Senaste kommentarerna i forumet

@kinakina
För mig var anhörigstöd ett bra första steg men när jag väl träffade en bra psykolog så gick fick jag mer hjälp att ta tag i roten av problemet.
Jag tror det är personligt vad som blir bra samtalsstöd och att det är en kombination av att man verkligen är öppen och att man vågar slänga sig ut i det okända och en engagerad samtalskontakt.

Fortsätter att lägga nya nyktra dagar till erfarenhetsbanken. Hittills har jag inte upptäckt en enda negativ aspekt av nykterheten, det är snarare tvärtom. Idag är en bra dag, ganska liten grundångest. 🍀

Jag har sovit några timmar på förmiddagen. Det blev inte många, men tre timmar är bättre än inga alls i alla fall. Har inte mycket energi. Men har då mat i skåpet. En del enklare frysgrejer som färdig pytt i panna eller fiskpinnar finns. Några sådana med potatismos från skafferiet, kanske skulle kunna bli till en fest för mig tillsammans med lite ketchup om man nu då drabbas av ovanligt stark energi och orkar göra annat än att bara värma på en pirog eller två i mikron och dricka cola till. Borde haft mjölk känns det, men orkar inte att mig iväg nånstans just nu.

Det är allt tur att man är händig och passar på att handla så mycket man bara kan och klarar av när man nån gång råkar ha energi till att veckohandla liksom. Den som inte har några problem meden total energibrist i form av väl utmattningssyndrom, generell ångest och depression, vilken i mitt fall delvis ligger närmast Dystymi med diverse delar av angränsande psykologiska små funktionsvariationer. De som inte känner till sånt här tror väl bara att man är världens största slögris kan jag tänka.

Men så tänker då inte jag när man hör talas om folk som kanske inte ens orkar att ta sig upp ur sängen knappt för egen maskin, på grund av det psykiska. Har ju vuxit upp med en mor son hade bipolär sjukdom och väl ville så himla väl, men inte ofta hade ork till att ens diska sin egen kaffekopp ibland. Hon orkade inte heller vistas bland folk när hon inte var i form för stordåd så som att gå utanför dörren och handla en limpa. Hon låg mest stilla i sin säng och och grät tyst för sig själv. Sånt där fattade man ju inte mycket av som liten grabb, nu förstår man väl det psykiska lite bättre alltså.

Det snöar utanför köksfönstret idag och är två minusgrader. Det är rätt mycket snö faktiskt, hade man varit ung och pigg då hade man nog börjat att fundera på längdskidåkning. Sånt gillade man ju lite grann när man var grabb. Längdskidåkning några kilometer i elljusspår tillsammans med farsan om kvällarna kommer jag ihåg att man kunde syssla med ibland mindes jag just nu. Men det var inte så mycket man gjorde som liten heller, var ju för det mesta för mig själv då med. Har väl inte lärt mig att älska mig själv, men studerar nu på nätet såna grejer, vilket nog behövs.

Hade det varit för drygt tre månader sedan så hade jag nog nu börjat att tycka att jag var en värdelös människa som inte borde finnas och ta upp plats i onödan. Men nu har jag ju varit nykter ett bra tag. Tänker som alkoholfri inte så där självdestruktivt var dag längre, men nog är det rätt jobbigt ändå. Man är nu 56 år gammal drygt och det var väl över fyrtio år sedan man kunde säga att man varit alkoholfri längre än 2 månader. Har i alla dessa år mest tänkt på att gå och hänga mig eller att hoppa ned från någon hög byggnad, eller att ställa mig framför ett framrusande godståg. Men sådant ska man ju undvika enligt Gud fader som jag alltid har känt varit nära mig rent andligt.

Tänk att jag för nästan fyra månader sedan efter en tid av hög feber på närmare fyrtio grader i ett svagt ögonblick bad till honom om att få vara kroppsligt frisk, och om så skedde så lovade jag andligt att jag då skulle försöka att kämpa på som helnykterist och leva till sista andetaget som kroppsligt frisk, trots att jag inte ser någon större mening med nåt. Det är många gånger jag bett till skaparen och kan inte påstå att han har svikit mig en enda gång. Brukar inte störa honom och be om några större prylar liksom. Men nog känner jag allt att det andliga mellan honom och mig fungerar skapligt rent praktiskt.

Minns min gamla faster som var mycket kristen, och varje kväll visst bad för min själ att jag skulle bliva frälst och väl kanske kunna bli en del av någon kyrklig församling. Men jag har ju provat på att vara med ute i föreningslivet och tycker att det är så mycket intriger inom sådana verksamheter och har aldrig kunnat komma in i någon gemenskap. Har bara känt mig utnyttjad och fått vara den bara har jobbat gratis och givit av mig själv utan att ha fått något tillbaka egentligen.

Så den grejen med att vara något av servicepersonal åt andra känner jag då inte vara något för mig. Som det är nu så tycker jag att jag är duktig som bara står ut med att existera och att inte bara åka till bolaget och handla alkohol för att väl supa ihjäl mig liksom. Gör för närvarande så gott jag kan och kämpar vidare steg för steg med att bara försöka att leva vidare och kanske blir det förhoppningsvis lite bättre med tiden.

Har då inget alkoholsug. Borde kanske fylla på mitt glas med alkoholfri äppelcider och lyssna på någon pigg rocklåt så att jag får lite mer positiv energi känns det. Har då i alla fall skrivit av mig lite på detta eminenta forum ännu en gång och det får nog vara det stordåd som jag nöjer mig med idag liksom. Förresten @Andrahalvlek, kul att du tittade in en sväng idag och skrev lite, sånt uppskattas kompis.

Ha det gott mina vänner!

@Andrahalvlek Jag har boken du nämner men har inte läst den ännu. Inte orkat men en dag så ska jag. Var och lyssnade t Henrik Wahlström i en grannstad i oktober förra året. Följer honom på Instagram. Jag är så tacksam för det arbete han lägger ner på att öppna upp och lyfta upp diskussionen kring bipolär sjukdom. Jag hoppas att med åren att min dotter kan ta till sig hans lärdom/kunskap för att se vad som kan vara behjälpligt för henne. Hon behöver först ha mer acceptans för sin sjukdom.

Jag minns när du nämnde för ca 1,5 år sedan att du funderade på om du hade bipolär sjukdom. Jag minns att jag skrev att men så kan det kanske vara i all välmening men att det hamnade så fel. Och vem var jag som trodde mig att kunna uttala mig om det jag är ingen psykiater. Idag skulle jag inte säga…men så kanske det är. Du gör ju inga tokiga saker men du har en otrolig drivkraft. Är din drivkraft positiv för dig eller kan den även ställa till det för dig då menar jag inte som mani? Kan den bli som ett tvång? Vad är det hos dig som ändå bidrar t att du funderar på om du har bipolär sjukdom?

Jag tänker att många tänker att den maniska fasen är kreativ. Jag upplever att för min dotter är den långt ifrån kreativ. Jo, visserligen kan hon gå runt t restauranger och söka jobba. Komma hem och säga att hon ska börja jobba på det ena och andra stället för att sedan när hon aldrig är sitt vanliga jag aldrig vill sätta sin fot där pga att det är pinsamt. Hon blir väldigt destruktiv och umgås med ”fel” människor. Hon kan inte vara still, sover knappt någonting och är ute och går väldigt mycket och länge.Vid två tillfällen har dessa skov lett till en psykos. Har inte hamnat i depression men väldigt låg. Känner sig avtrubbad. Ingen ork. Hon tycker därför bättre om att vara manisk därför hon har tillgång t sina känslor. Jag som anhörig och “åskådare” upplever att hon mår väldigt dåligt, ångestfylld och stressad/speedad. Hon säger att det är min man och mest jag som får allt det negativa.

Har vänner vars barn också har bipolär sjukdom utan att vara manisk. Jag trodde mani tillhörde sjukdomsbilden. Barnet har även svår social fobi.

Hoppas att du ska få svar på dina funderingar🙏🏻

Kram🌺

@Kihlas Det låter nästan som ett mirakel och jag hoppas på samma effekt när jag har möjlighet att påbörja medicinering 😊

@Mart tack snälla för tips, har nu kontaktat läkare online och inväntar besked.

Im sober menade jag.

@Josefinaööö
Hej o välkommen hit.
Känner igen mig i det du beskriver.
Det finns hjälp att få antingen AA eller onlinemöten. Jag hade själv tänkt att ge upp o dricka bort mig själv. Det blir bättre lovar dig.
Du slipper ångest o samvetskval o du är som sagt inte ensam. Vi fixar det tillsammans. Finns också en app om sober där vi stöttar varann. Ta hand om dig.

Vi faller tillsammans @Kärringen❤️

Verkligen en bra bild @Åsa M - och den ser väldigt komisk ut i mitt huvud när jag springer runt och rensar med andras snopens blickar genom fönstren 😂

Kapitulera. Jag tror det är första gången som jag verkligen kan se mitt eget beroende som beroende. Vad skulle jag annars behöva kapitulera inför?

Jag känner mig inte beroende av personen och har ej upplevt den ”abstinens” som jag ser att vissa behöver tampas med när de lämnat.

Men jag växte upp med en förälder som mådde dåligt och periodvis uttryckte hot om suicid (även verbalt). Så att försöka vara duktig och på andra sätt påverka dennes mående var förstås en överlevnadsstrategi för ett litet barn.

En annan känsla kommer med: rädslan, osäkerheten och förtvivlan över att ingen ser MIG!

Som idag visar sig i att dels prestera, göra rätt och vara duktig. Samt rädslan i att bli missförstådd, att inte bli sedd och uppfattas som den jag är.

Lika omöjligt att få tag på när man lever i kaos, som det är att få insikt i ett aktivt alkoholberoende när man är mitt i och livet ”lunkar på” skulle jag tro…

@Geggan ❤️Härligt, om dikten kan vara lite hjälpsam🙏🏻

@aeromagnus ❤️Ja, vi får verkligen hoppas att hen får vila i frid🙏🏻

@postitlappen ❤️Grattis t 90 dagar! Det är stort! Det finns ingen vaccination mot alkoholism. Vi alla kan drabbas oavsett uppväxt, utbildning, ålder el kön.

@Ny dag Dikten är så klok🙏🏻❤️ Igår när jag var på eftervård tänkte jag på dig. Vi pratade lite om de första stegen. Lite om återfall. Vikten av att förstå skillnaden mellan beroendepersonen och jaget. När vi klandrar jaget för att vi har gjort fel är det lätt att känna skuld och skam vilket bidrar lätt till att ta ett återfall. Om vi förstår att det är vår beroendeperson som bråkar m oss då kan ju jobba men den oavsett vilken väg vi väljer till att bli nyktra.

@vår2022 ❤️Ja, dikten är så fin. Mmm…det känns lite tungt, faktiskt….

@Andrahalvlek ❤️Ja, dikten är fin. Nej, inget rehabmöte.

När jag pratade m rehabkoordinatorn var jag så arg! Jag förstod ganska snabbt att hon lyssnade inte på min om önskan att få förlängd heltidssjukskrivning. Jag hade endast föreslagit ytterligare två veckor på heltid. Hon undrade vad dessa dagar skulle göra för skillnad. Jag svarade att jag hade ju kunnat sagt en månad men det hade ju aldrig gått. Jag har inte träffat läkaren mer än en gång den 27/12. När jag fick sjukskrivningen förlängd den 23/1 pratade inte jag m honom utan m rehabkoordinatorn . Han gjorde då en bedömning att han kunde inte förlänga min sjukskrivning ytterligare någon gång, och det är den bedömningen rehabkoordinatorn går efter. Hon ställer frågor som om jag tar promenader. Jag kom inte ihåg vad hon sa men hon nämnde matlådor. Vad som gör mig skogstokig är att hon inte lyssnar på mig! Pratar till mig som om jag inte förstår någonting! Pratar hela tiden om hur viktigt det är att komma tillbaka t jobbet! Frågar om vården kan hjälpa mig med ngt när det gäller jobbet. Jag är så arg så jag kokar säger att jag får väl ta tjänstledigt el semester (vilket jag inte tänker göra). Hon säger t mig att jag kommer bli tröttare i början när jag börjar arbeta. Hon förstår inte att under nästan hela 2023 kämpade jag för att hålla mig på banan.
Hon ska ringa mig i slutet av nästa vecka för att höra hur det går. De vill att jag ska testa.

Var därefter på rehabmottagningen. Fick träffa sjukgymnast och arbetsterapeut. När jag ringde dit förstod inte jag att jag pratade m administrativ personal. Jag trodde de skulle presentera för mig vad de kunde erbjuda men så långt kom vi inte. Sedan pratade de om en kvinna och att den kvinnan hade skickat en remiss. Jag förstod absolut inte vad de pratade om. De blandade ihop det …den kvinnan som hade skickat remiss var blodtryckssköterskan som skickade våren -22.

Det var likadant m rehabkoordinatorn som började prata om dietist och jag förstod verkligen inte vad hon menade. Men, sedan kom jag på det att jag skulle delta i en utbildning vid två tillfällen men dessa tillfällen hade sammanfallit med när min dotter var så sjuk samt att jag var/är så trött.

Jag har verkligen så svårt att en läkare kan göra en bedömning utan att varken ha träffat patienten fysiskt el digitalt inte heller rehabkoordinatorn. Är det patientsäkert?

Nu ska jag sortera i mina tankar för att prioritera vad jag behöver fokusera på och och inte fokusera på. Rikta fokus inåt och inte utåt! Fokusera på vilka professionella kontakter som är viktiga för mig. Tack och lov att jag ska träffa min terapeut på fredag!

Kram🌺

@Smillans Kram tillbaka ❤️ Jag tänker att oron för att bli deprimerad igen inte är frisk i sig. Men om jag tänker och analyserar jättemycket nu, så kan jag kanske släppa det sen.

Jag lyssnar just nu på boken ”Upp och ner - En överlevnadsbok för bipolär sjukdom” av Henrik Wahlström. Jag känner igen mig massor! Spektrumet för diagnosen är stort och mina light-maniska perioder är inte helt wild and crazy. Däremot är det mycket igenkänning vid de bitar i boken som handlar om depressiva skov. Det märks att Henrik brinner för att sprida kunskapen om diagnosen ❤️

Spontant har jag gjort många rätt. Jag är noga med mina rutiner - kost, daglig rörelse/utevistelse. För att jag har märkt att jag mår bra av det. Jag är supernoga med mina sovrutiner, höneblund är numer en ytterst ovanlig företeelse, och jag går upp kl 8 på helgerna nu när jag har hund och lägger mig kl 22.

Jag har frågat min läkare om jag kan vara bipolär. Han tror att mitt driv, energi och positiva lösningsfokus snarare är min personlighet. Jag gör ju inga vilda saker, som att säga upp mig och flytta utomlands eller investera miljoner i bitcoins. Det jag kan göra i mina uppåt-perioder är att boka upp mig på för mycket. Bli sekreterare i en förening eller hux-flux bli hundägare. Och efter ett tag kan summan av åtaganden bli övermäktigt, och då riskerar jag att krascha. (Jobbet och min yngsta dotter står för merparten av mina åtaganden.)

Det som oroar mig är att jag inte får rätt medicin, OM jag nu är bipolär. Men nu när jag har lyssnat på boken inser jag att enbart antidepp funkar inte om man är bipolär, för då skjuts man in i ett maniskt skov. Därför måste man även ha medicinen litium, som är stämningssänkande. (Samma litium som i batterier, skumt?!) Om man har ett långvarigt maniskt skov, då man är vaken hela nätterna och skapar kreativa saker, så kraschar man ner i en depression pga sömnbristen. Upp och ner.

Men jag blir inte jätteuppåt med hjälp av antideppmedicinen Duloxetine. Jag blir lugnare - inte lika uppvarvad och orolig för allting. Jag får ett driv och en uthållighet i att sätta goda rutiner på plats och sen hålla dem. Men inte sjutton sätter jag igång 17 kreativa projekt och pratar i turbotempo, och kastar mig mellan olika ämnen, som tydligen Henrik gör. Snabbt pratar jag, men inte så snabbt.

Antidepp kallas ibland för lyckopiller, och det är rätt om man definierar ordet lycka som jag brukar göra. Lycka är att vara nöjd och tillfreds med det man har. Man jämför sig inte med andra och man är inte missunnsam. Man är tacksam och generös, med sin tid och omtanke/hjälp.

Jag ska stöta och blöta det här ett tag till, sen kan jag nog lägga det bakom mig.

Kram 🐘

@Emilia ja nog känns det tufft alltid. Skuld skam o förtvivlan. Vill ju bara må bra igen men är nog inte dumt att ha erfarenheten att se tillbaka på när jag känner att jag vill tillåta mig vinet igen. Blir ju inte bra så att säga

Precis så. Man kapitulerar. Jag orkar inte längre styra upp andras problem och varför har jag lagt energi på det? Som någon här beskrev det: "att vara medberoende är som att oombedd gå in i alla andras trädgårdar och fixa medan man låter sin egen förfalla".
Nu fokuserar jag bara på min egen trädgård. Det är så skönt.

@Lilith Det låter som att du kämpar med tuffa tankar och känslor efter fredagen. Så bra att du skriver här och berättar här. Det finns nog många som kan känna igen sig i det du beskriver. Innan fredagen hade du varit nykter i fyra veckor och har flera andra erfarenheter av nyktra perioder. Trots att det känns tufft just nu så fortsätter du kämpa och har nu tagit ett beslut om att fortsätta vara nykter i ytterligare sex veckor, som första steg. Jag vet inte om det är så för dig i den här situationen, men ibland kan ett snedsteg vara en erfarenhet att lära sig ifrån. Vad tänker du om det? Finns det något du kan ta med dig från situationen i fredags, som kan hjälpa dig framåt?

@kinakina Själv har jag fått stöd av kurator på vårdcentralen, vet inte hur det ser ut med anhörigstöd. Skulle tro att det handlar mer om att hitta rätt person än nån på rätt position om du förstår hur jag menar?

Kan behandlingshemmet ge tips på hjälp?

Alkoholhjälpen har också ett nummer du kan ringa som du hittar här på sidan, det var en bra första hjälp för mig i att få hjälp att reda ut mina förvirrade tankar. Om du inte vet var du ska vända dig, börja där. Det viktigaste är nog att ta det första steget!

@has hur är anhörigstöd vet du något?

@bumblebee skickar styrka till dig ❤️
Jag skriver under på att man blir sjuk till slut. Hjärnan jobbar hela tiden på att se tecknen!

Kommer ihåg för någon vecka sedan då vaknade jag 3e morgonen på rad av min gråt då undrade jag va fan håller jag på med 😔

@has så kloka ord ❤️

Nu låter vi oss falla och se, inte kan det bli sämre?

@Andrahalvlek åh jag har exakt samma tanke med min sömn. Om den krånglar en kväll blir jag så rädd för att ”nu börjar det igen” exakt samma känsla! Det och om jag börjar vela om saker är en stark varningsklocka för mig.
Kram❤️

@Se klart Min läkare säger att största skillnaden är mellan lite antidepp och ingenting. Jag tar inte heller så stor dos, men det jag har gör stor skillnad. Det enda orosmolnet är att det inte ska verka efter några år, så att jag behöver höja dosen eller byta medicin.

Och insomningstabletter fick jag senast i samband med mitt orosbesked i okt-nov, om jag skulle behöva sluta jobba med jag gör eller inte. Då tog jag 30 tabletter 30 dagar i sträck, bara för att veta att jag faktiskt fick sova. Sen fick jag lugnande besked, och slutade ta dem. Nu har jag goda sovrutiner och somnar lätt. Min sömn är min akilleshäl, det är den som börjar spöka och då blir jag paniskt rädd. ”Nu börjar det igen.” Inget förnuft får plats alls i mitt medvetande mitt i natten.

Kram 🐘

På fredag är det fyra veckor sedan jag flyttade. Så mycket har hänt. Mannen verkar ha fått ett verkligt uppvaknande och jag hoppas det håller i sig, mest för hans skull.

För som jag sa när vi pratade igår: om vi inte lyckas hitta tillbaka till varandra längre fram så är det såklart tråkigt för mig, men jag klarar det.

För dig handlar det om livet.

Och så är det ju. Det är så svårt att se det när man är mitt i stormens öga. Att en relation tar slut kan göra väldigt ont en tid, men det går över och en klarar av det. Men för den som är beroende hänger verkligen hela livet på ett uppvaknande och ett tillfrisknande. Och den enda som kan göra jobbet är de själva.

Det har varit tufft att få höra hur de senaste åren har sett ut ur hans perspektiv. Hur han vaknat många gånger med ångest och vet att han sårat. Att han tänkt att han aldrig med ska dricka, men att beslutet under dagen ändrats och sedan fortsätter allt redan samma kväll. Hur han smugit och smusslat och upplevt att han blivit bättre och bättre på att dölja (en del har naturligtvis inte varit så dolt som han trott utan fullt synligt för mig: det är inte så att ölförrådet på ett magiskt sätt fyllts på utan att någon ens åkt hemifrån, självklart har jag vetat att han gömt undan nånstans).

Jag tänker att beroende verkligen är en ensamhetens sjukdom. Den beroende skäms och gör allt för att dölja. De runtomkring har en anhörig som aldrig riktigt är där utan lämnas ensamma även när den andra fysiskt sitter i samma rum.

Min man söker nu hjälp. Efter att ha gått igenom flera olika ”dra ner” alternativ börjar han landa i att det nog kommer behöva vara slutdrucket för hans del.

Och nu är det nästan jag som skäms när jag skriver det här. För jag har ju läst hur många kämpat under så många år och att nykterhet lätt byts till återfall och sen är läget detsamma igen.

Så varför skulle just min man klara av det?

Jag känner inte att jag har några skygglappar runt det utan förstår att det här kan gå åt vilket håll som helst. Det jag tycker känns hoppfullt är att våra samtal inte längre handlar om alkohol utan det som hela tiden funnits där bakom. Det är också det han söker hjälp för, för att förstå sig själv och hitta nya sätt att hantera livet.

Det absolut viktigaste för mig var att flytta. Och att fatta de stora besluten om att sälja huset och lämna in ansökan om skilsmässa.

Allt som jag bävat för är gjort och jag har nu mitt eget lugna härliga hem där jag bestämmer själv om vad som är ok och inte.

Min bästa gren är att lägga locket på och sedan köra på. Vilket håll jag kör år har spelat mindre roll, det handlar mer om att jag känner att jag GÖR något.

Försöker sluta med det nu. Försöker hänga i luften, falla fritt utan att veta var jag landar. Försöker undersöka vilken typ av kontakt jag klarar av att ha med min man utifrån hur det känns för mig istället för att vara regelstyrd och göra ”rätt”.

För att göra rätt verkar ha blivit väldigt viktigt för mig tidigt i livet. Ett sätt att vara värd något.

Så jag har varit duktig i mina studier, försökt vara en bra mamma, god vän, bra fru. Till och med när jag började meditera för många år sedan hörde jag den inre rösten säga ”nu jävlar ska vi bli bra på att meditera!” Samtidigt som den kalvade upp ärmarna och ställde sig i startposition, som när man ska springa ett hundrameterslopp. Fatta så sjukt!

Och nu vill mitt duktiga jag skilja mig rätt och vara duktig i att lämna mannen jag älskar.

Och jag känner mig faktiskt fruktansvärt trött på att vara duktig jämt. Att behöva prestera även i skilsmässan. Jag tror inte jag orkar vara duktig med och jag tror inte heller det är det jag behöver.

Jag behöver börja vara sann mot mig själv. Jag behöver träna upp min lyhördhet för vad som händer i mitt inre. Jag behöver ta ansvar för vad jag känner och agera utifrån det.

Jag behöver bryta mina mönster som gjort att jag om och om igen hamnar i relationer och situationer som blir destruktiva för mig och som tar allt för mycket energi.

Så där står vi nu. Försiktigt trevande utan att veta var vi kommer att landa. För mig är det en väldigt ny känsla. Vilket i sig är skumt, eftersom den egentligen beskriver hela livet. Ingen av oss vet ju vad som händer härnäst, det är ju så livet funkar.

Men det är lätt att bygga upp fantasier om hur det kommer bli, hur det ska bli och sedan leva utifrån det.

Att träffa sitt livs kärlek som sedan insjuknar i alkoholism har om inget annat lärt mig det. Jag vet ingenting om vad som kommer runt hörnet och jag hatar det samtidigt som det känns som en lättnad.

För det betyder att jag inte behöver hålla så hårt i verkligheten jag önskar. Det betyder att mina axlar kan sjunka ner och käken slappna av.

Jag vet inte vad som händer men jag vet att livet håller mig. Jag klarar det. Kanske inte ensam men med fina människors hjälp. Ibland nära vänner. Ibland i stödet från personer i ett onlineforum med användarnamn där de bakomvarande varma själarna delar med sig av sina erfarenheter från liknande situationer. Ibland utbildade människor som jag betalar för att få hjälp av.

Jag orkar inte längre gå genom livet med knuten näve. Jag orkar inte lägga mig i och försöka göra andras jobb åt dem. Jag kapitulerar. Jag ger upp! Jag tror faktiskt att jag på riktigt är redo för att lära mig leva som en öppen hand och låta livet hända med övertygelsen om att jag klarar av det som kommer. Ta ställning utifrån hur saker känns för mig, när det behövs istället för att i förväg hoppat flera steg för långt och inte tagit med mina egna känslor.

Det känns väldigt läskigt. Och bra.

@bumblebee
Du kämpar på ❤️
Ja, googla på hur missbrukaren tänker.
Han har ingen självinsikt alls eller vill inte.
Det spelar ingen roll hur mkt du tjatar eller förklarar hur det känns för sig.
Missbruket är så starkt att de som lever med sjukdomen aktivt till och med skita i sina egna barn för att de är så inne i missbruket.
Du har nog sagt och visat tydligt vad du vill redan men även om du vinklar det på 1000 olika sätt så går det inte in om man inte vill.
Så frågan är snarare till dig. Oftast så eskalerar missbruket, vart går din gräns?
Kan du leva med honom om han lever i missbruk?
Det är redan tydligt att det inte är någon idé att prata mer om det, det hjälper inte dig.
Jag vet att det låter enkelt när jag skriver det och vet hur smärtsamt och plågsamt det är att leva som medberoende anhörig men det är också den enkla sanningen som du kommer fram till antingen snart eller om flera år; hur ska JAG göra för min egen överlevnad skull?
För man bryts ner och blir sjuk av det tillslut.

@Se klart känner med dig. Hoppas träningen kickar in och du får en skjuss in i våren! Fast detta är också fint, snö på grenarna. Kram! 🥰

Vecka 30. Det börjar hända nåt med mig. Kan inte riktigt sätta ord på vad det är men jag är i nån slags förändringsfas. Livet känns så bra. Jag mår bra och känner mig glad i sinnet. Rolig är jag också, på senaste har jag sagt roliga och fyndiga saker som folk verkligen skrattat åt. Humor. Känner mig lugn och så tillfreds med livet just nu. Jag fyller kalendern med roliga saker, testar på nya saker jag varit intresserad av. Jag börjar bli ganska spontan och livfull.
Sån himla skillnad mot sju månader sen.
Har en barndomsvän som jag brukar träffa några gånger per år som frågade om jag ville gå på vinprovningen med henne. Jag har inte berättat för henne att jag spolat kröken och kände lite hmm vad ska jag söga. Men jag skrev ett sms till henne typ:
”Jag vill jättegärna ses och hitta på nåt. Men saken är så att i somras tog jag beslutet att skippa alkoholen helt. Jag tyckte den tog för mycket plats. MEN jag vill ses snart.”
Och hon responderade på precis det sättet jag önskade att en fin vän gör. Mycket heja och fina lovord. Vi bestämde att hitta på annat.
Livet kan verkligen bli bra❤️
Snökaos här idag.

Önskar er en varm och torr tisdag!

@Andrahalvlek känner igen allt. Äter också tom två deppmediciner, den andra motverkar min stressmigrän.små doser, plus sömnpiller. Kombo som funkar perfekt, kommer aldrig att ändra. Är vid gott mod, också i denna stress att tömma halva lägenheten för fotografering. Ack ja, vi sköra människor! Fast också starka.