Senaste kommentarerna i forumet

Hej Govänner...
Egentligen borde jag vara ute och jobba, men det funkar inte med
rödgråtna ögon...

Dag en började sådär...
frågade en kollega om hon hade nåt hon behövde fråga mig om, hon
har varit ledig ett tag och vi har inte setts på en vecka drygt,
fick till svar: varför finns du till?
Kul.

Jaja, det tog jag, hon tycker om mig egentligen...
sen var det en äldre dam som mådde illa, hon kräktes lite och jag
råkade vara den närmast, hon fick en påse och ett glas vatten och
några pappersservetter... jag har extrem KRÄKSFOBI! gick därför in
och frågade om det fanns någon som inte hade så ont av det som
kunde hjälpa till och städa upp lite? Småtykna kommentarer, men jag
gick och satte mig en minut och försökte andas och låta bli och
svimma... jag vet, andra kanske inte förstår, men jag förstår inte
heller allas fobi/skräck för spindlar...

en käck kollega sa sen till mig, jag tycker inte synd om dig, jag
tycker synd om tanten... gjorde mig inte mindre ledsen, och sen
kom det: varför blev du sur? förstår inte varför du gör en så stor
grej av det...

Egentligen är det här inget att hänga upp sig på alls, men där jag
är idag, sårbar men på väg uppåt, fixar jag inte när mina reaktioner,
som är mina, och mina känslor, som är mina, blir så ifrågasatta...

var bara tvungen att skriva av mig...
har inget med alkohol eller beroendet därav att göra, mer än att
jag använde lite handsprit.. och att jag antagligen är lika röd och
plufsig i ansiktet som den värsta alkis...

nu känns det bättre!
så skönt att skriva lite!
och nu ska jag ut och köpa strumpbyxor och en liten skarf till
morgondagens dop av min blivande Gudson!
och kanske hinna med lite lunch!
kram på er alla!
/k

Hej Fenix! Kul att läsa dig igen.
Så många "gamla" borta här, pga nya forumet??? Saknar dem.

Ja det e helt märkligt hur våra tankar styr oss, ganska otrolig fakiskt. Både läskigt o uppmuntrande.
Förut var jag jätterädd o gick o tänkte mycket på "klarar jag det här?" Det tog mycket energi, men när jag la ner det helt, blev det en lättnad faktiskt.
Det var min terapeupt som sa, jamen var nykter ett år då!Sen fattar du ett nytt beslut.
Så ett kortsiktigt mål, en dag i taget, o ett långsiktigt, ett år.
Låter ganska larvigt, men alla tankar släppte helt för mig, o nu har jag inte en tanke på att dricka (ja, det e nu ja)
fastän jag hamnat i flera situationer då jag förut skulle ha druckit på det.

Imorgon e jag bjuden på en klassreunion, jag har inte träffat mina gamla klasskompisar på 30 år! Ta med eget dricka stod det på inbjudan, ingen ångest, ingenting, skönt att slippa släpa tänkte jag bara.
O jag e ingen märklig människa, jag har bestämt mig bara. Kan jag, kan du! En dag i taget alltså.
Alla har varit på dag 1, alla!

Finns nåt gammalt indiantalesätt som säger, "om du faller av hästen, så ligger du inte kvar, utan reser dig"
Så det e bara upp i sadeln igen!

Kramar från Thea

Tack Adde!
Satt och gick igenom en massa filmsnuttar på datorn, som bland annat handlade om gamla kalas med många burkar och flaskor. Fick en massa tankar om dricka, men så lät jag tankarna flyga iväg, för det enda jag behöver tänka på i dag när det gäller alkohol är att jag inget ska dricka idag.
Blev genast lugn.
/Fenix

till dagen idag, Fenix !

Ursäkta att jag varit lite frånvarande de senaste dagarna. Jag har tänkt, och jag har tänkt mycket. Inte minst på diskussionen om antabus. För min egen del inser jag att det nog stämmer att det inte hjälper mig längre. När jag använder antabus så är det befriande att slippa dividera om drickande, och det är ju en bra metod att snabbt få stopp på ett destruktivt drickande. Men så glesar intaget ut och efter x antal veckor har jag gjort ett så pass långt uppehåll att det går att dricka igen. Medvetet eller omedvetet har man planerat sitt återfall. Så för min del känns det som om jag nått vägs ände. Med antabus kan jag bli spritfri för en period, men jag lever inte nyktert. Även om jag mår för det mesta bra av inte dricka, så tickar bomben och bara väntar på att medicinen ska försvinna. Att inte ta det första glaset i dag och ta det beslutet på morgonen en dag i taget är ju genialiskt om man förmår leva efter det. Hur jag ska dricka på julafton är ju meningslöst att tänka på, jag vet inte om det blir någon julafton, kanske är jag död eller skadad eller något annat har hänt. Och så är det med nyårsafton, och semesterresan, den kanske inte bli av, kanske är det krig dit vi ska, allt kan hända. Men just i dag, det har jag lite koll på, och är jag nykter i dag så räcker det. Så i dag har jag tagit beslutet att vad som än händer ska jag vara nykter. Någon antabus har jag inte tagit. I morgon tar jag ett nytt beslut, och allt jag behöver lova mig själv är en dag, ett dygn, 24 timmar utan alkohol. Så får det bli!
/Fenix

Tack alla för att ni bryr er!

Det samma gäller alla medberoende........

jag glömmer vem jag är och var jag kommer ifrån då kommer jag att börja supa igen.

Den enklaste vägen för mig när jag uppnått ett visst stadie av nykterhet är att förminska och släta över mina misstag. Jag glömmer väldigt fort hur det en gång var.
Jag ser vänner inom AA som efter en tids nykterhet börjar minska på deltagandet för att till slut inte gå på några möten alls. Det går jättebra en tid men.................

Det är alldeles för många som jag sett göra så för att det ska vara en tillfällighet. Jag erkänner villigt att mitt eget gående på AA idag är väldigt sporadiskt MEN jag har det som min tillflyktsort när livet stökar till sig och så har jag märkt att jag har perioder när mitt mötesgående blir väldigt frekvent. Jag kan nog inte riktigt förklara varför det är så men jag tror mig veta att jag behöver ha sinnesron och utbytet med andra alkoholister, jag fylls av en saknad från mina AA-kompisar där jag kan tala om vad som helst om min sjukdom utan att bli fördömd. Vi skrattar MED varandra och byter tips och trix om våra liv och gjuter nytt livsmod i ett lite grått liv. Jag känner att jag alltid kan få hjälp om jag bara ber om hjälp, det finns alltid någon där som varit med om samma sak som jag upplever.

Jag tror att samma sak gäller detta forum och andra liknande ställen. I samma stund jag tror att jag "kan själv" är jag farligt ute, lite kan man se det på skribenter här som går ut och in på forumet. Många är inte klara med sitt drickande, har inte nått sin personliga botten, och behöver antagligen några år till med att pröva sig fram medan man sjunker mot botten. Den dag jag upplever att jag är villig att göra allt för att sluta dricka är jag mogen för att be om hjälp OCH ta emot den.

Det finns ingen gyllene medelväg när jag väl nått min botten, jag kan inte förhandla, jag inser att Antabus eller andra mediciner inte är min lösning. Det finns bara en väg till en stabil nykterhet och det är att jag inte använder alkohol.

När jag väl insåg att min enda väg var att inte ta det första glaset så blev mitt liv så oändligt mycket enklare att leva.

Och jag måste alltid påminna mig om att min historia är min framtid därför går jag på möten, skriver här, umgås med andra nyktra alkoholister som påminner mig.

Jag får inte glömma för jag vill absolut inte tillbaka till misären.

Ja Fenix, hur är det? Kram

Jahopp, hur slutade det här då...

Fick domen av den där "braiga" verkstaden, 30 papp plus en stor oljeläcka som kan kosta 5-20' till.....Tackar...
Till saken hör att bilen kanske är värd 50'...

Dax å börja hänga på riktigt nu, eller?

Det skulle jag har gjort, men som tur är har jag min fru och tillika livskamrat, som stöttar mig när jag håller på och "ger upp"..
Hon löser det här med sina ide'er, och flyttar bort det tunga lasset ifrån mina axlar, och tar över...

Hon känner vibbarna när jag inte orkar reda ut grejorna, och JA, det kommer kosta utav bara he..te....

Det kan låta märkligt, men vi killar/karlar/gubbar har ett väldigt tryck på oss med våra bilar...

Det ÄR en statussymbol, man vill kunna visa att jag klarar av med min ekonomi att ha råd att ha den här bilen...
Jag ska kunna fixa allt SJÄLV, våra fäder kunde ju skruva på bilarna, det går bara inte idag längre...
Helst skulle vi alla vilja ha en häftig Porse, Lamburghini, Ferrari osv...

Men det slutar oftast med ett substitut som en gammal rostig Volvo vi tvättar och gnuggar på,
och där vi ursäktar oss nästan för grannen och säger att "den riktiga bilen" står ju i garaget,
och som vi bara tar ut på helgnätter eller möjligen till semestern...

Ja jag känner den oerhörda pressen av att se till att 2000-talets häst & vagn ska alltid finnas där, fungerande...

Nu har min lilla fru lagt upp en strategi, och den ska jag följa slaviskt, så slipper vrida mig i ångest över .."Varför i helvete kunde jag vara så jävla dum",
och lät mina känslor manipuleras av en förförisk fransyska...
Nästa förälskelse lär bli en kraftigt överviktig Bayern-tyska med anlag till mustasch, de brukar ha överarmar kraftiga nog att orka lyfta 6-8 lerkrus på Hofbrauhaus och ska nog klara av att hanteras av en "viking" som jag, och en svensk vargavinter...
Eller en liten söt snedögd japanska kanske...
En koreanska, en italienska, en spanjack osv osv...
Ja ni hör, jag har lätt att förälska mig i plåtkvinnor också...

Vi hörs!

Berra

Så fina de var, Märta, kattungarna! Och så skönt att bara få skratta rätt ut!
och vi kan lära av dem...
de ger sig inte...
de är nyfikna...
och de har kul under tiden!!

Berra, skönt att det är tisdag idag, eller hur?!
visste väl att du skulle fixa det här också!
fin fruga han verkar ha, den där berra!

Och Märta, jag ler varje gång jag ser att du skriver x med liten
bokstav... han är verkligen inte värd några Kapitaler eller vad den nu heter!
Stora kramar till två av mina absoluta favvisar här!!!
och till resten också, förstås!!
=)

Berra

Jag har hört så många gånger att jag är stark. Kanske är det så. Men jag kan inte bara ge upp det här livet jag fick för längesen, kan inte låta x ta min energi och sko sig på mig, låta honom få mig att falla omkull gång på gång för att han själv faller i sin alkoholmisär. Jag har tänkt så många tankar i hämnd, men inser att de tankarna åter igen snor min energi. Han är inte värd min energi. Sen, när jag verkligen krisade i juli, när jag på allvar inte hittade energin eller motivationen att stanna kvar en liten stund till i det här livet och kämpa, när jag på fullaste allvar var redo att lämna allt, då kom de. Alla vännerna, dottern, alla de som jag har stöttat. Det var helt underbart, de blev mina kryckor.

När jag fyllde jämna år i juni fick jag ett litet paket av min dotter. Ett vackert och färgglatt paket. I paketet låg två elefanter, en elefantunge och en elefantmorsa i grå plast., kanske kostade de ett par tjugor på leksaksaffären. Jag frågade henne vad hon menade och jag var uppriktigt nyfiken. Då berättar hon följande historia för mig.

"Mamma. När en elefantunge är i fara, då kallar elefantmorsan på alla sina kompisar. Så ställer sig alla elefantmorsor i en ring runt elefantungen med baken utåt. för det är snabeln som är elefantens svagaste punkt. I ringen peppar de varandra och lugnar ungen medan de sparkar bakåt mot hotet tills det försvunnit. Mamma, du är min elefantmorsa och du sparkar bäst av alla". Jag fick många fina och påkostade presenter den dagen men ingen har någonsin gett mig en sån genomtänkt och värdefull present som än i dag ger mig styrka och mod.

Jag känner att jag fick livet tillbaka en gång till. Jag har varit med om mycket men aldrig har jag varit i en sån känsla när livet inte längre känns viktigt. Det var en riktigt ruggig upplevelse Berra. Min dotter och mina vänner gav mig lusten till livet tillbaka. Varje morgon när jag vaknar tittar jag på elefanterna för några tjugor och tänker att den rikedom hon gav mig, två gråa plastelefanter som får mig att varje dag gå upp ur min säng och känna mig priviligerad, det är en fantastisk känsla. Jag ville dela med mig av detta.

Kram Märta

..du är ju otrolig, har sett videon förut, men oj! så passande...

Jo jag fick mig ett smil när jag hade läst klart ditt inlägg, tack för det...

Tja, man ska väl inte sitta här och tycka synd om sig själv, när det finns de som har det betydligt värre, som du t.ex.
Satan i gatan!, vilka hämnder skulle jag inte ha planerat för mitt X, i dina stövlar...
"En hondjävuls lustar"... skulle ha varit en barnfilm i rena jämförelsen...

Ja ilskan/hämndbegäret är en stark drivkraft, tänk om de gick att driva annat med?

Otroligt att du bara kan acceptera det, jag skulle det inte..

Kanske är det just där....där den absolut starkaste och finaste erkänslan finns, att ändå bara kunna sitta lugnt, och vänja sig vid tanken...

JAG, en känslomänniska, vill bara dela med mig av precis ALLT som sker i mitt liv, dels för mig själv, men också för er andra...
Kanske brottas vi dagligen med samma känslor, kanske är vi inte ensamma om dem ändå...

Min största fördel som jag tycker att själv har begåvats med är...
Att jag kan sätta dem på pränt, jag kan skriva, och jag kan förmedla mina känslor, på ett för mig bra sätt, tycker jag..

Jag hoppas bara att ni tycker detsamma...

Puss Berra

Berra

Oron för ekonomin kan tära rejält, men det är bara tillfäligt, glöm inte det. Mitt x bankruttade mig fullständigt, jag sitter med så mycket hos kronofogden idag, tänker ibland att jag aldrig kommer ur den här ekonomiska karusellen. Men vet du en sak? Varje dag äter jag mig mätt, varje dag funkar elen, jag har en egen bostad, det är mitt hem, mitt krypin som ingen kan göra anspråk på, jag har världens underbaraste dotter som smittar mig med sån glädje. I mitt hem kommer ingen över tröskeln som jag inte vill ha här. Mitt as till x ringde flera arbetsgivare (anonymt förstås) och sa att jag hade samarbetssvårigheter så jag har haft ett litet helvete att hitta jobb. Men jag kämpar på, jag andas, jag krigar emellanåt. Allt går, ibland tar det bara lite mer tid ;-). Med detta vill jag på intet sätt ta i från dig din oro, eller säga att mitt liv är ett större helvete än ditt. Vill bara uppmuntra dig med att säga att det ordnar sig för det gör det.

Visst gör ångesten sig kännbar i bland, inte minst när undrar vad man ska ta pengarna ifrån. Men jag håller med din fantasiska fru Berra, ta inte ut skit i förskott innan du vet om den finns där. Njut av det du faktiskt har, av det du faktiskt har åstadkommit, du firar två år av nykterhet nu, sträck på dig bästa vän!

Kram Märta

Man kan kämpa på olika sätt i uppförsbacke, men skam den som ger sig. Jag fick den en skruttig dag, klart jag delar med mig!

http://www.youtube.com/watch?v=7WBbohhOq1U&feature=related

Tack för dina ord, jo du har så rätt, det tog fokus ifrån min chef, alldeles rätt..

Så var det ju nå'nting bra med det...sa den nyblivne änkan när hon fick se arvet...

Gäller att se "igenom" sig själv...
Jag vet att jag är skitkänslig på Måndagar, minsta lilla grej som går emot mig, ja då rasar hela min värld, fuck the duck!

Nu idag, så har jag hämtat mig ifrån "chocken", sorterat tankarna, och tittat framåt, vad göra?
Och min lilla söta go'a fru, ställde mig mot väggen och sade "mina" ord...

"...Nu skärper du till dig, du vet ju ingenting om kostnaden förräns du har fått domen hos (värk)staden...
..och tills dess så UTGÅR du ifrån att det är ett positivt svar du kommer att få, alltså en liten kostnad...
Det är väl ingen ide' att gråta över utspilld mjölk, om den inte är utspilld ...ännu...
Varför tar du ut allt elände i förskott...?"

Just det, varför tar jag ut allt elände i förskott, gråt istället när du drar kontokortet hos verkstaden, inte nu!

Så tack för den hjälpen lilla frugan, jag behövde ha "någon" som sa till MIG, även om det i stort sett var mina ord hon använde..
Hon skapar den "sinnesfrid" jag så väl behöver, jag orkar inte belasta min hjärna med en massa skitsaker, det få liksom inte plats..!

Så problemet är lagt i högen för "VÄNT", invänta svar, det ligger inte i min makt att påverka detta...
Bilen står på verkstaden för sin dom under dagen, jo det är en "ny" verkstad som jag har tagit på rekommendationer,
nära arbetsplatsen, ni kommer väl ihåg ....förändringar ÄR bra...

Så får jag väl se med vilken storlek på skiftnyckel de har tänkt att fista mig med, spännande..?

Så mitt uppe i hela skiten, det finns en lösning på det mesta...
Och i de flesta fallen, så löser man problemen "mentalt", inte hos problemkällan..
Och låter inte problemen äta upp en inneifrån..

Ny dag, nya problem, kom igen ba'h!

Mors Berra

Jag är väldigt glad över att kunna ge tillbaks en liten del! Och våra samtal har gett mig otroligt mycket!

Jag fortsätter som sagt att jobba på min kapitulation, och tankarna snurrar kring ämnet titt som tätt. Jag har fortfarande en slags mur omkring mig, har väldigt svårt för att låta andra människor komma mig för nära. Jag är medveten om det och väljer att jobba på den biten. i min familj skojas det ofta om mig och min ovilja att kramas, men jag börjar iallafall bli bättre på det. Liksom jag kämpar med att försöka vara ödmjuk... Det kan tyckas vara en självklarhet för många människor, men jag har varit alldeles för rädd för att kunna visa min ödmjuka sida... Jag har fortfarande en lång väg att gå, men har iaf börjat ta stegen i rätt riktning!

För att kunna kapitulera måste jag acceptera... Kanske är det samma sak? Jag vet inte, men jag känner ju att jag har svårt att acceptera det faktum att jag är alkoholist. Jag VET det, och jag erkänner att jag är maktlös... Men har jag accepterat det? Ibland gör jag det, men jag antar att jag måste bestämma mig för att acceptera om och om igen. Kanske behöver jag välja acceptans för att göra livet lite lättare att leva?

Jag har mycket att fundera över, och är villig att testa allt programmet och "de som har gått före" har att erbjuda.

Godnatt,

Segaletta.

Du orkar och du klarar det!
Det finns en lösning till allt, och du om någon fixar det!
och visst tog det fokus från din galne chef?
och ilska är nog egentligen ganska bra, det finns massa
energi i den... men passa dig från att parkera i några broar!!
det vänder! och i morgon är det ju tisdag!
stor kram!!

Sluta göm dig och kom hit...
fritt fram!!!
vill ju höra hur du mår!

Man har inte misslyckats förrän man slutat försöka, det vet du va?

..för din fina ord, just idag så värmer de extra...

Varför, jo det är ju en MÅNDAG!

..och alla ni som har lärt känna mig med tiden, vet ju ....

JAG HATAR MÅNDAGAR!

Hur kunde jag veta det då, jo jag hörde min ekonomi tjuta utefter vägen i morse, den verkligen skrek...

Eller egentligen var det min turbo i bilen som tjöt...

Och jag bara känner mig så låg.....så f*cking låg...

15-20 tusen åt helvete...igen...(om det räcker)

Jag som äntligen började se lite av en ljusning i min (vår) ekonomi...
Bilarna äter upp allt vi har, vi har två spruckna rutor (4KSEK), två servicar(8KSEK), nya sommardäck på en bil(7KSEK), en trasig AC (20KSEK),
och nu dessutom en trasig turbo...
Jag hade lagt upp ekonomin, och besiktningarna så att jag skulle klara mig med årstiderna,
och till våren skulle vi kunna vara med näsan precis ovan vattenlinjen, om inte snuten tar oss på en flygande...
Vi upptäckte att lillbilen hade gått nästan 3 veckor med körförbud, men vi hade ju inte blivit plockade som tur var....

Men nu...

Va' f*n, det känns ju som om man bara kunde gå och hänga sig direkt, det är ju ingen ide' att man ens försöker rätta till det...
Det är ju inga små kostnader, och man kan ju inte mecka bilarna själv längre, bortsett från bensinpumpen på lillen,
men det kunde ha slutat illa, locket gick upp och jag höll på att sladda ur en rondell när 10 liter bensin vräkte ur baksätet...

Så idag är det ingen bra dag, förra veckan var bra, men den här går till historien...
Jag är så j*vla arg att jag funderar starkt på att parkera fanskapet i en bropelare, hårt!

Någon fistar mig rejält idag, och fanns det någon gud, så skulle han få lära sig nya svordomar av mig...

Jag förtjänar inte detta, när blir det slut på mitt lilla helvete, jag orkar inte längre...

/Berra

Hej Berra

Vilket fint inlägg du skrivit. Jag tror också att alla som försöker sluta med gifter av olika slag har för bråttom. Och precis som du skriver, vissa dagar är lättare än andra att vara övertygad om sin styrka och vilja. Jag vet när jag skulle sluta röka, jag velade fram och tillbaka, idiotförhandlade om en eller två cigaretter och sen var jag tillbaka fortare än kvickt. Sen tog jag ett beslut, ett förankrat och väl genomtänkt beslut som landade både i hjärna och hjärta. Det var för 23 år sedan, jag har aldrig mer tagit ett bloss. Jag vet att jag aldrig mer kommer att röka, vet att jag litar till mig själv, mitt beslut, min styrka.

Kram Märta

en måndag förmiddag.

Jag har fått lite huvudbry efter en mycket trevlig diskussion med en kär vän om min kapitulation inför alkoholen och hur jag upplevde den. Jag finner nu att jag kan inte beskriva det som hände inom mig när jag insåg min maktlöshet inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv.

Det är mycket märkligt !!

En sådan omvälvande sak i mitt liv, en fråga om liv eller död, och jag kan inte beskriva den eller dela om den erfarenheten ?!

Jag vet, och det kan jag dela om, att jag öppnade upp mitt stängda inre, att jag släppte in andra människor i mitt hjärta. Innerst i det sårbara som jag skyddat hela mitt liv "släpp ingen djävel över bron" !! Jag lärde mig att beröring från andra människor inte är farligt, att jag mår bra av att få och ge kramar. Jag som alltid stått minst en meter från folk tidigare kunde nu utan rädsla krypa in i famnen på okända människor och känna trygghet.

Nästan över en natt så började jag att lita på folk.

Jag kommer ihåg att den känslan gjorde mig helt euforisk av lycka, livet blev så oändligt mycket lättare att leva om jag inte gick omkring och misstrodde folk. Jag blev nästintill naiv och godtrogen och gick på en del smällar men de smällarna var ju inget mot de minor jag gick på som aktiv alkis. Jag återupptäckte min egna känslor igen och fick uppleva hela första året hur mitt känsloliv sakta men säkert kom tillbaka till i den takt som jag behövde och kunde handskas med. Jag är fortfarande väldigt glad att jag lät mig känna på alla upp- och nergångar i känslosvallet utan att vara bedövad med sinnesförändrande medel.
Jag lärde mig att prata om saker som dök upp från mitt förtryckta inre, att släppa ut trollen i ljuset så de inte byggde bon i min hjärna och fick mig att få konstiga tankar. Efter alla AAmöten där människor öppenhjärtligt delat om sina erfarenheter så vet jag idag att jag inte på något sätt är ensam om mina konstiga tankar.

Vi är alla så lika.

Ps
När jag nu läser det jag har skrivit så kan jag inse att vid den tidpunkten då jag bestämde mig för att fullt ut lita på andra människor, då, först då, kom min riktiga vändning och min riktiga önskan om att vilja sluta dricka. Återigen så blir jag varse den magi som finns i att dela sitt liv med en annan människa !! Jag hade inte funderat och kommit på vad som hände mig om inte du, Segaletta, ställt frågan !!

Jag är mycket tacksam för det samtalet !!
Ds

Tack för dagens sista skratt! Du är underbar!!! kram

Är det inte så hon sjunger i någon låt? Eva Dahlgren.

Känner igen mig i det... :) Nu är jag 47 år och är som jag är. Barnslig, rörig, tankspridd, sjuk humor och en fullständigt ideologisk världsyn ... So what, många tycker jag är knäpp men snäll. Det kan jag leva med. De där 10 procenten, de kämpar jag vidare med att förbättra. :)

Vad härligt att du mår så mycket bättre! Tycker du ska njuta av det men samtidigt se till att du andas och försöker vara ärlig mot dig själv. Orkar jag? Vill jag? Är det bra för mig?

Lev och låt leva!
Pia

Hej alla vackra själar!

jag har börjat fundera.
på hur jag egentligen mår.
mådde så himla kass den här tiden förra året.
det var då det började gå utför.
jag var lite deppig, inte så farligt egentligen, men han kunde inte hantera det.
stängde mig ute, straffade mig för att jag var "grinig, näbbig och otrevlig"...
försökte förklara för honom hur jag mådde, men hans strategi var att ignorera
mig tills jag blev gladare... fin nedåtgående spiral..
och efter jul insåg jag med fasa att han verkligen drack för mycket...

nu mår jag mycket, mycket bättre...
för bra?
har jag för mycket energi, för mycket för mig, tar på mig för mycket på jobbet?
är det här rätt tempo för mig? rätt liv?

skulle behöva ta det lite lugnare, tror jag...
andas. titta på lite mer, istället för att vara mitt i...
njuta av nuet, istället för att hela tiden tänka på sen...

fick ett sms på min födelsedag från honom.
dök rätt ner i det iskalla svarta vattnet...
men det gick rätt fort över, faktiskt... visst, jag saknar vissa delar av honom,
... nej, inte den... hurru... =)
utan mer den där tvåsamheten och samhörigheten vi hade ibland, korta
stunder, men ljuvliga när de dök upp...
men trots allt vet jag att vi inte funkar ihop, med eller utan alkohol. tyvärr.

jag måste lära mig vara mig.
läste nåt i metro för ett tag sen.
eva dahlgren har en show nånstans, och hon där säger att till 90% ärver vi
vem vi är... 10% kan vi påverka... så varför försöker vi då få de där sista
ynkliga procenten att vara som alla andra?
jag vill hitta mina egna unika 10% och göra det absolut bästa av dem!

Give me inte bara five, utan ten!!!
stora kramar till de som behöver eller bara vill ha en eller två!

andra

Saknar dig...