Senaste kommentarerna i forumet

fint att du har det bra! Jag är också lugn och och tillfreds med livet just nu. Det har varit en bra eftermiddag, kram / mt

Ja den där ångesten är inte att leka med, när man inte har lyssnat på kroppen så börjar själen säga ifrån...

Har du funderat på om det finns något i din ångest som stämmer?
Kan du finna fakta till att din ångest stämmer?

Ångest som framkallas av saker som verkligen har hänt, ja de är ju på sätt och vis korrekta, eller hur?
Men om man upptäcker att det är hjärnan som spökar med en, då kan man faktiskt bli lite orolig...

Det är inte normalt att ha ångest för inbillade saker, då har det i sig blivit en "sjukdom"...
Och jo jag vet den dämpas bort med alkoholen, det är helt riktigt...
Men samtidigt så kastar man bensin på brasan och gör den än mer ihärdig, och förlänger dess förlopp OM man fortsätter att dricka...

Är du inte orolig att den ska permanentas, och bli stanna kvar för evigt???

Du håller nu på och "matar" din sjukdom från tillfälle till tillfälle, du borde göra någonting åt den redan nu, om jag får råda...
Det finns källor till din oro, som kanske inte alls beror på alkoholen, men som lockas fram av den...

Är du inte lite nyfiken att få reda vad det beror på?
Jag skulle inte tveka en sekund, utan direkt kontakta din husläkare (om du har förtroende för den, alternativt sök dig en annan..),
och berätta som det är, jag har fått sådana ångestsymtom att jag knappt orkar leva längre, om det är så du känner för det...
Det är alltid bra att vräka på lite så att du hellre får en advekat behandling, än att den får fortsätta att bryta ner dig, för det kommer den att göra..

Lägg din själ i de proffesionellas händer, låt dem ge dig piller om de anser att det är det du behöver, det trubbar inte av dig helt...
Sedan får du kanske lite ro att börja reda upp din ångest, för piller hjälper inte enbart allena, den skapar bara lite lindring...
Låt dig få prata ut med en psykolog eller KBT'are, det finns absolut inget bättre, du har lärt dig att tänka "fel" och de kan hjälpa dig med det..

Tankarna snubblar runt i skallen på en, och det är viktigt att krångla ut det...
Och det är inte skämmigt!, absolut inte, proffsen kallar det för själens förkylning, och det kan drabba alla oavsett ålder och social ställning...

Efteråt kan man inte för sitt liv förstå varför man inte sökte sig till det tidigare, man bara krånglade till alltihopa....

Jag är inte "frisk", men har fått verktyg att använda för att fortsätta hålla mig på den sunda delen av livets gränsland...
Jag vet att problemen finns där, de jag kan påverka har jag så gjort det med,
de jag inte kan påverka nonchalerar jag och låter inte ta sådan stor plats i mitt tänkande...

Det jag vet är bara att alkoholen försätter min hjärna i en "psykos" jag inte längre kan hantera,
och genom att avhålla mig från den så har jag filtrerat bort ca 90% av alla mina problem,
och de andra 10% kan jag hantera, något sånär..

En annan sak jag har lärt mig är också att inte koncentrera sig på problemen, de fixar jag snabbt bort och tänker inte mer på dem..
Sedan matar jag min hjärna med sådana saker som gör att jag mår bra, försöker uppleva mitt tillstånd här och nu..
Mår jag bra av en sak, så försöker jag stanna kvar i det, eller återuppleva det, gör jag det inte så lämnar jag det och går mot ett nytt "tillstånd"...

Har du funderat på en sak?, om du fick återuppleva ditt liv, vad skulle vara viktigt då för dig?
Jag vet att jag inte kan göra det som är gjort o-gjort, men jag har möjligheten att förändra det som ännu inte är gjort...
Det är mycket större än att stanna kvar i någonting som inte går att göra någonting åt...

Jag har bestämt mig, när jag dör så ska jag vara nöjd helt enkelt, jag har gjort allt jag kan och kunnat uppleva med de bästa medel jag hade...
Istället för att önska att döden är det enda som ska förlösa livets plågor...

Det kan nästan låta som om jag har blivit religös, men den enda gud jag tror på, är mig själv...
Att fölägga ens förhoppningar i andras händer tror jag inte på, när jag kan påverka det så mycket själv...

Så idag ska jag leva....lite till..

/Berra

Hej!
Jag är ny här och vill gärna förklara hur min ångest är och att alkohol förstör.
Just nu ligger jag i sängen med dödsångest eftersom jag drack i 2 dagar, jag mår aldrig dåligt eller får huvudvärk och så men så fort jag vaknar upp så börjar jag tänka på hur svår dödsångest kommer drabba mig idag.¨
Känslan att tro att man kommer dö är verkligen läskig....det börjar med att man känner svårt att andas som sedan går över till stickningar och domningar i ansikte, fingrar,öron och mage.....konstiga tankar och en ständig oro.
Jag började smutta på en starköl för att jag inbillar mig att ångest går över ochjag känner mig lugnare,,,,,efter 3 st så börjar det kännas jobbigt i halsen o magen så jag går ner till toaletten och tvingar mig att spy... skakar, spänner kroppen och känner mig yr.

Så här känner jag mig alltid när jag har druckit och speciellt om det blkr en 2 dagars och när ångesten kommer så kan jag inte jämföra hur jobbiga dom tidigare attackerna har varit ....för att varje ångest i sig i lika hemsk att uppleva.magen blir spänd och man börjar oroa sig för alla symtomer
När jag är nykter så får jag ibland ångest oxå och då känns det skönt att ta ett par glas vin så man blir lugn...men efter ett par glas när man känner sig lugn och normal vill man gärna stanna i den harmonin man känner och tar yttligare några glas och några till....sen är man ju full....

Nu vill jag poängtera att jag dricker inte varje dag och det har oftast varit när man går ut på krogen och inte suttit hemma o supa sig full.
Men jag kan inte stoppa när jag börjar och jag tål rätt mycket och det gör ju att de är ju farligt .
För ca 4 månader sedan festade jag i 3 dagar drack i stort sett bara jäger och färnet.... då sa tjejen till mig att gå kolla mig i spegeln. mitt ansikte var knall rött och slutade vid brösten och mitt hjärta bankade väldigt mycket....jag blev livrädd och slutade direkt ...så nu efter 4 månader har jag den förbannade dödsångesten igen som vägrar ge upp.....

Jag fick min första dödsångest attack när jag var 21 och då var det rent jobbigt att leva.....men jag har fått lära mig att leva med den....och jag är rädd för att gå till läkaren så dom börjar ge mig piller....för det är jag inte sugen på att börja med.....

Jobbigt

bara !! Köp eller skriv ut Sinnesrobönen och lär er den utantill, fundera sedan vad den betyder för er ! Mycket hjälp finns det i dessa små rader !
http://www.aa.se/ovrigt/sinnesrobonen/sinnesrobonen-fickformat-med-aa-s…

Den finns i ett otal upplagor på nätet !!

Vad du är snäll som undrar hur jag har det. Jo, jag famlar vidare på min resa, och har nu landat i att utforska om buddism kan vara något för mig. Ska nästa vecka åka till min första meditation, och det ska bli riktigt spännande. Känner att jag behöver något i mitt liv som är mer än det dagliga. Har alltid varit en sökare, men de traditionella religionerna har jag inte kunnat landa i. Jag tror att jag behöver något större i mitt liv om jag ska komma undan alkoholen varaktigt.
Hur har du det själv?
Kramar,
/Fenix

Hej!
har tänkt på dig de senaste dagarna, och undrat hur du har det...
och nu såg jag att du var inloggad...
hoppas att allt är bra!!
kramar!
/k

Jodå, jag är här lite då och då, läser allt, skriver mindre...
Men allt är bara fint!

Var hos min finaste fotovän fredag till lördag, och hade fotolektion lördag.
Helt underbart!!! Kom fram till henne fredag kväll runt åtta, vi åte lite pasta
och delade en flaska vin, och vad skönt det är att kunna göra det ibland,
utan att hålla koll på hur mycket det dricks, hur snabbt han fyller på glaset,
(gärna båda våra glas när jag gjorde mig ett ärende till köket, då kunde han
ju dricka upp sitt, fylla på, dricka upp och fylla på utan att jag märkte det...).

Igår pratade vi foton, utställningen, livet, foto och mer foto... Så himla gott!
Önskar jag kunde bjuda in er alla till vår utställning, men då skulle ju min
och kanske andras anonymitet ryka...

Fick frågan om min portfolio skulle bli tråkig om jag bara hade med de lugna
foton jag valt ut, kanske behövde jag nåt mer, nåt som kontrasterade, som
förvånade, som fick betraktaren att hajja till? Men sen sa han, min fotolärare,
min guru, min idol, att det är ju faktiskt betraktarens problem, klart att du ska
välja de foton du vill ha...

nu i efterhand inser jag att jag fotar lugnet för att slippa oron, ångesten, all
frenetisk tankeverksamhet... så vill jag ha det. lugnet är vad jag längtar efter.
och min portfolio får spegla det!!!

snart kommer min älskade finaste vän hit med sin son, de har inte hälsat
på sedan jag flyttat in, det har varit sjukdomar och annat i vägen, men nu
äntligen kommer de! så nu ska jag sätta fart på bakeriet, två sorters muffins
och kolakakor blir det!!

Stora kramar och önskan om vårsol till er alla!!!
/k

några lugna bilder..
http://www.facebook.com/album.php?aid=40720&id=100001002945795&l=e3baa9…

Så lite så, Mullegubben. Kan jag stötta så gör jag gärna det.

Du undrar hur man gör för att känna tvåsamhet igen. Jag tror att lösningen är att ge det tid. Man vill att det skall hända med en gång, men det gör det inte... Utan det måste få ta tid. Och under tiden handlar det om att ge varandra utrymme att känna och reagera. Låt Mulletanten vara ledsen, det är hennes väg framåt även om det kan kännas som att den leder bakåt. Och tillåt dig själv att vara ledsen - vet du, det är faktiskt inte farligt!

Men tillåt er också, båda två, att vara glada! Ta vara på de små stunderna när ni ler mot varandra eller skrattar ihop - de kommer att bli längre och fler!

Någon sa till mig att de par som tar sig ur sånt här tillsammans och stärkta, de är de som ser på sina roller som ett Jag, ett Du och ett Vi - i den ordningen...

Kram!
/H.

PS. Det kanske är dags att söka dig till någon samtalsgrupp, Mulleman? Där kan du få bolla sånt här fram och tillbaka med människor som förstår dig...

inne på Forumet med Mm och mig:) Hoppas du har det bra och njuter i ditt eget liv! Kram / mt

jag finns där. Jag gillar att vi finns här, också. / Mt

...dig Mt för dina omsorger och omtankar. Så bra att du hittade mig i källare vill jag också säga. Jag har varit inne här och läst andras trådar, (tack till er som skriver) men inte själv skrivit eller svarat någonting, det har varit dumt förstår jag idag. Förlåt för det Mt, gör det nu och skall bättra mig på den punkten framöver. Det jag har prioriterat är istället mitt byggande för att Mt och Mm så snart som möjligt skall kunna flytta in i det nya utrymmena, som du Mt så länge har väntat på. Idag är jag däremot bara så lessen, det kändes väldigt bra i fredags, men sen har det bara gått åt fanders med det. Jag är fortfarande nykter och har varit det nu i två veckor, jag tänker fortsätta med det framöver. Jag har missbrukat det förtroende och den tillit jag tidigare har haft, genom många gångers svek och smygsupande. Resultatet är att jag nu är helt utan det och ensamheten är närmast ogripbar, vet att jag måste klara mig själv nu och kan bara önska, be och förhoppningsfullt vänta. Önskar känna tvåsamhet och livsglädje, har bett om det. Istället känner jag mig bara lessen och ENSAM. Vad gör man då, någon som vet? Jag har läst om andras ensamheter här och på sitt sätt blir det till gemenskap.
Det som händer nu är att jag gång på gång (tycker jag) får uppräknat händelser och situationer fem år tillbaka i tiden som gjort illa, där jag svikit henne. Det är alldeles riktigt och jag är mycket väl medveten om det men jag KAN inte göra det ogjort idag, hur gärna jag än skulle vilja det. För mig är det redan ett stort arbete att hålla mig nykter, trots alla kommande situationer där jag i mina inre bilder redan tycker synd om mig för att jag skall vara ensam, inte tillhöra, inte kunna vara med. Men de ständiga påminnelserna om vad som varit gör inte att dagens arbete underlättas, även om det egentligen borde göra det kan jag tycka. Jag är väl helt enkelt inte där ännu, får jobba på med det bara. Byta ut skammen och skulden mot liv istället.
Jag hoppas kunna skriva någonting mera glatt och tryggt i kväll. Adde, Mt har stort kontrollbehov som hon själv säger, men det värsta av det är ju att det har varit befogat också och hon har INTE gjort det för att vilja mig illa, det är viktigt att säga. Även om solen nu skiner så vackert in där jag sitter så ser jag en lessen Mt och det gör bara ont ont. Jag vill också passa på att tacka lelas igen för det du skrivit här och till mig. /Mm.

pianoman! Och grattis till er båda! Ha det bra på kursen hälsar mt

140 dagar är det ju! 20 veckor ca

både suran o ade, jag är sårbar och berörd idag, men levande! / mt

Det är inte lätt med de där känslorna. Jag har levt med dem och det där att man vet men ändå inte, är fruktansvärt. Det är den medberoendes vardag. Jag visste vad min dotters pappa gjorde på toaletten på morgon. (tog en fix heroin) men blundade för verkligen då den gjorde så fruktansvärt ont.

Jag är säker på att du får rätsida på dina känslor och det är ju som så att vi inte kan ändra på någon annan än oss själva. En gammal klyscha, ja visst, men så sann. Hon har väl inte nått sin botten ännu. Kanske inte gör det förrän hon förlorat allt. Jag insåg inte ens att jag förlorade allt. Jag trodde det var av min egen vilja jag valde att byta mitt liv mot ett annat. Så fel jag hade....

Sköt om dig min vän!

hälsar mulletanten

lite fundersam är jag !!

Undrar om jag någonsin blir du och bror med min magkänsla ? Jag har nog trott att jag med ålderns och erfarenhetens rätt skulle få ett visst förtroende till den där lilla aning jag känner i magtrakten vad gäller förtroende och tillit till andra människor. Men inte då ! Jag blir osäker och velig, jag intalar mig att jag inte har något att sätta fingret på, inget bevis på att vännen dricker, MEN lika fan så VET jag !!!

Problemet är att vi inte träffas i det "riktiga" livet utan vi utbyter lite tjafs på våra privata fb trots att vi bor bara nån mil från varandra. Vi tillhör samma (eller har gjort) AAgrupp men hon vill aldrig följa med på möte fastän vi har nästan samma väg. Förr om åren har vi fikat eller lunchat vid tillfälle men efter att hon tog återfall för snart 2 år sedan och genomgick en ny behandling så har det inte blivit något alls. Hon tog upp sitt AA gående ett tag efter behandlingen men har nu slutat igen. Och all erfarenhet visar att när man slutar sköta om sin alkoholism så sitter man snart fast i skiten igen.

Jag kan som sagt inte sätta fingret på det men jag kan se små skillnader i sättet att utrycka sig och formulera sina åsikter och att hon gärna loggar ur fb-chatten frampå tidiga kvällen. Förbannade magkänsla ! Jag hoppas innerligt att jag denna gången har rejält fel ! Det är en mycket trevlig kvinna och jag vet att hennes man skulle bli fruktansvärt besviken om det går åt helvete igen. Jag vet att han denna gången inte skulle försöka hålla ihop relationen. Inte en gång till.

Ibland skulle jag bara vilja skita i andra och sköta mig själv men nu är det så att med min nykterhet följde det också med ett stort mått av empati för andra och det är ju en ordentlig förbättring mot hur jag var förr och den nyordningen känns faktiskt rätt bra ! Jag lär mig ju av andra även vad gäller sättet att vara och känna och det hoppas jag ju att jag får fortsätta med.

Hörde på nyheterna att ungarna på Öckerö krökar mindre nu ! Jag undrar om det kan bero på att "nån" där bestämde sig för att bli en nykter alkoholist för några år sedan ??!!

Nu ska jag ta en sväng på stan och kolla alla events som är nu när det är lönehelg. Kanske ta en sväng förbi parkbänken och kolla om några sitter där som inte klarade AA- svängen den här gången heller.

heja Gudrun och Åsa! Det finns faktiskt inge mysfyllon, i varje fall inte i min värld. / mt

Tack! <3

du är en riktigt kärleks- och glädjespridare! Tack för att du finns, Kram! / mt

det är hoppfullt att följa med vad ni skriver. Även dagar som idag när jag känner starkt tvivel. Inser att jag måste jobba med det för min egen skull. Det är bara sitt eget liv man har makt över. Ha det gott och njut av livet! / mt

Det är inte lätt men det är svårt. / mt

Blir så glad av dina rader surran!
/Fenix

Hej Fredde!!

Det var det bästa jag läst idag. Alltså det inlägget här ovan. Måste bara läsa den boken.

Hade ett samtal med min älskade dotter idag. Hon är sexton år och så klok så klok!! Gumsan...
Jag frågade om hon ville följa med på ett möte och det ville hon!! Nu blir jag så där blöt i ögonen igen. Blir det för att hon är så fin och för att jag älskar henne så mycket och för att hon finns kvar i mitt liv fortfarande!! Vad gör det om det ligger skor i hallen eller om det står disk i köket?? Eller att hon använder tusen strumpor i vecken? (tränar mycket). Inte ett smack!! Hon finns här och om några år flyger hon sin kos till ett eget liv. Jag måste passa på att ge henne så mycket jag kan av min kärlek. Min nykterhet.

Det är jag skyldig henne och mig själv. Jag tänker inte bli som min mamma. Fullkomligt egoistisk och totalt okänslig...

I morgon när jag vaknar kommer jag att må bra! Jag kommer att kunna kliva upp utan ångest och jag kommer att kunna hålla i min kaffemugg utan att skaka. Hallelulia!!

Kram

Hmmmm

:-)