Senaste kommentarerna i forumet

Hade planerat en massa inför denna dag, ingenting av det blev gjort...

Det sista jag såg på teven igår kväll var senaste filmen i Rambo-serien...
Han sköt med kulspruta så hjärnsubstansen skvätte överallt, han måste nog ha skjutit ihjäl ett par hundra fiender under den filmen, där i kriget var livet ingenting värt, man nästan applåderade när han dödade de elaka, Yess han fick honom, tänkte man...

På morgonen väcks jag upp av ett telefonsamtal, med ett dödsbud, min svärfar hade gått ur tiden.
Skyndar mig upp och hämtar dottern och ett par timmar senare är vi där vid dödsbädden.
Där ligger han med gul skrynklig ihopsjunket ansikte, munnen vidöppen och saknar löständer,
här finns verkligen döden närvarande, en kall och själ-lös kropp med blånande fingertoppar.
Huden känns konstig när den är död, mjuk på vissa ställen och på andra ställen hård.
Ena ögat lite halvöppet i de gråstarrande pupillerna, tungan blålila och täpper till svaljet,
här finns inte en chans att luften passerar förbi.
Magen känns varm trots att 3,5 timme har gått sedan hjärtat slog sin sista sammandragning.
Kan inte låta bli att känna på döden, den är så påtaglig och närvarande.
Och själen, mänskligheten så långt borta, livet är ursprungen och kvar en f.d. själaboning, en kropp..
Få tillfällen ges i livet att få möta döden på ett sådant nära håll, andra gången för mig...
Fascinerande men inte skrämmande, värdig och mycket respektfull.
Lika säkert som att man föds, kommer också döden till oss så småningom, det vet man med säkerhet.
Vi gör bara ett besök på jordelivet, gästar och far sedan vidare i någonting vi inte vet om..
Ett ljus är tänt, svärfar är klädd i en vit skjorta med en blårandig slips, under svepningen ett par utmärglade knotiga gula ben som slutar i en vuxenblöja.
Någon ur personalen har knipsat av toppen på en julstjärna och lagt på hans händer...
Brevid sitter hans ena dotter med slutkörda tårkanaler, hans ena barnbarn med kajalen rinnandes utmed hennes kinder, hennes tårkanaler verkar aldrig kunna sina.
Frugan som normalt sett är en oerhört känslig varelse verkar kunna ta hela saken med fullständig närvaro, mycket starkare än hennes storasyster som inte kunde förmå sig att säga en fullständig mening i ett enda andetag, jag är verkligen förvånad för det brukar vara precis tvärsom..

Här sitter jag mitt uppe i alltihopa, och vet inte vad jag ska tycka för tillfället..
Döden kommer ju aldrig lämpligt, när den än kommer...
Alldeles tom i huvudet åker vi i varsina bilar hemåt, helt avbrutna ifrån dagens göromål..
Jahopp tänker jag för mig själv, det blir sällan som man hade tänkt sig...
Eftermiddagen samlas vi i den nya soffan hemma, ätandes på nyinköpta hamburgare, hela familjen sitter tysta med tomma blickar och ser ner i vardagsrumsbordet, det är alldeles tyst och jag förstår var var och ens tankar är just nu, de tänker på "morfar" och ser minnesfilmerna rullas upp framför dem precis som jag gör just nu..
En tid för eftertanke och om livets slutände, allting är inte så självklart längre...

Plötsligt så slog det mig, vilken kontrast det blev när jag tänker på hur döden nyanseras i Rambofilmen, så långt ifrån verkligheten, jämfört med den verklighet jag känner idag.

Ännu har en dag fört mig närmare närvaron genom min nykterhet, och det har inte funnits någon som helst anledning till att döva bort den, verkligheten är min verklighet...

/Berra

Har varit internetlös/internetbefriad ett tag så har inte kunnat skriva här på ett tag. Har en känsla av att behöva skriva utan att veta vad. Jag har nog aldrig känt mig så här ensam.

Då min familj bor långt bort och jag skulle jobba på juldagen så hade jag och exet bestämt att fira jul tillsammans med hans familj. Jag såg verkligen fram emot julen, den första vita julen på länge. Jag hade fixat julklappar och köpt och förberett en massa julmat att ta med. Jag och exet hade haft många mysiga kvällar med alkoholfri glögg, julbak och pepparkakshusbygge.

Två dagar före julafton. Exet på julfest. Dricker vin till maten. Bråk.

Han säger att förra gången han gjorde alkoholprofilen så sa den att hans alkoholvanor var skadliga, men den senaste gången han gjorde den så sa den att han drack "normalt", helt oförstående att jag inte vill träffa honom nu. Fan.

Jag kastade pepparkakshuset i soporna, äcklades av all mat jag hade förberett som stod i kylen, levde under julen på ostmackor och ett maniskt tittande på The Real Housewives of Beverly Hills. När min familj ringde för att önska god jul så ljög jag, "jo, vi har det jättebra, jarå, jättemycket mat, måste sluta för nu ska vi spela sällskapsspel..."

Jag har firat jul själv tidigare men då har det varit för att jag valt det, valt ensamheten, men när den är påtvingad så gör den för jävla ont.

Jag önskar så mycket att jag inte hade litat på honom, eller åtminstone inte räknat med honom under jul och nyår. Nyår är ju inte lika familjebundet så visst skulle jag hinna höra med vänner om planer inför nyår men just nu har jag ingen lust att umgås med någon kring alkohol. Alla dricker ju.

Det känns skamligt att berätta för någon att jag mår dåligt och att jag var ensam under julen, "fy skam, för ingen ville ha 'na" liksom.

Kram

Hoppas få några tankar och ord från dig............
Vet du hur ditt nyår skall bli?
Kommer du vara själv som på julaftonen eller har du nån/några att fira in det nya året med?
Hopas att allt är bra?
/A

Nästan King över det hela.
Du är.......
/A

.

...emedan jag satt här inne i värmen och filosoferade över hur det är att vara människa bland människor. Det är komplext, det är det, och jag gillar komplexitet! Det ger inspiration och lust att lära, förstå och utvecklas. Efter några varv känner man kanske att man ändå står och vrider sig runt sin egen axel, men det är också en beståndsdel i att vara människa... Det är komplext, det är det...

Sticket? Så här ser det ut i nuläget, får se vad som händer med det... Ska försöka hitta vers och refräng där ute i den klara vinterluften. Blir nog till att ta en kopp till på verandan... Om man skulle kunna börja så här, för att travestera och fortsätta där en annan låt lämnade av:

Mmmm, vakna människa, se på mig
En ny dag föds här utanför
Det finns så mycket som man vill
och det finns annat som man bör
Men spionerna ser oss inte här
och hundarnas skall har dött ut
Världen vilar, den stillar sig nu
här doftar inte längre damm och krut

-------------- Här behövs nog någon vers till och så en refräng med litta Hallelujah-feeling...

Har varken slavens bojor eller kungens spira
Äger ingenting men har så mycket att fira
För främst är jag en människa och inget problem,
ingen etta eller nolla i ett datasystem
Så, nu sitter jag på tåget och vet inte vart det bär
men kan ändå känna lugnet av att få vara med er här
Tvekan kastar jag i diket och åker mot den dag
jag kan säga till mig själv att jag vet vem som är jag,
vem som är jag
vem som är jag

Återkommer, go' vänner!/NM

är kattmänniska.
Har du läst "Den vidunderliga kärlekens historia" av Carl-Johan Vallgren? / mt

om det är lättare för män att släppa taget... På ett generellt plan, inte personligt och individuellt.
Tycker mig ha märkt det. Antagligen ett livsfarligt antagande - hukar mig nu:) / mt

Kanske du har läst "Vem ska trösta Knyttet?" Jag ger tre av verserna till dig och tilldelar dig båda rollerna.
Knyttet är den lite starkare sidan av dig, den som ska göra dig fri. Den sidan av dig som vill trotsa rädslan och bejaka livet!
Skruttet är den mycket, mycket rädda lilla du... den som din lite starkare sida ska trösta och beskydda.
... ...

Nu skymta svarta berg vid horisonten
tre vilda berg där skrymt och mårror bo,
men nitton homsor fiskade med Dronten
och lade ut ett nät i frid och ro.
Och Knyttet sa: förlåt en resenär
som undrar om ett skrutt har varit här?
Det har hon visst, sa Dronten glatt, ett skrutt med trassligt hår
blev alldeles ifrån sig och sprang hemifrån igår,
men vart hon sprang och var hon finns och var hon sist blev sedd
det vete mårran, men jag tror att hon var gräsligt rädd,
och vem som tröstar henne det är mera än jag vet
för jag är på semester och nu vill jag lägga nät.

När skymningen så småningom sig sänkte
kom ludna småkryp fram på alla håll,
de hade bleka nattögon som blänkte
och viskade: där går ett ensamt troll,
ett ensamt stackars knytt som går och tror
att han är mycket stark och mycket stor...
Långt inne mellan bergen hördes mårrans hemska rop
och Knyttet gick och gömde sig i första bästa grop,
men om en kvart flög Knyttet opp och stampade och sa:
nu är jag mera arg än rädd, och det är ganska bra,
jag måste trösta Skruttet, jag får inte vara svag
för hon är nog, om möjligt, ännu räddare än jag!

Nu tystnar allt, nu slocknar alla ljusen,
där sitter Mårran ensam som ett berg
och runt omkring är hela marken frusen
och själva månen tappar all sin färg.
Och Knyttet sa: det här blir inte lätt
för Mårran är det värsta jag har sett.
Först piggade han opp sig med en arg och krigisk dans
sen högg han sina tänder djupt i Mårrans kalla svans
och Mårran blev så häpen att hon skrek och sprang till skogs
och på en sten satt Skruttet och såg på när Knyttet slogs.
Att skrämma skrutt är inte svårt, de faller lätt i gråt,
men de är ännu lättare att trösta efteråt.

Styrkeram! / mt

Vet väl att det skrivna ordet på nätet med alla stavfel hit och dit misstolkas om vartannat.
När man inte ser den man pratar med misstolkas allt känns det som.
Jag hasplar ur mig än det ena och än det andra.
Och har väl gett er härinne en bild, som jag tycker INTE stämmer med verkligheten.
Jag är inte stingslig eller snarstucken eller långsint what so ever.

Jag vill alla gott, alla ska få vara med och känna att dom också kan.

Och det skall lyftas och pushas och berömmas.

Jag är trygg i mig själv, vet vad jag har och vad jag kan.
Mitt kunskapskapital är stort. Ekonomiskt, ja jag klarar mig, men kan som alltid bli bättre.
Kommer bli fantastiskt kul att träffas den 2:a feb.

Men som Berra så tydligt skrev, lite skrämmande oxå.
Det är okej om du, Dompa, blir sne och arg ibland, men inte på mig.

Där går gränsen, du kan INTE bli arg. Men det hoppas jag du redan har förstått.

Du vet bra kompisar skall tåla att få några blåtiror,
men det blir så hätsk stämning härinne då så det glömmer vi.

Jag snor den där matchokramen, så får du behålla snorrpussen............ Hahahaha.

Nu är det färdigjobbat för detta år, nu ser vi
frammåt och tar emot 2013 med öppna armar.
Promise everybody

Sova nu!
Chipp chip
/A

(Bli inte ledsen nu Dompa, vi tycker om dig endå)

Se ironin i brevet, vi är nog rätt lika fast du är nog mer gubbe än vad jag är. Poäng till dig. Grinig njae..... Nä det blev bara gammal kvar.
Jag som inte ens passerat 40. Du får berätta hur DET känns.........
Nu! SOVA................
/ANDREAS

Tror det är som Santorini skriver. Är man själv negativ inombords, så är det lätt att "tolka in" negativ innebörd i det man läser..
Jag är för raka budskap! (utan personliga påhopp)Att skilja på sak och person, individ och beteende..

Om vi inte kan/får vara raka och skriva som orden faller oss, ja då känns det som vi inte riktigt har här att göra..

Är man osäker på något man läser, kan en första åtgärd vara en enkel FRÅGA!
Har själv konstaterat, att det skrivna ordet ibland uppfattas som något helt annat än vad som var meningen..
Så FRÅGA gärna!
Ha en bra fortsättning på julledigheten.. Jag lägger in en stor hög med khom-loy-lyktor till nyår!
Har personligen inget emot ett vackert fyrverkeri, men med tanke på våra djur (och alla tusentals kronor som dessa pjäser kostar) så tror jag att det blir ett värdigare sätt att välkomna det nya och säga farväl till det gamla

kram /trollis

Din favoritpräst låter som en bra människa. Tyvärr är inte de flesta katolska präster likadana. Här är GUD och religion lag och får inte ifrågasättas. Inte heller hans tjänare...skriver hans då GUD självklart är en man. Varje gång jag sitter i mässan så brukar jag se på tjänarna och undra om han eller han är pedofil? Retar mig också på pengarna som finns i kyrkan samtidigt som folk svälter. Samtidigt som jag tycker att det är mäktigt i de vackra dyrbara kyrkorna. Människan är en komplex varelse. Själv gick jag ur Svenska kyrkan för ett tiotal år sedan...men jag kan delvis min bibel och min koran. Känner att det är viktigt då religion spelar en sån stor roll för så många...att veta lite vad som styr dem. Buddism har jag också försökt sätta mig i...men det är för svårt för mig...för långt borta liksom. (för mänskligt?) Ändå tänker jag att den verkar vettigast av religionerna. Buddisterna verkar lugnare än kristna/judiska och muslimska fanatiker.

Ska ta din präst på orden mt och ta en ny behovspromenad. Skaffa aldrig hund! /R

...att du retades Lelas ;-). Men alla fattar inte det. Har läst runt litet och inser med fasa att en del forumvänner tycker att jag är en dryg jävel...kanske är jag det. Värt att grunna på...men inte här hos mt.

Jag läste också om apan och kokosnöten. Det där med medberoende är svårt...men ändå inte tänker jag. Den dagen jag insåg att J inte tänkte släppa vindunken så gick jag. Kanske är det "lättare" om man har yngre barn runt omkring sig. För i ärlighetens namn var det för deras skull jag gick. Själv hade nog "härdat" ut. Jag om ngn vet ju svårt det är att släppa sin drog. Men barnen? Vad får man utsätta sina barn för i kärlekens namn? Aktar mig noga för att skriva hos anhöriga eftersom jag tänker fel och ingen människa i kris behöver höra om sina felval. Men jag läser nästan allt och förundras över oviljan att släppa nöten...

i vad hon skriver till dig Dompa.

Det är svårt med enbart text - det kan aldrig bli ett "helt" budskap. Därmed är öppenheten och viljan att försöka förklara och viljan förstå så avgörande här. Nästan alltid reder det upp sig... Ibland vet man själv att något är oklart eller ouppklarat i någon tråd-relation - det finns, tror jag, underliggande processer - men de måste få leva sitt liv där under ytan - så tänker jag. En dag kanske de visar sig befriade i ett förklarat skimmer:))))

Lyckligtvis har jag fått en ny superlätt och super-duper-fin snöskyffel så idag ska jag skotta upp lite här utanför. Visst ska vi ha marschaller till nyår? Och kinesiska lyktor kanske? / mt

fortsätter jag reflektionen från igår. Lite brutal kanske... Jag funderar över kraften i medberoendet - varifrån kommer energin som håller processen vid liv?

Så enkelt att utifrån säga "Det är nog nu - du måste gå nu... annars går du under" ... Så ofattbart svårt att genomföra.
Och - det ska inte vara lätt, skrev jag, att lämna en människa man lovat älska; en sjuk människa; en människa till synes på väg mot undergången. Det ska inte vara lätt att lämna för att rädda sig själv.

Lelas skrev om apan som sitter fast i en fälla för att den håller fast i en kokosnöt. I den stund den släpper taget om kokosnöten är den fri. Så länge apan håller taget är båda fångade i samma grepp.

Den medberoende, som inte ens är säker på att hen vill ha kokosnöten (längre) - den sticks och luktar illa... men jag "vet" att den egentligen (kanske) är bra där innerst inne... Om jag bara klarar av att ... sitta alldeles stilla... hålla rätt... så blir kokosnöten som den var en gång.

Blicken - fast fokuserad på kokosnöten för att förstå vad den fått för fel och vad jag kan göra / hur jag ska vara för att den ska bli bra igen. Jag är stel i kroppen, ögonen värker, huvudet spränger... Men jag måste vara klar över kokosnöten innan jag kan / har rätt att / förmår mig att släppa taget.

Att släppa taget som (många gånger) verkar vara den enda räddningen.

Att ta ansvar för mitt liv. Att återge ansvaret för det egna livet till den andra.

Kokosnöten då... Kokosnöten har sin egen berättelse. Sitt eget liv. Sitt eget missbruk. Kokosnöten är fånge i fällan och måste välja sin egen väg att bi fri. Om den vill bli fri? Kokosnötens perspektiv - en annan berättelse...

jag brukar läsa dina inlägg, inte alla kanske men ofta. Inte har jag läst nåt som sårar eller provocerar som jag kan påminna mej. Det är svårt med det skrivna ordet. Man ser inte blinkningen eller hör den självironiska tonen. Var och en tolkar efter sitt humör. Är man på dåligt humör kanske man tolkar in nåt negativt. Därför är det svårt med mejl på jobbet, t.ex. Och Facebook, där borde folk tänka sej för ett varv till innan dom postar nåt i ilskan. Men här måste man väl få säga sin mening. Jag tycker du har en omtänksam tanke i allt du skriver. Ja, utom snorig surgubbe då, haha! Det är inte omtänksamt att dela ut såna:-)

Äsch, jag retades bara, Dompa!

Kram kram. :-)

/H.

En sak bara, flygcert: Du är inte dum!

Rädd: ja. Dum: nej.

Ok?

Om vi vore på samma plats nu, du och jag, så skulle jag sätta på en kanna te, ta fram svärmors pepparkakor och tuben med ädelost, sätta dig i hörnet i soffan, där som den stora röda kudden finns, bädda ner dig med den gosigaste filten och stryka dig över håret och säga att du är trygg här.

Jag ägnar min aftonbön ikväll åt att du skall låta någon annan göra allt det där för dig, eftersom jag själv inte kan. Kram, vännen!
/H.

av alla era ord, tankar och allt stöd. Känner mig så hopplöst dum: jag ser ju att jag framstår som väldigt rädd, vilket jag också är många gånger, men jag vet itne om det är befogat. Sambon har ju dagar av "normaltillstånd", då allt är lugnt och han spenderar mesta delen av tiden läsandes tidningar i soffan. Och jag tänker då att jag överdriver, att jag har fel. Jag vet att min rädsla räcker, egentligen... Men det känns inte så.
Men jag är så förvirrad. Tänker på allt ni skrivit till mig:

Lelas, du har så rätt, det spelar ju ingen roll om det är personlighetsstörning, alkohol eller om det så vore en kokosnöt som trillat ner i huvudet på honom - han har en ilska värre än jag vet itne vad, och ett tålamod som ofta är väldigt kort och ibland så gott som obefintligt. Det räcker ju egentligen att veta om det.
Och vi kan inte prata alls om detta - han förstår inte att jag sitter och fantiserar om att flytta. Skulle jag säga det så skulle han med största sannolikhet bli väldigt arg.

Sorgsen, precis som du skriver om att mötas av ickeförstående illasinnade människor... Jag vill ju så gärna att jag och sambon ska kunna enas om att våra gräl bryter ner oss och att vi inte har ett sunt förhållande, men han komme rju aldrig kunna förstå mig eftersom han tycker att jag alltid går emot honom, inte finns där och allt det där som jag ältat till förbannelse. Jag vet att hans föräldrar skulle beskylla mig för massa saker eftersom de, trots att de sett skymtar av hans mindre trevliga sidor, aldrig skulle kunna tro att deras son skulle kunna vara orsak till en separation.
Det känns sååå tungt. Ibland när sambon skäller på vår dotter, hotar henne eller ignorerar henne så gör det så ont i mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag vet också att min sambo håller inte alls med om hur dessa situationer utspelar sig, han tycker att han fostrar henne, på ett bra sätt... Och jag håller ju inte med. Men självklart har han ibland sina ljusa sidor: han kan ju vara jättego' med henne ibland också. Känner mig som en sådan svikare som främst ser de dumma sidorna.

Mulletant, du har ju så rätt när du undrar vad alla som blev utskällda tyckte... Ja, julen blev ju totalförstörd så klart. Och en del av de utskällda sa rakt ut efteråt att "han behöver hjälp, så där arg blir man inte för de sakerna", medan andra blev ledsna och någon valde nog helt enkelt att ignorera hans hårda ord och inte riktigt se vad som hände. Men de allra flesta uttalade sig på något sätt om att det inte kändes okej att han blev såå arg.

Berra. Tack.
Du skrev så tydligt och rakt. Jag vet att jag måste ta fram ilskan och styrkan, men jag är så rädd: jag vet ju vad jag har, men inte vad jag får...
Det är som att jag bestämmer mig för att "nu har han sagt och gjort så här, det accepterar inte jag", men sedan kommer allt tillbaka till vardagen och så låter jag det rulla på, jag är liksom för rädd för att våga ta steget. Men det är ju bara jag som kan våga, som måste våga. Är bara så fruktansvärt rädd; rädd för att sambon ska bli så arg, rädd för att folk inte ska förstå varför jag försökte ta mina barn ifrån detta ibland så skadliga förhållande (en sambo som verkar vara världens finaste människa utåt sett), att jag ska bli ensam, att barnen ska bli så arga på mig för att jag gick och bröt upp vår familj...

Svinmolla, jag har ju lite familj att gå till, men där hotar sambon mig så att jag inte kan stanna, och väninnnan som jag flytt till en gång, har en två veckor gammal bebis så det är itne riktigt läge...

Hjärnan går på högvarv, sambon vill gärna mysa, basta och att vi ska äta goda middagar osv, han förstår inte alls att jag är på ett annat plan... Och ändå inte, för jag är ju för rädd, för feg.

..för inspirerande läsning. Jag har inte startat någon tråd själv än, men det kommer! Jag bli väldigt peppad av att läsa dina ord, och jag vill också bli nykter. Jag förstör hela min familj o mig själv annars.. Kram

Tänka ett varv till på mina tillkortakommanden. Hur svårt det blir att formulera sig i ord...som inte provocerar elller sårar...eller misstolkas. Vakta orden säger min ryggradskänsla...men jag kan ju inte? Men så tänker jag "Vad i helvete är det för en ursäkt?". Nej...jag vet inte...kan jag gå den vägen? Att vara neutral och högst komma med peppaord? Visst kan jag det...rent tekniskt...men då är det inte min dagbok längre... Vill bara dra en filt över mig själv och Lusekatten....skämmas lite. Äta ett skämt äpple ur Trollis skål. Kura....inte skymning men liv. /R

Visst är vi det Lelas...många som kan texterna...jag menade inte så dumt som jag skrev. Snarare menade jag att jag tror att mt/A vet åt vilket håll jag vinglar. Nämligen ingenstans...men uttryckte mig dumt gjorde jag. Förlåt?

Tar till mig Karin Boye! Avundas Mullegubben ;-). Har också läst om flygcerts liv och öde...utan att kommentera. Eftersom min kommentar inte skulle bli "välkommen". Walk away....tänker jag...men jag är en trasig skit som ofta inte ens får ordning på mitt eget. /R

Ja du Andreas...där "fick" du mig. Men kanske inte. GUD och jag är fortfarande på okant med varandra...men under devisen "Lär känna din fiende" så släpper jag in h.n. Förstår dock Santorinis tanke om att ingen vill ha en snorig surgubbe. Men man kan inte ta tillbaka en present. Så Stigsdotter får väl bära fanskapet till tippen! ...eller öppna senare.

Stigsdotter; Det gör mig ont att du har kommit till dessa slutsatser om ditt äktenskap...men samtidigt blir jag glad på ett konstigt sätt. Missförstå mig rätt. Jag tänker att den dagen man ställer sig frågan "Är detta rätt för mig" typ. Den dagen har man redan svaret. Ingen terapi i världen kan rädda det...förhala? Absolut....men varför? Livet är kort och du har all rätt att få känna dig som ngt mer än en maka och en mor. Du är en vuxen kvinna...där är du! Dessutom borde du ju fråga dig vad han vill...och varför. Fortsätta med dig för att kunna fortsätta att ha en bra fasad men ändå kunna surfa? Varför vill han köpa nytt? För att bevara kärleken? Gör 2013 till ditt år (Tilde). Några surgubbar behövs inte i ngn stark kvinnas liv!

Förstår dina tankar om att "mista" familj. Jag tänkte samma sak en gång...att vid skilsmässan skulle jag mista min underbara svåger och hans nästan ännu bättre fru. Det blev inte så...det behöver inte bli så. Inte om man verkligen gillar varandra...så tänker jag. Bacio/R

Trots hans och socialtantens intentioner om att slippa GUD på behandlingshemmet så är gud nog rätt närvarande efter vad jag förstått?
Men bara den underbara våren kommer till Italien så blir det bra skall du se.
Har fått ännu mera respekt för mulleTantens alla vinklingar och funderingar.

Lelas. Snacka om underbar.......
För att inte nämna Maria, denna underbara lilla duva.
För att inte missa några så gillar jag ALLA!
/A

är säkert hans desperata sätt att försöka lura sej själv att allt är bra. Jag kan förstå hans sätt att tänka. Lite att gömma huvudet i sanden. Visst är det sorgligt för er alla. Förhasta dej inte, slänger jag bara ur mej utan att ha hela bilden förstås. Att gå i terapi är säkert bra.

Lite lust att dricka har jag också haft i julhelgen. Fortfarande. Vi har en flaska vin hemma+ 1 flaska 15% glögg så det skulle räcka till en fylla:-). Nej jag SKA inte men tanken finns där långt inne. Jag kan också se slutet på den här filmen och det är ingen rolig film. Usch vad besviken jag skulle vara.Ska bli skönt när nyårsafton är över. Det är vår tur att ha festen så jag blir tvungen att köpa hem dricka. Tror inte det kommer att fresta men vill inte att det blir så mycket över. Får väl ge bort det!

Jag önskar dej lite lugn och ro. Kan inte förstå hur Dompa kan tro att nån skulle vilja ha en snorig grinig gubbe i paket:-). Sån kan man nog få utan att be om det!