Senaste kommentarerna i forumet

Jag hoppas inte han ska sluta dricka, jag tror inte han varken vill eller kommer sluta. Men, jag kan också känna att jag accepterar det, vilket på ett sätt känns skönt. Tidigare var jag inställd på att jag skulle få honom att prioritera familjen och grundläggande värderingar som respekt för varandra. Jag har accepterat att det är okej att inte tycka likadant, vill han dricka så är det okej - men det är inte ett liv för mig. Det råder stor bostadsbrist och vi har inte riktigt någon andrahandsmarknad tyvärr. Nej han är inte heller våldsam, dock otrevlig ibland. Att han inte respekterar att vi inte vill att han dricker i vår närvaro, är för mig tillräcklig brist på respekt. Jag tycker det är tråkigt och sorgligt att inte kunna räkna med honom.

@B.Å Roligt att du tittar in igen. Och härligt att du verkar trivas så bra med livet och nytt jobb och allt! Skönt att du känner att du kan gå vidare utan att rota i det förflutna. Jag har rotat mycket i det förflutna och det har hjälpt mig att få ihop saker och att förstå mig själv bättre. Jag är fascinerad av psykologi och jag rotade innan jag hamnade i alkoholens klor också, men helt klart påverkade alkoholen mina tankar och känslor och jag fick sämre kontakt med mig själv. Jag var vilse. Orsaken till mitt alkoholberoende var min sårbarhet för att bli beroende, inte att jag ville fly mina känslor, kanske emellanåt, men mer ta vila från mina känslor ett tag, men inte huvudorsaken. Efter att jag blev nykter har rotandet gett mig så mycket mer svar och idag har jag en känsla av att jag har fått ihop det. Nu handlar det mer om att vara den jag är och vill vara och att stå upp för mig själv. Jag vågar drömma och jag vågar ta för mig idag. Jag har bättre självkänsla och självförtroende och mycket mer är möjligt. Det är en skön och befriande känsla.

Härligt att du kan känna en nytändning och göra oktober till din tacksamhetsmånad. Även om det snart är 4 år som nykter så infinner sig min tacksamhetskänsla titt som tätt och är det som håller min nykterhetslåga uppe. Jag är så tacksam för att jag kunde vända livet så totalt och att det kunde bli så bra! Jag är rädd om mitt nya liv och jag vårdar det ömt genom att ta hand om mig själv och mitt liv och vill aldrig mer dricka. Jag har noll längtan efter alkohol och dess dragningskraft är bortblåst. Tacksamhet jag känt tidigare i mitt liv har inte varit av den här digniteten och jag håller den vid liv genom att vara tacksam och tänka på hur bra jag har det😁

Ha en fin höstpromenad i solen, även mina fyrfota vänner ska få komma ut en sväng🌞🍂. Önskar dig en fin helg!❤️

Tack snälla fina @vår2022 och @Ny dag ❤️ Det känns något mindre ensamt att få svar i min ensamhet. Jadu, hur hade livet sett ut om jag fortfarande drack, jag vet inte om det är bitterheten som sitter hårt just nu som talar när jag säger att skillnaden hade varit att jag var bakis och tog återställare men jag hade varit ensam då som nu, fast hade jag druckit hade jag velat vara ensam, det vill jag inte nu, så just nu känns det som att jag hade mått bättre av att dricka.
Jag tror mycket handlar om att jag inte kunnat knyta an till nya kollegor på så länge, kollegor brukar ge känsla av sammanhang men det har varit skakigt på arbetsplatsen, antingen på grund av varsel eller för jag bytte till andra arbetsuppgifter eller bytte avdelning, det har varit mestadels kaos på jobbfronten i ca 1,5år! Ibland känns det som jag vet vart jag är påväg men oftast är det bara ett sökande och ett vispande.
Bland vänner har jag blivit den enda som försöker få ihop träffar, ingen är intresserad av att ta första steget till att umgås med mig och där kommer de kritiska tankarna, ingen vill umgås med mig för vi har inget gemensamt!
Det känns som jag pajat hela mitt liv! Jag har levt det i riktningen att bara söka de likasinnade som jag, som festar rejält! De andra är tråkiga!
Jag har sedan jag blev nykter jobbat stenhårt på att lära känna mig själv, vem är jag, vad tycker jag är roligt, vad vill jag göra, lärt mig känna alla mina känslor och bearbetat alla trauman! Men nu står jag här, pånyttfödd och ensam…

Jag har känt på min nyktra resa att jag haft min man och känt mig trygg i att ha en famn men påvägen som jag växt har han inte hunnit med. Mycket har han också förändrat men ändå en bråkdel av det som hänt i utvecklingen med mig. Han tycker till exempel fortfarande att det är viktigt att ha alkohol som vän i allt vi gör som aktivitet, utlandsresor och allt annat. Ända vi gör tillsammans är egentligen kolla på tv, kommer vi på något roligt som båda vill göra då vill han dricka ändå, han tycker ingenting känns roligt om han inte kan få dricka samtidigt. Och jag tycker ingenting är roligt att göra med honom längre eftersom att han då behöver dricka därför är den enda vi gör att kolla på tv! Alltså kan man leva ett tristare liv? Ingen känsla av sammanhang någonstans i livet! Jag trivs gott i mitt eget sällskap och håller mig ofta sysselsatt med mina små projekt eller min träning men det är ensamt!

Var i sluttampen på ett långt inlägg när WIN beslöt sig för att stänga ner och allt försvann :(
Jag måste försöka använda ett annat operativsystem !

@Ny dag Kloka ord. Kram ❤️

@B.Å vilken härlig läsning ❤️❤️❤️. Blir bara lite frustrerad över att du redan varit på ÅVC🤣🤣🤣 Önskar dig en fortsatt fin lördag 🥰🥰🥰🥰

@B.Å Hej 👋🏼 Vilket härligt och positivt inlägg. Jag har gått lite i samma mode men inte riktigt lyckats sätta tankarna rätt. Eller delvis i alla fall. Jag har varit lycklig och tacksam i mitt nya nyktra liv men ändå kört en ny början och utrensning etc.

Hoppas du får en fin helg 🩵

@Andrahalvlek Klokt att åka hem och klokt att ändå gå dit. De som är i gasen kommer ändå inte komma ihåg när du gick… Vi är inte tråkiga som inte dricker vi har bara insett att vi inte behöver startas för att kunna ha kul, vi är oss själva och modiga som vågar gå hem och fånga nästa dag. Tänker på dina kollegor idag…. Skulle inte vilja vara dem…. Jag har sol idag och ska verkligen fånga denna fina höstdag! Stor kram till dig och lillprinsen ❤️❤️❤️

God morgon. Verkligen vilken härlig morgon det är, att få vakna nykter och ha en helg helg framför sig. Har redan varit en sväng på återvinningen och nu ska jag sätta på en till kanna kaffe och fortsätta vara tacksam hela dagen, hur kunde livet bli så här härligt ❤️

Som jag skrev i trådstarten kände jag i september att jag behövde en nytändning, livet pågick liksom och jag kände att jag behövde påminna mig om att jag faktiskt är på en resa, aldrig glömma…det blir lätt så att jag bara flyter med på något sätt och glömmer bort att stanna upp. Så oktober fick bli min tacksamhetsmånad, jag ÄR SÅ tacksam för mitt nya liv och jag är jävligt stolt över det jag åstadkommit. Så fort jag bestämde mig för att börja tänka mer på det så fick jag tillbaka ett pirr, jag älskar hösten, jag målade om mitt sovrum förra helgen och har gått igenom mina garderober. Det har blivit många turer till vinden och återvinningen och min inre duracellkanin är ivrig och bestämd: hösten är tid för en ny början, hösten är så vacker och ren på något sätt, precis som jag vill att mitt nya liv ska kännas.

Det känns inte alls jobbigt att inte dricka, det känns mycket lättare än jag trodde och därför vill jag påminna mig själv…och tillåta mig själv att vara tacksam. Jag har faktiskt tagit mig hit. Jag vände på skutan och livet kan bara bli bättre.

Nu ska jag dricka kaffe och sen ska jag träffa en kär vän som vill bli rastad i höstsolen 😂

Jag önskar er alla en fin helg ❤️

@Himmelellerhelvette Vad vad skulle vilja ge dig en stor 🥰!
Med risk för att slå in öppna dörrar… Du har varit nykter i tre år - jag säger bara WOW !!!! Men tänk hur ditt liv skulle vara om du inte varit nykter? Jag tror du skulle behöva jobba med din självkänsla, jag säger detta utifrån mitt perspektiv för det är den som ställer till det för mig. Jag, tillsammans med min nya terapeut, har identifierat att just självmedkänsla nog är nyckeln till om jag ska kunna gå vidare. Jag hatar mig själv, hatar att jag inte kan må bra, att jag inte kan lita på mig själv osv. När dessa tankar kommer och tro mig de kommer ofta försöker jag skriva ner dem och sedan göra något som får mig att må lite bättre. Min man är med och stöttar och vi kan ta en biltur, gå och fika ja något som skingrar tankarna så att jag får lite lättare sinnesstämning. Allt för att försöka bryta destruktiva tankar och inte låta dem få djupare föste för rent objektivt vet jag att dessa tankar beror på min felprogrammerade hjärna.
Skriver till dig utifrån mitt perspektiv men vi är ju lika…. Och du är så värd att få må riktigt bra fina vän❤️❤️❤️

@Himmelellerhelvette Jag tänker att det handlar om att känna trygghet i sig själv för att man ska känna sig mindre ensam. Att man har sina ”saker” på plats. Absolut ger det trygghet att känna tillhörighet, gemenskap och en känsla av sammanhang med andra, men den egna inre tryggheten öppnar dörrar till att våga söka sig till sammanhang att få tillhöra. Med inre trygghet blir man kompis med sig själv, man blir mindre ensam, tryggare i sig själv och vågar mer.

Jag talar om min egna erfarenhet. Jag har lättare för att söka kontakt och vågar mer. Det finns en sårbarhet av att inte får tillhöra, men den rösten hörs allt svagare. Om det kommer triggers och känslor som gör rösten starkare får jag sätta mig ned, komma i kontakt med obehaget och ta hand om och hantera det. Försöka förstå beteendet, det jag känner. Gå tillbaka till var det kommer ifrån och försöka förstå det. Det var då, nu är jag här. Det hade en funktion då, tex ett undvikande beteende som att dra mig undan, men inte nu. Lyssna in mina känslor och behov, vad känner jag för känslor förutom obehag. Då luckras ångest och obehaget upp. Sedan försöker jag agera hjälpsamt, vad blir mest hjälpsamt för mig i det långa loppet, kanske vila, lugna ned mig, sätta gräns eller ta tag i problemet. Då har min egna stöttande mentor, min självmedkänsla, fått träda fram i ljuset i mitt undersökande och i min nyfikenhet att komma i kontakt med känslor, kropp och behov. Det har gett mig ett självledarskap grundat i trygghet med mig själv och då är jag mindre ensam och vågar mer.

Lite av mina tankar❤️

@Himmelellerhelvette @Molnet @Andrahalvlek @Varafrisk @B.Å @vår2022 Ni är så fina och detta forumet är fantastiskt och jag har saknat er även fast jag inte skrivit. Haft ett återfall i mellantiden direkt efter jag fick min diagnos. Luften gick liksom ur mig fullständigt. Nu är jag på banan igen och är på något konstigt sätt piggare och mer livfull än tidigare. Tar det lugnt ändå och min sömn har kommit tillbaka. Äter förvisso melatonin 5mg innan jag ska sova men det gjorde jag i våras också men kunde inte sova, gick på akupunktur och det hjälpte lite…. Men nu (peppar peppar) har jag sovit i flera veckor minst 5-6 timmar per natt och vilken skillnad det gör. Känner mig pånyttfödd.

Denna helg hemma hos min mor vilket är utmattande och utmanande. Hennes egentligen vackra hem förfaller. Har städat och putsat men mamma tycker bara jag är jobbig. Hon vill inte ha hemtjänst för hon klarar sig och kan själv men när jag kom stod en veckas disk på bord och diskbänk, förpackningar framme med mögel i. Hon har städning en gång i veckan genom privat städfirma. Detta håller inte och jag behöver nog göra intervention med att biståndshandläggare kommer på besök typ oanmäld. När hon träffar dem klär hon upp sig och är välvårdad. Mamma missar även läkarbesök pga lathet och blir irriterad för att det kostar 400 vid uteblivet besök, hon ids inte ringa återbud. Känner mig ensam i detta, jag vill hjälpa men hon är inte tacksam utan blir elak och säger att hon är ensam och då ska ingen lägga sig i…
Ikväll kommer jag nog att träffa gamla vänner från min hemstad för jag orkar inte vara med mamma. Är jag hemsk som känner så? Hon har åsikter om allt och alla men ser inte sig själv ur ett objektivt perspektiv. Nu ska jag tvätta maskin fem eller sex…..
Skriver mer senare men är glad över att vara tillbaka! Stötte på en gammal kompis igår på lunchen när jag tog en promenad i min gamla hemstad som uttryckte att jag typ inte åldrats ett dugg och såg ut som förr! Tacksam över nykterheten för den har gjort under för utseendet. Önskar er en fin lördag ❤️🥰❤️🥰❤️🥰❤️🥰

Ja livet är upp och ner och hit och dit men jag tycker inte mitt tredje år av nykterhet öppnat upp för något härligt! Tycker mest det varit skit sedan i maj faktiskt. Hela sommaren var skit sågott som och hösten startade med en krasch på många plan, det är mest bara ett jävla kämpande med någon topp här och där. Jag vill något mer med mitt liv men kommer ingenstans, ser jag tillbaka har jag väl försökt med den nya tjänsten efter pluggandet men den passar inte mig, ännu ett nederlag. Jag vill inte ta ansvar för andra mer, jag är så oerhört trött på att ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva.

@TeTanten Vilken igenkänning på mitt tidigare alkoholistbeteende. När jag läste inlägget kände jag stressen inom mig som jag då hade. Tankarna som hela tiden snurrade och fokuserade på när, var och hur jag skulle dricka, hetsen att få i mig vin och irritation om det blev förseningar. Ångesten, ågren och självdestruktiva tankar om vilken sopa jag var. Fy fan vad skönt att den tiden är förbi! Har varit nykter i snart 4 år och det känns som att det var ett annat liv jämfört med nu. Livet är mer balanserat, motgångar är lättare att hantera, högre självkänsla och självkännedom med goda tankar om mig själv, bättre kontakt med mig själv och min omgivning och jag mår bra! Det jag behövde ta bort i mitt liv var alkohol för att det skulle vända och för att jag klarare skulle livet och det vackra i det.

Grattis till 4 veckor!🥳 Snyggt jobbat! Vad härligt att du kunde vända och starta en ny resa mot nykterheten. En resa mot välmående och att ta hand om dig själv så du mår bättre. Där du blir mer tillgänglig för dig själv men även andra. Starkt att du ska prata med din väninna och be om ursäkt. Det är modigt och det kommer säkert att stärka era band❤️

Nu har 4 veckor passerat denna lördagmorgon. Eller ska jag säga första 4 veckorna.
Jag vaknade och mådde dåligt för jag hade dragit i mig 1,5 flaska rödvin på fredagen. Jag är inte ens så förtjust i rödvin, men det var vad jag hittat hemma.

Om jag backar lite och kollar på hur mina sista två vindrickande veckor såg ut….

Jag och min bästa kompis skulle på roadtrip. Jag hade tagit semester ons-fred och vi skulle åka på tordagen. Jag åkte förbi systemet efter jobbet och handlade för hela resan, vi skulle ha så mysigt och prata och dricka vin. (Ja dricka vin är en aktivitet för mig tydligen). Jag räknade ut noga vad jag skulle handla så vi (jag) inte skulle råka bli utan och tog i lite extra. Köpte både vitt och rött då vi har olika preferenser. Och en extra flaska mousserande för det är kul. Köpte även en halvflaska till tisdagkvällen, på onsdagen skulle jag vara nykter tänkte jag då jag skulle köra. (Så mkt planerande!)
På tisdagen drack jag upp min halvflaska och som vanligt öppnade jag sen en ny (för man kan ju ta 1-2 glas till och sen ha resten kvar till dagen efter), men även denna tog slut såklart.
Onsdagen blev ju lite seg och jag var såklart irriterad på min brist på kontroll igen, men det hjälpte mig iaf vara nykter den kvällen.
Vi kom fram sent första kvällen och stannade på rummet, drack vin och hade trevligt. Jag minns att jag hade såååå bråttom att börja och var irriterad att vi blivit försenade pga trafiken. Eftermiddagen nästa dag efter dagens aktivitet dricker vi vin på rummet innan och efter resturangen. Jag minns att jag fyllde på mitt glas extra när hon är på toa.
Min kompis är mer sansad än mig och dricker normalt, hon dricker mest när hon är med mig, för jag fyller ju hjälpsamt på hennes glas. Jag har för länge sedan insett att jag dricker pinsamt mkt mer än henne när vi umgås. Men hon är aldrig fördömande och vi har ju samtidigt roligt.
Sista kvällen åker vi till nytt ställe och jag låter tacksamt henne köra. Jag är otålig att komma fram så vi ska hinna sitta i kvällsolen med vinglasen.
Den kvällen dricker jag på tok för mkt. Vi babblar och jag ältar och blir känslosam. Vaknar på söndagen med ångest, hjärtklappning och skäms.
Min stackars kompis är snäll som vanligt och skojar om att VI hade en klassisk festkväll.
Hon får självklart köra hem, jag är jättebakis. Sur är jag med och otålig att komma hem så jag får skämmas i fred.

Väl hemma bestämmer jag mig att nu får det vara nog, så här vill jag inte ha det. Det måste vara skadligt för mina organ och jag förstör ju för mig själv. Jag har dessutom lite andra hälsoproblem som jag borde ta tag i. Men jag har skjutit på det för jag vill inte behöva lämna prover på VC, man har ju läst om det där provet som gör man kan förlora körkortet. Nej jag bestämmer att jag ska ta ett längre uppehåll från alkohol.

Måndag är jag fortfarande ap trött, jobbet stressigt som vanligt. När jag kommer hem inser jag jag har en tetra rödvin kvar från resan. Jag är ensam hemma ( maken och sonen kommer hem efter läggdags). Jag fattar inte varför, men jag öppnar den där tetran och tre-fyra timmar senare har jag druckigt en liter rödvin. Jag njöt inte ens.
Men har även lite känslan av att ”nu är det avklarat, skönt att inte ha den i huset”. Tanken på att hälla ut vin fanns inte ens.

Fredagen kommer och jag tänker hela dagen på att jag INTE ska köpa vin efter jobbet. Jag undviker att handla mat till och med för att inte råka gå in på bolaget.
Väl hemma HITTAR jag en flaska rödvin. Den har jag helt glömt bort, jag köpte ju en extra innan resan att ha i vinstället ifall man plötsligt behöver till middagen eller om det kommer gäster. Rött dricker jag ju ändå inte så det känns säkrare att ha hemma har jag tydligen tänkt.
Men nu är det som hjärnan tänker att det är en oväntad skatt jag hittat. En gratis chans. Det måste vara meningen att jag iaf ska dricka vin denna fredag och på nån sekund har jag bestämt mig att jag förtjänar den. Och när den tog slut skarvade jag med några drinkar på kaffelikör och läsk. Inget annat fanns hemma.
DET blev mitt sista vin. Så ovärt. Vaknade med stor ångest kl 4. Ånger. Hade vart i god stämning, pratat högt och passionerat med familjen och tjafsat med maken innan jag krashade i säng.
Googlade om alkoholberoende som man ju gjort ibland senaste åren. Hamnade här. Läste hela lördagen. Kände igen mig. Bestämde mig. Minst tre månader. För att hitta mig själv, för att få andrum. För att ge mig en chans att ta bättre beslut.

Nästa vecka ska jag be min väninna om ursäkt. Har inte vågat det än. Hon kommer vara jättestöttande. Hon är väldens snällaste och jag ser fram mot att bli en bättre kompis.

Jag känner igen mig så väl i det du beskriver @Andrahalvlek och för mig blir det en tom känsla, och precis så som skolgårdsliknelsen, ung, vilsen, vill passa in. Fy! Jag kan få en snabb tanke som svävar förbi om att jag behöver nog börja dricka igen men samtidigt vet jag till 100% att det hade resulterat i att jag inte går på sånna grejer utan hellre stannar hemma och dricker för mig själv. Haha så tragikomiskt.

Jag gillar också på-tu-man-hand sällskap och gå på djupet, jag har väldigt svårt för yta. Det blir inte genuint!

Men det är väldigt ensamt livet ibland och just nu står jag och stampar lite igen, vill vidare och har nu sökt en vidare tjänst tillbaka till det jag jobbade med innan plugget. Det var inte min stil det här. På vandring genom livet, letar min väg. Men vill ha gemenskap i aktiviteter men vill inte gå ensam, önskar jag hade någon som tog med mig på olika gruppaktiviteter, finns olika inom friluftsområdet men vill verkligen inte gå dit helt själv. Det är svårt när man haft en riktning genom livet och sedan väljer en ny. Det kan nog bli ensamt jämt om man inte vågar ge sig ut på egen hand för att träffa gemenskapen….

Vi är många som är och har varit i din sits. Jag lever i den nu. Jag har alltid haft en del ångest kring alkohol då jag haft en pappa som drack varje helg. Har alltid sagt för mig själv att så vill jag inte ha det i min framtid. Men gissa vad? Här sitter jag med en sambo som i detta nu är så full. När jag tänker tillbaka på hur det var när vi träffades så har jag absolut sett varningsflaggor men jag har förbisett dom. Det är inte så konstig när man blir kär, man tror att det kommer bli annorlunda sen, det var nog bara en engångsförteelse att han blev så full. Men det är sällan så. Jag har länge funderat på att lämna men ändå är jag kvar.

Tack @eling för att din omtänksamhet. Jag mår bra, och jag håller mig nykter. Om två dagar har jag varit alkoholfri i två månader! Så tacksam och glad. Ska fortsätta denna resa året ut. Minst. Nästa vecka ska jag ta prover för att jag har för högt järnvärde, och andra prover som kanske kan förklara min onormala trötthet. Hoppas att alla prover är bra... Så skönt att veta att de iaf inte kommer att visa för höga alkoholvärden.
Nu har fredagen gått över i lördag och jag har haft en fin kväll med en gammal vän. Vi har ätit ute och pratat om allt. Hon vet att jag inte dricker, och accepterar det utan att ställa frågor. Själv dricker hon bara något glas till maten, och sedan är hon nöjd. Tänk om jag kunde vara sådan, men jag vet att om jag börjar vill jag inte sluta...måste komma ihåg alla gånger jag fortsatt dricka när jag kommit hem, druckit mig redlös och mått skit dagen efter. Så skönt att vakna nykter. Det kommer inte min man att göra - han har också varit ute med en kompis, men de har druckit en hel del. Är inte det minsta avundsjuk - bara tacksam över att slippa. Godnatt och sov gott alla fantastiska hjältar! ❤️

@Himmelellerhelvette Åh, skickar massa kramar ❤️ Ikväll kände jag mig också ensam, fast jag var omgiven av en massa folk. Jag umgås hellre med min hund, så tråkig är jag. Och det är okej. Vi behöver nog båda god sömn och vila, kanske lite svampletande imorgon. Livet är fan upp och ner, hit och dit. Minns bara: Nu är inte alltid.

Kram 🐘

@aeromagnus Jag hoppas innerligt att ni snart får bättre besked om din fru ❤️ När man sitter djupt i skiten känns det ensamt, ”alla andra”, verkar ha så lyckliga liv. Så är det förstås inte, men det känns så. Kan du be att få träffa en kurator på sjukhuset och prata om just detta? Hur svårt det är att stå bredvid. Ofta glöms anhöriga bort. Att just prata om det tror jag är nyckeln till läkning.

Kram 🐘

21.45 åkte jag hem. Maten var god, sällskapet trevligt, men dans och karaoke skippade jag. Jag förstår varför man dricker på den typen av tillställningar, för det är rejält skavigt. Byta några ord här och där, inga djupa samtal alls. Hälften har man inget gemensamt med alls. Folk samlas i klungor, med sina närmaste kollegor. Lite skolgårdskänsla över det.

Jag känner mig som en tråkmåns i de lägena, jag kan liksom inte peppa igång mig. Fredag kväll dessutom, den kväll i veckan då jag är allra tröttast.

Jag är nog mer en på tu man hand-typ nu för tiden, gillar att kunna prata lite ordentligt, lite mer på djupet.

Det var kul att se stället vi var på. Efter maten i restaurangen åkte vi upp till en festlokal med glasparti åt alla håll, jag fick nästan svindel när jag tittade ner.

En del kollegor var i gasen och värre lär det bli innan kvällen är slut, men jag längtade efter min hund och åkte hem. Ja, livet har olika faser. Jag har nog festat klart i den bemärkelsen. Det är okej. Been there done that.

Trevlighelgkram 🐘

För sent

Behöver hjälp nu

Ja

@ann74 Nej, nej, nej! Du måste därifrån, du har bara ett liv. Det gör mig så ont att höra hur ni har det. Snälla gör inte som jag gjorde, jag blev nästan pensionär innan jag lämnade. Nu vet jag att det hela tiden fanns något annat utanför livet som medberoende. Ett riktigt liv. Jobbigt och krångligt ibland, men mitt eget. Önskar så att jag kunde hjälpa dig 🧡