Senaste kommentarerna i forumet

Det är bra att du tänker på vad du stoppar i dig. Man vänjer sig vid det också. Likt allergiker så läser jag på det jag förväntas dricka.
Men visst är det skrämmande att läkarkåren har såpass dålig kunskap kring beroendefrågor.

Och visst går tiden fort trots allt? Om några dagar har jag 20 månaders nykterhet.

Nähähäe, små grodorna slapp jag inte undan :-) Eller slapp och slapp, jag gav mig frivilligt in i dansen med liv och lust! Förra året var jag dock alleles för cool, satt i ett hörn av trädgården och drack öl och tittade på. Jättekul, verkligen. Men musikquizen hoppade jag över i år, var säkert kul, men orkar man inte så orkar man inte. Så tänker jag nu.

Var hos läkaren idag med min hosta som inte vill ge med sig. Pratade om rökningen och jag sa att jag kommer sluta men att jag bestämt mig för att leva mitt liv utan alkohol, därför väntar jag. Blev ganska fövåndad då hon en minut senare skrev ut morfinbaserad hostmedicin? Läkaren var ung och ganska ny gissar jag, men ändå. Nu vet ju JAG att jag inte kommer börja missbruka medicinen, det där är inte min grej. Men är det inte konstigt?

På söndag firar jag två vita månader, fattar inte att det gått så snabbt! Men tiden går ju fort när man har roligt säger dom...

Japp Dompa!
Nu tar vi tag i detta! Våra nya nyktra vakna friska klara frächa klarsynta pigga liv! Det finns ingen återvändo.
Känns enormt skönt och taggande, att jag ska få vara med om detta.

Vad gällande min far så har han lyckats överleva detta drickande utan tragedier,det har nog varit på gränsen till att rasa i hop i bland. Pinsamt många gånger.
Och detta har jag fått ärva! Jag skänker nu detta till allmänna arvsfonden med varm hand :-)

Hoppas tvätt högen minskar Dompa

Hörs//

så trevligt! Och grattis till fyra månaders nykterhet! / mt

jag tror du skulle ha hjälp av att möta människor irl. Finns det Al-anon i din någorlunda närhet? Eller vänd dig till vårdcentralen för att få en samtalskontakt. Jag tror du vet själv var möjligheterna finns. Kram igen / mt

Hej igen Framtidsdrömmar!

Jag vet inte om jag är så förstående... kanske - men jag tror inte att mannen jag lever med skulle tycka det:)

Under en rad år levde jag i liknande resonerande som du och många andra här på sidan är fångade i. Just "fångad" tänker jag idag - där det handlade mycket om vad "jag" kan göra, hur "jag" ska vara, vad jag" ska säga osv. Helt säkert är det så att alkoholisten söker möjligheter att dricka. Att smygande och lögner blir en del av vardagen.

Jag kom i alla fall till en gräns när jag inte accepterade att vara en del i mönstret längre och steg ut. Efter löfte om förändring kom jag tillbaka. Idag har jag försonat mig med att jag är gift med en alkoholist och jag vill fortsätta leva med honom under förutsättning att han är nykter. För mig är det en befrielse att tänka att alkoholism är en sjukdom. En sjukdom som inte jag kan befria missbrukaren ifrån. Jag blir stärkt av att läsa att en alkoholläkare skriver: "Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit. Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte."

Det hjälper mig att förstå... men det betyder inte att jag accepterar att den jag lever med missbrukar. Mitt liv måste jag själv ta ansvar för. Den som är missbrukare måste själv ta ansvar för sitt liv. Du kan inte, genom att ändra på dig, få honom att sluta missbruka. Jag citerar igen "En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar. En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka."

Du slutar ditt inlägg idag med att fråga: Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara?? Jag repeterar det jag skrev imorse: Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Jag vet hur svårt det är att ta språnget. Men de som gjort det är oftast tillfreds efteråt oberoende hur livet formade sig. Dock tror jag att beslutet måste komma inifrån en själv. Ingen annan kan ta ansvar för ett så stort steg - förutsatt att inte barn far illa, då är det allas ansvar att ingripa.

Fler styrkekramar! / mt

Fastän jag hör hemma på andra sidan forumet är jag även här och läser ibland för att förstå… Har ju inga barn själv men måste säga att det som ju gör mest illa är att se då barn far illa p.g.a. av alkohol. Framförallt då barn skriver själva här och måste ta ett ansvar som inga barn borde behöva ta, samt oroa sig för vuxnas problem är hjärtskärande. (Och syftar absolut inte på dig och dina barn nu, utan på det jag sett på denna sidan av forumet..!)

Jag lider med dig i dina problem och din situation. Jag har även haft tråkiga livsupplevelser och depression innan mina alkoholproblem egentligen började. Därför vill jag ännu en gång säga att enligt mig är det bästa du kan göra för dig själv är att ta kontakt med någon professionell att prata med.

Egentligen vem som helst oavsett om de jobbar med alkoholproblematik eller annars bar någon typ av psykolog som du kan diskutera hur du just du mår och har det. Jag vet att det att det kan kännas som ett steg man inte vill ta och att det är jobbigt att ta itu med, men hoppas ändå att du ger den chansen åt dig själv. Åk fast några gånger utan att berätta det åt någon och känn det som att det är din hemlighet och någonting du behöver och vill göra för dig själv just nu.

Sedan tar du nästa steg senare beroende på hur du känner då…

Skriver detta för att jag verkligen tror att det finns hopp för dig! :)

Jag läser också trådarna på andra sidan för att försöka förstå varför han beter sig som han gör mot mig och barnen. Ena sidan av mig vill förstå att detta är en sjukdom medan andra sidan bara är arg och hatisk mot vad alkoholen gör med vårat liv. Jag har också läst en del litteratur för att finna svar. Vissa dagar förstår jag och andra blir jag bara rasande. Dagen då jag så olyckligt lät min vrede gå ut över en oskyldig här på forumet var ingen bra dag. Självklart var det inte henne jag var arg på utan min egen situation. Reaktionerna jag fick var bra för mig samtidigt blev jag skamsem och sorgsen. Skamsen för att jag så impulsivt släpper mina tankar ut i luften och skäller på någon som jag inte ens vet vem är, när jag i själva verket skulle ha skällt på min sambo. Positivt med det är att jag ändå fick känna lite gensvar och mothugg på mina funderingar, någon som reagerade på det jag sade, någon som hörde mig och var villig att diskutera detta med mig. Sorgsen blev jag för att jag önskar så att min sambo tog detta på allvar och också kunde reagera på mina tidigare "påhopp" och reaktioner och erkänna sitt problem och vara villig att göra något åt det. Men jag får inget gehör för min oro, inget gehör för mina anklagelser och inget gehör för mina tankar. Det enda jag får höra är att jag trycker ner honom när jag ifrågasätter varför han inte berättar för sina barn hur länge han har tänkt vara borta och att jag går med ständig magonda och oro när han är i sin hemby.
Jag önskar så att han skulle bryta ihop och vilja förändra detta och inte bara fly från sina åtaganden såsom sina barn och ett vanligt familjeliv. Det är nog sant det du skriver, Lelas, han gör allt för att ha projekt och kunna dra sig undan och dricka ifred.
Mulletant, du har så mycket tålamod och förståelse och har kommit en sån bra bit påväg i din kamp.. Jag vet inte om jag orkar kämpa mera och orkar försöka förstå. Har ändå dåligt samvete för jag vet att han vill få ordning på våran stuga så att vi ska kunna ha ett ställe att åka till...grejjen är den att jag vet inte om jag tycker att det är så mysigt. Tillvaron i den lilla byn är inte trygg och trevlig för mig och barnen, vi är brända. När han inte visar att han tänkt göra det bättre ang alkoholen så har jag svårt att tro på det mysiga. Han vill så mycket och gör mycket praktiskt för oss men när det handlar om att finnas här för sin familj och bara vara så skiter det sig. Han måste hela tiden ha massa bollar i luften sedan kan familjen komma på fråga när han har kommit i fas med projekten. Vill också tillägga att detta inte är första sommaren det är projekt utan så har det varit sedan vi träffades.
Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara??

Idag firar jag fyra nyktra månader och dukar upp jordgubbar och vispgrädde härinne. Varsågoda!

Så var befinner jag mig nu? Suget är helt borta. Ett tag ersattes det av godissug, men jag tror att det försvann under seglatsen i Grekland. (Det finns inget gott smågodis i Grekland). Mina närmaste vet att jag har slutat dricka, men jag har fortfarande en del att göra när det gäller vänner och bekanta, att berätta för dem, hoppa sv vinklubben m mer. Att vara nykter känns som vardag nu. Det är inte samma nynyktra "berusning" längre. Jag känner mig lugn och drabbas inte lika lätt av irritation och oro. Det känns som om jag i större utsträckning kan kontrollera mina tankar och känslor, välja att behålla mitt lugn istället för att ryckas med av stress och ängslan.

Kram på er!

Nynykter

Semestertider och lite snurrigt på jobbet, men det blir ju så under sommaren.I dag blir det marknad och fika så vi håller tummarna att regnet håller sig borta.
Klart att man saknar att ta sig ett glas vin när man kommer hem ibland, men nu var det ju inte ett glas och tillslut botade jag all stress med ett glas.
Tycker att jag kommit in i en bra fas i livet nu och det börjar kännas lite tryggt, men det gäller att man inte blir övermodig.
Skickar kramar till er alla som kämpar där ute//Kalla

Godmorgon min kära vän, ingen bebis har kommit ännu och vi väntar otåligt. Konstigt hur långa de där "övertidsdagarna" kan kännas, +3 idag. Livet i övrigt är skönt och lugnt. Stora dottern bor hemma igen, hon har jobb fram till slutet av september, ev fortsättning sen, men vet inte om hon ska stanna här i staden eller flytta söder ut till hösten. Nu frukost! Kramar V

tantögon sett... så gör du en fantastisk resa in emot dig själv och ditt sanna jag Stigsdotter.
Jag blir lite rörd... minns inte om din pappa är i jordelivet eller nån annanstans men han är säkert mycket glad över att du gör din resa - den som han kanske inte hade kraft och stöd att gå. Jag tror att min pappa också är glad över att jag och vi gör vår resa och kämpar för att bryta alkoholens förbannelse. Dom två, våra pappor med sina termosar... Kram på dig / mt

fram emot bröllopet... själva vigseln kunde ju vara i Filosofiska rummet, skulle vara en passande omgivning tycker jag. Är inte helt klar över vilka som ska höra ihop med vem... men en härlig fest kan vi väl ha? / mt

en trygghet med vanor... Jag vet några fler som är tidigt på gång och vi vet att vi tänker på varann och det är gott. "Du och jag Alfred", typ:)

Jag har nyss skrivit en lång harang i en medberoendetråd och vidareförmedlat boktipset Snälla mamma sluta dricka - det verkar vara en bra bok och ett klrgörande avsnitt av alkoholläkaren.

Din fråga: Är det ngn här som inte hade/har en föräldrer med alkoproblem? berör mig. En av våra söner som tidigt hittade till AA och sen dess är nykter berättade nyligen att han och kompisarna där konstaterat att deras pappor är/varit alkoholister. Dubbelt arv? Gener, traditioner, familjemönster. Och jag håller med om din följande mening: Men nu tar vi för fan tag i det och kliver av tåget...eller? Det är vårt ansvar som föräldrar, mor- och farföräldrar (som vi är mullegubben och jag).

Kram på dig morgonvännen! Ha en fin dag! / mt

Jag vill tillägga att jag har valt att lära mig om alkoholism för att jag är nyfiken till min natur och det touchar mitt yrke från flera håll. Framförallt har jag läst för att förstå... och inse hur jag kan hjälpa mannen och mig själv - min far var också alkoholist. Insikten är att jag kan inte få honom att sluta och det är bra att vara klar över det. Jag klistrar in info om boken, en biografi skriven av Britta Berggren Ericson, utgiven 2007.

Snälla mamma... sluta dricka är en självutlämnande och gripande bok om hur det är att vara kvinna och alkoholist och ändå fösöka klara av det vanliga livet med arbete och familj. "Snälla mamma... sluta dricka". Lappen hittar Britta i garderoben ovanpå en gömd halvtom trelitersbox med vin. Två enkla meningar skrivna av den 15-årige sonen. De träffar allra djupast i hennes inre och ändå kan hon inte sluta dricka. I boken beskriver författaren starkt och självutlämnande hur hennes liv med alkoholen som ständig följeslagare sett ut de senaste trettio åren. Under många år arbetade hon som journalist både på SVT:s Nyhetsredaktion och som TV-hallåa. "Du som alltid är så glad kan väl inte vara alkoholist" är en kommentar hon fått av sina arbetskamrater när sjukdomen avslöjades. Idag kallar hon sig själv tillfrisknande alkoholist och poängterar därmed att en alkoholist aldrig går säker för återfall. I boken medverkar också alkoholläkaren Lars Söderling som på ett lättförståeligt sätt förklarar sjukdomen alkoholism och varför det är så svårt att sluta dricka.

Inte en chans Frk Nynykter! Lillkillen hade gillat om J hängde med...inte jag. När det gäller huset så kan inte svågern se om det uppeldas...men väl Frank Sinatra...min illasjungande granne.

Tänk att även Parons farsa var tankad. Är det ngn här som inte hade/har en föräldrer med alkoproblem? Men nu tar vi för fan tag i det och kliver av tåget...eller?

Nu ska jag ta ett nytt nappatag med tvättberget. Vad man än säger om J...tvätta kunde hon! Ha, jag vet att jag lät som en mansgris där...så nu backar jag ut. Bökar vidare! Ha en bra NYKTER dag vänner! /R

Lelas skrev för länge sen till mig att sluta påminna min man om allt fel han gjort "det vet de så bra ändå". Jag läste det för min man och han kände sig så förstådd. Jag slutade faktiskt där och då att räkna upp gammalt - det finns (förstås) en rad händelser som handlar om att han gjort saker som har en bra sida MEN som kombinerat med att dricka blir = allt det goda förstörs.

Jag tänker sen ganska länge på alkoholism som ett beroende starkare än allt förnuft (se Bittens addictionföreläsning) och sen min man verkligen vände väg inser jag innebörden av "vita knogar" och vilken oerhörd kamp han gjorde under mer än ett år genom att hålla sig nykter för att jag skulle stanna kvar. Vad som verkligen fick honom att vända för sin egen skull kan jag knappt förklara men jag såg vägen till det avgörande återfallet och tror det var oundvikligt. Drickandet varade ca 3 timmar men i rätt situation med de rätta människorna.

I en av missbrukartrådarna hittade jag ett boktips igår, jag kollade boken (slutsåld) den verkar seriös. Innehåller ett avsnitt av alkoholläkaren Lars Söder... nånting, jag ska låna den på biblioteket. För mig har det varit jättebra att läsa på missbrukarsidorna, att se hur härliga människor som skriver där om sin kamp och det jävliga suget. Idag känner jag igen det när mannen säger "det är inte lätt". Jag skulle inte leva med honom om han drack men jag är fri från skuldbeläggande och förakt - idag tänker och känner jag att beroende är en sjukdom där suget är starkare än förnuftet och nåt avgörande måste till för att börja kampen emot det "på riktigt". Jag tror jag har satt länk till Bittens föreläsning till dig och jag citerar citatet ut boken som heter Snälla mamma sluta dricka.

"Den avslutas med ett kapitel av en alkoholläkare. Han ställer frågan "varför dricker alkoholisten alkohol?" - och svarar - "därför att han är alkoholist" (skriver hen hädanefter av rättviseskäl)

En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar.

En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka.

Det finns inget naturligt skäl att dricka alkohol. Det är inget livsmedel, det är ett dödsmedel. En falsk genväg till harmoni som i stället skapar disharmoni och behov av mer alkohol hos den som är beroende. Det är ett skenlösningsmedel. Det löser inga problem utan döljer dem tillfälligt och skapar hela tiden nya. Det är inte normalt att vara alkoholist. Det är sjukt. Alkoholism är en sjukdom.

----------------------

Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit.

Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte." Slut citat.

I den mån alkoholisten planerar och väljer att dricka behöver det inte vara för att h*n är ond eller vill någon illa. För mig är det en oerhörd befrielse att kunna tänka och känna så - att komma bort ifrån "hur kan du göra så mot mig? (som gör allt för att hjälpa dig)" Jag tror inte det är mot någon utan för att alkoholisten inte förmår annat just där och då. Tycker synd om sig själv och tröstar sig... MEN DU kan inte göra något åt det. Ledsamt.

Så här tänker jag idag.

Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Sommarkramar, styrkekramar, massor av hopp och möjlighetskramar! / mt

Ta inte ut oron i förväg min dufva! Visst kommer en del av oss att falla...och falla hårt. Men inte idag. För idag fixar vi det. Tänk Kalla, tänk ett steg i taget. Idag tycker jag du ska vila ut i hängmattan. Bara sådär...ser ut att bli en fin dag. Själv ska jag jobba och dra ihop lite till hemgiften...för vi är väl fortfarande på G? Bacio, bacio, bacio/R

Som vanligt är det bara du och jag som rasslar omkring här...skönt med vanor. Att veta att ngn vattnar sin blomma! Kramar om dig och hoppas du får en toppendag med din NYKTRA gubbe...sug på den! /R

...är väl kanske inte helt ovanligt att folk sätter sig bakom ratten trots ett glas eller två innanför västen?

Jag kan verkligen skriva under på detta om att åtminstone en alltid måste hålla sig redo att rycka in ifall olyckan skulle vara framme. Och är man ensam så är den personen du, det fick jag själv bittert erfara när jag tagit ett par glas till maten och lilltjejen trillade på gatan och slog upp två sår i pannan. Visserligen var jag med och kunde snabbt fånga upp henne men sår i huvudet blöder ju jättemycket och trots att jag höll handen emot rann blodet. Bankade på hos grannar som inte öppnade och vände då för att ta oss ett par hundra meter hem. Där stod också bilen, jag minns att jag tänkte på den, men vet inte om jag verkligen tänkt sätta mig bakom ratten eller om jag skulle hem och ringa ambulans. Som väl var kom en annan granne körande, öppnade dörren och ropade "hoppa in så åker vi till sjukhuset!" åt mig och mina småttingar. Vi blodade ned hennes baksäte som tack.

Jag fick verkligen en tankeställare efter denna incident. Dels måste jag kunna köra mitt barn om jag har tillgång till bil, dels var det skämmigt att komma till akuten med alkoholandedräkt!!

...och många läkande dagar hos Nonna. Mycket god mat och sol samt trevligt umgänge blir som balsam på själen tror jag. Skönt att komma bort från byhåla också! Bor svågerns familj så nära att de kan hålla lite koll på huset ert? Så att J upptäcks ifall hon får för sig att leka bärsärk där menar jag?

Jag längtar verkligen till havet. Hoppas det inte regnar imorgon så kanske jag åtminstone kan få gunga lite i min hängmatta!

Kramar

Farrsan märkte nog inget han var nog ganska tankad , detta är ju 36-37 år sen, ( klart grabben ska ha en sup )
Känner i gen mig själv i honom men skillnaden är att jag har tagit tag i det nu.,
Hörs/

Åh, gumman...

Vad jag känner igen det där. Alkoholisten är så bra på att spela sina kort, så vi medberoende tar på oss skulden. Alltid, oavsett.

Det enda som alkoholisten egentligen har för ögonen är "Låt mig dricka ifred!" och vi spelar med i spelet. Vi till och med förstärker det genom att visa att det fungerar...

Det är inte projekten som tar all hans tid, det är alkoholen och tankarna på alkohol som tar all hans tid.

Var rädd om dig och barnen! Kram!
/H.

Har firat midsommar med min släkt. Det har varit relativt lugnt vad gäller drickat och sambon. Absolut inte nyktert men uppe på morgonen och så. Dock märker jag att jag inte kan slappna av när han börjar dricka för jag är rädd att diskutioner ska uppstå och jag vet var de brukar sluta. Istället går jag och lägger mig med barnen . Det är så svårt att bara bry sig om sig själv och strunta i honom och själv försöka ha roligt. Men som sagt, ganska lugnt i midsommar och vi har varit sams.
Han har ju nu semester och en massa projekt som jag skrev tidigare. Han åkte till sig hemby igår för att gräva, såga/klyva ved osv. Han jobbar hårt och det han gör blir jättebra det är bara ett litet krux... Igår berättade han att han tänkte stanna kvar för att kunna jobba till långt in på kvällen (jag känner igen detta sen tidigare) dock tänkte jag att han skulle komma hem idag. Barnen är ju hemma och har sommarlov och jag jobbar också så lite omsorg har han väl ändå kunnat haft om de, iallafall någon timme. Jag förstår att han vill jobba undan, det är inte det.. På eftermiddagen i dag ringer jag och undrar när han kommer hem eftersom jag är tvungen att jobba över. "Har nog glömt att säga att jag tänkte stanna" får jag till svar. Suck! Barnen frågar mig när pappa ska komma hem och jag bara svarar att "jag vet inte". När han ringer i kväll så hör jag att han druckit och jag tänder på alla cylindrar, som vanligt. Han säger att han ska klyva/såga vidare i kväll. Jag frågar om han tycker att det är så lämpligt när han är på fyllan och frågar även om han berättat för barnen när han tänkt komma hem. Då skriker han i telefon; "att du orkar, jag är så jävla trött på dig. Du kan aldrig vara tacksam och se vad jag gör!!" Sedan lägger han på. Som vanligt.
Det är ju inte det att jag inte vill berömma honom för det fina arbete han gör och sliter för att göra klart vår stuga, men.......jag hatar när han dricker där borta själv!!
Jag känner på mig att det var bestämt redan innan han åkte att han skulle jobba och dricka där borta. Ingen sambo som tjatar och gnäller och inga barn som kräver pappas uppmärksamhet. Nej jobbar själv i sin ensamhet så att han får göra som han vill.
Så nu sitter jag här återigen med dåligt samvete och ångest att jag överhuvudtaget påpekade att han druckit och att jag inte bara berömde honom för det han gjort i jobbväg.
Frågade honom tidigare i dag varför han inte kunde iallafall lägga någon timme på barnen när han nu har 2 veckors semester och jag jobbar. Men det verkar som att projekten kommer att ta all hans tid.
I morgon är jag ledig och då ska jag försöka lägga alla måsten såsom tvätt, rensning av rabatter, målning osv åt sidan och åka och bada med barnen.

Kram där ute!
Ps. Är faktiskt förbannad också, jag tycker att han beter sig oansvarigt!Ds.

Jag läste också den där DN-artikeln och reagerade som du Vana. Fick intrycket att journalisten var helt okritisk...Eller var det meningen att man som läsare skulle dra sina egna slutsatser. Lite väl magstarkt (hehe) blev det när P fick bre ut sig om hur många kvinnor som dyrkar hans mage.. Jag kände mig tvungen att påpeka för min särbo att de flesta kvinnor , inklusive jag själv föredrar ett mer hälsosamt midjemått.

Hälsningar Nynykter