Senaste kommentarerna i forumet

Förlåt.

Hej PiL, och tack för respons. Det är betydelsefullt för mig. Och nej, jag tror inte du misstolkat. Jag tänker inte på att ev ta mig ett glas, inte alls faktiskt. Och det är väll kanske det som oroar mig lite. Att jag nu när jag är gravid, och nykterheten är "självklar", glömmer att jag faktiskt är en av dem som måste se upp, kanske hela livet måste jag se upp. Sen när jag är ogravid igen alltså. Vet inte om det är en fara att nykterheten känns självklar, förstår du hur jag menar? Önskar dig och er andra en bra tisdag.

känns lite respektlöst att skriva på ett forum där människor försöker hitta sin nykterhet när man är påverkad. Det kan skapa många negativa tankar hos de som ser denna sida som det enda redskapet de har för ett nyktert liv.

den blev....förkyld, minsann...

Sitter här hemma och hissar snor och har en förbannad huvudvärk...
Tycker lite synd om mig själv, det är en farlig känsla i alkoholsammanhang!
Aldrig tycka så synd om en själv så att det rättfärdigar, en själsdödande dryck...

Fick en besk kommentar av en gammal kollega på facebook ikväll...
Jag hade lagt upp en rolig filmsnutt, hans kommentar var "..som när du dricker bira!"...
Vi har varken setts eller pratas vid på över 20 år, och ändå så kommer det långt efteråt...
Som när du dricker bira!!!

Det var över 20 år sedan han såg mig dricka bira, och JA jag var ett partylejon då...
..som bjöd på mig själv, och nu fått det klart för mig..min själ likaså...
Man gjorde allt det där "dumma" som man på Måndagen fick sota för, själadöden i fikarummet.

Jag trodde då att det inte skulle beröra mig, men det kom ifatt mig, även efter 20 år..
Kanske var han bara avundsjuk på att jag kunde ha det så roligt, och han var så tyglad..?
Eller var det så roligt då, folk skrattade, men var det roligt?
Har funderat på det ett tag, vad händer när pajasen har pensionerat sig?
Har alltid haft ett behov av att göra människor glada intill mig, kosta vad det kostar vill..
Nu kom räkningen!

Alkoholen har nog gjort allt utom räddat mitt liv, nu får jag rädda det själv.

Mitt sätt att rädda ansiktet ikväll var att snäsa av honom, säga att det var många år sedan jag drack en bira, och svaret uteblev...lika som vid ett dödfall, jag beklagar sorgen...
Vilken sorg?, att han inte längre kan gotta sig i mina gamla fylleslag?

Jag känner ingen sorg, mera en lättnad att det är över...
Min fyllekarriär är över, det kan vi skåla...med vatten i glasen...
Och tänka på varje gång jag tar ett immigt glas direkt ur kranen hemma...

Så blev min måndag, jättebra och jättenykter...och jättesnorig..

/Berra

Jag är övertygad om att många läser din tråd och följer händelseutvecklingen. Jag blir verkligen berörd. Du gör det enda rätta. Vilken insikt. Jag är också övertygad om att dina barn kommer att tacka dig längre fram. Tänk på att det är för en tid du blir borta. Långt ifrån för evigt även om det känns så nu. Fantastiskt starkt beslut. Stort lycka till! /A

-

som du valde? Kan de finnas kvar?om så bara för dina barn? Min erfarenhet säger att man oftast försvarar sin egen skit, sin egen familj. Men undantag finns, som min svåger + fru som aldrig någonsin har fått mig att känna mig mindre värd. Om de inte ställer upp, barnen kanske blir ok ändå. Se på dig och mig, här står vi, uppväxta men ensamna mammor och utan något direkt nätverk. Visst har vi problem, men vi funkar någorlunda. Inte har väl du skadat någon med flit? Inte jag heller. Men att du ska vara i ditt eget hem och på dåligt över någon annans neadertalrynka är inte ok. Inte ok. Förstår du? /R

...är att visa kärlek! Så mycket som möjligt! Krama, prata och bara finnas där närhelst du kan. Tack för att du finns här Dompis, vi ska lösa det här ska du se!!!!

Tack för all support, för all input, för konkreta råd och diffusa tankar. pianoman; du har självlart rätt, ska ta det med soc imorgon. Jag måste få hamna på "rätt" hem. Inget ont om unga narkomaner, men som du skriver, det kan bli riktigt fel och jag har inte tid att felsatsa. Har redan ångest för att lämna mina barn, min tid måste bli produktiv. Krasst men sant. mt; min underbara svägerska har redan beställt boken! Stigsdotter; jo det får ge sig, mina ungar är mellan 8-12 och jag vet att de äldsta två redan fattat hur illa det är med mamma och pappa. Yngsta killen är en annan sak, han är bra skyddad, bra känslig, bra barnslig även för hans ålder så där får jag vara riktikt varsam. viktoria; tack. lillablå; Du vet vad jag känner för dig. Allt som allt; Tack /R

...man kan gå till! Här är jag! Hjälp mig! Ta min hand och berätta att jag är bra fast det bara är jag? Gud vad jag känner mig vissen nu och där borta i soffan ligger maken med sin neandertalrynka i pannan och ser arg ut. Har helt glömt bort sina bekännelser från helgen. Usch vad arg och tråkig han ser ut...usch vad arg och tråkig jag förmodligen ser ut.... usch vad långt ifrån varandra vi är!

Borde jag ens fundera över detta? Jag som sa till mamma när jag var 6-7 år: "snälla, kan vi inte flytta ifrån pappa?". Gud så ledsen jag blir. Det är ju jag. Fast ändå inte. Jag tror att jag är rädd för att bli ensam. För det är jag. Detta var en av mina fantastiska juldagar (som vi inte pratar om hysch, hysch, när jag pratade konstigt) berättade för mina svärföräldrar att jag inte hade valt deras som om det inte var för dem! Jisses. Vart ska jag ta vägen? Förr tänkte jag att jag nu skaffat mig en släkt, en familj som alltid kommer att finnas där men jag har nu insett att , nej, de finns där för mina barn men inte för mig... kanske är det gott så? Usch vad jag känner mig låg nu...

Har läst om tömningen av mammas hem och karlslokens reaktion förut. På någon tråd skrev du om det. Kärlek och kättja är helt olika ting. Du ska inte behöva nöja dig med mindre än kärlek. Ingen av oss ska göra det. Snälla du, ta tag i skiten, även om det gör ont. Även om familjen kanske spricker. Ska vi leva om våra mödrars liv? Nej, det förtjänar varken du eller jag. Och t.o.m våra mödrar lämnade. På 60/70 talet när det i och för sig var ett helt annat samhällsklimat. Men tänk på det. Jag har precis lämnat mitt livs kärlek för våra barns skull. Gör det ont? Hela tiden!!! men alternativet var resten av livet. Tigandes, sårandes ,kränkandes med ett och annat knull för att lätta upp... Tänk på dig själv. /R

...nej... det är ju så att det är så mycket som är problemet i vår relation. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka. Jag är arg. Därför att på sista tiden har jag tänkt egoistiskt. Jag har dragit ner på alkoholen, ätit mindre, gått ned i vikt, fått jobberbjudanden: blivit glad! Känt av mig själv lite grand, hon som egentligen är jag men som försvann någonstans på vägen. Och. Då är han här. Han är kåt och vill. Och jag bara känner att vafan. Komma här nu och komma? Ursäkta, vet inte om någon orkar läsa och svar på detta, men så är mitt liv just nu...

Jag kan inte sluta tänka på den där dagen när jag satt på mammas köksgolv med påskpyntet i en påse framför mig. Mamma var död och där satt jag. Min make stod bredvid och undrade varför jag inte tömt lägenheten under hela den veckan jag haft på mig. Vad hade jag gjort hela denna vecka? (jag kan förklara vad jag gjorde om någon är intresserad, han var det inte!). "jag kan inte hantera din sorg" kom det sedan. Näha. Nä, jag tyckte också att det var lite jobbigt att hantera sorgen jag kände. Maken som fanns där i nöd och lust??

Aldri s som i s...

Om du ska redovisa ditt Mums Mums intag, då är det helsnett. Att du redovisar ditt alkoholintag till en nykter anhörig, det kan jag på sätt och vis förstå...ur den anhöriges synpunkt. Min fru dricker ju också och på ett konstigt sätt blir jag lugn när hon berättar hur mycket. Idiot? Yep. Men Mums-mumsen? Vad fan är problemet? Nej, jag blir sur på dina vägnar. Förstår ju att det inte är mumsen som är problemet i er relation, men då får han väl säga det? /R

Vad är det? Hitta ansiktet? Är det det jag gör? Ja kanske det. Men jag la av ansiktet i helgen när jag berättade att jag är alkoholist osv. Då ska han inte komma här på måndagksvällen och komma... Jag vet var jag kan hitta mitt ansikte och om det så att mannen i mitt liv inte vill hitta/inte vill plocka upp det då är det verkligen hans förlust. Så känner jag nu. För visst fasen duger jag. Tack Dompa. Visst fasen duger JAG!

Blått glas är ofärgat. Om det inte är tokblått som i S......då är det tveksamt. Men jag skulle satsa på ofärgat. När det gäller maken, varför ska du behöva hitta ansiktet? Gör han det för dig? Du duger. Tycker jag /R

...som vi hade i helgen. Vart tog den vägen. Här har jag lagat god soppa till middag och det första jag hör när han kommer in här med sin skål är: jaha, har du satt i dig en hel mums mums själv?. Nej, det var ju så att 2 åt jag i fredags när du inte var hemma och 2 åt jag idag när du inte var hemma och va fan då då???? Det är sockergodis, who cares? jag har betalt hälften och tillagat hela soppan som du just nu äter och sedan demonstrativt går och hämtar peppar till för den var inte så god tydligen...

jag försöker tänka egoistiskt: your loss! Jag är en fantastisk kvinna och om du inte ser det så är det din förlust....

15 mil är ju en bit. Men forumet här kan vara ett komplement till Al-anon. Här får du respons även om det inte är så direkt som vid ett möte. Men det kan vara väl så läkande och djupa resonemang på nätet.
Vi har själva inga barn. Som tur är skulle jag vilja säga. Men jag tror helt krasst att det bästa för barnen är att växa upp i ett hem där ro och lugn råder. Och inte en oro för hur pappa ska vara när man kommer hem. Är han sådär konstig eller är det den vanliga pappa. Barn förstår mer än man tror.

-

Det är ett mysigt ord. Jag är ingen språkvetare men jag känner också att svenskan kan vara ett fattigt språk. Ofta tar jag till engelskan eller t.o.m italienskan när orden inte räcker. Din karl tycks vara allt det som jag är; självfixerad, karriärsugen och blind. Tror tyvärr inte att du kan ändra på fanskapet. All förändring måste komma inifrån - en av alla de nyttigheter jag snappat upp här. Men jag skickar samma styrkekram tillbaka, den du gav mig. Känner du hur jag lägger ner min själ i den? Att jag bara önskar dig väl? /R

Hamnade framför ett sånt där program på 3:an, ni vet ett sådant som bara vill exploatera och tjäna pengar. Men , ändå. Där var en del för mig nya saker om söta Whitney som gick bort förra veckan. Alltså, shit, när hon står där och hävdar att det inte är en comeback och hon håller sig i pulpeten för att inte ramla... så jävla sorgligt. Man diskuterar hennes röstomfång, osv Men faktum är, här har vi en vacker framgångsrik kvinna som inte kunde sjunga sina egna hitsånger för hennes röst hade begränsats genom att hon mådde dåligt fysiskt. Fy fan vilket gift det här är! Nåväl, många saker här som inte passar in på mig och maken ;-) men ändå, missbruk är en gemensam nämnare....

Söta fina vackra Whitney, hoppas att din dotter klarar sig väl i livet och uppnår allt hon önskar för sig själv!

om mitt fall kan vara till nytta på nåt sätt. Då var det inte förgäves:-) Jag kan lova dej att det var verkligen inte värt det korta nöjet! Håll ut! Jag känner mej mycket bättre ikväll, känns som om det skulle kunna vara lugnt ett tag igen innan kampen börjar på nytt. För det gör den förstås men just nu är jag utled på allt som har med alkohol att göra och det känns bra!

kan nästan vara bra ibland att få sig en knäpp på näsan, när man tycker det går för lätt. Med ditt misstag hejdade du mitt fall, för mannen är ute och reser och denna gången gick tankarna väldigt mycket till vin. I morgon kommer en kompis från min hemstad och hälsar på och skall bo över, många nätter med vin och ost har det blivit för oss. Så jag tror att den lille fan hade räknat ut det redan i helgen att nu kom chansen, men jag ringde henne idag och berättade som det var.
Så i morgon blir det en ny meny och jag kommer hålla fast vid regeln ingen alkohol hemma hos mig.
Så många kramar till dig!

Nu får ni ursäkta, nu använder jag min tråd som en dagbok, dvs ingen annan ska läsa. En stor anledning till att inte dricka är att, om man är som jag, dvs gärna sjunger mycket, så kan det helt plötsligt dyka upp: "in kommer far...." och sen ser man sin 7-åring stå där och undra vad far gjorde (precis som mor i visan....).

Och sedan dök ett engelskt ord upp här, sug på det: indulge. Det är ett mysigt ord och det är vad jag ägnar mig åt just nu på alla sätt och vis, särskilt som jag fått anstånd med jobbåtaganden: i am indulging - jag sänker mig ned i mysigt missbruk och känner av om det är så mysigt? Min sk-stövel till make finner det för gott att arbeta sent trots fina ord i helgen.... nåväl jag är jag och är mig själv närmast. Just nu är det jag som bestämmer, ingen annan, inte ens alkoholdjävulen. Faktiskt.

Nu ska jag dricka lite te och äta en mumsmus, titta på House of Eliot (minns någon den?) och mysa med kisse på höften och liten gin innanför nattlinnet. Imorgon kommer jag igen, när jag har indulgat mig i detta och insett att det inte är så kul trots allt...