Senaste kommentarerna i forumet

Min "särbo" har nu blivit utslängd från sin kompis och hittade då vidare till Stadsmissionen. Där är han fortfarande och stormtrivs väl inte precis. Fördelen är att han automatiskt får kontakt med socialen, när vet jag inte.

Det är så jobbigt att inte vara med och se, att släppa kontrollen. Jag vet inte om han tar tag i saker, vad han dricker, om han tar lugnande. Fast skönt ändå att slippa se på när ångesten kommer. Jag vill bara hoppa över all denna väntan. Jag har målat upp en bild av att bara han kommer på behandlingshem så blir allt bra. Det verkar så avlägset nu.

Jag har träffat honom två ggr för att ge honom vissa saker som han inte tagit med sig. Senaste gången gick ganska bra, han var nykter och klar i skallen. Det som är svårast är när han tjatar om att komma hem eller får för sig att jag träffar andra. Ibland undrar jag hur mycket som är själva personligheten. Vill gärna se honom som stark!

I ett svagt ögonblick lovade jag att fira nyår med min "för tillfället särbo". Skrev om detta i en annan tråd och såg då hur sjukt det låter. Vi har längtat efter att fira jul/nyår ihop efter ett år tillsammans. Romantisk middag med alkoholfritt och sen var och en hem till sig.. Hm undrar hur det ska gå? Synd att min dotter inte är kvar,det hade varit en trygghet. Borde nog avboka det hela, men jag vill inte vara ensam på nyårsafton.

Natthälsningar
Miss K

Klart du måste få känna dig ledsen/sorgsen, det är en sorg att inse att äktenskapet är över. Även om du själv önskar det så gör det ont, kanske maken på sitt sätt försöker visa att han vill fortsätta men vill du leva med en man som du inte kan kommunicera på ett sätt som du förstår?
Hoppas du fick en kul kväll och kunde glömma allt en stund och kanske fick dansa en del.
Kram!

Hej!
Nu efter alla jobbiga julbord glögg mingel snapsar mm längtar jag efter att komma ur sörjan!
Förrädarhjärnan lyckas vinna för det mesta, funkade bra tidigare under 2012 men så kom alla dessa konferenser Finlandsresor julbord avslutningar och avtackningar mm.
Jag föll för frestelsen och tappade greppet. Det har inte varit något rå supande men en då detta ständiga planerande för hur jag ska få anledning till ett eller flera glas. Detta som jag innerst inne hatar hos mig själv.
Har i skrivande stund en gnagande ångest och känner mig sliten.
Jag har insett så länge jag har denna kontakt på forumet så känns det lättare att få bukt med hjärnspöket som hela tiden lurar i kulisserna.

Dax att komma i fas!

//Paron//

Hej Markatta!
Jag förstår hur du känner dig. Har också kännt denna skam över att vara ensam under helger.

Jag har t.o.m. planerat att fira nyår med min "för tillfället särbo" för att slippa vara ensam. Han är instabil och jag har ingen aning om hur det kommer att gå med alkoholen.

Så jobbigt när man har hoppats och sett fram emot något som sen blir något helt annat. Hoppas du ändå får ett bra nyår!

Kramar
Miss K

Julafton blev vit ett medvetet val trots att andra runt om valde snaps, julöl och liknande. Tycker fortfarande att de går bra. Har druckit några tillfällen sedan oktober. Minskat konsumtionen och fortsätter välja mina tillfällen och vad som dricks. Har haft en kväll då jag inte lyckades hålla den lagom nivån sedan min nystart. Inte stupfull men ändå mer än
Vad som var tänkt. Så helt hundra är det inte men en stor skillnad på hur det varit. Bannar inte mig själv så hårt men de påminde mig om vad jag inte gillar med alkohol, när den får styra och ej hjärnan. Fortsätter mot nya året med minskad konsumtion!

Vi är ett häng med personer som känner till just din problematik. Låt oss vandra hans i hand i40 detta dilemma. Nyktra k och glada...............

/A

Gumman. Det är INTE dig det är fel på.

En relation skall vara bra, inte "inte-alltid-så-jättedålig". Det är inte meningen att man skall stå ut med det som du gör.

Och prinsessan? Hon mår inte bra nu heller. Du har två alternativ när det gäller henne, tänker jag (förlåt mig om jag låter hård nu!):

Antingen stannar du, och då mår hon dåligt. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde ingenting."

Eller så går du och då ger du henne chansen att må bra. Och så tar du fajten för att få ha henne själv. I efterhand kommer hon säga: "Mamma gjorde vad hon kunde."

Du vill göra allt för att din dotter skall må bra - då måste du ta med dig henne därifrån. Det finns inget annat sätt, för så länge du stannar far hon illa.

Även ikväll finns du i min aftonbön, knyttet.
/H.

Det är sant, du har ett långt liv kvar tillsammans med dina barn.Bra att nu hittat hit. Det är en bra början, vi hjälps åt.

Du verkar ha full koll och vet hur du skalll tackla diverse små frestelser.............
Men det värsta är styrt upp, du är här.
Skönt att vi är några stycken på resan 2013, du jag, mama Blue, Anli och även några gamla rävar sätter sig i vagnen Tilde, stigsdotter trollmorsan . Etc och flera därtill

Skönt att frun kommer, får övertala henne att supporta dig i din kamp.
Nu kör vi!
/A

Blir så glad för era hälsningar och att ni tänker på mig!!!!
Livet går sakta framåt och jag börjar faktiskt få tillbaka lusten och viljan att skapa och göra
saker igen...även om inte orken finns där riktigt än.

Har faktiskt inte gått en dag utan att jag tänkt på er fina här inne!

Ett speciellt tack till min storebror Dompa för dina ord som värmt så mycket när jag halkat in här någon gång ibland

Berätta gärna hur det går för er!?

Kramar eran TP

Bara att komna till insikt såsom du gjort är riktigt bra, stort!
Det är inte många som gör det, men DU har gjort det.
Du verkar vara en nice liten person .
Nu fixar vi detta, vi peppar och håller varandra i handen under denna foppa färd!
Kom igen nu Mamma Blue........
Kram/A

Hej "Vill sluta" och ni andra. Idag har jag varit nykter i 10 dagar sedan senaste dryckesperioden. De fyra första dagarna var som vanligt fylld av abstinens. Allra värst är den psykiska numera. Att tappa fotfästet, den fruktansvärda ångesten och det tilltufsade självförtroendet. Jag har varit nära att kunna sluta helt och fullt med alkoholen så många gånger men trillat dit igen. Det är en mycket tuff kamp att leva nyktert men lika svårt är att få kvalitet på det nyktra livet.

I mitt fall gäller det nog att arbeta med tålamodet. Ibland orkar man inte vara "duktig". Det kommer tillfällen när man "stänger av" och desperat söker lugnet, om än på konstlad väg. Jag måste lära mig att hantera dessa situationer. Lära mig någon form av teknik hur jag ska tackla dessa tillfällen av ett obeskrivligt alkoholsug.

Julaftonen var väldigt speciell. Den har i regel alltid präglats av full fart med massor av god mat och dryck med närmaste familjen. Att tillbringa den ensam var en märklig känsla, samtidigt som det var rätt skönt att slippa alla frestelser och höga förväntningar på denna mest upphaussade helg på året.

Jag har ytterligare några lediga dagar innan allvaret börjar efter nyår. Jag som alltid brukar vara uppe i varv med en ständigt hög adrenalinhalt har tillåtit mig att känna trötthetskänslor komma fram. Det känns som om jag skulle kunna sova mest hela dagarna. Någonting som känns helt overkligt för mig. Jag har aldrig vilat på dagen i hela mitt långa liv. Jag är normalt sett alldeles för rastlös för det.

Nyåret firas i stillhet med min fru som nu kommit tillbaka hem. Jag antar att det blir något extra gott att äta och vad gäller det drickbara finns endast julmust och mineralvatten hemma. Egentligen är väl situationen just nu rätt OK även om ett stråk av uppgivenhet och sorgsna känslor finns där. Kanske är det en form av kapitulation. Dock är jag rädd för att bli bitter. Bitter för att inte "vara som andra", bitter för att inte kunna ta sig ett glas, bitter för att jag kanske inte kommer att tycka resten av livet blir kul osv. Jag ska fightas mot dessa känslor men det är inte lätt. Många "nynyktra" brukar prata om att de går på små "rosa moln" den första tiden de är nyktra. Det är ingenting jag har upplevt under mina vita perioder. Mina bästa perioder är dock att kunna vakna upp nykter och pigg på morgnarna och känna mig hungrig på frukost och kunna njuta av ett par koppar kaffe. I mina dryckesperioder ratar jag kaffet och längtar istället efter att ta den första förmiddagsölen.

Långt inlägg men det var en del som måste ut. Godnatt mina vänner.
Tjalle

Kommer dessvärre inte ihåg var jag läste vad, vem som skrivit det och i vilket sammanhang, men många bra tips och käcka tillrop har jag sparat i huvudet.

Den där papegojan eller lille jäveln på axeln ska få mothugg nästa gång han börjar tjata

Tjugo minuters betänketid innan man tackar jag till att dricka, så hinner man tänka igenom sitt beslut.

Spela upp filmen i huvudet om vad som kommer att hända om jag dricker den där enda ölen som kommer att bli två, eller tre, eller fem, sex... kanske inte samma kväll men på sikt.Jag slutar för att mina barn ska ha sin mor kvar i livet. Vill dö av naturliga orsaker...

Vad det gäller sambons drickande - moralisera inte. Han kan inte sluta åt mej, jag kan inte sluta åt honom.

Kanske är det jag som är kall, helt utan kärlek och den som bara stänger av...
Jag orkar inte. Kan bara inte tänka. Vill så gärna vara utan honom i våra liv, men står inte ut med tanken att jag inte ska ha vårt barn under mina skyddande vingar hela tiden, vet att ci skulel få dela boende en del, men säkert att jag skulle få mest, men det räcker inte riktigt.

************

Sorgsen: hur har du orkat med alla som dömt dig utan att veta/förstå hur det varit? Vi har ju tappat de flesta vänner, jag har återupptagit kontakten med tre av mina vänner (och berättat en del) och de står ju på min sida, liksom min familj, men inte någon i hans familj... Och egentligen kanske det inte spelar någon roll, men jag vill så gärna att de ska förstå varför jag inte vill leva så här längre.

Och ja, varför vill jag inte leva så här längre (i urval):
- jag har tappat all tillit (saker jag säger i förtroende vänds emot mig när vi grälar, han har gjort saker som gör att jag inte litar på vad han säger att han gör, vem han träffar)
- vi grälar på ett sätt som får åtminstone mig, men egentligen oss båda, att må mycket dåligt (när han blir arg, oavsett små eller stora saker, så kan han antingen kalla mig saker, vända saker jag sagt till något annat, eller bara åka iväg. Dessutom accepterar han bara mina ursäkter när han tycker att jag menar dem - observera att jag tom ibland ber om ursäkt fastän jag inte anser att jag gjort fel! - och ofta ignorerar han mig, elelr fryser ute mig.
- sättet han ibland behandlar prinsessan på (han kan vara snäll och go' med vårt barn, men lika ofta lägger han all tid på jobbet, att sitta med dator/mobil/tidningar/tv, och då och då blir han arg för skitsaker som små barn gör och då fryser han ute henne tills det passar honom att förlåta)

Om jag lämnar honom är jag mest rädd för att bli ensam, att sambon och hans familj ska behandla mig illa, att jag inte ska ha råd att ge mig och mitt barn ett bra liv...

Tack, tack för allt. Tack snälla, snälla ni! Tack för att ni orkar stötta mig när jag är så här svag. Om ni visste vad jag behöver det. Lelas, tack för att du ber för mig!
Och tack för fina, fina sagan till mig!

Ja, återkom i morgon så hjälps vi åt. En resa att göra har vi gemensam, den att sluta vistas i samma kupé som vår älskade flaska som gör oss så illa. Mycket att läsa här, läser själv så ögonen står still i huvudet av trötthet, men det gör nytta, man hittar lite guldkorn här, lite visdomsord där...

...min erfarenhet då lärde mig att jag kan aldrig få barnens far att inse, aldrig få släkt och vänner att förstå.

Jag försökte i det längsta att inte prata med mina barn om mina negativa upplevelser omkring deras fars val och prioriteringar, likadant till mina föräldrar. Just i uppbrottet var jag den onda och det kändes bäst för mig att veta att det inte fanns slitningar mellan pappan och mina föräldrar. Barnen tillbringade gärna tid hos mormor. Senare blev barnen förbjudna åka dit, men det är en annan historia.

Jag insåg att de blev osäkra mot mig eftersom jag var "diplomatisk" . Svår balansgång!
Jag sa till dem att de får och ska visa och våga vara hur arga och besvikna de vill på mig (och deras far) men att de ska vara aktsamma om varandra.

Alla ondsinta, baktalande och skandalhungrande människor fick jag ignorera. Det tog många år innan några få började prata med mig igen. Fortfarande finns det de som undviker mig. Allt prat och oförståelse kommer man inte ifrån. Jag levde med inställningen att de som vill veta frågar, resten lämnas därhän. Men visst, ensamheten och ovissheten har format mig och jag har svårt att lita på människor.

Med all denna erfarenhet så vet jag ändå att valet att lämna var det enda riktiga! Ingen av oss hade mått bättre av att stanna! Tvärtom hade det varit förödande och dödande, om inte rent fysiskt så mentalt. Jag hade blivit en förebild för mina barn jag inte kunnat stå för om jag stannat kvar.

Förvirringen och osäkerheten innan du får en struktur inuti är slitande för kropp och själ men du är mitt i processen och en dag hittar du din/er väg. Du måste bara fortsätta leta inuti dig själv, väga dina värderingar och din vilja och ork. Ta hjälp där du finner den, söka den när den fattas dig. Du finns ju här...en god väg..din väg...

är en katastrof för många, ensamma eller ensamma i en familj. Jag kan bara känna med dig nu och skicka en tröstande kram !

och virar dem flera varv runt hjärtat, så att jag håller värmen där länge!/NM

Ta dem som en julklapp om du vill ;-D/ ht

jag på dig! Kram, hoppas det blir riktigt roligt!

Jädrans bra!

Har länge försökt få till något om vems rätt som är rätt, i betraktarens ögon, vem som är mest hel osv, men det har aldrig riktigt klickat. Raderna ovan rymmer mycket! Tack för dem! Ska klia vidare här, kanske med ditt alster som inspiration... Gör nåt, eller?/Kram NM!

Kanske kan du vrida och vända på de här ;-D

Ett öppet fönster, när dörren stängs
Det unkna vädras ut
Möjligheter som nyss slängts
blir en annans skatt
bland de tårar som du fällt en gång fanns början till ett skratt
Vems våg är måttet, vems rätt är det rätta
vem håller måttet, vem kan berätta
Från vilket fönster tittar du
och bestämmer vad du ser
från mitt fönster så ser jag blott en mänska som är hel

Hej!
Nej men, gumman, vad jobbigt!

Skickar en kram genom sajberrymden!
/H.

2013 ska bli året som på det ena eller andra sättet fastnar i minnet.

Vet inte varför jag börjar tänka på Frödings gamla gråberg, kanske för att jag känner mig sådan "stååå, grååå". Så fast med fötterna i marken, kommer ingenstans och så grå och tråkig. Känner mig så nere. Fast jag fått shoppa idag. Har köpt en ny pryttel. Jag gillar pryttlar. Dessutom ska jag ut ikväll och träffa ett gäng tjejer ikväll, det var länge sedan jag träffade flera av dem. Visserligen är detta en typ av träff som jag vanligtvis tycker är lite jobbig. Ett glas i magen så brukar det kännas bättre. Men. Jag ska ju inte känna så längre, jag hade ju blivit glad?

Inte idag, känner mig bara sorgsen.

Jag känner mig så himla förvirrad. Ensam. Är det rädsla för ensamheten? Jag kommer inte att vara ensam om jag inte vill. Kanske är det en del i sorgeprocessen, den man ska igenom?

Min dåliga självkänsla tar sig uttryck i oro för att han ska klara sig bättre utan mig. Men det är väl bra om han gör det? Vi kanske kommer att klara oss bättre och bli lyckligare utan varandra?!

Det känns som om jag sjunker ned dit där jag var förut. Jag vill inte dit igen. Kanske har jag slarvat med den egna själavården? Måste jag gå på möten oftare? Kanske är det för att det är nyårsafton snart, jag blir alltid melankolisk då och så dricker jag för mycket då. Så kanske det är, det är nyårsafton som spökar.

Nej nu måste jag gå sätta på mig ansiktet och stålsätta mig inför kvällens barrundor, bara en i gänget vet att jag slutat. Fast, hon som är "huvudvännen", anledningen till att vi träffas är att hon är på besök i Sverige, hon är amerikan och jag läste någonstans att genomgå ett 12-stegsprogram räknas som någonting positivt, som en merit nästan, i USA så hon kanske blir impad om jag berättar :-)

Nä, ansikte på, kanske till och med blir en svängom på dansgolvet ikväll! (fast det har jag VERKLIGEN ingen lust med... bläh)

Jag har ingen kraft att skriva och heja på er andra, men jag tänker på er!