Senaste kommentarerna i forumet

har nog innerst inne vetat det länge, jag minns för några år sedan utomlands hur jag kände att ett monster kom så fort jag tog en öl till lunchen. Beställde in en till, och hade sedan bråttom till rummet där jag kunde ta med mig en öl ut till solstolen. Sedan dusch, några glas vin och middag med mer vin och sedan en konjak på altanen före läggdags.Vet att jag pratade med min sambo om monstret som slukar mig, men han förstod inte. Det är samma monster som gör att jag trycket i mig flera liter glass om jag inte dricker, för något måste monstret ha. Det gör så ont att inse att jag har problem. har haft svårt att accetera mina depressioner och att jag ätit SSRI preparat länge. Tror inte det handlar om alkoholen utan kanske att erkänna att jag inte är normal, perfekt och klarar att hantera detta. Man tycker ju att jag borde inse detta när jag nästan varje gång jag dricker får en minneslucka. Trist och jobbigt, känner att all min energi går åt till detta just nu. Mannen jobbar och jag är hemma i två veckor med ungarna och orkar/vill inte göra något med dom, vilket i sin tur ger dåligt samvete och så går det runt runt runt...

ju vara så att du har beroendesjukdomen och inte kan säga nej när du väl tagit första glaset ?

Sa en massa saker som jag inte minns.... Varför just jag? Varför kan inte jag sluta när jag börjar? Ledsen.

igår på e.m uppehåll vid "station golvsil". Tema: kommunikationens metanivå./ mt

har jag gjort många gånger med samma upplevelse; vilken resa!
Och vilka fina vänner jag har här!
God morgon alla fina! / mt

Precis såna små uppmuntrande inlägg som dina gör att jag fortsätter orka skriva vidare...
Vet inte varför jag överhuvudtaget finns kvar här, mitt drickande känns så avlägset, snart typ fyra år...

Har idag fått besök av våra tidigare bästa vänner som flyttade utomlands för ca 10 år sedan,
Han var alltid tung på fina dyra konjaker för helst tusen spänn flaskan, idag nykterist och delar på mitt förråd av "nollbira".
Ofrivilligt pga av en svår sjukdom med cellgifter som inte funkar ihop med alkoholen, men han verkar inte alls må dåligt av detta,
Däremot saknar han rödvinerna som han hade fått smak på till maten, men inget han sörjer över idag...

Vi kikade på gamla hemvideos när våra barn var små, och återupplevde den samvaron vi hade då, mysigt.
Visst drack vi då, men inte lika mycket för att just barnen var små, nedbajsade blöjor var viktigare än fyllan...
Idag sitter vi här som medelålders män med en viss större livserfarenhet, något klokare och har vett att avsluta kvällen vid tolv,
För vi vet att vi har en diger morgondag med ett tungt turistande....

Vet inte vad som är bättre, det medvetna planerandet, eller det helt oplanerade livet förr som skulle ha resulterat i ett segt slitande med solglasögon, gemensamt beklagande över hur illa vi mådde under morgondagen för att vi tömde förrådet av all alkoholhaltiga drycker inklusive mehkongwhiskyn från senaste Thailandsresan
Fram till klockan blev ljust....
Jo jag saknar det lite, för at det just var så oansvarigt, så ungt....
Idag lite vuxet och medvetet, kanske tråkigt, men mycket behagligare i längden...
Svaret är ja, jag mår mycket bättre odrucken, och måste få bort glamouriseringen av alkoholromansen, allt var inte bättre förr...
Så mycket äldre, så mycket klokare, så mycket tråkigare...eller?

Står man på en fot för länge, så gör det mycket ondare med den foten i marken, än lättare än för den foten i luften....

Berra

Jag har just backat tillbaka och läst igenom min tråd (den här alltså, jag har ju flera trådar som jag har startat vid olika tidpunkter - de finns uppradade i början av den här tråden någonstans om någon av er vill hitta länkarna till dem...).

Vilken resa! Det känns nästan overkligt att jag och maken har varit med om allt detta. Mycket är ju såklart obehagligt att minnas, men sedan jag startade den här tråden har livet successivt blivit bättre och många av mina inlägg präglas av lycka och skratt. Tänk.

Och under vägen har ni varit viktiga för mig - lillablå, Mie, Märta, mt och mm, Anonymt, Alin, Adde och många andra. Tänk vilka fina vänner jag har här!

Godnatt, alla ni fina!
/H.

du fascinerar mig ännu för ditt sätta att orka sitta och skriva ned ditt tänkande. Nu handlar det om år, och du pendlar precis som August Strindberg och alla oss andra, mellan mörka tankar och sprudlande energi. Men den röda tråden är att alkohol är sämsta tänkbara lösning på våra funderingar. För oss som inte fungerar som "normala" drinkare alltså. Blir alltid inspirerad av att du sitter och tänker och förmedlar det på att både roligt och intressant sätt.
/Fenix

beskrivet Nynykter om tomrum och sug. Kanske är det just vemod och längtan, som är känslor som kan vara bra att känna utan att förstärka/alternativt stänga av med alkohol. Just nu inser jag att det är musik jag vill använda för att hantera den här typen av känslor.
/Fenix

Hej Adde!
Tänkte bara titta in här hos dig och säga hej.

Kram kram!
/H.

Många kamper på en gång, men du fixar det här. Ta din tid nu när killarna är på semester, vila och lägg upp en strategi mot drakar och spöket. Vi tror på dig//Kram Kalla

Annars kommer du få den på hjärnan under veckan och måste slåss med drakar, troll och spöket.Kram Kalla

Jag lät bli att gå på en fest en gång, för att maken var onykter. Vi skulle ha gått båda två, och det var kompisar på hans sida. Så jag lät bli.

Och så skrev jag om det här på forumet. Och fick svar av en av de som var mest aktiva här då. Hon skrev "du börjar skära ner på ditt eget levnadsutrymme nu, det är inget bra tecken" och tyckte att jag borde ha gått själv. Det tog skruv i mig, det där, och jag minns det ju uppenbarligen.

När jag läste att du gick på dansen tänkte jag att du gör som jag borde ha gjort. :-)

Apropå hjälp - glöm inte att Al-Anon finns och att de inte tar semester.

/H.

Fortsatt nykter men måste säga att jag har funderat mycket på alkohol de sista dagarna.
Har känt ett sug trots ett helnyktert halvår, kan det vara sommaren ?
Har bl a. tänkt på det här med känslan av att sätta mig med ett glas rosévin och njuta.
Det är en sak som många nämner här att de vill kunna sitta med ett glas och koppla av.
Men jag kommer bara fram till att för mig blir det ingen avkoppling, det är hela tiden ett glas för lite.
För mig gäller bara total avhållsamhet.
Trevlig sommmar och lycka till med er nykterhet.

Ni ska bara veta hur glad jag är över att ha hittat till forumet, ni ger mig en sådan kraft och styrka!
Tack för att du, Lelas, hittar positvit i mina inlägg och tack för att du tycker att det var bra att jag gick på dansen. Jag känner lika, att detta var en markering att jag faktiskt inte gör som han egentligen vill...Men jag har haft lite dåligt samvete över att jag gick...Men inte nu längre.

Jag blir nästan rörd över att ni är inne på min sida och undrar hur jag mår. Ni är ett STOR stöd för mig.
Försökte söka en annan kontakt..Semester- åtekommr i augusti. Verkar vara svårt just nu..

KRAM

Fröken snusförnuftig här ;-) Tycker du ska hälla ut den, det är värre att du frestas än att någon blir av med lite sprit. I värsta fall får du köpa en ny men troligtvis har dom ni hyr av glömt den. Låt inte spöket lura dig och göra flaskan viktigare än den är. Hoppas du får en skön semester!

Hej igen vännen!
Precis som mt så känner jag riktigt hur du våndas.

Det är lätt att anklaga sig själv för att man misslyckas med en massa saker när livet ser ut som ditt gör (eller hur?). Därför tänkte jag tala om vad jag ser som positivt i det du skriver. :-)

Heja dig för att
- du skriver av dig så att du kan få lite ordning på dina tankar! Det är en stor hjälp, vet jag av erfarenhet.
- du gick på dansen! Det är ett litet med väldigt betydelsefullt sätt att visa att du har kontrollen över ditt eget liv.
- du ringde anhörigstödjaren! Synd att det inte gav utdelning, men ge inte upp. Du behöver och har rätt till bra hjälp.
- du sätter dina barn främst! De behöver en klok förälder nu när den andra har spårat ur.
- du inser att du är maktlös! Det är första steget av de tolv och det är lika viktigt för oss som för alkoholisten.

Heja! :-)
/H.

Hallå?

Jag är precis hemkommen från solen där vi hyrde ett hus med ett fullt barskåp, typ 8 flaskor sprit och 2 fl vin. Jag drack några kvällar där nere, vin till maten och så. Allt var ok egentligen men sedan när mannen var ute el gått och lagt sig var jag där och drack. Smakade apa, men det spelade ju liksom ingen roll då. Hade den inte funnits hade jag i alla fall gått och lagt mig istället. Men de dagar jag inte drack någonting blev jag inte alls sugen. Så jag har inget tips bara min egen erfarenhet.

Tack för att du skriver och delar med dig! Jag har ju inte lyckats sluta helt, men har dragit ner ordentligt vilket känns så himla bra. Det där sista du skrev stämmer verkligen, för mig har den här sommaren blivit en kamp, och det är som att varje dag är ett litet prov. Har ju i alla år haft semester med A och mycket är ju liksom uppbyggt på det. Men jag försöker skaffa nya vanor och som du skriver vara snäll mot mig själv och lägga undan en massa måsten. Vill jag kolla på film istället för att klippa gräs tänker jag göra det! Och håller med dig om att vara den som alltid fixar snacks, drink och middag och ser till att alla mår bra. Nix, nu när vi åker ut till landet tänker jag köpa med mig färdiga maträtter som jag kan slänga in i ugnen och sedan gå och sätta mig med en bok under tiden. I vanliga fall brukar jag "tjinga" för köket och stå där i timmar och laga mat och dricka vin, började med ett el två glas men på sista tiden en hel flaska före maten och det är ju för mycket. Så det får bli nya tag och andra vanor. Lycka till och ha det bra!

- det gör ont i hela mig att dela din vånda.
Du är inte maktlös!

Jag citerar ur Carina Bångs blogg:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Jag önskar dig all kraft för att du ska kunna stiga ut ur det som håller er alla fångna.

Häromdagen hörde jag ett radioprogram som fängslade och inspirerade mig, två sånger vill jag ge dig - du väljer förstås själv om de är rätt för dig.
http://www.youtube.com/watch?v=gBzb8G0AZG8
http://www.youtube.com/watch?v=EsKHlSmv2q8

Sök själv den musik som ger dig styrka! Min allra varmaste styrkekramar till dig! / mt

Nu har min sambo jobbat varje dag i 3 veckor och det har varit lungt med drickat. Tog sig dock ledigt V.28 och som jag skrev i tidigare inlägg så misstänker jag att han drack när jag jobbade natt i början av denna vecka. Torsdagen kom och jag bjöd min släkt på kalas eftersom jag fyllde år. Min sambo drack som vanligt tre groggar mer än alla andra. Var tvungen att slå upp en till grogg efter att gästerna gått hem vid tio. På fredagen var det meningen att vi båda skulle gå på dans men min sambo följde inte med pga "att vi har det så dåligt och att jag skulle slippa att skämmas för honom eftersom han blir en så otrevlig fyllhund" (hans egna ord, sarkastiskt sagda). Jag undrade om det kom till att bli bättre bara för att vi stannade hemma...? Jag hade bestämt mig för att gå på dansen iaf. Min sambo blev inte glad över att jag gick ut, det är första gången sedan mitt snedsteg för 1½ år sedan och jag förstår att det kändes för honom, jag erbjöd honom dock att följa och ville att han skulle göra det. Men han ville inte och jag gick själv. Hade faktiskt roligt hela kvällen. När jag kommer hem sover min sambo, märker att han druckit en del (snarkar högt, och har somnat med tröjan på). Alltså har han hellre suttit hemma själv och druckit sig full. Dagen efter kommer det fram att hans hjärnspöken fått för sig att jag stämt träff med killen jag träffade för drygt ett år sedan och alla hårda ord kring otroheten kommer upp igen. Jag tror dessutom att han hade börjat om på morgonen om inte så var han iaf rejält bakfull. Han talade om för mig hur dum i huvudet jag är, falsk, skitpratare, anklagande och lögnerska och att jag ska sluta lägga mig i andras liv såsom hans, min svärmors och min svågers. Jag försökte förklara att man in en vanlig familj talar om varandras vardag och vet vad den andre gör och bryr sig. Att jag överhuvudtaget bryr mig om hans mamma och bror beror på att jag vet att de påverkar min familj negativt genom att göra så att min sambo mår dåligt. Men nu ska jag inte lägga mig i mera!! Lördagen slutade med att min sambo drack sig full igen och somnade på soffan (som vanligt). Söndagen klev han inte upp förrän 11.15. Känns sedan som han tvingades att följa med mig och barnen på tivoli mm. Det känns aldrig som att han vill vara med oss av hela sitt hjärta. Det känns som att allt vi vill och att leva normalt är så himla jobbigt för honom. Då dricker han hellre för att döva.. Grejjen är ju den att han hela tiden sviker barnen och mig. Han intar den självömkande attityden och tycker synd om sig själv istället för att rycka upp sig. Jag vet inte om han någonsin kommer att ta tag i sina alkoholproblem.
Jag måste lämna det sjunkande skeppet, och det snart. Nu har vi en kommande semestervecka tillsammans. Får se hur den blir, får stå ut för barnens skull.
Pratade mycket med min mamma och min brors fru under gårdagen och jag vet att de alltid kommer att finnas vid min sida men de tycker ju nu att jag måste göra något åt min situation som pågått i så många år, alldeles för många. Jag är så orolig för hur det ska bli med barnen. Jag har ju allt för många gånger fått erfarit att min sambo inte kunnat hållit sig spiknykter då jag varit borta. Hur ska jag kunna lita på det om jag ej längre har kontroll över barnen på heltid. Hur ska jag veta att det är onyktert eller att det är nyktert, inbillar jag mig eller är det sant. Vill ju inte beröva mina barn att träffa deras pappa, men vad gör man...???
Fy, vad livet är svårt. Jag vet vad jag borde göra och känner också en press på mig från andra att jag nu måste göra något. Jag bara ältar och ältar.

Jag tog faktiskt kontakt med en anhörigstödjare igen som jag pratade med runt jul då jag flyttade i knappt en vecka..... När jag äntligen tog mig på tag och mailade henne så fick jag reda på att hon nu var sjukskriven och kommer att vara det ett bra tag framöver.....suck!
Får väl börja leta någon annan....

Var tvungen att skriva av mig lite igen. Ältar hela tiden om det verkligen är mitt fel att han dricker; bara jag vill ha mera sex med honom så blir det bättre, bara jag inte påpekar att han jobbar mycket, bara jag inte påpekar att barnen behöver honom, bara jag inte uttrycker mina behov av att kommunicera och känna mig sedd, bara jag inte är så sur/ledsen på honom, bara jag ger honom mer beröm och uppskattning för det han gör, bara jag ger honom mera uppmärksamhet och är mer förstående för allt han måste göra...så kanske han inte skulle dricka så mycket.... När jag skriver så ser jag själv hur dumt det låter.. Men han har åter uttryckt att det är mitt fel att han dricker och det sätter sig i min hjärna.
Han kan inte vara nykter i många veckor... Det är så sorgligt!! Mina barns pappa!! Jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från detta men jag står maktlös.

Nu är jag här igen!
Jag har haft en rejäl svacka, mår fortfarande inte så
bra. Men har bestämt mig för att vara nykter idag!

Jag tog två groggar för ett par veckor sedan. Hällde
ut resten. Det varken smakade eller gjorde gott!
Men skam den som ger sig...köpte en ny flaska i helgen....som jag öppnade igår och hällde ut,
utan att dricka en droppe av den. Är ju tur att jag
fortfarande hjälper staten.....

Ska försöka ta mig i kragen och ta dessa veckor
som barnen är borta och göra som ni mina fina
vänner säger...att vårda mig själv!

Vill så gärna lyckas att vända mitt liv, men det är en
kamp.

Jag trodde att jag vid 40-års ålder skulle ha alla
bitar på plats. Men jag har nog aldrig varit så
vilsen som jag är just nu!

Samtidigt som jag kämpar med mitt
alkoholberoende så kämpar jag även
med ett läkemedelsberoende (av läkare
föreskriven medicin) och en sjukdom
som slagit ut hela kroppen.

Vill ta kontroll över mitt liv, och vara den jag är
utan något som påverkar min kropp!
Kanske kommer det en dag då jag får känna
mig lycklig!

Ska försöka att hänga kvar här nu...behöver er!

Kramar TP

Över en vecka sen jag skrev. De första dagarna saknade jag forumet och skrivandet mycket, nu har jag vant mig. Kollar igenom sgs dagligen, har loggat in och meddelat vart jag försvann ifall nån undrar. En lugn och bra vecka har jag haft. Mycket regn, städning, filmer.

Mm har varit berusad av lycka:) över första-juli-insikten att ”allt finns kvar - allt utom spriten”. Jag tog direkt upp att jag fick obehagskänslor av att se honom med en ölburk – det är min motorväg i hjärnan: ölburk = dåligt, hotfullt, farligt. Min hjärna har inte kopplingen ölburk 0,0 eller 0,5. Han har också berättat om detta på AA och fått respons. Det har gått två veckor nu sen hans insikt och jag både hör och ser att han har ro – trots att han annars har en ledsjukdom som är aktiv och som besvärar.

Vi har också konstaterat att vändningen går bortom förnuftet, det är bara att ödmjukt tacka och ta emot.

I år har vi alltså semester som känns ”som vanligt” minus oro, bråk/undvikande av bråk och obehag. Det betyder att vi flera dagar druckit något annat än vatten/mineralvatten till maten - precis som före dec 2010, måltiderna föregås av diskussioner vad som kan passa till maten. Det känns som vi har fått tillbaka en av guldkanterna i livet och just nu känns det helt naturligt.

Förra sommaren, när livet var nyktert (med vita knogar) präglades av hans stora trötthet, icke-deltagande (undvikande) i sommaraktiviteter och undvikande av mat som var kopplad till vin. Och en viss försiktighet , ibland tystnad runt detta. Kan så här i backspegeln beskrivas, kännas, som om vi levde i en parentes.

Vi har diskuterat att vi är i otakt – vårvintern 2011, när jag upptäckte Blåbär 100%, skulle jag ha varit salig av lycka över hans intresse för alkoholfria drycker. Då sökte jag aktivt alternativ. Nu har jag haft ganska mixed feelings men också insett och kunnat förhålla mig till att det här är hans sak. Jag dricker ju kaffe hela tiden så skillnaden är just nu en värderingsfråga. Hittade en sida på forumet där det diskuterats och där det framkom olika synpunkter – kändes bra. Bäst känns det jag ser, hör och känner – det jag upplever här och nu.

Igår hörde jag ett radioprogram där Sven-Bertil Taube berättade att han blivit nykter med Minnesotamodellen och går på AA. Det blir allt fler som ”kommer ut” och berättar – härligt.

Lev väl alla vänner! / mt

Så skönt att komma hem igen. Blev bjuden på vin hos några vänner och kunde inte säga nej och kunde inte heller hålla mig till några glas vin utan drack jättemycket. Vi umgås bara med dem när det dricks och jag tycker inte egentligen att det är kul, utan är nog mest där för att jag inte kan säga ifrån och för att jag vet att vinet flödar. Jag blir så imponerad av er som bara slutat helt tvärt och undrar hur ni klarar det och vad ni säger till alla? Just i det här fallet är det jättesvårt att säga ifrån och jag vill liksom inte säga att jag har ett uppehåll. Jag inser att det är svårt att ändra på ett invant beteende. Men trots gårdagens miss så ser jag framåt. Är hemma sjäv med barnen några veckor nu och förut hade jag fixat goda middagar och druckit vin hela eftermiddagen/kvällen, men så blir det inte den här sommaren. Det känns skönt att redan nu bestämma att så ska det vara!