Senaste kommentarerna i forumet

@B.Å förresten - har du tips på poddar? Jag lyssnar på Sobermotivation och En beroendepoddjust nu men tar tacksamt emot tips ♥️

@vår2022 tack snälla för pepp! Jag ska ta tag i det där med psykolog igen. Jag var naiv och trodde inte att det skulle hamna i min journal men såg till min förskräckelse att det ligger på 1177 precis hur mkt jag dricker eftersom jag för en gångs skull var brutalt ärlig i det avseendet. Hua.
Men som sagt känns det rätt bra med drickandet. Känner inget sug eller så men vet att jag har saker som behöver jobbas med. Det är svårt att låta det ta sin tid, man vill fixa allt på en gång, men jag försöker att notera och uppskatta alla små framsteg som det nyktra för med sig. För det känns ju bättre på många plan! Väldigt skönt 😊

@B.Å tack snälla för pepp och svar! Hoppas din tillställning blev kul! Jag hade ett fint dygn med min vän. Det var lätt att hålla sig från vinet och mysigt att bara ses och prata. Lite dåligt samvete för att jag inte berättade allt om vad som upptar mina tankar just nu men det kändes som att hon behövde tid för att prata av sig och jag vet att om jag skulle berätta om detta skulle allt fokus ligga på det hela helgen och det ville jag inte. Men mysigt som sagt och så skönt att känna att det inte ens var svårt. Jag har inget sug och det är väldigt skönt. 👍 Hoppas du har en fin söndag!

@Varafrisk Tänk så olika våra bakgrunder är. Och hur barndom och bakgrund faktiskt präglar oss, lär oss hur vi ska agera och bete oss mot andra tex.

Jag tänker på det ibland när det pratas om att nysvenskar inte anammar vårt ”svenska tänk” tillräckligt snabbt. Hur skulle de kunna göra det? De allra flesta har nog inte ens kontakt med en svensk familj. Vi svenskar brukar vara stolta över ordning och reda, förmågan att köa, organisera, utvecklad diplomati osv, men det beror ju på att vi är uppväxta så, har fått den programmeringen. Det kan inte vara lätt för en familj med många barn som precis flyttat hit, att förstå hur vi vill ha det. Allra helst inte eftersom de flesta svenskar är tysta och tycker att ”de borde förstå”. Som om de vore tankeläsare.

Förlåt, nu virvlade jag iväg, men jag blev inspirerad när jag läste om din uppväxt. Det skiljer inte jättemånga år mellan oss, men det låter mer som du levde på min pappas tid. Min uppväxt i en storstadsförort känns nog lika främmande för dig. Även om jag förvisso minns att min farmor och farfar fick toalett inomhus när jag var 12 år. De var nog väldigt sena.

Kram 🐘

@Sattva Oj, oj, oj. Du fick verkligen pröva ditt tålamod. Att backa är alltid det bästa i sådana lägen, det är liksom inte lönt att gyttjebrottas med grisar. De trivs av misären, det är deras livsrum. Men synd att det ska bli så när yogan i sig är en underbar upplevelse. På en sådan intensiv kurs borde verkligen eget boende vara standard, så man någon gång per dygn får släppa garden helt.

Kram 🐘

@Flarran Svårt att inte ta åt sig när det går till handgripligheter och fysisk såväl psykisk misshandel. Jag väljer dock att se det som att det givit mig styrka och empati - plus att jag är en jäkligt snäll tant 👵🏼😅

Jag blir lite nyfiken och du får absolut säga till mig att jag inte har med just den saken att göra. Men jag undrar hur gammal du är (mellan tummen och pekfingret). Hur länge du satt fast i träsket och om du har arbetat med något. Jag undrar lite för att mitt bonusbarn (som närmar sig 30) har dystemi och ett par andra neuropsykiatriska diagnoser men är högfungerande, vilket du också verkar vara, men hen är nästan helnykterist. Nån cider ibland men gillar inget annat. Så jag tror inte hen är i den omedelbara riskzonen. Men hen arbetar sedan 4 år tillbaka. Började arbeta sent i livet pga NPD.

Nå. Bara ett sidospår. Nu ska jag återvända till pensel & roller. Det blev inget utflykt till slottet pga sjukdom. Så här målas det hallar (vi har 4 st) och kök. Hinner jag ska jag förbereda inför målning av det ena gästrummet också ☺️

Ha en fin dag
🩵

Hejsan! @Carisie, det var kul att du tittade in en sväng kompis. Det här med mobbing sätter då sina spår om man är en känslig själ. De så kallade skolkompisarna under uppväxten hade då en förmåga att förstöra mycket av livsglädjen man hade innan man sattes i lekskola som fyraåring då morsan väl inte hade så mycket ork att vara med en ute.

Detta då hon väl redan långt innan hon kraschade ihop totalt av den maniska depression som man fick lära sig vad det var redan före att man väl började i första klass. Trist nog behövde man ju sedan leva i otrygghet rätt länge. Men nog lärde man sig allt ett och annat om livet ändå. Men man ska väl inte klaga, då blir det väl ingen bra stämning liksom. Det var väl kanske även detta tankesätt om att inte snacka om hur man mådde och kände sig som liten och ung som väl blev en orsak till att man blev som man blev, och fastnade tidigt i alkoholträsket som man väl nu förhoppningsvis har lämnat bakom sig.

Har inte haft nån vidare inspiration och energi till att skapa musik på länge, men det kommer kanske tillbaka snart. Det mest kreativa som jag idag kanske lyckas med är att förhoppningsvis komma utanför dörren och handla det nödvändigaste för att kunna upprätthålla kommande veckas morgonrutin. Vilket som alkoholfri har blivit att fokusera på enkla och trevliga matminnen som att ta mig en kopp med varm mjölkchoklad och tre goda limpsmörgåsar var dag liksom.

Ha en fin dag!

@Flarran Hej 👋🏼 så fint det låter! Jag har fina minnen från min tidiga barndom. Vi flyttade och jag utsattes för en fruktansvärd mobbning - så illa att vi fick lov att flytta igen. Där blev det bättre. Men mobbningen satte djupa spår och konsekvenser i min självbild och min självsäkerhet som jag nog aldrig blir av med helt. Jag har fått jobba med mig själv i många år och gör det till viss del fortfarande.

Hoppas du får en fin dag och hittar ork till att göra nåt kreativt och kunna sova gott inatt 🩵

Hej!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta.

Barnen är hos sin pappa. Han ringer idag och säger att en gammal kompis till honom tagit livet av sig något utav de senaste dagarna. Något som han förståeligt nog är nedstämd över.

Exet ringer till mig och frågar om jag kan ta den minsta en stund då han är lite orolig. De andra 2 barnen förstår väl lite. Jag säger ja, beklagar sorgen men att han inte bör dricka. Varför jag säger så är för att när vi bodde ihop (och vid senare tillfällen också) har han druckit när det varit mycket och han mått dåligt. Jag är orolig för barnen i detta.

Exet blir då sur och att jag inte fattar. När jag förklarar varför får jag följande till svar:
"Du behöver inte. Barnen har det bra. Jag sa till dig att de kan äta här, sa att han kan lugna sig när han bara får äta. Och bara för jag är ledsen eller nedstämd betyder inte det jag är oduglig pappa. Jag sköter barnen. Så jag tar dem. Kommer du hit kommer jag ringa soc".

Hur ska jag hantera en sådan här situation?

Tack på förhand!

Man kan då nyktert förundras över rätt mycket. Var nyss lite hungrig och kände att det var dags att tanka på lite energi så att kroppen skulle bli nöjd och glad vilket behövs för att må grundbra. Det fick bli en klementin som följdes av en limpmacka med god mjukost. Slog mig även lös på en burk med tonfisk. Drycken fick bli vanligt vatten, då det aldrig är fel om mjölk saknas. Sedan så satt jag och mediterade och andades lugnt till rytmerna av en trevlig instrumental låt från väl nån CD man köpt för längesen på nån loppis.

Hade även i stunden låtit datorskärmen få visa den favoritbild som jag själv fotade med min enkla mobilkamera i början av sommaren. Tänkte lite på varför just det motivet fungerade så fint som harmonisk och positiv stämningshöjare. Bilden visade en grön sommaräng med en liten del av en gammal traktorväg och några gröna vackra träd på sidan. En liten bit längre bort i motivet vilket jag nyss kunde låta tankarna kretsa i och omkring gav rätt positiv känsla som kändes bra i stunden.

Bilden ifråga visade förresten även intressanta molnformationer på himlen med solens stålar som liksom gav liv och en inspirerande känsla till bilden. Mina tankar gick alltså på en stilla upptäcktsfärd och minnen av positiv natur från barndomen kom då till mig. Kom ihåg att jag och mina föräldrar brukade åka dit och fika i denna blombacke som vi kallade den för. Detta då det förr precis så som vid tiden för fototillfället även erbjöds på synen av vackra liljekonvaljer. Tacksam för denna oas är man då allt.

När jag mediterade och tänkte utanför boxen så att säga, och lät mina tankar vandra liksom utanför datorskärmens kanter. Så kom jag att tänka på hur man som liten var där och sprang över ängen och ibland gick ned till en liten bäck i närheten med farsan och då fantiserade man väl om att det kanske fanns guldsand på botten i den. Sedan kanske man åkte iväg i farsans och morsans gamla bil och ibland fick man sig då en god glasstrut på vägen hem om det fanns nån kiosk öppen som man passerade.

Ska man minnas och tänka på saker och tider som gått liksom och bygga upp sig från grunden till nyes om man har suttit fast allt för länge i felaktigt tänk, eller i tron att alkohol har nåt att av värde att ge, som väl kanske morsan skulle ha hållit med om. Då får man nog allt tänka till lite positivt. Minns att mormor väl även var inne på den grejen om att man väl inte har roligare än man gör sig. Nu har en favoritlåt fått snurra på ett tag i lurarna och nu är det väl dags att ta sig en sväng till fots till den närbelägna matbutiken sade en känsla inom mig.

Ha det gott mina vänner!

Dag 15 (semestern slut)

@Varafrisk Jag kunde sova så sett, men bävade för att gå hem efter dagens slut. Jag mådde inte alls bra av henne, men visste ju att det var tidsbegränsat. Och att jag inte kommer att bo med henne igen!

Söndag och en hel dag framför mig…Bara min dag! Ingen att ta hänsyn till! Min man och dotter åker iväg på fotboll vid 11-tiden och är väl hemma runt 18. Har tänkt att skriva lite dels utifrån ett av stegen dels för att rensa hjärnan för att sortera lite vad jag vill prata m min terapeut om. En timma går så snabbt! Ikväll ska jag se på ”Vilket liv” där Tomas Ledin är kvällens gäst.

Tomas Ledin var min tonårsidol. Första gången som jag såg honom uppträda var i ett mycket litet sammanhang någon mil utanför min stad. En idrottsförening hade alltid en sommarfest en söndag varje år och där såg jag Tomas Ledin första gången. Den festen var sommarens höjdpunkt varje år! Jag kom att tänka på min uppväxt när jag läste @Se klarts inlägg om arbetarfamiljer på 50- och 60-talet. Jag växte ju inte upp i en arbetarfamilj men i en lantbruksfamilj på 60- och 70-talet. I mitt hade vi ingen toalett inomhus förrän jag var 10 år. Jag bodde i en liten by. Och jag minns att min mamma sa att vår familj var alltid sist med allt när det gällde jämförelse med övriga familjer i byn. Vi hade inte råd. Vi hade flera uthus på vår gård där ett bla innehöll källare i ena ändan och brygghus i den andra ändan. I brygghuset fanns en stor ”gryta” där vatten kokades för att sedan kunna bada i en stor zink- el plastbalja. På sommaren ställdes baljorna ut och man badade utomhus. När det var mörkt stod pappa i detta brygghus och väntade på mig när jag var på utedass. Jag var otroligt mörkrädd. Innan vi hade råd att sätta in toalett och badrum i vårt hus hade vi en bastu. Men så äntligen kunde vi sätta in både badrum och toalett till bekostnad av järnspisen och ett stort skafferi. Min mamma var ”hemmafru” vilket kan låta lyxigt men hon var även lantbrukarhustru. Vi hade en 200 kvadratmeter stor köksträdgård med potatis, grönsaker och bär. En stor trädgård med plommon-, äpple- och päronträd. I källaren fanns det alltid konserverade plommon, inlagda gurkor, potatis, morötter och drickabacken. Det kändes som min mamma alltid stod i köket och lagade mat till sommarbarn och släktingar fr Skåne. Även om vi hade toalett inomhus så fick vi ändå nyttja utedasset för att spara på vatten. Det lagades mat t män som hjälpte pappa i skogen el med annat. Vi hade grisar, höns och hundar. När jag började skolan tyckte jag en del mat var konstig. Stekfläsk var rött inte brunt. Blodpuddingen var som en skosula, mamma gjorde egen. Jag fick alltid hjälpa till hemma. Det absolut tråkigaste var att plocka sten på markerna eller plocka blåbär el bära in ved. Vad vill jag säga med detta??? Det är ju kanske inte så himla intressant att läsa. Det kan ibland kännas som om jag är född för en hel evighet sedan när jag berättar om min uppväxt för yngre kollegor det är trots allt endast drygt 60 år sedan. Jag är äldst på min arbetsplats och yngsta kollegan är 25 år. Jag tänker att vi alla är så viktiga på vår arbetsplats. Vi hade det tufft ekonomiskt i min familj men vi var självförsörjande. Så från utedass till digitalisering…det är ändå en livsresa…och det digitala kan ibland vara svårt att förhålla sig till…vi får inte tappa mötena. Hem t mitt föräldrahem kom fiskbilen, drickabilen, när räkningar skulle betalas bjöds tanten el farbrorn som körde postbilen in på kaffe. Man tog sig tid..🙏🏻

Oj…vad det här kanske blev flummigt men ändå kul att skriva om…fast kanske inte på tal om alkohol utan på tal om livet.

Kramar 🌺🥰

@Sattva Men, oj vad jobbigt med en sådan ”boendekompis”! Fick du ro att sova på nätterna? Jag kan tycka att det är jobbigt att hantera det när en person visar upp två så olika personligheter. Hur blev det för dig?

Ha en fin söndag! Kram🥰

Hej & välkommen 🙏🏼
Här är du bland vänner - alla har sin historia om hur och vad alkohol förstört för oss. Skriv och läs här och skriv och läs igen. Det finns så många inspiratörer och stöttepelare. Någon beskrev det som att växeldra. Alla har vi mindre bra dagar.
Ta en dag i taget - ibland en timme - ibland en minut. Gör självhjälpsprogrammet och försök hitta dina triggers och få verktyg att hantera dem. Min trigger är frekvens och att dricka vin som om det var vatten - så jag har hittat en strategi för det.

Ge inte upp. Det är söndag idag = långt till nästa helg.
🩵

Kom hem från min yogafördjupning igår kväll. Själva fördjupningen har varit jättebra. Det var omgång 3 av 4. Sista tillfället i november.
Största utmaningen denna gången har varit boendet. Jag och en annan deltagare hyrde en lägenhet ihop. Det visade sig bli en enorm utmaning för mig. Hon visar en sida av sin person på själva utbildningen. Där har hon stort hjärta, hög tolerans o acceptans för allas olikheter etc etc. Men "hemma" en helt annan. Hon vill ha sovrummet, så jag tar sängen i det kombinerade kök o vardagsrummet. Fine, jag går upp tidigare än hon så det blir ju bra.
Första morgonen kommer hon upp o klagar över att hon vaknat av att jag spolar vatten i kökskranen. "Ja det låter ju, men jag kan inte göra så mycket åt det" säger jag.
Så börjar det dra ihop sig att gå tillsammans till yogastället. Jag går snabbt in på toa, max 2 min. När jag kommer ut är hon ett åskmoln "Ja du smet ju in på toa, det ingick inte i mina beräkningar" säger hon. "Du kunde ha frågat mig innan om jag behöver något därifrån (tandkräm)".
Såhär fortsätter veckan. Jag är för snabb, jag är för positiv, jag är ditten jag är datten. Hon var riktigt toxisk för mig. Jag hanterade det med att undvika henne. Gick inte in i polemik, ingen ide. Gick ensam tidigare till yogastället, undvek sällskap hem. Försökte bara vara trevlig.
Tills näst sista morgonen, då jag försökte vara positiv o frågade henne om hon var pepp på dagen. Märkte direkt att nåt var fel, och mycket riktigt, ordet "pepp" fick henne att känna att hon måste vara "så på".
Där slog jag igen butiken gentemot henne. Insåg att jag inte kan förhålla mig till henne. Jag sa bara att jag bara försökte vara positiv o att det inte låg någon värdering i ordet "pepp". Att jag inte menade något illa o att hon har missuppfattat vem jag är.
Sedan försökte jag inte mer. Då var det bara två dagar kvar.
Jag fattar ju att problemet ligger hos henne o att det inte är ok eller normalt att bete sig som hon gjorde. Kanske jag skulle ha sagt ifrån på riktigt, och tidigt. Men jag orkade verkligen inget drama. Det lär inte vara varken första eller sista gången någon gör som jag, skapar distans till henne. Hon har uppenbarligen ingen insikt själv om sitt beteende. Varje dag på yogastället pratade hon om kärlek etc etc. Så hur hon kunde kombinera detta med att på olika sätt varje dag förmedla motsatsen till mig fattar jag inte. Phu.

Men jag fick så mycket fint från de övriga. Vi ger ju varandra konstruktiv feedback, det ingår. Då fick jag så mycket positivt om min energi, att den smittar o ger glädje. Att mitt engagemang är härligt etc. Så jag tar med mig det. Jag släpper det andra. Och nu har jag fått satt det på pränt också!

God morgon! Det var bitvis en rätt svår natt på många sätt. Men nykter och alkoholfri, det är man då och det kan då ingen ta ifrån en äran för. Det verkar som att Gud fader skaparen denna söndag, vill att jag ska förstå att det andliga och det här med Jesus Kristus är en sak, och att det världsliga som kommer från förgängliga människohänder och deras ofta lite påhittiga ritualer väl är en annan. Detta fast det hela väl ibland kan tyckas att sitta ihop en del för människan på dess jordevandring.

Fyra timmars sömn blev det och nu verkar den biologiska datamaskinen på övre våningen i knoppen så att säga arbeta lite bättre. Förmåga till andlig närvaro och tro har man inte fått för att sitta och gräva ned sig med, utan mera som ett verktyg för konstruktiv uppbyggelse och andligt välbefinnande. Det tog jag mig allt en slurk vatten på, samt även en tugga av en god banan när jag stilla funderade över hur jag kunde tänka så galet tidigare.

Men det är väl som det står i skriften ungefär att, gårdagen den har varit, och morgondagen den har man inte sett, och i stunden så hjälper Herren och så vidare, eller nåt i den stilen. Det regnar lite nu, men det är väl inget att sitta nedstämd och hänga läpp över sade mig en positiv känsla. För när man tänker klart på saken, så det är ju bara att fälla upp ett paraply när man gå ut en sväng efter en limpa och en flaska mjölk som mitt fokus nu närmast är inställt på så att säga. Förresten @Andrahalvlek, det var kul att du tittade in här en sväng kompis, sånt är alltid uppskattat.

Ha en fin dag!

@Se klart tack för pepp. Jag har regelbunden kontakt med psykiatrin och stöttning därifrån.

@Maskot82 Eller hur!

Mitt första inlägg här och jag hoppas den inte är allt för krånglig och jobbigt skrivet.

Man, 28 år

Jag bestämde mig för att sluta dricka drygt 8 månader sedan. Det har varit allt annat än en succé. Perioder av nykterhet har hamnat i skuggan utav andra perioder av totalt skamlig och ganska grovt drickande.

Jag introducerades till alkohol i ganska hög ålder,24. Innan det var jag en helt vanlig kille som spenderade sina vardagar med familjen, vänner och mina diverse hobbyn. Alkoholen visade mig nya dörrar och snart växte ett självförtroende som jag aldrig någonsin haft. Med självförtroendet växte även problemen i mitt liv. Svek, sorg, hjärtesorg och spår av lyckliga människor som äntligen ”kommit undan” mig och mina destruktiva vanor.

Hur dålig känner man inte sig att gång på gång så ser man hur dom människorna som vart med dig inuti allt detta, lyckats komma iväg från det men även leder lyckliga och produktiva liv. Var jag orsaken till misärer i deras liv? Var det jag som drog in dom i det och var det jag som motiverade dom omedvetet till dumma val?

Det känns verkligen så. Jag har tiotals exempel av människor som när jag inte längre är en del av deras liv, har dom funnit lycka. Varför är jag kvar? Jag vill inte vara kvar men jag har ingen som kan eller vill hjälpa mig. Jag vill vara alkoholfri och lycklig och inte längre vara rädd för att helgen är runt hörnet och med det, risken att dricka igen. Snälla hjälp mig

@vår2022 tack för orden!

Ja, alltså det är svårt att ge en bra bild då man har så mkt nyanser i livet mer än just alkoholen. Jag är bra på mycket, duktig på mitt jobb, charmig, clever och löser de flesta situationer. Passar in i de flesta sammanhang. Jag skriver, spelar piano, målar. Fixar o donar hemma. Tycker skönhet o mode är kul.

Och det har jag alltid gjort. Jag tycker också om att prova nya resturanger och barer, men nu ”kan” jag inte gå ut och mitt liv har blivit väldigt kraftigt begränsat. Jag saknar o ta en drink på en takbar med en vän, att ta den där ölen på spelningen. Jag saknar att vara FRI.

Mina föräldrar är väldigt överbeskyddande och definitiva i allt gällande det, vilket alltid gett motsatt effekt på mig. Jag har ett väldigt starkt behov av att få styra mitt liv själv, gällande små och stora beslut. Har förstått att alla har ett mindre eller större behov av det, normalt. Mitt är väldigt stort. Så att just nu bli tvingad att göra detta känns surt.
Tvång funkar inte på mig. Jag vill välja själv, jag vill ha kontrollen själv, inte bli bevakad som en brottsling. Och det jag menar med detta är inte att jag direkt hade sprungit ut till närmsta bar så fort jag ”fick”, för det hade jag inte. Jag har ett jobb och sköta, låtar att lära mig på pianot, katter att ta hand om, projekt hemma att beta av.

Jag funderar realistiskt. Jag vill gärna jobba med måttlighet istället. Men som tidigare nämnt, är mina föräldrar alltid väldigt definitiva. Att tvinga mig va nykter resten av mitt liv är inte någonting de kan göra, men det hade nog gärna varit så för dem. Så jag är bara frustrerad. Det gör mig arg inombords och irritationen mot dom växer, känner mig som en fågel i en bur, när jag inte får välja själv.

Jag har försökt prata med dom. Försökt förklara hur jag känner. Men blir nobbad direkt, de talar över mitt huvud och framställer mig igen som den dom ser mig som. Jag lyssnar när de pratar, låter de säga sitt. Men jag får inte samma sak tillbaks. Ett annat problem är att detta gör att jag viker mig. För det spelar ingen roll om jag säger nåt, de lyssnar inte. Så jag ”ger upp” fighten.

Jag har funderat på att flytta ifrån Stockholm på grund av detta, för att komma ifrån det här, tanken slog mig igår att bara ta ett flyg nånstans för att komma bort. Men så funkar inte verkligheten. Men samtidigt vill jag inte behöva göra det, flytta, för jag trivs här. Dock så HAR tanken funnits på o flytta tidigare, prova nåt nytt. Men jag klarar inte av o leva såhär, så tankarna har kommit närmre gällande det. :)

Vad gäller terapi har jag gått i det tidigare. Hjälpte enormt! Har bra koll på mig själv, vad som triggar och jag har inget större behov av det längre. Men håller med dig, att dyka in i sig själv är nyttigt, smärtsamt och befriande.

Det känns som jag sitter fast i ett läge jag inte kan ta mig ur. Jag är ofta glad, pga allt annat jag har i mitt liv. Sen kommer samtalen eller smsen från dom, och vips så blir jag ledsen och nedstämd igen.

Det känns som de inte känner mig, alls, egentligen.

Gråter när jag skriver detta, jag är så otroligt frustrerad.

Tack igen.

Hej!

För mig är det precis samma. Vet aldrig vilken gång det spårar ur totalt. Skammen är total efteråt 😕

@Flarran tack för din kommentar! Har läst lite om det du skrivit i trådar och du är mycket klok! Kämpa på!

För flera år sedan slutade jag dricka. Jag slutade tvärt. Hade druckit för mycket under många år. Såg det som en rätt naturlig sak att ta ett glas för att komma till ro. Visste då ganska lite om beroende. Jag fick blickarna riktade mot mig av fel anledningar. En läkare till min man drog i handbromsen. Han drog egna slutsatser och vägrade lyssna på min make. Snurran med soc drog igång. En väldigt osund snurra i mitt fall. Den startade en våg av sökande. Mycket i fel riktningar... Ett svamlande i ett mörker av skam.

Hela den processen gjorde att jag slutade lita på mig själv. Lät andra definiera vem jag var och försökte balansera mig fram via det. En konstig och känslomässigt utmattande stig att gå på. Jag blev rädd för att dricka. Livrädd. Behövde hitta svaret igen på vem är jag och hur hanterar jag mig?

Att ha varit alkoholfri under flera år har gjort att jag har lärt mig hur jag fungerar. Jag har varit väldigt nyfiken på hur jag fungerar och att reda ut varför vissa känslor dyker upp när. Alla känslor har fått en egen stol vid bordet. Alla har fått en egen röst utan att skambeläggas. Sedan har vi tillsammans fokuserat på hur jag kan ta mig vidare för att uppnå inre balans. Detta har gjort att jag kunnat fånga upp de mer trångsynta känslorna och inte längre är rädd för att jag inte ska kunna hantera mig.

I sommar har jag därför velat testa om jag verkligen klarar hantera alkohol. Man har ju blivit itutad att det är extremt riskabelt. Att man med största sannolikhet kommer misslyckas. Alla sådana signaler är jag numera allergisk mot... De där standardsvaren som får styra ens liv om man inte själv lär sig hur saker fungerar och vågar utmana.

För mig har det inte denna sommaren varit ett problem att dricka. Spärren att stoppa finns, eller den behövs inte ens för jag ogillar berusning. Ett glas räcker. Jag vill inte ha mer, jag vill ha mig själv i ett vaket och relativt klart tillstånd. Inte tillgjort. Vid ett tillfälle drack jag mer. Inte heller det skäms jag för eller anser något negativt om. Det kommer få lov att vara så. Jag ska få leva mitt liv fullt ut på mitt sätt. Det viktiga är att hitta ett sunt sätt att hantera mig på min bana framåt. Att jag vågar lita på mig själv och innerst inne veta hur jag hanterar mig. Inte låta andras tyckande styra.

Jag tror ett långt uppehåll underlättat. Så man förstår vad som triggar drickande, att man lär sig hur man stoppar dessa tankar på ett sunt sätt. Sedan måste man övervinna skam och kunna hantera gliringar. Just gliringar sätter sig på självkänslan. Rubbas den är det enkelt att tappa fotfästet och börja låta de toxiska känslorna skuld och skam gro. De är känslor som lätt leder till ensamhet och att man slutar hantera alla delar av sig själv.

Man måste skapa förutsättningar för att växa. Denna cocktail tror jag gör att det inte kommer vara ett problem för mig att dricka måttligt. Jag är inte längre rädd för mig. Jag har hittat verktyg att resonera med mig i alla lägen för att hitta tillbaka till den inre balansen när jag tappar fotfästet. Denna sommar har inte alkoholen varit ett problem alls. Jag har inte känt att jag inte har kontroll. Därför känner jag mig lite lurad. För numera tror jag inte att det är ett problem längre med måttlighet. Man ska bara se till att till 100% kunna bemästra sina triggers. Skapa förutsättningar för självkänsla + självförtroende att gro snarare än de toxiska känslorna skuld och skam.

Igår knatade jag ihop 19.615 steg. Trots att jag tog det lugnt med hundpromenader, så var det kvällens nattvandring under 2,5 timme som bidrog med alla steg. Lillprinsen skötte sig galant 🥰 Vi träffade endast några få ungdomar, men de var nyktra, trevliga och pratsamma. De verkar uppskatta att man kommer fram och säger hej och tjötar lite.

Vi gick genom hela stan för att vi hörde musik och skrål någonstans. Till slut hittade vi 25-årsfesten som hela stan var ofrivilligt delaktig i 🤣 Tycker synd om dem som var inne i huset, vilken jä…. volym 😱 Vi träffade ett par som promenerat typ 4-5 km in mot stan, och de hörde musiken hela vägen. Det kallar jag fest! Killens föräldrar lär få höra om denna fest i flera år framåt. Grannarna var nog väldigt irriterade.

Jag deltar i nattvandring en kväll per år för att få in pengar till tjejjouren där jag är volontär. Vi vandrar fyra stycken, så det blir mycket trevligt småprat dessutom.

Idag blir det hundkurs, tvätta och besöka yngsta dottern en snabbis. Inte mycket hundpromenader utöver det. Sen laddar jag inför sista kvällsveckan innan långledighet veckan efter det. Sen är det dagtid som gäller igen 12 veckor. Variationen är riktigt nice.

Kram 🐘

@Flarran En målsättning du skulle behöva jobba lite på är att inte sova dagtid så att du kan sova på nätterna istället. Kräver viss ansträngning, men klarar du att sluta dricka så klarar du allt, eller hur?

Ha en bra söndag kompis!

Kram 🐘