Senaste kommentarerna i forumet

hit och häng kvar och skriv av dig ångesten så har du kommit en bra bit på väg !

Helt otroligt vad den här sjukdomen följer samma mönster! "Moderat drickande" tror nog jag försökt med det minst 4 gånger nu och det fungerar ju typ inte alls!

Men även en hel drös med gamla som sladdade förbi och stannade till.
Sista semesterveckan nu, begravning på fredag, bröllop på lördag. Tvära kast mellan lycka och sorg.

Jag håller mig på rätt köl.

Livet rullar på ett vansinnigt sätt imellanåt.

Säger som Dompa brukade avsluta sina meningar.
Drick med förstånd.
/A

höra av dig Sorgsen. Ledsamt med relationen och mannen. Kommer ihåg en sång som Mauro Scocco (skriver man så?) skrivit och Lisa Nilsson sjunger "Långsamt farväl"... Men när en process fått ha sin tid och man vet, vet... då kan man lämna med ro i hjärtat om än med sorg. Kram / mt

jag kollade datum för ditt första inlägg: 30 oktober 2012, 22:17 - både före och efter det har du gjort en lång och smärtsam resa.
Du vet man talar om sorgeår, det ligger något i det. Du har rätt att sörja och det måste få ha sin tid.

Att gammalt tränger sig upp har också jag erfarit och gör fortfarande. Just nu kommer jag inte ens på något... :)! Jag tror det är så att det kommer, får ta sin plats, sina tårar eller vrede eller vilka känslor det är... och sen hittar det sin plats i livspusslet. Bilden blir hel. Kan jag formulera mig så att det blev begripligt - jag menar inte livspusslet av allt som ska göras utan gestaltningen av det egna, hela livet.

Ta det lugnt. Långsamt kommer man längst. De orden hörde jag många gånger på landsmötet. Jag tror på det.

Kram, kram, kram / mt

och en del ledsenhet kommer ju som vanligt ikapp mig då och då. Jag mår ju mycket bättre, men ibland kommer de där arga, otrevliga meddelandena om att jag är sjuk, egoistisk osv och det låter futtigt här, men jag har ibland svårt att slå bort dem. Och häromdagen var jag tillbaka på samtal efter sommaruppehåll - jag var nog lite besviken på mig själv att det fortfarande kommer över mig ibland, att det fortfarande poppar upp gamla händelser då och då, saker som jag inte tänkt på under flera år, men när vi satt där och jag plötsligt var mer ledsen där än jag varit på länge så sa hon till mig att jag får vara ledsen, och det var som att vara fem år gammal och få tillåtelse av mamma - det kändes så skönt att höra. Jag vet egentligen att jag får vara ledsen, jag har hört många säga det och jag förstår att det kan ta tid, men en del av mig vill ju bara tuffa på och glömma. Vi pratade om det och hon pratade mycket om att jag måste låta mig själv bearbeta det.
Någon har skrivit till mig här på forumet att när man levt som jag gjort så har jag förträngt många saker, tryckt ner saker i mitt inre för att orka och nu måste det få komma fram, och det är ju det jag måste acceptera. Jag mår bättre och bättre, försöker fokusera på bra saker i livet. Jag har tittat på en ny bostad, ska titta imorgon igen, men kan inte bestämma mig... Tittar för att jag tror att det skulle passa barnen bättre (framför allt att få en trädgård att leka i), men det kostar mer... Åh, magkänslan är inte där ännu (?), inte osm när jag hittade mitt gryt.

Tänker på er alla!

Gör mig ont att läsa dina ord - jag förstår och vet hur gärna du vill att det ska vara gott, men du har sannerligen gjort allt du kan, och gett det tid och du är så fantastisk!

Tänker på dig, nu och så många gånger annars!
Ta hand om dig!

Kram

för att du hör av dig !! Du är saknad !
Trist att det inte funkar men ditt egna liv är viktigare och jag hoppas att dina planer framöver står fast ?
Jag hoppas det.
Kram !!

nog det mest vanliga att man får gå och ta Antabus på mottagningen och det ska vi nog vara tacksamma för. Det händer en hel del i kropp och knopp när vi bryter fyllan så det är en fördel att de tar allvarligt på saken och vill ha lite koll på dig. Det är en sida av saken !
Den andra sidan av saken är att vi är mästare på att manipulera och tas det hemma i början så är det inte helt ovanligt att många micklar med dosen så att den hamnar nån annanstans än i magen :-)) Även fast de gått ditt för egen maskin men kanske pushade av anhöriga, man har ju gjort momenten och det lugnar ner sig ett tag.

jag har varit med om båda sätten. Först knalla och få dosen under ca en månad och sen sparkade de ut mig med ett recept i handen och det gick ju som det gick då. Några år senare var jag hos en distriktare och fick ett recept av honom och vad jag minns så hämtade jag inte ens ut det receptet. Den läkaren kunde inget om beroende utan blev bara generad och uppföljning var således noll.

Men välkommen hit och häng kvar ! Det hjälper mer än vad man kan tro !

...jag var här. Saknar inet och er.

Mina överväganden pendlar hit och dit. Jag har några goda vänner som jag kan prata öppet med. Betydelsefullt att sätta ord på tankarna.
Igår såg jag en uppställning om nykterhet/tillfrisknande. Såg skrämmande likheter i mannens beteende och teknisk nykterhet.
Jag är på väg bort från äktenskapet...tyvärr ser jag ingen lösning. Tråkigt eftersom det goda är gott men pendlandet är slitigt och jag är inte orsaken till nedturerna.
Mannen har levt så här hela sitt liv, har jag förstått, och han verkar inte vilja ändra eller är inte kapabel till det.

Just nu är han i full gång med sitt nya liv, där finns jag inte med längre.

Jag gör inget drastiskt, låter inte tillfälliga humörssvängningar få mig göra eller säga något överilat men tar inte skit. Reder inte i alla makens märkliga och känslokalla utbrott, tyvärr blir de riktade mot mig. Mitt liv rullar vidare och jag har det bra men helst hade jag haft mannens godhet runt mig istället för obehag. Det påverkar mig men förstör mig inte, det trasar sönder kärleken däremot, det lilla som finns kvar.

Positivt är att han fortfarande håller sig borta från spriten men nykterheten är långt borta, ledsamt!

Kändes bra få skriva av sig. Tack för ordet!

Kram på er där ute!

det som är tröttsamt handlar om allt spam som ramlar in.... är 99,999% övertygad om att Berra påtalade detsamma.
Kämpa på mot alkoholen! heja, heja! / mt

tänkt på risken att nära mitt medberoende/medberoendebeteende på forumet. Läste med förskräckelse om dina erfarenheter från al anon-gruppen i din hemstad. Så trist:(
Vore kul om du kom med i fb-världen, den är säkrare och ett lättsamt sätt att vara i kontakt med vännerna härifrån. Tycker jag.
Kramar / mt

Har efter många års för mycket drickande, ÄN EN GÅNG bestämt mig för att ta tag i det, vilket jag gjorde i förrgår.
Sist höll det i 24 dagar, men sen, "bara för att" jag fick bra besked av min vårdcentral att de leverprover jag bett dem ta, (där jag också helt öppet berättade att jag druckit alldeles för mycket, särskilt det sista halvåret och var rädd att min lever tagit stryk)var helt normala, så höll min nykterhet bara till dagen efter beskedet!

Ja, så blev det Bolaget igen! Så sen drack jag i två veckor, visserligen inte varje dag, men alldeles för mycket. Så i måndags, efter att ha druckit en hel flaska vin, redan till lunch, bestämde jag mig för att söka upp Beroendeenhetens akut, för att be om att få Antabus utskrivet. (Brukar inte dricka på f.m., och nu kände jag att botten var nådd.)

Där blev jag inlagd över natten, för att sen skrivas ut dagen efter, alltså igår. Men tyvärr fick jag inte med mig nåt recept på Antabus, utan måste gå dit 3 ggr/vecka och inta det där. Liite irriterande kändes det, då jag själv tagit initsiativ till detta, för jag vill verkligen inte dricka mer! (Eller jo, egentligen önskar jag att kunna ta en öl eller två till pizzan på fredag kväll, eller ta några glas vin till maten en lördag, men jag inser att det inte går! För jag vill ju alltid ha mer!)

Har nu varit iväg och fått min dos Antabus idag, kändes lite konstigt/skämmigt att inta den i väntrummet bland andra människor, men det visade sig att även de skulle få sin dos.

Nu undrar jag om någon av er har erfarenhet av att gå på mottagning och få Antabus, eller har ni fått ett recept som ni själv hanterar hemma?
Jag sa till läkaren att min man kan ju övervaka mig, så att jag tar det, för ingen har blivit gladare än han att jag tagit det här steget. Men läkaren sa att "vi vill gärna ha lite koll på dig", vaddå? Det var ju jag som gick dit av egen fri vilja för att få Antabus. OK, jag fick veta att man behöver ta leverprover var 3:e vecka, för att se att inte levern blir påverkad av Antabusen, för 1 av 1000 kan få svåra biverkningar av det, men det hade väl räckt att jag går dit var 3:e vecka och tar proverna, eller?

Oj, det blev en lång kommentar, men behövde skriva av mig lite, tydligen...

Kram från en som är glad att äntligen på riktigt tagit steget.

Heter Ny Man. Bara så ni vet om ni vill "adda" mig där....

Ha de gött!/NM

att se dig här igen !
Jag var på ett AA-möte för ett tag sedan där gudssnacket sprängde alla mina gränser, så mycket så jag blev osams med gökarna där :-( En liten grupp med samma personer som sitter där år ut och år in. Blir inte mycket konstruktivt där.
Jag hittar mina sinnesrostunder på tider och ställen som passar mig och inte deras Gud. Och jag måste säga att jag tycker det funkar rätt bra :-) Pröva att ta dig till Gullbranna för att få en turboeffekt i din utveckling ? Alla möten är öppna där och många olika infallsvinklar.....tom frierier och giftemål :-)

Kram !

men nu när det är uppe vet jag inte vad jag ska skriva, vad jag behöver skriva. Jag provar tangenterna. Kanske ville jag mest se att ni finns. Kanske tyckte jag att det var jobbigt att släppa kontrollen. Kontrollen av att veta hur ni, mina forumvänner, har det, att förvissa mig om att mina medberoende vänner fortfarande gör framsteg, att alkisarna kämpar på, att ingen gått förlorad. Forumet är bra på så många sätt men till viss del så tror jag att jag genom det upprätthåller ett medberoendebeteende.

Livet med min alkis rullar på. Tror det var Mammy Blue som skrev om "try & error" och jag tror snarare det var det som fick honom att komma till sina egna insikter än mitt ultimatum. Det jag tidigare krävt av honom är nu sådant han själv kommer och tar upp med mig, hans vilja. Något jag nog hindrade genom att ligga på hela tiden. Och just det känns faktiskt jättebra. Kanske har jag tidigare använt ultimatumet som ett sätt att kontrollera honom, inte egentligen för min egen skull. Det var inte ärligt, jag kan se det nu. Kanske ville jag också straffa honom, "beröva" honom mig precis som jag själv kände mig "berövad" den man jag älskade. Så mycket ilska har jag haft i mig att jag blir utmattad bara av att tänka på det. Jag märker en skillnad inom mig nu. Ultimatum är nu uttalat men behöver inte slängas i ansiktet på honom dagligen och det är uttalat för min skull utifrån hur jag vill leva mitt liv. Jag läser på alkisdelen, många klarar det med hjälp av "en dag i taget". Jag vill att han ska klara det såklart och inser hur dumt det var av mig förr att han ska lova att aldrig någonsin mer dricka en droppe alkohol. Skrattar åt mig själv. Jag måste ju också tillåta honom att få känna sig stolt över att flera gånger tackat nej till alkohol utan att skuldbelägga med det som varit. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan men för en medberoende så är nog kontrollen det sista. Det är möjligt att det är något jag får jobba med resten av mitt liv.

Läste Mulletantens vackra ord om mötena hon varit på med mullegubben. Det lät helt underbart. Lite avundsjuk blev jag (inte missunnsam, missförstå mig inte MT ;)), hade gärna velat uppleva något sådant. Jag har rått flera här att gå på alanon-möten och det kommer jag fortfarande att göra men tyvärr känner jag att jag inte får ut något av min grupp längre. Eller det var förresten en överdrift, det känns bra att jag kan dela ärligt. Jag bor i en liten stad och det är en handfull som går på möten, alltid samma. Jag vet att vi som medberoende har många likheter och liknande erfarenheter men jag upplever ingen gemenskap.

Alla, förutom jag, är pensionerade kvinnor och alla är kristna troende. Jag tror de "höll igen" när jag var ny om gudssnacket för i början kunde jag känna igen mig i mycket då många av delningarna rörde sådant som var kopplat till medberoendebeteende. Nu för tiden känns det som ett väckelsemöte och jag blir oerhört provocerad när (nästan) alla säger i delningar gång på gång att det är omöjligt att nå sinnesro om man inte mött gud. Jag respekterar deras tro men upplever inte att de respekterar mig. Flera gånger under fikat har de pratat med mig om det, att de önskar jag får möta gud eller att jag måste släppa in gud i mitt hjärta, trots att jag förklarat hur jag tolkar min "högre makt" som något annat än den kristne guden. Jag har till och med fått höra, efter att ha berättat om väldigt betydelsefulla stunder av sinnesro jag funnit i naturen, att det inte alls var sinnesro för sinnesro upplever man först då man hör guds ord! Jag blir väldigt ledsen och arg över att det har blivit så.

Jag kommer nog inte gå tillbaka dit. Jag har heller ingen möjlighet att åka till annan stad tyvärr. Själva konceptet tror jag på, i början var det oerhört skönt. De öppna AA-möten jag varit på har gett mig mer, dels var det en brokigare skara, olika typer av människor från olika sociala miljöer och dels var snacket om en högre makt helt öppet för fri tolkning. Men jag kan ju inte gå på AA-möten.

Jag vet att kommunen här har samtalsgrupper för anhöriga på beroendecentrum. Har någon här erfarenhet av sådana? Något behöver jag hitta.

Kram på er!

Underbart att höra ifrån dig och att du tar dig tid att skriva så mycket i min tråd efter mitt klavertramp betyder oerhört mycket för mig, det vill jag verkligen att du ska känna!

Kan inte skriva mer nu, då jag sitter "knee deep" i arbete på jobbet, men jag ska skriva när jag får tillfälle.

Fortfarande nykter och i rätt bra balans. Kram på dig, påg!/NM

...på gott och ont. Fick i helgen tillgång till min mors dagböcker. Min syster hade behållit dom för sig själv i nästan 15 år då hon inte såg mig "vara redo" för dem. Det är ett antal böcker och gåvan jag fick är fantastisk. Ser fram emot att lära känna min mamma som 16-åring. Men jag började i mitten...typ när jag och syrran kom till (att man alltid vill läsa om sig själv! Mänskligt? Svagt?). Mamma berättar ingående om drömmar kontra levendet med "sin" alkoholist. Stark läsning, bra prosa, en chock för mig som bara såg "mamma-figuren". Jag postar detta till dig eftersom jag än en gång har fått en inblick i de anhörigas värld. Take care. Ska försöka göra kväll nu, klockan är på ren svenska dretamkt! Ja inte riktigt...men jag är en early bird. /R

nog att kroppen är jättenöjd med att få leva ett vanligt, normalt, liv utan att överraskas mer :-) Vanlig husmanskost och gott vatten gör susen tillsammans med massor av vila. Ta det lugnt och njut av att få tillbaka dina kroppsfunktioner fullt ut !

Ha, ha. Hur pretto lät inte det ämnesvalet? Nåja, börjar med de svikna löftena jag givit. Nu var jag klar med Forum men av gemensamna vänner hörde jag att du hade det lite tufft just nu. Vet ju inte hur mitt skrivande skulle kunna underlätta men jag vet att du bor i mitt hjärta så alltså kan jag inte låta bli så nu ska jag svamla lite... I nummerordning till att börja med;

1: Gå vidare och förlåt dig själv. Alkoholen är en listig fiende, men du om ngn kan besegra den. Tänker på din historia; Din första fru, din sons sjukdom. Att nyktra till är en piss i sjön mot det du har gått igenom/fortfarande lever med.

2: Bra att du talat klarspråk med din älskade. Hon kommer att hjälpa dig OM du är redo att ta emot hjälpen. Läs anhörigsidan.

3: Bra att du kan bolla med Santo - där har du en kvinna med huvudet på skaft. Hon har varit där med råge. (Dessutom är hon en pudding - inte för att det ska spela ngn roll, men nu vet du.)

4: Jag och några andra finns som mt skriver på fb. Vi kallar oss "Vännerna från Alkoholhjälpen" (Stigsdotters idé) och vi skriver inte så ofta. Men alltid ärligt och ibland alldeles för rakt. Vi skriver om det lilla, det stora och ibland skvallrar vi (oh, yes. Jag vet ju om ditt fall). Du är varmt välkommen dit - jag tror jag talar för hela gruppen.

5: Du har en otrolig förmåga i att kunna uttrycka dig i dina texter. Drick inte bort den. Sant är att hjärnan urlokas (är det ett ord?) när man dricker under en längre period. Man vill fortfarande och idéerna finns men man (läs; jag) kan inte längre förmedla vad man vill. Exakt det hände mig förra sommaren/hösten. Som tur är så hade jag varit rak och hade en förstående (till viss mån) arbetsgivare, så jag fick ta min tid.

6: Ta din tid! Med eller utan omvärldens medgivande. Vem vill du vara? Bli honom! Det enda som kan stoppa dig är din egen rädsla. Och vad beror rädslan på? Omvärldens blickar? Så var det för mig. Skit i det, du har ett liv och tre skyldigheter. Var sann mot dig själv och ge dina två pågar den bästa pappa du kan producera. Skitsamma om pappan "nästgårds" är "bättre".

7: Jag tror på dig. Jag har alltid trott på dig. Du har så mkt i dig. Jag är också medveten om att det är just det som "stökar" till i dig. De flesta alkoholister är överkänsliga och ganska smarta. Att inta drogen gör att vi kan döva smärtan som det innebär att alltid veta/känna/kunna. Ett sätt att döva tycks ju vara idrott. Inget jag själv praktiserar (jo, jag simmar lite) men ett tag tog jag långa snabba promenader som jag kombinerade med att jogga. Vilket måste ha varit en rolig syn eftersom jag är så lång och ranglig, men den bjöd jag på.

8: Vem är jag att råda?; Ingen! Vem är jag att stötta?; Någon, jag har varit där. Nu kommer jag tala klarspråk vilket inte alla kommer att uppskatta. Jag är en av dem som kanske varannan månad, var sjätte vecka kan ta sig en öl eller två. Jag är en av dem som hitintills klarat av det. Jag rekommenderar det verkligen inte och jag tror att du är inne på samma linje med ditt välmenta råd till Maria. Men jag tragglar vidare...jag har satt upp enkla regler, de flesta kommer från vännen Villervalle. Dricker inte när jag är ledsen/arg/frustrerad. Dricker inte när jag har ansvar för barnen (nästan alltid) eller de kan se. Men jag har aldrig haft den där önskan att "kunna dricka socialt" så det kanske gör det lättare.

Ja, du, nu har jag svamlat färdigt. Men det som är kontentan i det hel är att ; Jag tänker på dig och fixa detta. Drick med f...
Kram liksom/ R

att sidan är uppe igen !!! Tack till den som fixade det !

under nicket Mittiplaneten Johansson. Alkoholhjälpen har en sida där man kan registrera sig om man vill. Ganska länge har jag läst mer sporadiskt på forumet och nu verkar det väldigt instabilt och framtiden verkar oklar.
Fb-sidan kollar jag rätt ofta. Den som vill nå mig hittar mig där.
Livet är gott men varje dag är ny och vi kan när som helst behöva varandra.
Kram alla och tack för allt jag fått här. / mt

det verkar väldigt osäkert med forumet - vi är fler som varit i kontakt med FHI och de anger administrativa oklarheter - vill jag (igen) tipsa dig och ev andra läsare att skapa ett fb-konto. Då kan man i alla fall nå varandra. Dompa läser inte här längre, men finns på fb. Jag tog mig friheten att berätta för Dompa att du frågat efter honom - han frågade efter dig nämligen. Det känns hemskt när mänskor som mår bra av varandra tappar kontakten och kontaktvägar faktiskt finns.

Fint att du är nykter, att du dragit lärdom av erfarenheten. Kram och lev väl / mt

Vi får se hur länge det funkar... Glad för att vi har tillgång till varandra igen är iallafall jag. Fortfarande nykter och mitt i livets flöde.
Maria; Glad för din skull att det funkar, men lova mig att vara försiktig! ? Monstret är lömskt och är mycket svårt att tygla... Enligt min erfarenhet kan det funka riktigt bra ganska länge för att på ett ögonblick förändras till något man inte alls har någon kontroll över, so please be careful!
Kram till er alla och drick med förstånd! (Ja, jag lånar den Dompa. Saknar dig...)

Hur är det nu då? /M