Senaste kommentarerna i forumet

vilket jobb ni gör! Var stolta, mycket stolta och ta hand om er! / mt

- det är helt naturligt att du rör dig upp-och-ner, hit-och-dit i dina känslor OCH det friskt och sunt och starkt att du kan se och känna och sätta ord på att du är ledsen och rädd men inte knäckt! Det är din friska kärna som talar och du kommer att kunna hjälpa barnen att ta till sig att sån här är deras pappa och därför valde du att flytta ifrån honom. Han har fina sidor och han har svåra sidor och du valde att göra dig fri - för att rädda dig själv! Jag tänker som Lelas att han förstås måste ta ett annat ansvar när du försvann och visst är det ju bättre att han fixar saker än att det förfaller omkring honom? Han osunda sida, hans oförmåga att hantera svåra känslor kan du inget göra åt - det vet du alltför väl - MEN du kan lära dig, och du håller på att verkligen på att lära dig att skydda dig själv psykiskt och fysiskt. Du håller på att läka och bli hel från de sår och märken du fått... Du har gjort ett fantastiskt jobb med dig själv för att göra dig fri.
Vilken kämpe! Vilken förebild för din tjejer! Kram, kram / mt

Jag stålsätter mig. Men det känns tungt. Jag vet att fokus nummer ETT är att jag inte ska börja dricka igen. Jag tycker att det går bra och jag klappar mig själv på axeln. Men, fasen vad det känns tungt när jag blir klandrad om och om igen. Blä.

Du kan göra det du alldeles nu börjat med - skriv ned upplevelsen av dina snedfyllor här. De finns kvar här i din tråd för dej när glömskan börjar sätta in. Bara att logga in och läsa. Bra, va? ;-)
/MB

Bara det att du gömmer sprit tycker jag är en klar varningssignal. Det var väl det som fick mej att vakna till sans när jag skärskådade mitt eget drickande. Läs i trådar här, är i och för sej mer aktivitet i forumsdelen Att förändra sitt drickande, delta i debatten, skriv om dina egna erfarenheter och tankar.
Välkommen!
/MB

Känns så skönt att inte vara ensam i detta! Att hitta till andra som har erfarenhet av detta längre än jag. Jo visst gäller det min särbo! Ska kolla på länkarna du tipsat om. Tack för att du brytt dig å tack för styrkekramarna jag behöver nog många sådana närmsta tiden.

Ha det gott!!

Kramar tbx

Du har kommit långt du!
Önskar dig all lycka på färden!

Kram och tack för dina ord!

Är så j-a knäckt - igen.
Nej - jag är så himla ledsen, och ganska rädd, men jag är inte knäckt. Detta är mitt liv och jag tänker inte låta en sjuk idiot knäcka mig.

Min stora skräck i livet är att jag ska leva i tron att allt är bra och tro att det ska vara det, för jag liksom vet inombords att det kommer en smäll eller ett nederlag när man minst anar det. Ja, jag vet inte om det är tydligt, men jag vågar inte ta ut glädjen ifall jag blir besviken... Låter nästan fånigt när jag skriver det, men jag vet att fler skrivit liknande här på forumet.

Och - återigen har jag fått bevis för att min exsambo är psykiskt sjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli så lurad av hans fina fasad, varenda gång dessutom. Känner mig så dum/naiv.
Det är något som är så himla fel i honom och med tanke på flickorna och vad de får se/höra så är det rätt jobbigt, men jag ska härda ut. Jag är rädd för honom igen - så rädd idag att jag har 112 inslaget i telefonen ifall han kommer tillbaka ikväll igen. Skillnaden nu för tiden är att jag står upp för mig och för flickorna, jag försvarar dem och mig när han hotar, skriker, skäller... Lugnt och metodiskt ber jag honom sluta, säger att han inte ska prata så inför de gråtande barnen, ber honom åka härifrån. Och - jag har så många gånger tidigare varit nära att ringa polisen i ren skräck, men jag har aldrig vågat - och jag borde ha ringt förut idag, men vågade inte inför flickorna - men kommer han tillbaka igen, om han så rör dörren, så ringer jag polisen. Nu är det nog.

Jag har bett honom att gå och nu räcker det - jag tänker inte bli kallad fitta, hora, äckel och allt annat som kommer ur hans mun. Jag tänker inte tolerera att han beskyller mig för att inte bry mig om barnen, att han hotar med att ta livet av sig, att han dyker upp vid mitt hus, att han hotar och skriker och nu tom tappar fattning så att han inte bryr sig om andra ser, att han går upp mot mig och viskar med drypande hat i rösten och småknuffar mig...

Mitt i allt detta så är jag så tacksam mot mig själv att jag lämnat honom - för nu är känslan så nära igen, känslan av skräck när jag går och lägger mig i vårt gemensamma hus, rädslan, paniken och skräcken när jag inte visste när (för det var alltid när, aldrig om) han skulle komma och skrika, hota och möjligen kasta något på mig, eller om han skulle bli full eller... Men nu är skillnaden att när jag går och lägger mig idag så kommer jag att gå och lägga mig i MIN säng, i MITT hus och jag kommer kunna sova gott utan oro - för det finns ingen som kommer att skrika, hota och kasta saker på mig.

Jag är ledsen, väldigt ledsen, att det är så här, men jag kämpar. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu - funderar kring barnen, vad de ska behöva utstå, men jag har inga svar...

Hej, flygcert-vännen!

En snabb liten tanke från mig som skriver här allt mer sällan, men som följer dig med stolthet:

Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta.

Massor av kramar!
/H.

tänka på dig på fredag, jag är säker på att ditt möte kommer att leda till ngt positivt :)

Och ja, fem veckor kan kännas långt just, med tanke på barnen, men jag tror att de dagarna kommer att gå fortare än du anar och sen har du ju all tid i världen att finnas till för dem.
Lycka till!
//Cookie

Smultronet, för era kommentarer, ang att viska och att du Mrs B hejar åt mig!

Måste berätta, att efter denna nästan djävulska eftermiddag (på nytt jobb) så är jag så glad och tacksam att jag kunnat stå emot x antal "tröstöl" efter jobbet, vilket tidigare garanterat hade renderat ett besök till Bolaget. Istället tog jag en långpromenad efter kvällsmaten och rensade hjärnan med frisk luft och nu känns allt mycket bättre, och dessutom kommer jag inte att vara seg imorgon.

Himmel, så tacksam jag är att Forumet finns, det är helande på något sätt.

Allt gott till er alla!

//Cookie

är väl mänskligt och till och med förnunftigt! Att du har barn med din ex är väl ett bevis så gott som något på att han har egenskaper som du gillar. Och att man längtar efter kramar och närhet...ja även om vi har våra barn som kan ge oss en del av det - nog är det härligt att släppa taget bara för de par sekunder en kram varar och känna att man inte måste klara allt själv...
Du har gjort en sån otrolig resa igenom din tråd, varit med om så mkt psykisk misshandel och det är inte konstigt att du nu ser dig som en annan person. En person som kan ta sig an det mesta! Stort grattis till dig :-)
Att du inte helt kan glädjas med din ex att han numer har bättre snurr på det praktiska är också fullkomligt mänskligt. Men kanske du ska vara glad att det inte kom innan du gick - då hade du kunnat hoppas igen, förlängt ditt lidande lite till...
Jag är ju en obotlig optimist och hoppas ju alltid på lyckliga slut - i ditt fall kommer det alldeles säkert! Kanske med någon ny som kan uppskatta dig för den du är eller långt senare med din ex ifall han skulle hitta mod att titta in i sin själ och komma på varför han måste trycka ner dig för att må bra...
I vilket fall som helst kommer du att flyga vart du vill! Kram

Hej Fia,

Tack för välkomnandet:)
Ja, jag läser och läser, finner stor tröst i att veta att jag inte är ensam. Jag har inga alternativ, jag måste lägga ner, annars kan jag sitta med min BIB och mysa, helt själv utan vare sig vänner eller familj...Är bitter just nu, men hoppas och tror att ljusare tider väntar. Kommer hänga mig kvar här, bittra av mig vid behov haha

Hej och välkommen hit Flora Blåklint. Vilket vackert namn. Mitt förslag är att du dammsuger sidor och trådar och tar till dig kunskapen. Inget tycks vara nytt här och skam inför varandra är det ganska låg nivå på. Javisst ibland skäms man, men får sedan ett svar om en tusen gånger värre resa. Ja, inte ska man jämföra så...men det är skönt att inte vara allena. Känner delvis igen mig i ditt äktenskap. När jag var som mest nedsupen kunde jag också ta till kall och avståndstagande. Inget spelade längre någon roll. Jag ville bara få hinka nästa promille i fred. Då betydde inget annat något och alla genvägar var ursäktde.

Nu har jag kommit lite längre. Mannen är inte längre ett monster som hindrar mig. Jag är inte längre en slav som inte kan tänka själv. Tufft? Som fan Flora Blåklint men jag har inga allternativ. Kanske har inte heller du det? Då är det en bra idé att hänga här. Har som sagt fått massor av hjälp. Hjälp jag kanske inte alltid har uppskattat men dock sugit i mig. Pröva det! Välkommen!

Fia

Hej igen Pontus. Ledsen att jag tog i så, men glad över att du kunde se en usträckt hand och grabba tag istället för att bli sur. DET är stort liksom att våga vara nykter. Se sina troll i ögonen. Jag tänker också alldeles för mycket på den galenskap som jag orsakat i fyllan och villan. Men jag förlåter mig själv. Jag har kommit dit där jag oftast kan förlåta mig själv på samma sätt som jag hade förlåtit en medmänniska. För vem säger att just jag förtjänar mindre? Jag själv. Vem säger att Pontus förtjänar mindre? Du själv. Vi är en knepig ras vi människor. Glad att du har en fin dag och glad för att vi finns för varandra. I min värld räcker det. Jag tycker mig bli hjälpt av att skriva ner mina "tuffa" tankar här på forum. Ibland får man respons, ibland står de bara kvar för ens egen skull. Någon (Berra?) skrev att ord är svårt. Säkert sant. Det finns stunder som jag vill skriva men tänker att " är detta helt korrekt?". Skitsamma tänker mitt nyktra jag, detta är min upplevelse. Så med facit i and borde jag inte ha surat till på dig. Men jag tror att du innerst inne fattar att jag gillar dig. Och vi har samma mål. Frihet!

Nu får du en lyckokram Pontus och du ska veta att det är ytterst sällsynt att jag kramar främmande killar/människor. Fia

Oerhört klumpigt skrivet, ber om ursäkt. Denna helg har varit som att bli frisläppt från ett fängelse.
De ja mena var just mer än att jag mår så otroligt bra just nu.

Mkt av mina tankar ihelg har jag lagt på hur jag ska försöka börja förlåta mig själv för mkt som tynger mig. Jag vill på nått sätt kunna byta blad och inte grubbla iväg denna dyrbara tid vi har på jorden.
Men det tar nog tid ännu. Men lite i sänder känns det bättre. Har detta år fått lite mer självförtroende
att stå upp för mig och inte så lätt låtit mig brytas ner, för det har ju A tröstat på kvällen tidigare .

När vi andra anhöriga stannar kvar hos alkisen, trots att vi själva far illa av det, så är det inte för att vi "orkar" utan för att vi inte lyckats/vågat se möjligheten till förändring hos oss själva. Inget blir bättre av att det är två i en relation som mår dåligt istället för en. Skäms inte för att du ser ditt eget värde och att du förtjänar att må bra.

Lycka till med lägenhetsjakten!

...man visste att det skulle komma för att det var bara en tidsfråga,
samt att man också visste att det är nödvändigt. ..
så istället för att tänka på vad folk ska tänka, så flytta tankarna till dig själv och vad bra det ska bli för dig och dina närmaste.
Flytta ångesten till en stilla optimism istället för oro.

Att det blir mer en fråga för allmänheten att dryfta, kan göra dig till en ambassadör för att det kan drabba precis vem som helst.

Öppna upp för möjligheten istället för att tänka på det besvärliga.
Det finns en väg för dig också. Det kanske är just denna som är ditt tillfälle att rätta till allting som gick så fel. Missa inte den möjligheten!

Du ska de att allting går bra, fem veckor i ett barns utveckling är inte stort.
Känslorna du ska försöka övervinna ligger nog mest hos dig.

Lycka till!

/Berra

Nu blir jag nästan arg på dig Pontus. "Inget direkt viktigt att skriva om egentligen" , förutom att du mår bra. Men det om något är väl superviktigt. Det viktigaste är inte alltid de stora skeendena utan just att man i det lilla faktisk kan stanna upp, ruska förvånat på huvudet och tänka att ; Jag mår bra! Jag blir glad för vart enda fyllo här som klarar det och mår bra. Idag är jag glad för dig.

Fia

Heja Cookie!! Jag kan ropa hej åt dig :-)

Så ledsen för din skull Victoria. Angående den alltför frånvarande barnafadern. Utan att vara feminist så kan jag erkänna att jag sedan jag nyktrat till har börjat se en del obehagligheter i samhället när det gäller könen. Inte bara hos min egen man utan även hos de manliga chefer jag har. En är bra, den andra är en obalanserad skitstövel som kommer undan med det. En kvinna i hans position och med hans uppträdande hade fått välförtjänt kritik. Men jag älskar män så jag hoppas att det ordnar sig i långa loppet för både dig och mig och våra respektive. Som MB säger; Vi får stå där i änden av backen och vänta på att de kanar ner. Jag hoppas det bli värt väntan. Under tiden dricker du te och jag mineralvatten. Det får duga så.

Fia

Ännu en fyllehelg avklarad. Nej inte från min sida men makens. Vi börjar helgen med att efter respektive arbeten ses på vår favoritkrog. Ja, jag dricker en lättöl eftersom den mat jag beställt nästan "kräver" det. Visst mineralvatten hade nog också funkat. Men jag triggas inte av ölsmaken. Mitt drickande har alltid gått ut på att bli så full som möjligt så snart som möjligt. Maken drar i sig 4-5 starköl och asvlutar med kaffe och whisky. Jag biter ihop och låter honom hållas samtidigt som jag spanar in bordet brevid. Där sitter en ensam pinne med tupé (Ja, det är faktiskt sant) och häller i sig öl. Propert klädd, försöker hålla stilen för att efter några öl fullständigt göra bort sig och börja predika sina budskap för ett tredje sällskap. Suck, det hade kunnat vara jag några månader tidigare.

Men sen kommer vi hem och jag ser att nu ska festen börja igen. Maken har köpt hem vin och öl så att det ska räcka hela helgen. Blir så utmattad. Jag orkar inte att se på. Valet är att dricka med honom eller att fly. Jag har så mycket att leva för nu så jag flyr än en gång till kolonistugan. Nu är det kallt på nätterna. Så igår kväll åker jag hem för att mötas av en lite bakis karl som FÖRLÅTER mig? Osannolikt. Vad fan förlåter han mig för? Nu letar jag andrahandsbostad. Svindyrt. Folk kan tänka sig att ta 9 000:- per månad för en etta.

Jag vet att det skulle vara så enkelt att bara ta ett (!!!) glas och vara som en normal människa. Men jag vill inte längre. Jag gillar att sköta mitt jobb, att vakna utan ångest, att sova utan svettningar. Att slippa "mörka" min sjukdom. Jag mår bra av avhållsamhet. Samtidigt som jag önskar att min man ville se hur ofarligt det är att inte dricka. Men jag vet också att det är ett beslut som bara han kan ta. Så har vi det nu. En smula trasigt. Men jag har stöd, jag har min doktor och jag har er! Vem har min make? Jag vet inte, vet bara att jag inte orkar. Läser om andra anhöriga som tycks orka och skäms. För jag vill inte!

Fia

Inget egentligen viktigt att skriva idag, men det kändes fantastiskt att åka till jobbet med en nykter vecka bakom sig.
En relativt bekymmers fri helg då jag verkligen bokade upp mig. Fick vid ett tillfälle ta fram mobilen för att påminna där jag skrivit upp mina anledningar. De hjälpte att slå bort tankarna.

Hoppas ditt hus blev fint nu Lp. Ja herre gud vilka gömställen man dålt öl i. Rensade mitt garage på burkar mm. Spår av alkohol som man druckit

Hoppas du Tonårsmorsan även du kommit mer på benen. På nått sätt känns det bra för mig att jag har ett visst tyngd i bröstet än, att det den här gången inte bleknar för fort.

Tacksam o glad idag:-)

Nu blåser det rejält.
Efter pratat ut med min bror så rådde han mig att kontakt företagshälsovården.
Sagt och gjort, fick träffa vår addiktolog.
Det var ord och inga visor, jag låg långt upp(ner?)på skalan. "En bomb som briserar snart".
Visst visste jag det någonstans långt inne.
Addiktologen sa att rekommendationen till min chef blir behandlingshem.
Då rasade världen!!! Mina barn? Mitt jobb? Alla som måste få veta!!!!
Jag bara grät och grät. Tog mig hem och bara skakade.
Denna vecka som varit, har nog varit den värsta i hela mitt liv. Jag har bara gråtit och tänkt.
Min man har kramat mig och stöttat. Ringde mamma och berättade och sedan tog jag mod till mig och ringde chefen.
Mamma är så go och chefen var väldigt stöttande. Men ändå........varför jag? Kunde jag inte ha stoppat tidigare??
Känner mig så ofantligt mycket mindre värd! Vad ska folk på jobbet säga??

Sen har jag också någonstans accepterat att det kanske är för det bästa detta sker.
Har blivit något lugnare men känner mig väldigt sorgsen och nedstämd.
På fredag är det möte med chefen, HR, addiktologen, min man (tack och lov) och jag. Not so fun. Då ska vi diskutera
det fortsatta förloppet.

Det som är det som skär mest i hjärtat är tanken på fem veckor utan barnen.
Den tanken är fruktansvärt smärtsam!

Jag har inte druckit på 7 dagar och jag känner absolut inget sug. Jävla alkohol!!!
Jävla, jävla skit alkohol!!

Har någon av er fantastiska människor varit på behandlingshem? Om ja, hur var det?
Kan någon följa med och hålla handen? :-)

Mrs B

Ja, varför inte? 6 veckor utan alkohol och det känns bra.
Jag har tidigare varit alltför hurtfrisk i mina uppnyktranden; ALDIG mer alkohol, Nu är jag en ny människa, Hallelulja o.s.v. Sen har man trott att allt är frid och fröjd och då kommer återfallet som ett brev på posten.
Näe, det gäller att vara ödmjuk, ligga lågt och inse att det är en "kamp". Jag har läst i massor av trådar här där det skrivits att man tror att man har kontroll efter en tids nykterhet och att några glas inte skulle vara någon fara. ALLA har trillat dit efter ett tag och det gäller att påminna sig om att det skulle bli precis likadant för en själv.
Visst skulle det vara underbart med en flaska gott vin till en mysig middag med älsklingen men det står ju inte och faller med vad man dricker. Det är ju maten och stunden tillsammans med henne jag verkligen uppskattar. Vinet är ju bara ett tillbehör. Allt rasar ju inte för att man inte har några servetter, glömt köpa nya stearinljus eller nytt flingsalt. Det får bli en halvflaska till henne; hon kan ju dricka normalt och ska ju kunna ta några glas ändå. Förresten; är inte utbudet av halvflaskor vin på bolaget uruselt?
Nu kan jag även pricka av en nykter helg alldeles själv i sommarstugan. Undrar om det hänt tidigare? "Städade" ut sommaren med allt vad det innebär (stuvade undan utemöblerna, sista(?) gräsklippningen m.m.)Jäklar vad jag fick mycket gjort. Förmodligen beroende på att jag inte behövde en massa extra tid till att friskna till på mornarna.
AA's budskap om att låta bli första glaset och att ta en dag i taget är så urbota tråkiga men oj vad de stämmer.
Ett liv utan alkohol kan tyckas grått och trist men det gäller att lära sig gilla det och inse att det inte är så dumt ändå.
Ta hand om er!