Senaste kommentarerna i forumet

Jag har gått och väntat på när nästa gång kommer. Jag har blivit helt manisk vad gäller alkohol och honom. Jag vet inte snart om jag överdriver eller inte....är jag knäpp som ragerar på att han bara tar en öl 3,5..? Det startar upp något inom mig som jag inte kan förklara. Kanske han fixar detta nu, han kanske jan göra som "alla andra" ta sig en fest på lördan och sen är det bra. Jag önskar att jag kunde tycka att det är okej. Men tillsammans med honom har det blivit en omöjlighet. Jag tillåter inte att han gör det och jag tillåter inte mig själv att göra det. Jag vill inte ha ett glas rött vin till maten längre för det känns som att jag bundit ris för min egen rygg, har klämt in mig i ett hörn där jag inte kommer ifrån. Att mysa med ett glas tillsammans med honom tar mig emot och det gör mig bara illa till mods (sist jag gjorde det var på nyårsafton). De gånger jag gjort det så har han alltid, enl. mig, druckit förmycket. Det är aldrig bra. Jag tror att han skulle ha det mycket bättre utan mig, slippa ha någon som vakar över honom som en hök och som ständigt är sur och grinig. Han frågade igår om jag ville ha ett glas vin till maten men jag tackade nej. Han tog sitt glas och gick ut i garaget (där han har sitt barskåp)för att fylla på. Han kommer in igen utan något i glaset och tar sig en folköl. Det han trodde att han hade har jag hällt ut för 4 veckor sedan. Han nämnde inte någonting om detta utan drack sin folköl... Han verkar klara sig helt nykter i 4 veckor sedan börjar det suga igen..... inbillning av mig kanske men det är så det har varit sedan nyår då han lovade att ta tag i problemet.

Då jag grubblar och funderar kring detta med alkoholen, nykterheten och livet så kommer jag ofta fram till en och samma punkt. Det är det här med att dricka för andras skull. Nästan alla mina farhågor inför en nykter vår och sommar handlar om att kunna samla kraft för att kunna motivera för andra varför jag inte dricker. En del i det hela handlar om ren maktkamp. En ekvation som ska lösas.

Variabler:
x = omgivningens krav/förväntning på att man ska dricka
y = mitt eget sug, lockar tanken på öl/vin som klunkar ner i halsen?
z = tillgången till alkohol
a = min egen inre motivation/övertygelse att vara nykter
b = min tillgång till argument och andra verktyg

Utfall:
x+y+z > a+b innebär att jag faller dit och dricker.
x+y+z < a+b innebär att jag står emot.

Just nu är "a" enormt stark. Men jag har redan haft en kortare episod av ointresse för detta forum. Och det är en STOR varningsklocka i min värld. Det är ju här jag dels håller "a" på en hög nivå. Dels håller detta underbara forum och dess starka men tilltufsade invånare "b" på en slagkraftig nivå. "x", "y" och "z" har jag mindre makt att påverka då vår går mot sommar...

ett år sen jag skapade min tråd "Att vara medberoende". Följande dag, 4 mars skrev Lelas:

Hej, mullegullet!
Jag vet precis hur det där är... Rädslan för att bli sviken, igen.
Men när jag grubblade som mest på det så fick jag rådet att spara den oron tills den är befogad. Alltså... Om du både oroar dig just nu och dessutom när det eventuella sveket inträffar - då ägnar du dubbelt så mycket tid och kraft åt att oroa dig... Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men klarar du att spara oron tror du?
Jag insåg dessutom att det jag egentligen oroade mig mest för var att bli "idiotförklarad" (inte minst av mig själv) för att jag skulle ha litat på någon och blivit lurad och sviken igen... Jag vill inte vara så "dum" och lättlurad, liksom. Men, vet du... Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden. Kram! /H.

Ha ha - de orden är precis lika rätt idag! Kollar bakåt hur livet såg ut då - 24-25 februari och 13 mars var svarta dagar i vårt då nynyktra liv. Då var det smärtsamma uppgörelser... Kollar min räkneramsa 24+53+15+173+60+122(idag) och ser att för ett år sen var ett kritiskt skede. Jag har väldig nytta av min räkneramsa:) Den ger mig perspektiv.

Så befriande att Lelas formulerat oron för att vara lättlurad - det är också det som känns värst för mig - fast det känns lite billigt, lite lågt, på nåt vis. Men - att låta sig luras - Usch! Men också... således mitt problem och jag som äger rätten att lösa det - jag ska öva mig på att ta till mig det som Lelas skriver: "Det är faktiskt inte så farligt. Jag tar den smällen om det behövs, om det gör att jag kan slappna av och må bra under tiden." Och de allra flesta dagar tänker jag inte ens på alkohol längre, det är andra livs- och vardagsbekymmer som gör sig påminda. I det stora hela lever jag trygg med att mannen är nykter även om det är för att jag krävt det och står fast vid kravet. Han hänvisar ofta till sin starka vilja och den känner jag så väl. Jag konstaterar att jag kan inte bestämma vad han ska tycka, kanske det är att acceptera vad jag inte kan förändra. Han frågade i somras varför hans nykterhet "inte duger"... När jag tänker på "Att vara medberoende" är det medberoendet JAG kan göra något åt. Och jag ger mig själv ganska gott betyg:)

Läste i mina kopierade inlägg hur livet såg ut för ett år sen - så tacksam jag är för allt jag skrivit. Ger verkligen perspektiv att gå tillbaka. Och än en gång, vilken lycka att jag hittade hit. Utan forumet hade jag inte haft kraft att stå fast vid kravet på total nykterhet. Då skulle vi varit tillbaka där vi var - troligen skulle jag bott någon annanstans idag.

Att bli fri från medberoende och missbruk är ett pågående och ihärdigt arbete! Så är det bara.

Nu har mannen stigit upp, kaffet är klart och det ser ut att bli en fin dag. Det känns till och med som om förkylningen är på tillbakagång. Idag ska jag köpa en stor bukett tulpaner i många olika färger. / mt

dunderförkyld och ännu lätt omtumlad efter "fallet". Det djupa hålet bestod av en tom - och visade det sig dammig - spritflaska som på ett ögonblick startade hela processen av tvivel... Då gick det inte att "dissa" fast jag annars är ganska bra på det. (Googlade fram en artikel om det efer Pias inlägg.) Nej, nej - totalt uppfylld av känslor som jag inte kunde sortera ut och inte kunde hantera. Mannen hanterade, förtvivlat men bra, vilket (än en gång) övertygade mig om hans nykterhet - han förstod helt min reaktion... men blev ledsen. Vi talade direkt i situationen och mer igår om hans nykterhet och hans vilja att vara nykter. Att det går bättre och bättre, att han alltmer sällan tänker på att dricka.

Det här har hänt några gånger och det är min egen reaktion som skrämmer mig mest - att jag så totalt, på ett ögonblick, tappar fotfästet. Tvivlet, tänker jag just nu, kommer alltid att finnas kvar - och det kan väl tom vara sunt - eftersom risken för återfall alltid kommer att finnas. Förvissningen om magkänslans tillförlitlighet stärks alltmer. De gånger jag haft konkret oro utan magkänsla har han varit nykter. De gånger jag haft magkänsla utan "bevis" har han druckit - om än mycket lite.

Jag har ännu inte fått mitt deltidspensionsbesked. Situationen på jobbet har varit väldigt pressad denna vecka, omorganisationer och förändringar som skapar stor oro.

Jag påverkas också en del av att se hur jävla svårt det är för de flesta att sluta dricka och hitta vägen till ett nyktert liv. Vilket fruktansvärt gift alkoholen är.

Det känns hoppfullt att det är så mycket lättare att prata om alkohol och nykterhet nu. Jag inser också att jag inte kan ta ansvar för hans nykerhet, den känslan har förändrats mycket det här året och blir alltmer självklar. / mt

Berra! / mt

Fredagen har nyligen övergått till Lördag, och här sitter jag och tar igen mig...
Vi har varit ute på underhållning frugan och jag med ett annat par, med middag och hela paketet.
Kvällen förblev fulländad, från början till slut...

Massor av folk runtomkring oss i festlig stämmning, det flesta glada och uppslupna...
Jag nykter hela kvällen, och behöll lugnet ifrån alkoholstressen, väldigt skönt faktiskt...
Inget snack jag sköter spakar och pedaler på färdmedlet hemöver, fyllchaffis?

Nej kan inte påstå att jag är en fyllchaffis längre, ett par glas vin och ett par drinkar gör inte mina passagerare så stöddiga, de har förmågan att ta det lugnt, och bara låta alkoholen smaka och behålla förståndet kvar...
Och så lilla jag, som inte ens tycker att det är "tråkigt" att vara nykter längre,
det är min lott om jag ska få någon gott minne kvar av kvällen...
Alkoholfri öl och ett par GT minus G funkade hur bra som helst..

En gubbe i publiken frågade.."dricker du vatten?",
-Ser inte det här ut som en gin och tonic frågade jag?
När han såg bubblorna och citronskivan svarade han...."jovisst det gör det ju, sorry!"
Ha f*n vad ägd han var, jag tog honom över linjen för sanningen och tillbaka, trotsade "förbudet"...

När alla förväntas att de dricker alkohol, och de som inte gör det ska skämmas, inte gör det!
Då mår jag bra i min nykterhet, jag låter inte andra dra ner mig...

Rätt stolt över att vara anonym nykterist, och jag ångrar inte mitt beslut, det minsta...
Det blir lättare för var tid som går, och jag accepterar min nya livsbeslut...
Vissa av oss är inte ämnade att nyttja alkohol, jag är en av dem...

En "allergi" som inte går att bota, i vilka mängder eller tidsfaktorer man än väljer,
det fungerar inte i längden, ett lyckat försök betyder inte att man är botad,
utan bara ett steg närmare sitt egna fördärv...

Några av världens arter kan inte flyga, hur mycket de än försöker,
så länge inte smärtan av blåmärkena överskrider förståndet, så länge kommer man att fortsätta...
Det handlar inte som ansats, höjd eller hastighet, utan att vissa är bättre lämpade för markgång.
Man får införskaffa bättre skor, och finna sin flykt på ett annat mentalt plan istället...
En av mina är flykten i musiken, på med lurarna och slut ögonen, fantasin för flöda och jag lämnar mark,tid och rum, jag är precis lika ensam i min musik, som jag skulle har varit i en verklighetsflykt med alkoholen, men så fort jag öppnar ögonen, har jag ingen konvalisens.

Mitt liv finns i nuet, och min historik behandlar jag med största respekt..

För jag kan inte dricka alkoholen, inte då, inte nu och kanske inte heller senare...
Men varför gråta över öl som inte är utspullen ännu, det är trasig energi...

Just nu sitter jag i soffan, och känner tröttheten börja komma, på riktigt..
Inatt slipper jag fyllsova i soffan, och dregla ner kudden under fyllånger och mardrömmar...
Som man bäddar får man ligga, och vet ni vad?

Det ska bli skönt!, natti!

/Berra

Jag fortsätter skriva när jag tycker att jag vill skriva. Om nån vill läsa så är det fritt fram. Och kommentarer uppskattas såklart <3

Jag har tänkt på att bästa stunden på dygnen denna veckan har varit när jag släckt lampan och knött in huvet i kudden för att somna. Jag vet inte om jag ska tycka det är bra eller dåligt. Men jag försöker tänka att själen nog mår rätt bra när natten och mörkret inte skrämmer utan snarare får mig lugn och rofylld.
Sen kan jag tycka att det skulle kännas så bra även att vakna och kanske lite då och då under dagen. Men det kanske kommer det med.

En annan sak jag tänkt på sen en tid tillbaka är på det här med rattonykterhet. Jag såg henne Svt-reportern köra rattfull i en simulator häromveckan. Hon hade en promille och körde naturligtvis därefter. Hon var väldigt noga med att påpeka att hon aldrig skulle satt sig bakom ratten i verkligheten.
Men vi alkoholister som är igång tänker inte så. Och jag har tänkt på att för en alkis som har hållit på ett tag, så är väl en promille knappt märkbart? Och har man hög toleransnivå så kan det väl även vara så att man kör bättre med en promille än ingen alls? Eller?

Såklart ska man aldrig under några omständigheter köra nägot fordon när man är påverkad. Men jag kommer inte riktigt ur tankevurpan.
Och ska man vara riktigt krass, så är det väl ändå så att om man kör med alkohol i blodet så har man problem med alkoholen.
För har man ett sunt förhållande till drickat, ja då har man också omdöme nog att låta någon som är nykter köra.

Jag är inte bäst hjälp just nu, åter i ett återfall, dock kontrollerat, tack vare er. Dricker idag med men inte som förut, ni finns med hela tiden. Skatan stå emot, det är inte värt det. Vet inget om dig, men har du barn hemma, drick inte!!
Igår drack jag inte mkt, fick dock otrolig huvudvärk och gick inte till jobbet, inte okej. Dock ingen särskild ångest eftersom jag inte drack så mkt. Idag värre, jag ska inte dricka efter idag som det känns nu.

Du är verkligen på väg! Starkt att ta tag i sitt liv, på det sättet du gjort! Kan bara bli bra. Kämpa!! Kram Skatan

Fan vad det svänger fort! Imorse var man glad och trygg... Men nu !! Måste andas djupt för att inte börja grina. Vad är det som händer, känner mej vansinnigt stressad, känns som jag håller på att krypa ur skinnet! Rastlös ,det suger! Hjälp! Skatan

Hur är det Mulletant? Önskar att ni får en bra helg, kanske lite sol på näsan också. Kram♥

Nja, sådär...det funkar några sekunder men jag kan liksom inte stanna i känslan såpass att det eg förändrar faktumet att jag är ordentligt förbannad och less på ungen. Nu gör jag istället det relativt omogna valet att fly fältet = Jag låser in alla mina ägodelar i garderoben och drar till husvagnen och åker skidor över helgen istället - UTAN VUXEN-UNGEN! Tänker att jag önskar mig en elefantgraviditet just nu, dvs 620 dagar som man har full kontroll på avkomman.

Men...jag ska verkligen öva på att assa och dissa, förstår att det är användbart och nyttigt. Kram på dig vännen.

Du är så förståndig, du ser, även jag fattar att akta mig för "klok", vilket är vad jag menar. Önskar jag kunde låna ut syrran till dig ;-) och svågern. Men de är ju inte mina att låna ut. Men din gubbe tycks ju ta sig lite iaf. Vad hände med att du skulle be om mera medicin? Kan det dämpa? Hjälpa dig att släppa taget? Jag var likadan ett tag. Strax innan och efter att jag hittat hit. Inte vrålsöp jag, för jag hade ledsnat, men liiiite skulle ner varje kväll. Rädd att släppa taget. Önskar dig allt gott! Kram/R

Att ha mage att gnälla efter supen när samhället och folk runt omkring ställer upp med så mycket tid, pengar (jo, för dessa hjälpmedel kostar), kraft, verktyg etc för att hjälpa oss med ett självförvållat problem. För här talar vi faktiskt inte cancer (eller annan) sjukdom. Tack VD för dina rara ord. Har läst både Collins (Yep!!!) och "Barnen från F", även om det var länge sedan. Du är rolig du, kunde du inte jämfört med John Steinbeck? Haha. Jo nu ska jag marineras. Hjärtana tar jag och spar...till självömkedagarna som jag är säker på kommer att komma. Visst är det underligt att jag med min fantastiska familj, ändå har lyckats ställa till det så djävla illa. Fyra veckor ska jag få stanna, till att börja med. Kanske blir det längre... Men jag ska försöka hedra er under tiden, alla som tror på mig, både här och IRL. Jag ska lyssna, lyssna och förhoppningsvis lära mig ngt, en gång för alla. Jag ser framemot det. /R PS: Ska på min första nyktra utekväll på säkert tio år, syrran följer med, så det ska nog gå bra... Att se andra dricka och inte vara värst. Vilket äventyr ;-) DS.

...en liten slurk av något måste ned varje kväll. Men det räcker så. Ett par klunkar. Precis som om jag är rädd att släppa taget. Konstigt. Tidigare kände jag att jag verkligen inte vill dricka mer, nu är jag tillbaka i den där sorgsna "aldrig mer???-känslan".

Vi har pratat om att inte ha någon dricka hemma, blir svårt för vi har massor i ett skåp och makens alla whiskyflaskor. Men, jag ger mig ju inte på de "hemmagjorda" flaskorna (i alla fall inte de oöppnade (någon spärr finns tydligen ;-)

Imorse föll min blick på en gammal nyckel som låg ovanpå en lampknapp. Ja just det, där la vi den när småttingarna kom, för att de inte skulle pilla bort den. Nyckeln som går till barskåpet! Det var som om min blick plötsligt såg nyckeln där på knappen jag använder varje dag, jag har funderat över om det inte finns nyckel till skåpet och var den i så fall är. Och så var den bara där.

Nu kan jag be maken låsa skåpet och gömma nyckeln.

jag hoppas att du inte hinkade i dig hela flarran själv i alla fall? Maken har nog inte förstått allvaret här, det är lite som med min man också. Han skällde på mig för att det var slattar kvar i barskåpet, jag erkände att jag dricker för mycket och så nån vecka senare stod han där och frestade med en öppnad vinflaska. Så är det ju, det går inte att stå emot då!

Skatan skriver en bra grej: "jag har också börjat sluta". För så är det. En process, det måste ta tid och man måste få med sig själv helt och fullt. Och maken. Han måste fås att förstå. Min fattar nu, sa precis som det var att om du ställer ett glas framför mig så dricker jag och då kommer jag vilja dricka upp hela flaskan.

Det viktigaste nu är att du efter ditt race är ädel och stark nog att förlåta dig själv!!! Shit happens...jag kan tänka mig att du kanske blir jätteledsen, då du varit så djävla duktig så länge. Men ta nya tag. Förlåt också maken då "han visste inte vad han gjorde" som köpte hem vinet. Kan ha varit ett tecken på missriktad välvilja. Som i PersonligaPerssons kompis fall, kompisen tyckte att PP liksom skulle slappna av och ta ett par glas för familjefridens skull. Komiskt. Kan du läsa om i PP:s tråd...

Verkar som jag missat en del inlägg! Min förra kommentar blev lite "malplacerad", kan man säga. Men hur mår du idag,Maria42? Ge inte upp! Rom byggdes inte på en dag. Som sagt, är det inte första gången jag tar tag i mina alkoholvanor! Hur trevligt vore det inte att vara "normal"! Men jag får surt konstatera att i den ligan platsar inte jag..Men jag kan bara konstatera att alla vi andra har Mycket Känslor och Stora Känslor, vi är bra på att uttrycka oss och vi Vågar vara svaga!! Det tycker jag är ett stort plus! Kram Skatan

:-)

/H.

Någonting här kändes väldigt omvänt på något sätt, du strular till det genom att dricka för lite ;-)

Ett kvartal, smaka på orden. Vänder du dig om ser du PiL någonstans halvlångt bort i spåret, i nedförsbacke, dessbättre ej i betydelsen "på väg utför" utan mer på väg i kapp med stora steg. Eller ikapp kommer jag ju aldrig, håller snarare distansen :-)

Med risk för att verka stursk, men det finns inte en chans att jag inte cashar in sjätte raka helgen.

Hej På Er Alla! Och speciellt till dej Maria42! Jag är också ny här.Underbart att du mår bra, och att det känns bra.Sug på den karamellen! Du verkar ha bestämt dej,Vilket lyft,eller hur!? Ta en dag i taget och var rädd om dej, tyck om dej ,mycket. Det är du värd! Jag har också "börjat slutat", igen.Tredje gången gillt, hoppas jag att jag kan säga om några år!! Det som jag kämpar mest med är väl mitt Humör! Är det ingen annan som upplever att det helt plötsligt dryper galla över allt och alla? Jag blir så råsur och elak!! Möjligt att det lättat någotnu, efter snart fyra veckor,men ändå. Samtidigt kan jag känna att jag äntligen förstått att det är Nu som gäller! Är snart 59 år, så vad väntar jag på?! I dag ska jag ta hand om mej, inget vin.Har faktiskt ingen lust att dricka. Men istället är jag lite godissugen och en aning rastlös på kvällen. Men det är väl smällar man får ta. Summan av laster är konstant, var det ju nån som sa. Kram tillbaka!

Kram!

Tänk nu på alla bra dagar istället, vi kommer alla att falla någon gång. Men det är ju inte hela världen och det är ju bara att resa sig igen och fortsätta på våran väg. Kramar och styrka till dig!

berätta om gropen om du vill. Vi lyssnar och stöttar.

kram

Hur gick det?