Senaste kommentarerna i forumet

Jag är 47 år gammal och har varit spik nykter i 110 dagar.
Från en nykter synvinkel har jag upptäckt att jag har missbrukat alkohol i över 20 år.
Jag har aldrig haft kontroll över mitt drickande. Jag har pajat relationer, jobb, ägodelar och kroppen år ut och år in utan att vid något tillfälle inse att jag är alkoholist. Jag har ljugit och smygsupit utan att förstå eller acceptera att jag har problem.
Helt galet när jag ser tillbaka på det. Tur att jag överlevt.
Synd att jag har supit bort så många år som kunde ha använts på ett bättre sätt.
För 110 dagar sedan slutade jag att dricka och jag har ingen önskan eller sug att dricka igen.
Däremot har jag fan inte skrattat sen dess. Ingenting är roligt eller spännande. Allt är grått.
Min kropp mår förstås bättre men jag är farligt nära att bryta ihop i en ordentlig depp.
Jag vet liksom inte vad som gör mig glad längre. Eftersom allting som varit roligt förr har varit kopplat till stöddig alkoholkonsumtion så ifrågasätter jag allt. Och jag får liksom inte ihop vad jag gillar längre. Allt känns som sagt grått.
Har någon av er känt samma sak och hur löste ni detta problem? Blir det bättre?

Godkväll!

Jag överlevde långpasset men det kändes att sömnen blev för knapp. Huvudet gick baklänges men det gick bra. Inga enheter för mig ikväll och har inte besvärats av några radiostyrda impulser. Det kan faktiskt hända även om jag vill lova mig själv att låta bli. Att plötsligt far jag iväg och köper en flaska att ha när jag kommer hem. När jag kommit hem är jag sällan lika lockad men då den redan finns får jag svårt att låta bli den.

Har en ledig dag imorgon men sen ett par till långpass så jag behöver låta bli enheter imorgonkväll med. Behöver min energi och återhämtning.

Önskar er godnatt 🥰

Mitt senaste inlägg : "tidigare" och inte "tidigt" ... 🧐

Sitter och dricker i köket. Ja, ett glas cola alltså, och inget annat. Skulle ju ha handlat mjölk tänkte jag tidigare i dag. Precis så som det har tänkts i en rad av dagar innan denna pågående alltså. Men jag sover ju så himla ojämnt och får vara glad de gånger jag somnar till spontant och får vila lite alls. Vaknade till för nån timme sen och måste ha sovit fyra timmar i sträck nästan tror jag.

Det var värt att fira med nåt gott att äta kändes det. Men nåt stordåd i köket blev det inte idag heller. Men en pirog värmd i mikron och en slurk cola är inte fy skam det heller. Funderar på den där klementinen, men har inte så mycket ork att sitta och skala den så jag vet inte. Hade man haft nån alkohol i form av vin, sprit eller ett gäng med pilsner så hade nog risken varit stor att man kört i gång med ett rejält träningspass i att lyfta ölburkar kan jag tänka.

Men har konstigt nog inget alkoholsug alls. Det är väl för att man varit nykter livsnjutare i detta himmelrike så länge som man faktiskt har varit idag, och under hela detta skottår för övrigt också. Förresten, apropå skottår, det var nog nån kanariefågel om höll på och skottade för full halls utanför fönstret nyss, tror jag. Ja, bilparkeringar och vinter, – usch, det var nog därför man råkade vakna tror jag. Nog är man kanontrött fast man har sovit en liten stund. Ska väl dricka upp läsken i glaset nu så får vi väl se om man orkar gå och vila en stund till kanske...

Ha en fin kväll!

Tyvärr kommer det ikapp en. Allt man haft inom sig så länge och sorgen....
Jag har gråtit i två veckor nu , jag är övertygad om att jag har sorg, sorg över att han väljer att supa ihjäl sig och sorg över mina drömmar om framtiden.

Stor kram ❤️

@has
Ja, alkoholen ställer till mycket. 😒
Kanske du har gått på autopilot tidigt, helt enkelt för att du av olika skäl "omedvetet" måste eller rentav självbevarelsedrift. 💜

Ens erfarenheter kommer ofta ut. Som det gör för dig nu.

Kram. 🌹🌹

@Anor@@ ja det är ingen rolig sitts du sitter i , jag är lite i samma som dig. Hade ingen att prata med så jag skrev här för första gången för några månader sedan. Sen har jag tänkt och tänkt men får ingen ordning p tankarna. Men idag så hade jag bokat tid hos en online psykolog bara att få prata med någon så kändes det lite bättre. Vet inte hur du har det men jag har ingen att prata med har hjälpt han genom att ljuga för allt och alla så ingen tror vi har något problem.. Men även om jag tagit ett första steg så hjälper inte det honom, men samtidigt så går det inte att hjälpa någon som inte har några problem.
Så det är ett tips online psykolog så du får vara i fokus om hur du mår och känner.

När man släpper taget…

Idag kom mäklarens husannons för granskning.

Och för första gången på nästan en månad blir jag så himla ledsen för att jag behövde lämna allt… som vi slitit och jobbat för vårt hem.

Varenda vrå är genomtänkt, skapad av våra egna visioner och händer.

Plötsligt känns det så himla orättvist att jag blev av med allt för hans drickande. Det var verkligen inte så här det var tänkt att bli.

Kuratorn frågade vid ett av våra samtal: du har varit med om rätt omvälvande saker den senaste tiden, hur kommer det sig att du sitter här och är så samlad? Vart tar allt vägen?

Det är nu det kommer. När jag låter mig falla. Inte längre kämpar för att vara den starka, duktiga som klarar av och gör rätt.

Den jävla alkoholen. Så mycket skit den ställer till med!

@Varafrisk jag funderar på om läkaren följer riktlinjerna när denne både sjukskriver och friskskriver dig utan att ni har träffats? Tycker det låter jättekonstigt. Och du har rätt, nu måste du fokusera på dig. Jag förstår att du börjar trappa upp för att börja på måndag. Men i min värld, med alla de beskrivningar du gett här, så bör du vara fortsatt heltidssjukskriven en tid. Sätt dig ned, skriv ned alla dina symptom på en lista, kontakta annan vc så du får träffa annan läkare. Min lista kunde se ut så här: Överäter, ont i hela kroppen (som träningsvärk), orkar inte promenera till Ica 200 m bort måste ta cykeln, ont i hålfoten, illamående, känner stark oro, har inget fokus, kan inte följa handlingen i en film eller läsa en bok, kan bara läsa rubrikerna i en tidning resten går mig förbi, svårt att sova både att somna och vaknar mitt i natten och kan inte somna om, klarar städningen bara i mycket liten mängd i taget sedan måste jag vila osv osv. Det är några av mina gamla exempel, du har dina. Du måste skriva ned hur du har det och ta det med dig listan till en läkare som jobbar som andra gör, d.v.s. träffar sina patienter och tar dem på allvar! Jag blir så upprörd över hur du blir behandlad Varafrisk så jag har inga ord faktiskt.
Kram!

@Anor@@ går det att diskutera med hans chef om att han behöver mer stöd? Företagshälsovården kan göra mycket, men inte allt. Han måste kanske remitteras vidare? Socialtjänstens beroendestöd måste kanske kopplad in? Primärvården?
Jag fick prata med mitt ex' chef om hans missbruk eftersom han spårade ut totalt, och det blev påföljder för honom eftersom han också var chef med personal- och budgetansvar. Han blev inlagd, han fick gå ett behandlingsprogram, blev sjukskriven, arbetstränade, blev omplacerad osv. Det låter som att din man inte riktigt fått till sig att hans sjukdom måste hanteras om han vill ha kvar sitt jobb.
För din del tycker jag att du borde undersöka möjligheten till samtalsstöd. Det är tungt att vara medberoende och det är näst intill omöjligt att påverka missbrukaren att sluta supa. Det finns många som kan hjälpa honom, men du behöver fokusera på dig.

Någon skrev här inne att det enda som hjälper är att lämna. Jag har tänkt en del på det. Jag tror det ligger något i det. Skammen och känslan av att livet blir grått om man slutar är två hot man kämpar mot som gör en innesluten och ensam. På något sätt måste båda övervinnas. Då kan nog en större förändring så som att någon hotar lämna, ens barn sätter ner foten eller att man gravt gjort bort sig bli det som får bägaren att rinna över. Annars att man själv överlag inser att hit men inte längre. Att man själv sätter stopp.

Många får återfall på vägen. Det behöver inte betyda så mycket. Då kämpar man nog massor med skammen så då kan man snarare kanske behöva någon som peppar. Annars är väl risken att man anser att man är ett hopplöst fall och bara ger upp. Vi är alla olika. Med ett gott grundsjälvtroende tror jag det är enklare att bara gå rakt igenom krisen utan återfall. Med ett sämre blir det nog lite kämpigare då man måste göra upp med sig själv i större utsträckning för att komma ut på andra sidan.

@bella70 ok så det enda är att lämna om man inte orkar? Tänkte om det fanns något anhörigstöd?

Kanske - kanske inte, men det är inget du kan påverka, eller om det är din partner och inte mår väl av det, vänta på..

Min man har druckit i flera år.Först var det mycket öl.På senare år har det gått över till billigt vitt vin.Han smyger med det , gömmer på olika ställen osv osv.
Jag märker direkt när han har druckit, då han blir sladdrig och tjatig.
Han har varit deprimerad i perioder. Han har ett bra jobb och är intelligent och sköter sitt jobb.Men han känner mycket press när det gäller sitt jobb.
För ett tag sedan mådde han riktigt dåligt, tog därför kontakt med vårdcentralen. De tog prover som visade att han dricker alldeles för mycket alkohol.
Han blev lite rädd, kontaktade sin företagshälsovård och berättade där om sitt alkohol beroende.
De hänvisade honom till beroende enheten.
Allt kändes bättre i ca 1 vecka.Han var nykter. Han menade då att han själv skulle lyckas sluta dricka, utan hjälp av beroende enheten.
Men nu är vi tillbaka på ruta ett.
Han har druckit två kvällar.Vår yngste son är hemma på besök, men trots detta smyger han och dricker och alla märker att han är påverkad.
Jag vet inte hur jag ska orka längre.
Han har lovat så många gör att han ska sluta.Och denna gången trodde jag mig se en ljusning.Men som sagt, så blev det inte.
Hur går man vidare? Finns det hjälp att få? Hur får jag honom att förstå att han måste få hjälp för att kunna sluta dricka?

Jag dricker också en flaska om dagen.
En kvinna 37 år. Två barn. Min familj håller på och går sönder pga mig. Jag vet det. Men jag kan inte sova utan

@Varafrisk Var hos min psykolog i måndags. Samma psykolog som jag haft sen hösten 2007. Den kontinuiteten är en gåva. Jag berättade om mina besök hos vc, hur jag fick remiss till psykiatrin, skickades tillbaka till vc och att jag mötte olika hyrläkare överallt.

Hon suckade och sa: ”Jag brukar tänka att om rätt läkare med rätt kompetens bara satt på rätt plats och fick träffa rätt patient som snabbt fick rätt behandling så skulle vi spara så himla mycket pengar och mänskligt lidande.” Och jag kan bara hålla med! Nu känns det som alla vårdinsatser bara vill fria sig från patientkontakt så mycket som möjligt 😢

Kram 🐘

@Varafrisk Att jag ens börjat fundera över det beror nog mest på mina depressiva skov. Första gången som deprimerad var i tonåren och sen återkom det då och då ända tills jag fick barn vid 28 års ålder. Sen dröjde det ändå till 2007 då jag kraschade rejält. Efter det följde några år med kortare Depp skov, dock alltid i samband med att jag försökte trappa ut antidepp.

Sen var det stabilt några år tills jag blev deprimerad 2018, 2020 och 2022. Däremellan var det fullt ös. Och det är just det som oroar mig, att jag ska kötta på igen och sen bli deprimerad igen om ett år. Jag pallar inte. De depressiva skoven är vidriga!

Samtidigt känns det verkligen som just utmattningsdepression. Kraschen har alltid skett i samband med mycket stress på jobbet i kombo med stark oro för dottern, och sen börjar sömnen strula och då är det bara en tidsfråga.

Det kanske verkar som jag har starka drivkrafter, och det har jag när jag mår bra. Då vill jag engagera mig i allt möjligt - både på jobbet och privat. Och sen kan det bli för mycket, och då faller allt.

Den senaste antideppen Duloxetine 60 mg har jag tagit i snart två år. Det känns som den är lagom hjälpsam, det känns som jag är mig själv. Lugn och sansad, men ändå positiv och lösningsfokuserad.

Jag har dock infört vissa regler: Inga inköp utan minst en natt sova på saken, inga dejtingsajter, inga beslut ska tas öht på studs. Och noll alkohol hjälper till massor där, plus att det hjälper både sömn och hjärnkemi.

För mig är det helt obegripligt att jag kan må toppen ena månaden och sedan må botten nästa månad. Jag kan nu som ”normal” knappt förstå hur jag egentligen mår på toppen och botten. Hur ska då en annan person kunna förstå det?

Senast jag var på toppen var nog när jag tackade ja till jobbet som senare gjorde mig sjukskriven (då jag samtidigt trappade ur antidepp). De sista månaderna hade jag redan tidiga symtom på depression, vilket gjorde uppdraget snudd på omöjligt. Min fruktansvärda depp-beslutsångest och depp-oro för allting är inte förenligt med den typen av tjänst helt enkelt. Där man ska fatta snabba beslut nu, nu, nu.

Så nu sitter jag still i båten. Lär mig mitt nuvarande jobb ännu bättre. (Lär mig lite nytt just nu dock.) Ser fram emot att addera kvällspass i min tjänst den 25/3, vilket antingen ger mig välbehövlig omväxling eller så blir det överjävligt jobbigt. Jag utgår från att det kommer att gå bra.

Jag behöver rutiner till 95 procent av min tid, vaken och sovande. Sen behöver jag 5 procent då jag kan frispejsa lite, för att inte bli uttråkad. Jag behöver omväxling mot rutinerna ibland, hur konstigt det än låter.

Så även frispejsandet behöver planeras in. Tex en helg i månaden då jag tex reser bort eller bjuder hem en långväga kompis på övernattning. Jag tror att en helg per månad är en lagom nivå, jag testar mig fram där lite.

Sen måste jag se till att få vila direkt efter frispejsandet. Nästa lördag reser jag till äldsta dottern och vi ska kolla på Svansjön. Kör hem på söndagen och på måndagen har jag tagit ut en semesterdag. Dansa, pausa.

Vad det gäller din dotter @Varafrisk så måste hon själv få sjukdomsinsikt. Först då är hon motiverad att jobba med de saker som hon behöver tänka på. Alkohol och nattrumlande är dock direkt skadligt för henne 😢

Kram 🐘

Jag åt en semla på jobbet idag. Och njöt av den 🥰

Jag har tagit en paus från loggandet. Minus 15 kg och två storlekar får vara bra för tillfället. Mina knän mår mycket bättre också.

Fortsätter dock notera vikten varje måndag och planera och tillaga matlådor. Vardagen ska vara i balans, men en semla och en utemiddag då och då är tillåtet.

Dock inga glass- och bakverksfrosserier här hemma. Har inget sug och vill inte väcka det heller. Lättkvarg och blåbär/hallon är fullt godkänt som kvällsmys på helgen.

Kram 🐘

@emje
Hej. Var inte så hård mot dig själv för att du så att säga hamnade ur spår, att som du säger blev skuldbeläggande.
Som medberoende lever man under press, och jag upplever att det kan bli så att man kanske inte säger saker med eftertänksamhet alla gånger, utan att det kommer ut fel. Det enda man kan göra är då att be om ursäkt och säga kanske att ursäkta, det jag sade hjälpte ingen av oss eller något i den stilen ...

Du skriver att du inte vet vad du saknar, kan det då vara så att du saknar den du blev kär i? För människor är ju mer än sitt missbruk. Mitt ex då han inte drack, var han jordnära, fin människa, humoristisk m.m.. Då han drack slog det ofta slint, var det rena Dr Jekyll // Mr Hyde ...

KRAM.

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

Du är så klok @has.

Jag har ångest idag, kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tror det börjar sjunka in vad som har hänt. Känner skuld för att jag utsatt honom för det här avslutet, för hur det blev på slutet när jag inte kunde formulera mig så bra längre och blev skuldbeläggande istället för empatisk gällande alkoholen. Förstår ju att han inte väljer det medvetet. Tror det kommer att hjälpa mig om jag kan formulera det bättre när vi pratar nästa gång.

Usch, jag vill bara fly och distrahera mig egentligen. Men vet att det inte kommer att hjälpa. Känns långt till de där två veckorna har gått som vi bestämt innan vi kan prata. Jag saknar honom men det är så märkligt för jag kan inte säga vad det är jag saknar.

Fortfarande mestadels lugn och ro i kroppen nu vilken är det jag måste påminna mig om. Man glömmer så snabbt den där konstanta stressduschen av obehag.

@bumblebee
Hej.
Så du kämpar på .... Varma tankar och styrka från mig. Glöm inte dig själv i allt detta destruktiva kaos.
Honom kan du inte ändra, låter kanske hårt men i många fall lönar det sig inte att ha "samtal" varje vecka. Om än inte alls - tyvärr. Och risken är stor att allt går så att säga i baklås då den med missbruk får höra vad den bör göra. Detta är åtminstone min erfarenhet.

När det gäller personliga berättelser så kanske podden "2 fyllon och 1 sanning" skulle vara intressant att lyssna på, att det kunde ge dig bra information. Bra information låter så märkligt, ja, kanske betydelsefull för att kunna förstå. Anhöriga till dem som håller i podden är med i några avsnitt, och man får höra bägge "sidors" upplevelser av missbruket.
SVT Play "Lars Lerin på Lofoten" också kunde vara något? Taget från programinfot: "Nu besöker Lars och Junior Lars favoritplatser på Lofoten där de ska måla, surfa, fiska torsk, rida och gå på tur. De gör även nya bekantskaper med människor som också har ett liv i missbruk bakom sig".

Sedan när det gäller att ta upp ens upplevelser till en annans drickande, det funkar inte. Oftast inser de själva också att de dricker - och att det är osunt och inget de är stolta över. Som jag ser det tar det bara energi av en själv och av den med missbruk att det tas upp. Bägge vet att det dricks för mycket. Det lönar sig inte att prata. Beroende funkar ju också inte så att man alltid kan sluta då man vill, kanske tanken finns där att "ja, i KVÄLL, bara 2 enheter vin" - men sedan så har hela flaskan druckits upp och lite mer kanske. Kontrollförlust ....

Sköt om dig, och försök att fokusera på dig, hur du önskar ha det. Du kan inte tala till hans förnuft att sluta, han vet ju hur det påverkar dig. Önskar han förändra sig, behöver det komma inifrån honom.
KRAM!!

@Varafrisk Tack snälla för svar. Det känns fint att få en bekräftelse på känslorna jag har. Hon är vuxen min dotter.
Jag valde att gå på antabus några månader och sedan har jag fått tillbaka mitt liv och det är det som hjälpt mig. Utan mina barn, utan mina vänner och arbete så finns liksom ingenting. Det är livet för mig och jag kan inte förlora dessa. Dessa skänker mig sådan glädje och mening att det är inte värt för mig att fly längre. Jag tar också hand om mig själv på ett sätt jag aldrig gjort innan. Jag har slutat röka, jag rör på mig regelbundet och försöker äta nyttigt. Och jag känner lust igen, lust till livet. Men jag tror att dotterns ångest kommer minska ju längre tiden går men försvinna gör den nog aldrig precis som du skriver, för de anhöriga känns tiden kort. 7 månader är inte jättelång tid men hennes ångest blir så himla jobbig och då blir vår relation så dysfunktionell. Det är det jag vill förebygga liksom. Jag ser ju jättetydligt att hon behöver någon att prata med och jag vill avdramatisera det för henne.

Tack igen för ett fint svar.
Kram

I dag är det femton månader sedan jag blev nykter. Det är sällan jag tänker på alkohol överhuvudtaget och de få gånger det sker är det i termer av tacksamhet över att jag slipper dricka.

Vet fortfarande inte hur jag skulle ställa mig till om jag kunde dricka ett par glas under helgen och aldrig riskera att det blev mera. Men eftersom det alternativet inte finns behöver jag inte längre fundera.

Vardagen rullar på och helgerna är fantastiska nu när de är alkoholfria. Oavsett om de är lugna eller uppbokade är de nästan helt ångestfria. Jag förstår nu hur mycket tid och försök till planering jag lagt för att inte vara alltför bakfull till olika evenemang. Hur jag vinnlagt mig för att inte dricka för mycket och så gott som varje gång misslyckats.

När jag får en inbjudan i dag tänker jag inte på om det är en lördag eller söndag, eftermiddag eller kväll, om jag måste köra eller om det går att åka kommunalt. Jäklar vilken skön känsla det är. Frihet i sin bästa form.

Att veta att om jag mår dåligt en dag, fysiskt eller psykiskt, så beror det inte på alkoholen. Jag får leta andra orsaker och oftast går det över mycket fortare än under min dryckestid. Ångesten är inte helt borta, men sååå mycket lättare att hantera när jag inte samtidigt måste slåss mot alkoholdjävulen.

I lugn och ro möter jag livet.

Fortfarande kan min man och jag prata om den sista dryckesperioden och hur fruktansvärt illa det blev till slut. När alcogelen brände i halsen och jag fick ha full koncentration för att inte få upp den direkt. Den måste ju åtminstone hinna verka först… Hur lukten och smaken av den satt i flera timmar. Så otroligt äckligt. Tänk att jag kunde sjunka så lågt att jag såg handsprit som ett alternativ. Eller rättare sagt, tänk att beroendet kan göra sådana sjuka och normalt sett otänkbara saker med en.

Ibland vill jag bara ruska om någon som jag märker är på väg utför och varna för hur det faktiskt kan sluta. Självklart tror ingen att de kommer att gå så långt att de dricker handsprit. Men jag kan garantera att det trodde inte jag heller. Någon gräns har man väl - eller…

Som sagt, i dag känner jag en stor tacksamhet. Läser om att man måste göra si för att bli nykter och så för att behålla sin nykterhet. Ibland nästan som ett hot: om du inte gör detta kommer det aldrig att fungera i längden. Jodå, det går visst. För min del räcker samtalen med min man långt. Tiden hjälper också till. Samtidigt förstår jag att en del behöver mera. Och det är helt ok.

Oftast talas det om hur lika vi är i vårt missbruk, men som ni vet vill jag också peka på våra olikheter. Det som fungerar för mig kanske inte alls funkar för dig. Så gör vad du vill och har behov av, men ta aldrig det första glaset. Det sistnämnda har den största majoriteten av oss missbrukare gemensamt.

Har aldrig gillat pekpinnar eller mästrande, men jag önskar av hela mitt hjärta att alla får känna på hur det är att vara helvit.
Att slippa alla tankar på nästa fylla eller icke-fylla.
Att slippa komma på efter alldeles för många år att det inte funkade med alkoholen. För mig tog det fem år här på forumet innan jag till slut vann över beroendet och då hade jag ändå hela tiden siktet inställt på helvitt.
Att slippa utsätta nära och kära för extra oro och ångest över ditt drickande.
Att slippa vakna upp och riskera att ha gjort något oförlåtligt och/eller oåterkalleligt. Det kanske inte har hänt något än och du tror dig säkert ha koll. Dock är alkoholen lurig och en dag kan det gå för långt, utan att du vet hur det gick till.

Oj, vad långt det här blev. Egentligen ville jag bara skriva att jag har varit nykter I femton månader och att jag mår bättre än på mycket länge.

Kram kram

Tack, Mrx, Rehacer och Charlie. 🩷

Så kul att se dig, adhdgoogle. Förstår precis vem du är. 🩷 Tror till och med att jag kallade dig forumdotter ett tag. Hoppas allt är bra med dig.

Kram till er alla