till att samla medaljer för att man ska klara av att hålla sig från drickat så får det väl vara så då!

Annelie, om du inte vill säga det till honom så kan du ställa det på ett ställe som du inte kommer åt som ett förråd som är låst eller i en stor låda med lås. Lås och släng bort nyckeln, sen kan du säga att du tappat bort nyckel :-)
Men igentligen är det ju lättare att säga som det är, för även om vi är mammor så är vi människor också. Jag tänker så här om jag kan erkänna mina problem, så kanske jag öppnat en dörr för dom att komma och be om hjälp om dom hamnar fel.

Äldsta grabben har tillfälligtvis flyttat hem igen och tog hela barskåpet med sig som står i hans garderob. I maj ska han åka iväg på ett halvårs utlandstjänstgöring. Vad sjutton ska jag göra, jag kan bara inte säga till honom att du får faktiskt härbärgera dina flaskor någon annanstans för din morsa är alkis och klarar inte av frestelsen. Så lågt klarar jag fortfarande inte av att sjunka i hans ögon.

åt era kommentarer om fan. Jag ska banne mig också slänga fanskapet över bord :-D

Bra att du går till AA till slut hittar du din styrka, men hjälp dig själv genom att ta bort alkoholen från hemmet. Jag skulle aldrig klara av att ha något hemma just nu och vill inte plåga mig själv så heller. Verkar ju som att vaxa benen långsamt, ingen hitt det heller :D Kramar Kalla

Tack snälla Stigsdotter för din kommentar om att jag behöver min styrka till ev sjukdom, den gick rakt in. Otroligt hur bara en kommentar fick mig att tappa lusten till att döva oron med alkohol, ni är fantastiska!

hemasch, bra jobbat! Skönt att höra att du kan se det positiva i tillvaron.

...jag vill ju egentligen ha en flaska vin eller två, att stå och klunka Caipirina ger mig ju faktiskt ingen glädje alls - jag bara inbillar mig att det ska det. Det är vinet som är min svaghet och det har vi inte hemma. Då blir det starksprit istället, som ju är värre, men inte ger mig den effekt jag vill ha. Så varför gör jag det? Jag håller på att tömma ut slattarna och snart är det bara makens finwhisky kvar samt oöppnade flaskor. Det är nog så det måste vara - att inte ha något hemma.

Jag ska ta mig iväg på ett AA-möte nu under lunchen. Här där jag finns kan man gå på ett möte på lunchen och sedan ett efter jobbet om man vill. Jag hoppas att detta skall ge mig styrka att sluta dricka. Fast det känns knasigt att det skall gå åt så mycket tid till möten när jag knappt hinner iväg att träna... ja ja, har man tagit fan i båten...

Ha en bra dag allihopa!!

Igår fick jag en flashback från mitt tidigare och inte så upplyftande liv. Jag skulle spela på morgonmässan och in stegade min förra chef. Har inte träffat honom sen jag blev nykter. Han slutade precis innan jag kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist.
Nåväl, jag spelade. Om möjligt ännu bättre än jag brukar. Jag har en förmåga att koppla bort stressmoment när jag väl sitter på pallen.

Hur som helst så tog han i hand och hälsade efteråt. Mycket varmt möte från hans sida och han tackade för spelet och sa att han gladdes så över att se mig igång igen. Antar att jag ser betydligt friskare ut än för 1.5 år sen. Det gjorde han också. Han har varit pensionär sen dess och såg minst tio år yngre ut. Det kändes bra att möta honom. Kanske var det också en form av avslut för mig. Att säga adjö till den personligheten som han minns att jag var.

Men det var en märklig känsla att kastas tillbaka sådär utan förvarning.

Har alltid somnat onykter i minst 15år men har fått hjälp av Alna.
Genomled mitt första dygn nykter med hjälp av Campral m.m
Vaknade nu på morgonen utsövd, ej bakis, viket kändes konstigt men bra.
Nu skall jag göra allt för att klara nästa dygn...
Resan har startat, jag skall börja LEVA igen.

(Har klarat av att sluta röka för 4år sedan efter 35år (inga återfall) så detta skall nog gå).

Att öppna upp och ta emot det stöd som finns från andra människor tror jag verkligen är A och O. På alla de AA möten jag har varit, är det aldrig någon som inte har välkomnat, kramat om, stöttat och sagt RING! "Pick up the phone instead of a drink", vad det någon som sa häromdagen. Klokt!

TACK! SÅ ska jag tänka i fortsättningen!
Kramar till Dig!

Lilja