Senaste kommentarerna i forumet

Vi har en sån lirare här i stan också. Som gör sina besök hos oss på jobbet. Inte alltid så att det passar sig att han kommer. Han dök upp under en mässa i höstas. Klampade in som om det var den mest naturliga sak i världen. Han letade helt klart efter någon av oss. (såklart är han välkommen till mässan, men det är inte det han söker)
Det som gjorde ont i mig var att ingen av de präster som var där bemödade sig att se honom och prata med honom. (det var tre-fyra stycken där utöver den som förrättade mässan) Det var vaktmästaren som gick fram till honom och pratade med honom och gick med honom ut.

Änglar kan finnas där man minst anar det. Själv spelade jag, men det hade suttit rätt fint att sluta för att gå fram och prata med honom. Hur var det nu med dessa mina minsta....?

en sväng in på vårdcentralen för en "normal" liten åkomma häromdagen och när jag kliver in innanför dörren står där en liten lagom påstruken herre med en lila påse i handen.Han tillhörde avgjort den typ av alkis som har utsett parbänken som sitt hem. Han hejade glatt på mig och jag hejade lika glatt tillbaka och vi tog varandra i handen och hälsade rejält !

Som vid många möten med människor man hälsar på så gick hjärnan på högvarv : "Vem är detta ?? Borde jag känna igen honom ?? Och vad i jösse namn heter han ??

Nu var ju inte det så viktigt för honom att jag inte verkade vara med i matchen för han pratade glatt på. Och han hade en viktig sak att berätta för mig, en sak som var så stor för honom att han kände att han var tvungen att delge mig den goda nyheten.

Hans son skulle ta kockexamen i en annan stad och han var så stolt över honom.

På min fråga om han skulle åka dit och vara med på examensfesten fick jag bara ett svävande svar.

Hans kompis kom nu ut från toaletten och hade bråttom ut därifrån förmodligen för att personalen nog har för vana att ringa vakten när de gör sina besök. Min "kompis" vinkade adjö med ett leende, för några timmar var han lycklig för att hans grabb skulle ta kockexamen. Sen ska verkligheten komma ifatt igen och ångesten för att han inte är med sin son på hans stora dag kommer att ge mångårig effekt.

Den ångesten är inte lätt att bli vän med. Jag vet hur det är.

Inne i varje alkis, bakom dimman, finns en människa. Jag måste ständigt påminna mig det så jag inte dömer folk bara på utseendet eller spritlukten, det kunde mycket väl ha varit jag som stod där.

Det märkliga var att detta hände samma dag som jag var på ett föredrag av Annika Östberg. Också en människa som var djupt ner i helvetet och som nu tagit sig ur det och lever ett så normalt liv det bara går. Min små bekymmer bleknar i jämförelse och jag blir så imponerad över hennes livsresa och jag är enormt lycklig och tacksam över att jag fick ge henne en kram :-) Gå och lyssna på henne om ni får tillfälle.

Jag är nykter idag, och jag är stolt över det, och detta för att jag inte tagit det första glaset.

Hoppas du haft en underbar dag//Kalla

att läsa om dina positiva tankar, Annelie, och det lilla stråket av - lycka! Det är du så väl värd.
Kram från Nynykter

Woohoo :-) En dag i taget, var det va? :-)

Igår var det lite småjobbigt. Kände mig allmänt orolig och nedstämd. Den där "dagen 1" är alltid värst. Jag önskar att jag inte behöver uppleva den igen. Det vore underbart!

Pallrade mig iväg till ett AA möte igår. Det var en ny grupp som jag inte hade träffat förut. Vi var bara 5 stycken, så det var lättare att våga dela med sig. Jag är inte den som i vanliga fall gillar att prata inför stora grupper.

Det regnade inatt, här där jag bor. Imorse vaknade jag till frisk och härlig luft och en strålande sol. Det ska jag fokusera på och njuta av idag!

Kram

Håller med PersonligaPersson där. Häll ut skiten!

Jag har än så länge inte varit nära ett återfall och det tror jag beror på att jag inte har en droppe alkohol hemma. Jag brukade dricka omåttligt hemma när jag var ensam eller trodde att barnen inte märkte, men i sociala sammanhang och hemma hos andra drack jag alltid lite lagom. (Snacka om hyckleri!) Så att tömma hemmet på alkohol var en förutsättning för att lyckas. Hemma hos särbon finns det alkohol, men där är jag sällan ensam så frestelsen finns inte där på samma sätt. Dessutom har jag berättat för honom om mitt beslut och det är en spärr. Jag kan alltid prestera stordåd när jag har publik (suck!)

Din familj verkar ju stötta dig genom att inte dricka alkohol till maten, så nog skulle de ställa upp på att tömma barskåpet eller låsa in spriten på något ställe som du inte kommer åt? Jag har fått intrycket att konsumtionen för din del ibland stannar vid små klunkar, men jag tror det ligger enorma psykologiska vinster i att istället avstå helt eftersom man då kan känna sig så väldigt nöjd med sig själv.

Ta all hjälp du kan få, Stigsdotter! Du är värd att få må bra och vara nykter.

i samma sits Lilja-12 ! Känn dig absolut inte obekväm att messa " nån nästan obekant " jag tycker absolut det är ett frikshetstecken att du gör det. Vi är inte obekanta med varandra och vår sjukdom, vi är alla så lika och vi som lämnar ut våra tekefonnummer till " nån nästan obekant " är bara glada om vi kan få ge tillbaka lite av det vi fått. På det sättet växer både du och jag i vår nykterhet.

Tjata du på "di gamle" som finns i din närhet :-))

är bättre än inga steg alls, jag tycker du är duktig och stark som skriver här, och du vill ju ha en förändring. Utifrån vad var och en har med oss i vår ryggsäck så är den nog lika tung för oss alla, det ser bara lite olika ut. Styrkekram till dig.

Jag har nu pratat av mig med vännen, någon dag skall jag nog visa henne denna tråd men det är långt in i framtiden. Känns alltid bättre när jag pratat med henne, hon brottas med sina problem så vi har ett ge och ta förhållande, synd att hon inte är man då hade jag gift mig med henne :-) Hunden och jag har skrämt djuren i skogen med en underbar tur utan regn. Tror att jag botar lite av flykten med att ta ut mig fysiskt, sen har det ju fördelar med att flåset börjar bli bättre.
Håller med dig Stigdotter vi slänger honom överbord och hoppas att han inte kan simma :D
Tack för allt erat stöd, denna sida rädder mig så många gånger// Kram Kalla

...bara för att man halkar till lite. Men jag funderar på varför du inte helt enkelt häller ut allt du har hemma. Då blir det ju inga små klunkar då du har garden nere. Då behöver du besöka bolaget, och det är en bra mycket längre process som du kanske hinner hejda på vägen.

Har funderat mycket över vad det är som gör att jag har så svårt att bryta mig loss. Varför är jag så rädd att misslyckas? Rannsakar min uppväxt. Min mamma och pappa har alltid funnits där för mig och jag har växt upp i trygghet. Däremot har min pappa aldrig tillåtit mig att få göra fel, han har alltid sett till att allt blivit rätt tex när man skulle bygga något osv.... Har liksom aldrig fått lära mig av mina misstag utan han har rättat till dem innan det hunnit bli fel. Kan det vara något som idag förföljer mig. Rädslan att göra fel.
Mulletant, tack för dina inlägg. Du verkar vara en fantastisk kvinna med många sunda tankar. Ja, visst är det så att vi inom vården är typiska medberoende, iallafall många av oss. Det står ju också det i "botten upp" att vi ofta söker oss till vårdyrken. Jag har alltid bra lösningar och stöttar patienterna jag möter och tycker att det finns bra lösningar för deras problem men mina egna har jag så svårt att ta tag i.

JAAA, så bra du skriver!! Att inse hur sköra vi är och hur lätt vår balans kan rubbas!

Ringa vännen, skriva på forum, valla vovven trots regn! YES!!
Vilken bedrift och VILKEN VINNARE du är med det tänket!

Just att observera sig själv och sitt mående och förstå hur det påverkar ens tänkade om alkohol!

Nu ska jag också ut och gå i regnet bara för det, utan vovve visserligen men inspirerad av dig!

KRAMAR!
/Lilja

Gör mig ont om din kamp,detta vridande in och ut på inälvor och tankar runt alkohol!
Destruktivt. Tänk att lägga den tiden på något konstruktivt? Jag hade nog haft ett nobelpris vid det här laget då!

Annelie och kalla och nynykter och mulletant och andra skriver så många träffsäkra saker och det är bara för dig att suga i dig.

Jag kände som du med telefonnummer men efter min sista ångestkamp, där jag grät och grät i bilen, VILLE INTE åka till systemet, VILLE inte dricka men alkoholdjävulen krävde sitt och jag tänkte "VAD kan hjälpa??? Om jag hade nån att ringa??" Sen blev det systemet med mindre roliga följder, milt uttryckt!!
Det blev droppen för mig och jag bad om nummer på AA. Nån var lite snipig och trist och trodde jag skulle ringa och svamla på fyllan men några andra var hjälpsamma och jag fick flera nummer!
När nästa rejäla sug kom hivade jag iväg ett mess: "Nu är det kris!!" Personen tröstade, stöttade och undrade om han skulle ringa mig? Jag avböjde. Klarade suget. Efter tre timmar kunde jag messa "jag KLARADE det!!"

Samma sak med detta forum! Livrädd inför en teambuilding med jobbet. Forumet stöttar, peppar och med det i ryggen åker jag iväg. YES! Klarade det! Sen iväg till alkoholmottagning på samtal.
Köpte också boken "Nynykter".

Alltså: man måste bekämpa alkoholdjävueln på flera fronter! Det räcker inte med nåt litet privat ställningstagande, han är alldeles för stark, utan man MÅSTE kalla in det tunga artilleriet, dvs ANDRA MÄNNISKOR!

Visst kan man initialt känna sig lite obekväm när man messar nån nästan obekant men i jämförelse med att ramla ur sin egen säng på fyllan eller leta efter bilnycklarna dagen efter en fyllefärd och finna dom i en kastrull ter sig det obehaget ganska litet, inte sant?

Du kommer att klara det Stigsdotter! Ge inte upp men inse vilken fiende man har att bekämpa!
Jag tror på dig!!
Liljakramar!!

Det betyder så mycket att se att ni tagit del av mina tankar och lämnar spår efter er här bland mina funderingar. Här kan jag vara öppen som ingen annanstans, tänk vad gott det kan göra att bli sedd av okända människor som kan förstå hur det är!

...och finns de inte så skapar han dem, den lille alkoholdjävulen. Det där är typiskt en sådan tanke,
"jaha, jag har säkert en dödlig sjukdom, då kan jag lika gärna supa lite till". Näe, vet du vad, har du en sjukdom så behöver du all styrka till att bekämpa den inte till att bryta ned alkohol.

Faaast, det är klart att det inte är något farligt. Håller tummarna för dig! Jag upplever att det händer mycket både här och där på kroppen när man blir äldre - det är prickar, knölar och fläckar hit å dit. Det är nog ingen fara ska du se.

Visst är det härligt när det blänker till små stunder av lycka?! Skriver blänker till för det är verkligen korta små blink och precis som du sätter jag ett frågetecken efter dem: var det...glädje??

Usch jag måste försöka ta mig ut i en skog lite oftare, jag gillar ju det!

Kram på dig!

Ju äldre jag blir desto bättre blir de, kanske för att jag med erfarenheter i bagaget förstår dem på ett nytt sätt! "har man tagit fan i båten får man ro honom i land", så är det ju. Är man så dum att man börjar dricka så mycket att det blir till ett måste så får man se till att ta sig igenom det hela. Fast lite rebellisk som jag är kan jag inte låta bli att tänka: måste man ro fanskapet i land, kan man inte helt sonika tippa honom över relingen? Jo, så gör vi, av med eländet!

Vad härligt med hund som tvingar ut en på skogspromenader, skogen tror jag är ett bra ställe att hänga i och hämta kraft ifrån!

Kram från mig

Mitt liv befinner sig i den reklamen, jag är en liten råtta som är med i ett expriment. Så fort jag känner mig stark och börjar få ordning på livet så händer det något.
Stress är mitt stora hot mot mitt nya liv och för i vanlig ordning så vill jag fly in i dimman, slippa alla kännslor som väller upp.
Man inser hur skör nykterheten är när man efter ett telefonsamtal, bara har en tanke i huvudet: FLYKT!
Men nu skall jag ringa vännen som stöttar och orkar få min hjärna på andra tankar, sen blir det milen i skogen med hunden skiter i om det regnar.
Vissa dagar är sämre än andra, men om man fått fan ibåten så får man ro den i land.Kramar till er alla där ute

Men ring dom nummer du fått, det är ju människor som gjort samma resa som vi gör. Ibland är det ju lättare att prata med någon som inte är så nära. Vi måste våga be om hjälp annars klarar vi aldrig det här, jag lastar av massor på en bekant som har matproblem. Vi använder inte samma drog, men våra problem är det samma. Man är inte starkast ensam och styrka kan vara att visa svaghet// Många kramar Kalla

Känner igen de negativa tankarna och ångesten de skapar, det känns i hela mig hur dåligt du mår nu. Men du är ju så duktig, du har klarat det innan, klart du kan klara det igen. Försök att säga bra saker till dig själv, hitta det positiva som finns och försök hålla fast de tankarna. De fungerar för mig men jag vet, man måste kämpa jättemycket för det är så mycket lättare att släppa fram det negativa och vältra sig i sjävömkan. Det gör bara skada så försök vara snäll mot dig själv. Du kommer att fixa det här för du är så duktig!

Kram!

Nyss hemkommen från en långpromenad i skogen med hundarna, i duggregn, underbart! Jag gick och övade mig på att tänka positiva tankar om mig själv. Sen gjorde jag listor i huvudet på allt jag vinner på att vara nykter. Upptäckte att jag kan tänka på olika sätt; "Nu slipper jag ljuga om att bilen är trasig när det är snöstorm och grabben vill ha skjuts till skolan" = inte bra, gav mig dåligt samvete. "Tänk, nu kan jag skjutsa grabben till skolan när det är snöstorm" = mycket bättre.

Imellanåt stannade jag till och vände upp ansiktet mot duggregnet, kände de smekande dropparna mot huden. Då kunde jag känna ett litet uns av en känsla som måste varit... lycka.

Om ett par timmar ska jag till vårdcentralen för att kolla upp en hudförändring i ansiktet. Lite nervöst. Det har faktiskt funnits stunder när jag tänk att lika bra det är något allvarligt så får jag en legal anledning att trösta mig med att dricka! Hur kan en människa vara så funtad att hon önskar sig en allvarlig sjukdom för att få en anledning att dricka?!!! Jag blir riktigt mörkrädd för mig själv.

Kämpa på där ute!

...framåt, men så trillar jag dit igen. "bara en liten klunk" Jamen det blir ju aldrig bara en klunk eller hur? Det är ju allt eller inget, eller hur! Sen när man tagit den där klunken så tänker man att allt är förstört så då kan man ju lika gärna ta en till när man ändå håller på. Visst?

Jag blir så trött på mig själv. Försöker tänka på några av mina duktiga vänner här inne som har det så mycket värre än jag har det, Dompa t.ex. som åkt in på hemmet, bor på liten ort med skvallriga medmänniskor och kanske förlorar sin vackra fru.

"ja just det!" vänder den lille alkoholdjävulen på det hela "JAG har inte sådana problem, för mig går det bra att ta en liten klunk emellanåt". Jamen nu ja försöker jag invända. NU kanske det inte är så illa men hur blir det när familjen inser att jag dricker i smyg? De avstår från alkoholen till maten men jag huttar på friskt för mig själv!

Jag som tyckte att jag så sakteliga började hitta mig själv igen, fick antidepptabletter som verkar hjälpa, fick lite initiativförmåga tillbaka. Om jag dricker förtas ju effekten av medicinen och jag känner att jag börjar halka ned i eländet igen.

Har ju fått några telefonnummer att ringa men dessa människor känner jag ju inte och de kommer inte veta vem jag är om jag ringer och det är ju så förbenat svårt att be om hjälp ens från de närmaste hur ska jag kunna ringa till en helt okänd människa och säga... säga vaddå? "nu står jag här framför barskåpet igen, vad ska jag göra?".

Kanske ska jag skaffa mig en sån där sponsor från AA? Vet inte riktigt hur det ska funka bara? Jag kan ju inte gå omkring och hålla den personen i handen hela tiden!

Usch, idag är ingen bra dag känner jag :-(

Det stämmer nog att många här är nynyktra. Jag "heter" ju till och med Nynykter. Är inne på min sjunde nyktra vecka och för mig är det väldigt viktigt att läsa och skriva här. Det hjälper mig att hålla fast vid nykterheten. Jag kan tänka mig att det behovet avtar när man känner sig mer säker på sin nykterhet. Men här på forumet finns också en hel del gamla kämpar som Viktoria, Adde och Berra. Det vidare livet är en tråd bland annat för dem som varit nyktra länge. Det är väldigt bra med sådana gammel- nyktra förebilder som är bevis på att det är möjligt att leva gott och nyktert.
Idag är jag nykter och solen skiner.
Kram på er alla kämpar!

kände jag igen en ton, en klang i mannens röst när han talade med en kollega i telefon. Jag halvsov i soffan och vaknade av samtalet. Det handlade om ett arbetsärende, mannen var mycket engagerad och affekterad. Kollegan var tydligen oberörd.

En lång stund senare kom jag på att den klangen i rösten har jag inte hört på länge. Den klangen har jag hört många gånger och kan härleda den till när vi hamnat i "redanden" om processer i relationen... jag kände en inte stark men tydlig olust. Jag sa det till honom, han tänkte efter och konstaterade att han kände sig orättvist och orättfärdigt anklagad för något som hänt för länge sen.

Jag insåg ett helt sammanhang... hur negativa känslor som uppstod ur oinfriade förväntningar, besvikelser ofta väcktes då vi druckit (och han grundat) och då gjorde känslan i kombination med berusningen det omöjligt att reda ut - i stället eskalerade processen. Det senaste året/åren, lämnade jag vinglaset halvdrucket, avbröt (eller möjligen avledde) samtalet och behöll frustrationen över både missförståndet och situationen. Det här är rörigt - ingen annan än jag behöver begripa... men för mig är insikten viktig. Jag kan koppla den till "ord" som jag igår såg "utifrån" hur de är relaterade till en inre upplevelse och känsla... som han kunde sätta ord på.

Arbetssituationen hanterade han under kvällen med sin bästa kompetens så att det visade sig en öppning...

Mellan oss där i soffan hände det som händer ofta, nästan alltid numera - situationen upplöstes, olustkänslan försvann.
Jag blev en insikt rikare.

Ikväll ska vi på en konsert som jag sett fram emot länge. Det har tillstött en komplikation med mitt jobb och lösningen har stört mig... men nu inser jag att jag är väldigt nöjd med hur det blev:) På utsidan är det halv storm och kanske regn, på jobbet är det stressigt värre än värst men i mitt hjärta är det fridfullt.

Ibland tänker jag att jag borde inte skriva om allt gott i livet här där så många har det så kämpigt och svårt. Då blir jag glad när jag får se att det kan skänka glädje och hopp! Jag läste tillbaka i min tidigare tråd under påskhelgen - egentligen vet jag inte längre om jag nånsin på riktigt kunde tro att livet skulle kunna bli nyktert... Samtalet igår om våra respektive svåra känslor är en av ganska många situationer där vi numera kan använda våra kunskaper och erfarenheter i vår och livets tjänst. Den förmågan försvann långsamt i takt med att vinet blev en vardagsdryck och smygdrickandet antagligen växte till sig och det enda (?) sättet att fira någat bestod av en flaska. Så sorgligt! Och så tacksam jag är för livet som vi lever idag!

Igår talade jag med en kollega och vän om den för tillfället extrema arbetssituationen och konstaterade att jag tack-och-lov inte har ett enda livsproblem just nu. Dessutom har du stöd, sa hon. Precis så är det. Och pensionen inom synhåll vilket alltmer känns som en riktigt härlig möjlighet. Amen! :) / mt

Ni verkar vara ett bra gäng som verkligen peppar varandra. Det behövs!

Det verkar vara många av er som är ganska nya i nykterheten. Kanske kan man relatera mer till varandras problem om man är ungefär i samma fas. Samtidigt som det förstås kan vara peppande att läsa om alla som har klarat en lång tid utan alkohol.

Nåväl... god natt på er alla!

Kroppen talar om efter en månads nykterhet att "tack kära du för din hjälp! Nu har nervsystemet lugnat ner sig och tankarna blir klarare!"

Det var precis vad jag behövde höra nu. Den meningen ska jag tänka på varje dag den här månaden.