Senaste kommentarerna i forumet

Hej Berra,

Jag uppskattar verkligen din uppriktigt ärliga berättelse om ditt krig med polaren alkohol, Det känns som om du har bestämt dej för att vinna.

Jag är ju själv anhörig till en alkohol / drogberoende man... Vi är numera sep sen aug...men har 2 barn ihop.
Därför känns det skönt att läsa din tråd, jag får en inblick i hur det kan vara & kännas med detta sug som du beskriver.
Han har aldrig berättat ngt för mej eftersom det inte finns ngt problem...
Så det är oerhört värdefullt att få en inblick i hur det kan vara...

TACK... / Mie

Hej Mie!, ja och alla ni andra som läser...

Tack, ja det värmer, jag får nog lägga all cred till min envishet, någonstans ska det väl vara bra att man med åldern har gått och blivit en "gammal tjurig gubbe"...

Jag ger mig aldrig!, jag är just nu en lindansare och ingen skall få knuffa av mig min vingliga färd.
Men jag är långt ifrån i mål, och det skulle kännas hopplöst att kolla in horisonten, så jag håller fokus på linan ett par meter framför mig hela tiden, det känns bäst så...
Att ge upp nu vore som att säga nej till livet, aldrig aldrig, bara balansera vidare...

Att ta till drickat igen, är en kortvarig lösning på några timmar, men som straffar sig i veckor.
Som jag skrev tidigare, ett lån med väldig lång amortering som man tog för en liten tripp, lycklig för stunden, men någon står och hugger en med kniven i ryggen hela tiden...
Ju mer man "lånar" desto mer dras strypkopplet åt, och man bli mer och mer handlingsförlamad.

Jag kan ju säga att December 2008 inte kanske tillhör en av de bästa i mitt liv.
Det var fullt av ett sug utan dess like, men det var lite oidentifierbart, ett sug som var ett "sug".
Jag vräkte i mig nötter, choklad, chips, ostbågar, saltlakrits, frukt, ja nästan allt vad som fanns i köket, jag visste vad suget egentligen var, och kroppen blev putt och menade "va f-n hajjar du ingenting..?", jo jag visste "vilket" sug den menade, men fortsatte proppa i mig allt tuggbart som gick att komma över...
Jag låg där i soffan med sprängfylld mage och helt spyfärdig, men suget fanns kvar...
Jag tänkte hellre fet och ful, än dum och full, det var mitt motto...
Jag varnade kroppen, ska vi ta en runda till i chipsskålen???, den svarade "men jag är ju törstig!"
Det blev till att halsa en 1,5L Ramlösa med någon smak, och kroppen tjatade inte mer den kvällen, att gå och lägga sig var hemskt, helt spyfärdig...
Men det är ju inte värre än en vanlig bakfylla, och den tillåter man ju sig..

Nästa kväll var det samma tjat igen, suuuuget!
Fram med alla skålar och sätt igång att moffa igen, spöa kroppen med att må illa med annat än alkohol, lär den att det gör ont att känna suget!
Suget ska kopplas till ett illamående, och det funkar efter någon vecka eller så...

Även om det kändes hemskt sista kvällarna, så tvingade jag i mig allt äckligt onyttigt.
Det fick faktiskt några andra bra nackdelar också, det tog tid innan jag kunde börja moffa snacks igen..

Och det kom fram något annat bra ur den, jag fick smak för jättegoda röda äpplen, och det är min riktigt stora last idag, jag kan knappt vänta längre, så direkt efter middagen så tar jag mitt första äpple som har legat i kylen och blivit rikigt kallt och gott.
När man biter i det så smäller det och det stänker fruktsaft i ögonen, det är sött och gott, och jag kan knappt bärga mig att vänta ett par timmar till att ta nästa...
Och jag blir skitsur om någon annan i familjen har varit och snott något av mina goda äpplen, för jag har världens koll på hur många det finns kvar..
En form av hälsosam fruktholist...

Tja, det var lite om mina abstinensbesvär, jag fortsätter något senare....

Mors Berra!

Hej & grattis till att du har valt livet.

Tycker du är otroligt beslutsam & duktig.

All lycka till ett fortsatt liv utan en massa dimma.... / Mie

God Morgon på er, eller god förmiddag för en del andra...

Det är Söndag morgon och jag mår perfekt, ja inte så där gulligt med små rosa pluffiga moln.
Utan bara helt enkelt så där bra, som man ska må, när man inte mår dåligt!
Låter helt sjukt, men för en som har mått så ruttet så är en "vanlig" morgon en efterlängtad befrielse...
Jag har kommit på varför jag alltid har gått och lagt mig så himla sent när jag har druckigt, alltid sist efter kollat TV eller suttit vid datorn...
Jag har varit rädd för att gå och lägga mig, sjukt!, bara för att veta att jag vaknar upp kl 04 kallsvettig med ett "NEJ"...

Denna morgon vaknade jag kl 8:30 först för att jag var så himla pinknödig (mycket läsk numera..)
gick upp och gjorde det jag skulle, gick tillbaka till sängen, och den var varm men inte blöt av svett!!!, vilken känsla.
Så där upplyftande glad tittade jag på ljuset som strilade in genom fönstret, tänkte på hur jag skulle ha mått tre månader tidigare, jag hade väl antagligen haft mina vanliga mardrömmar om att sätta en pistolmynning i munnen, och bara vänta, ..vänta på knallen!
Min hjärnas sätt att vilja få ett slut på ångesten, ruggigt egentligen...
Nu ligger jag här och mår ju bra, 100 000 % bättre än för bara några månader sedan...

Jag har alltså tillåtit mig kidnappas av alkoholen så länge att jag inte hunnit upptäcka vad skada den har gjort mig, tillvand att låta den plåga mig, vecka efter vecka..
Varje gång man har "festat" till så har det varit som att ta ett livslångt lån från kroppen, och inte få reda på hur lång avbetalningstiden är...
Nu har jag gjort min skuldsanering och börjar få tillbaka min kropp, del för del...
Att få ta tillbaka kontrollen, och "få ett liv", ett värdigt liv...

Jag tittar på frugan som ligger brevid och snusar sött, hade det varit en "vanlig helg" för tre månader sedan så hade vi troligen varit skitförbannade på varandra nu, hon för att jag krökar för mycket, och jag för att hon sade till mig..
Nu är vi mycket goda vänner, och hon är precis lika vacker som hon brukar, hon är min livskamrat och allra största coach som har stöttat mig igenom min skiljsmässa från polaren alkoholen (backstabbern du vet..), han som ville tvärt om...

Jag är tacksam för att jag har en familj (kvar..), barnen sover gott i rummen här intill, ovetande om vad deras far har gått igenom, de vet bara att deras pappa har "blivit gladare" som de brukar säga till sin mamma..
Nä som sagt, jag är så himla lycklig för en vanlig söndagsmorgon, och en svår fajt är troligen över, och det står 1-0 till livet, och denna dag ska den börja med att jag sätter på mig morgonrocken och går ner till köket för att sätta på kaffet, med ett leende..
Låt livet leva, istället för att leva livet..(ja ni hajjar...) /Berra

Hej på er igen!

F'låt att jag tar i ibland, men för mig funkar det inte att "mjäka" med mig själv.

Om jag ska kunna få den lilla självrespekt som behövs för att klara av ett stålbad av denna kaliber så måste man vara stenhård mot sig själv, hur skulle det se ut om man var snäll mot sig själv, jo grattis,..nu har du varit duktig så varsågod, ta en kall i kylen!
Glöm inte att gömma burken så att inte frugan ser den, märker hon inget så kanske du är duktig imorgon med, näppeligen...

Jag ser framför mig vaktmästaren i lågstadiet som spänner ögonen i mig, han såg så elak ut så man fick små kissfläckar på brallorna när han sa till oss, och då var han inte ens arg!

Jag skrev förut att jag skulle berätta om hur jag förberedde mig, okej det var ingen lätt historia.
Men den fick växa fram under ett par månader så att man fick vänja sig vid tanken.
Jag visste ju att jag måste nobba sponken totalt, men hur länge???

Jag satte upp ett helt löjligt mål, tre dagar!
Jag visste att jag skulle klara det lätt, men för varje gång jag nådde målet skulle jag dubbla det.
3 dagar, en vecka, två veckor, en månad, två månader osv.
Själva tanken var att om jag hade klarat mig så här pass långt (X-dagar) så skulle jag nog klara lika många dagar till, tanken var att det skulle inte bli ouppnåelig.
Men det fanns ju en chans att "pausa" om jag så ville...

Målet var inte heller att jag skulle "fira" att jag klarade av målet, dvs ingen guldpokal full med dricka när jag nått målinjen, fira OK men inte med alkohol (det hade ju verkat dumt!)
Det här var lite luddigt tänkt, för vad skulle jag annars pausa med, men det var någon tanke som växte fram under tiden...

Det skulle inte finnas något alls att sörja eller fira eller trösta.
Om man ska sörja, sörj!, inte dränka sorgerna...
Fira, visst köp mig en tårta!
Tröst, tja vad har man sin älskade till för, i nöd och lust!

Beslutet är mitt, ingen annans, jag gör det inte för frugan eller chefens skull...
Jag skulle alltså inte kunna skylla på att jag ruttnade på chefen,
och därför kunna "straffa" honom med ett glas, eller sju...
Jag ska göra det helhjärtat, inte för att göra någon annan glad!

Förändring är bra!
Bryt all rutin, om köttbiten i helgen kräver ett glas rött, köp inget kött då.
Bli vegeterian om det så behövs..
Sugen när du sätter dig i soffan??, skit i TV'n för en gångs skull, sätt dig och lös ett korsord vid köksbordet istället, eller sätt dig på en pall brevid soffan då!

Jag skulle inte "sura"...
Alla som har varit fyllchaffis vet att man hellre sätter sig i en hörna än umgås med de som krökar på en fest, i ett sådant läge är det bättre att åka hem, och sedan hämta frugan på nattkröken istället, nä det gäller alltså att umgås här istället.
Det är alltså inte "synd" om mig...

Inte "tänka alkohol"...
Jag kan umgås med rökare trots att jag har varit rökare själv, jag blir inte putt eller sugen.
Jag vet att jag skulle fastna direkt på första ciggen, och tänker alltså inte ens tanken!
Varför skall jag inte kunna umgås med en som dricker då?

Tänk bort allt det där "goda" med alkoholen, det är fina glas och det ser gott ut, men det gör din läsk också, du kan köra bilen hem varmt och snabbt utan att det kostar en massa taxipengar.
Du slipper frysa vid nattbussens hållplats, du lär sova gott och kommer inte vakna med tanken var är råttjäveln som övernattade i min mun, för du känner att han hann skita på tungan innan han stack..!

Det gäller att tänka positivt, inte tänka att va gott det skulle vara...
Var en stolt antifyllo, visa för dig själv och alla andra att du visst klarar det hära...

Bit ihop!, det är värst i början, men det blir lättare och lättare...
Efter mina 25 år i alkodimman så börjar det växa fram sinnen som alkoholen har undertryckt i alla dessa år, men det berättar jag mer om vid nästa tillfälle, fördelarna...
Mors Berra

Berra, det där är nog en liten "reminder" för oss alla, tror jag. När jag tänker på sådant som konsekvenser av alkoholmissbruk känns det lite lättare att hålla djävulen i örat borta.

Hej Krille!

"Kul" är väl kanske inte det rätta ordet, men det känns skönt att veta att jag inte är ensam...
Jag har tittat på dina trådar, och ja vi är oerhört lika...
Jag är året yngre än dig och har två barn, en av varje, 16 & 12 år...

Läste dina problem med att gömma flaskor för frugan, du har det verkligen jobbigt med dig själv.
Det värsta tycker jag är att du är så fruktansvärt medveten om det...
Du drar en liten "svart" lögn för frugan för att du är rädd som en liten pojke att du ska få skäll.
Du klarar dig den här gången, och kommer säkert att dra en nödlögn nästan gång också.
Men din garderob är snart full av lik (tänker på TV-programmet om snubben som gömde undan obetalda p-böter i en skrivbordslåda...!), och det kommer att uppdagas med ett brak, snart!
Livet kommer snart ikapp dig...
Hur skall du förklara flaskan med vatten i, skylla på ungarna?

Du är rädd för att frugan ska tjata på dig, och ditt sätt att behandla henne gör att hon kommer troligen att fortsätta med det...
Det är nog det som du kommer att ångra mest, att du ljög för frugan, den du älskar mest...
Du ser vad alkoholen gör med dig, den vill skilja dig från kärestan, skyll på den, men det är din mun som säger orden, men ögonen säger ett annat...

Mitt förslag är att du blottar dig för frugan, då kommer tjatet att övergå till medlidande istället...
Jag gjorde det, berättade hur himla dåligt jag mådde, varje minut...
Hon kommer säkert att lägga upp en massa bra förslag på hur du skall förändra drickandet, (by the book), men dessa tankar har du säkert redan bordlagt för länge sedan, been there, done that!.
Det finns massor av fördelar att du berättar, hon kan hjälpa dig att inte välja alkoholen på rutin.
Våran "sjukdom" är inte en ensamsjukdom, den påverkar hela familjen, jobbet vänner osv...

Sluta skämmas, ta tag i problemet NU!...
Du har mycket lättare att ordna upp saker nu...
När du sitter där tandlös med blodsprängda ögon på a-lagsbänken, nedpissad och skitig bedjande efter allmosor utanför förortscentrumet...
Då kommer du ångra att du inte har någon fru, barn, jobb, hus och ett anständigt liv.
Det är nu du och jag har kraft att göra något åt det, senare kommer vi bara att vara bittra och ångerfulla...
Förlåt att jag låter push' ig, men det är sådan här tankar som fick mig att bland annat att tänka till..
Det kommer ingen liten ängel och löser alla problem åt dig, för den dagen du ser en ängel, då är det nog försent...
Mors /Berra

Tja Berra

När det gäller fårhållandet till alkohol, dess ångest uppaknandet ur förnekelsen, ja allt du skriver om, då har du en tvillingsjäl här ute som har levt livet mer eller mindre exakt som du. Vi verkar även ha liknande värderingar. Läs mina inlägg i tråden Bakfull så kommer du att förstå. Väldigt tankvärda inlägg också.
När jag läste vissa delar av vad du skrev började det rinna tårar. Med tanke på ångesten och bakfyllan vår kompis ger oss, hur i helvete har vi kunnat försvara den till sista blodsdroppen för att ha en skön känsla en bråkdel av livets timmar??? Resten av timmarna är ett elände att ta sig igenom!!

Har inte tid nu, men vi hörs vid senare tillfälle

Halloj!

Det blev inga svar den här gången, men jag fortsätter väl som jag skrev förra gången...

Hur jag avvägde att lägga av?
Jag visste att det inte kunde fortsätta som det har gjort, ångesten eskalerade för varje gång, och nu var den uppe i en hel vecka...
Och jag är ju inte dum i huvudet egentligen, jag visste ju vad den berodde på, alkoholen...

Jag hade redan uttömt alla olika förslag på att behålla alkoholen, men förändra drickandet!

Jag hade satt upp regler för att...
Inte dricka på vardagar!, alltså ingen lillördag.
Inte dricka ensam (frugan räknas inte).
Inte dricka hemma!
Inte köpa hem mer än vad som går åt på en lagom fest!
Etc etc..

Detta skulle göra så att antalet tillfällen minskade drastiskt, och det blev väldigt många INTE'n!
Problemet kvarstod ju, jag skulle antagligen fortfarande ha en veckas ångest, men kanske bara en gång i månaden, och skulle väl antagligen ha längtat dit så mycket, så det lär väl ha blivit en brakfylla istället.
Jag minskade antalet bekymmer med antalet tillfällen!!!
Det var ju inte dit jag ville nå, jag ville bli av med bekymmerna!!!

Då återsstod ju bara att lägga av med drickandet, och det kändes väldigt långt borta...
Jag gjorde vad jag brukar när jag vill ha svart på vitt, en plus&minus-lista...

På ett A4:a spaltar jag upp positiva saker på ena sidan, och negativa på andra sidan.
Jag får inte glömma något, och måste vara ärlig, för att det går inte att lägga till något i efterhand, eftersom beslutet skall tas nu, ungefär som bevis i en rättegång.

På plussidan fanns det massor av "känslor", alltifrån "pirret" när man går in i läge "gladfull", till hur många skratt man (kan) locka fram hos sina vänner, etc...
Känslan när man blir varm om kinderna, bästa huvudvärksmedicinen, slappna av-grejen osv.

På minussidan kom oftast "resultatet" av en helkväll, med omkullvältna/trasiga glas, man kallat värdinna för "fetto" eller liknande, då man befinner sig i ett läge "tokfull".
Ja man blir så ledsen när man ser allt spaltas upp framför en...

Det blev snabbt fullt i spalten negativt, och inte så mycket substans i den positiva...
Beslutet var taget, jag hade ju alla svar mitt framför näsan på mig...
Jag hade 4-5 gånger så många fler anledningar till att lägga av, som att behålla sponken!

Men det betydde inte att jag var förberedd, det här skedde dryga kvartalet innan jag sedan "började sluta"...
Nu återstod förberedelserna, att tänka ut allt i förväg, planera, vrida och vända på alla tänkbara frågor som jag ev skulle bemötas av...
Mitt beslut skulle vara väl avvägt och ingen skulle kunna kritisera det, jag skulle ha väl inövade svar till alla.
Det gäller att "bygga upp karaktären", jag ställer inte upp i ett maratonlopp om jag inte har för avsikt att klara av det, jag visste ju att jag hade klarat av snusningen alldeles nyligen.
Där stålsatte jag mig, och det funkade....

mer om mina förberedelser vid nästa tillfälle...

Tja Berra!

Hej igen!

Nja "förälskad" är jag väl inte, jag brukar inte vara den som slår på stora trumman i onödan...
Vill inte missonera och moralpredika som en värsta frireligös snubbe...
Jag har gjort ett val och vill gärna stå för det, inför mig själv och alla andra...
En väg att lufta av mig är att skriva här, och delge er mina erfarenheter...
Om jag så bara får en av er att "tänka till" så har mina egna trevande försök inte varit förgäves...

Jag vet inte hur mitt framtida liv ser ut, men att missbehandla det som jag gjort tidigare var en stor förlust. Man börjar nästan förstå varför hustrumisshandlade kvinnor stannar kvar i ett förhållande som gör dem illa, jag stannade kvar i min "helgfylla" trots att den gjorde mig så oerhört ont, varje dag, vecka efter vecka..
Veckan består av 168 timmar, jag tillät mig må pyton 165-166 av dessa, för att ha "roligt" i 2-3 timmar, en dålig ekvation...
Nu när jag i efterhand har sett andra på fyllan, så förstår jag att denna "kemiska lycka" är falsk, man sitter där och vimlar i sin egen lilla värld, och de som är nyktra hajjar ingenting...

Jag mitt nöt trodde att man inte kunde bli alkis på att bara dricka öl & vin, för gubbarna i a-laget dricker ju bara sprit, T-sprit om det skulle kärva ihop sig t.om.
Det kommer bara till mig själv, hur bedömmer jag en knarkare....
För mig spelar det ingen roll om han röker braj, tar kokain eller skjuter i sig heroin, han är lik förbannat en knarkare, för mig...

Ett av mitt livs svåraste beslut var att erkänna för mig själv att jag var fast i ett missbruk, jag stod framför spegeln och sade högt till mig själv, "..Berra du har ett problem, du håller på att bli en alkoholist..!", bittra ord att ta i sin mun, jag flackade med blicken, ville inte se mig själv i ögonen!
Men nu hade hört mig själv säga dessa ord, och en tung sten föll ifrån mitt hjärta!
Jag kämpade inte emot längre, kämpade inte emot mitt eget förnekande...

Jag har fallit och var faktiskt lycklig, jag var uppgiven men ändå glad...
Vi i familjen brukar alltid lägga ett stort pussel (1000-5000 bitar) i mellandagarna som en tradition, vi busade och skrattade långt in på småtimmarna, det var nog en av mina senaste riktigt lyckliga tillfällen i mitt liv...
Jag hade inte tungt att andas och mina tunga bekymmer skulle ju faktiskt försvinna.
Jag såg ljust på framtiden och kände att år 2009 skulle nog bli ett förändringens år, en förändring till något bättre, kanske..

Och här är jag, min vandring har precis börjat, och jag mår mycket bättre, än på länge!
Min livskurva är jämn och börjar sakta stiga uppåt, inga peakar uppåt (i och för sig..)men absolut inga djupa diken längre, bara det är ju en väsentlig livskvalitetsförbättring...

Hoppsan, det blev långt även denna gång, men vid nästa tillfälle skall jag försöka berätta hur jag vägde in alla för och nackdelar...

Ha' de', Berra

Berra, det låter så härligt, det du beskriver! Du låter nästan förälskad - i ditt nya liv! :-)

Hej Berra...
Bra jobbat! Du låter väldigt glad!
Håll kvar den känslan så kommer det att lösa sig..

Ha en bra dag../ Mie

Vad härligt att läsa ditt inlägg Berra. Visst är det en skön känsla att vakna utan ångest på morgonen.

Nu ska jag åka till jobbet och jobba till 21.30 i kväll. Ha det så bra alla och massor av kramar till er!

//Elisabet

Hej Hopp!

Här kommer fortsättningen, det är Söndag förmiddag, och jag mår toppen!

Jag gick upp mycket tidigare än normalt och satt med grabben och spelade lite playstation.
Jag har börjat dela med mig av mitt liv, ligger inte kvar i sängen och våndas och svettas över vad jag gjorde igår kväll, jag har sovit mycket gott och somnade inte i soffan med vinglaset i handen och fick inte nya vinfläckar i soffan...
Jag har inte suttit på nätet och varit "ball", har inte skickat en massa fyllmail hit och dit, inte rört mobilen, har inte skickat några puckade mess...
OK, det är ingen sol och ingen fågelsång ute, men det känns så inuti kroppen, mysko känsla!I

I Fredags hämtade jag frugan inne i stan med bilen klockan 03 på natten, hon hade varit ute på galej med sina tjejkompisar, och se folket i kön ragla runt var jobbigt, skulle de någonsin komma in, trodde de?
Några testesteronfyllda grabbar har supit till sig IQ fiskmås och började veva utanför ingången, de hamnade på min motorhuv vid ett tillfälle..

Det stank gammalt surt vin om frugan i bilen, och hon var väl så där lite lagomt packad...
Jag var väldigt nöjd med att vara fyllechaffis den här helgen, hade ingen längtan att hamna i den snöslaskiga kön utanför den syltan, inte nu och inte senare heller...
Frugan reagerade starkt på köttmarknaden, och tyckte inte att "ska vi kn..a?" är den första frågan man ställer till en helt främmande människa, de panikslagna raggningfraserna som normalt sett brukar bara höras i garderoben fanns nu redan från början på dansgolvet...

Det är märkligt vad man ser och hör saker när ens sinnen inte är avtrubbade.
Det hemskaste är väl hur lite sanningen överenstämmer med den uppfattningen de som var fulla upplevde den.
Ytterligare en helg som jag INTE ångrar i mitt liv, och de kommer att bli flera...
Mors Berra!

blev konstigt det jag skrev...
Efter... en vit mån här & där ska det stå:

Att jag inte tror att det hjälper eftersom nog skadan redan är skedd. bättre med vita veckor & ett relativt vitt liv...

Hej Berra...
Det låter som om du både vill & inte vill bryta... du vill inte vara utan fre,lö,sön alkoholen...? Samtidigt som du säger att det inte är särskilt upplyftande med de helgfester som varit under årens lopp.
Men du har berättat för släkt & vänner nu?
Om inte så är det kanske dax...

Det här med en vit månad här & där.
Att vara här & skriva hjälper ju till att förstå sitt eget genom att skriva själv & att läsa om andras liv & öden.

Tre dagar av sju är ju nästan en halv vecka... med polaren alkohol. Ganska mkt tycker jag.

Jag vet inte om du har fastnat i ett beroende...du får testa att vara utan "polaren" ett tag så märker du nog.
Förstår om det är skrämmande...lättare att leva i en illusion om att "jag kan sluta när jag vill".

Ha det gott & strunta i fre biran.../ Mie

Hej!
Ja den där kompisen "Alkohol" är en riktig backstabber...
Gör sig ovän med mina vänner, så att det till slut bara är han kvar...
Han kommer oinbjuden på vardagskvällarna och tycker att det skall hållas igång...
Snor pengar ur plånboken och karvar stora stycken ur levern..
Det är just en snygg kompis det...

Nej om man dra hela historian, så är den ganska lång, faktiskt...
Jag kom på mig själv att jag var här på den här sidan samma dag som den "öppnade"(alkoholhjälpen), det stod något i tidningarna om det, och jag var nyfiken på vad det var, körde alla tester för att få reda på "hur mycket är för mycket".
Man har ju en undran om man har töjt gränserna mycket hårdare än alla andra, men som vanligt får man ju aldrig någonting svart på vitt, utan man låg ju lite "över gränsen".
Det där med att tänka på, hålla igen, räkna drinkarna, drick varannan, osv..

Jag har idag reviderat mitt tänkande på vad som är för mycket, det är för mig inte mängden alkohol, utan själva tanken att man inte vågar/kan vara utan den.

Min svåger brukar ta en vit månad på hösten och en på våren bara för att "städa upp lite i levern", det kan ju bli lite tufft vid semestrar och jul/nyår tycker han...
Jag har aldrig förstått meningen med att vilja "plåga sig igenom en månad", till "ingen nytta", han ser ju direkt inte ut att må bättre tyckte jag...

Jag har själv lekt med tanken att vilja "bryta rutinerna", för det är så himla inrotat att kröka loss på helgerna, och räknar man bakåt de senaste 25 åren, så tror jag nog de helt alkoholfria helgerna ryms på två händers fingrar totalt, och det känns ju inte så upplyftande direkt...

Men tanken att var utan fredagsbiran, lördagsbiran, vinglaset till köttmiddagen och matlagningsbiran på söndagen kändes helt fel, eller att gå på en fest som ett torrt skinn...!
Skrämmande, skulle jag inte tordas detta, för vem, för mig själv...
Har jag fastnat i ett beroende???, är jag en alkis eller på väg att bli en???
Det här blev en utmaning mot mig själv, men jag hade inte då ork att ta tag i det (2007??).
Men jag hade ju tittat på alkoholhjälpen (och andra sajter), så fröet var ju på grodd i alla fall...

I huvudet fanns en massa andra bekymmer, hur skulle man förklara det för andra, för frugan, jobbarkompisar, de på festerna, det tog några år att samla mod till sig...

Oj det här blev långt, jag fortsätter något senare!
Kom gärna med kommentarer...
Mors Berra!

Hej igen..

Klart det är skrämmande, som att säga att du inte får träffa din allra bästa vän. Men jag tror du har kommit ganska långt bara genom att se ditt eget missbruk. Återfall får de flesta-även om det inte är roligt.& deppigt blir det säkert oxå. Kämpa vidare & tappa inte tron på dej själv. Vill du lyckas så kommer du att lyckas så småning om... som de flesta säger här :
- En dag i taget... / Mie

Hej Mie och Malvina!

Oj, jag trodde nästan att jag skrev mest för mig själv, men det är jättemånga som har fluktat på min tråd, det känns jättekul...

Nej som sagt, jag "tog tag i problemet", och just nu känns det som om jag skjuter det framför mig. Själva tanken att aldrig kunna dricka mer känns främmande, för det är ju ett socialt verktyg att kunna släppa på hämningarna och kunna umgås så där lite "spontant & roligt" ibland.

Men för många av oss funkar det inte, det blir på något sätt fel, varje gång...
Vi misstänker själva att någonting gick snett den här gången också, men vill på något sätt inte inse det, jag ljuger för mig själv, igen...
Hur lång tid skall det ta innan (jag själv..) upptäcker det, hur länge skall jag ljuga för mig själv...
Ja ni märker hur himla dumt det låter, jag försöker föra mig själv bakom ljuset...

Varje gång (typ nästa helg) så är det som bortblåst igen, står där skitfull på någon fest, klämmer någon på bröstet för jag tror att jag själv är festens höjdpunkt, patetiskt!
Halvfet medelålders man med början till tunnhårighet tror han är 20 år, suck!
Ja det finns hur många historier som helst, nya faktiskt var helg...
Men när man var 20 bast så var man bara ball när man kunde dra värsta fyllehistorian, men nu är allt bara skämmigt...

Såg ett "fyllo" som missade entredörren till Lidl igår kväll, gång på gång, han stod där och försökte ta sig igenom ett skyltfönster, jo det såg roligt ut håller jag med om, för mig.
Men för honom var det den allra sista av spillra till värdighet som gick förlorad, folk stod och fnissade åt honom, jag tyckte synd om honom, och jag tänkte tanken, hur många liter alkohol ligger det mellan honom och mig, ett par hundra kanske..
Tänker man igenom statestiken med kanske två BIB'ar (Bag-In-Box, lådvinet) i veckan, så är man kanske där om ett år eller så, skrämmande!

Hej så länge.../Berra

Jaa, jag är jätteimponerad. Du inspirerar, Berra!! :-) Tack för att du berättar - hoppas du fortsätter skriva här.

Malvina

Hej Berra!

8 veckor...det är ju kanon.Bra jobbat!
Du har kommit en bit på stigen som ringlar fram mellan träden. Du har nått till ditt vägskäl...& gjort ett mkt bra val.
Gör inga avstickare från stigen.håll kursen trots att det är slingrigt.

Håll modet uppe...en dag i taget./ Mie

Hej Alla!
Jag finns här av samma anledning som ni andra, har allvarligt börjat fundera över mitt drickande.

Senaste fem åren har jag drabbats mer och mer av fyllångesten, det tar flera dagar efter en helg med nattliga och kallsvettiga uppvak, vad gjorde jag då, vad sa jag till henne, osv..???
Blackout'sen skapar luckor som min hjärna febrilt försöker fylla i, med massor av fantasier, jag vet inte längre vad som är sanning eller inte, och ångesten sätter igång ytterligare ett varv.

Efter en julfest i slutet på november med bara grabbar så tog det över en vecka innan jag tog ett beslut, det måste få ett slut, mitt liv finns till för annat än att bara ha ångest.
Mitt liv hade kommit till en vändpunkt, antingen fortsätta med förnekelsen, eller erkänna för mig själv, och efter det ta tag i det och göra någonting åt det, roten till det onda var ju helt enkelt alkoholen, jag brukar ju ha ett sunt förnuft, varför inte använda det då.

Jag tog mig till husläkaren och lade korten på bordet, dolde inget och fick ett jättebra stöd.
Nu käkar jag lyckopiller för att "ta mig tillbaka" mentalt, och pillerna går inte att förena med alkohol eftersom man kan få världens snedtändning, och det vill man ju inte.

Det är skit-tufft, jag lyckades med att sluta snusa i somras efter dryga 30 års "missbruk", och skall klara av detta också, för om man misslyckas inför sig själv, ja då kan man inte sjunka lägre, då har man tappat förtroende hos den man står närmast, sig själv.
Jag vet numera att jag inte kan ta några som helst droger, inte utan att missbruka dem.
Härnäst står koffein (7kopp/dag) och mat (+30kg).

Jag är snart uppe i 8 kristallvita veckor och börjar nu se de stora fördelarna, så stora att jag mycket noga börjar tvivla på om jag överhuvud taget kommer att kunna bli en social drickare framöver, jag dricker trocadero i ölglas och cola i vinglas, vatten i snapsen för att fortfarande vara med i gänget, sedan får jag lita på min sociala kompentens för att vara med i diskussionerna.
Men att det är så där roligt som man jämnt tror på fester det är överdrivet, det är minst lika o-roligt dagarna efter.../ Berra

Röja på vinden.

Vilket skall ske,

nu!

Tack Magnus för att du informerade alkoholinjen om att jag skulle ringa, egentligen igår måndag men det blev idag tisdag. Hade ett långt och fint samtal med Karin så ge henne en fin klapp på axeln från mig !!! Kram

Snygg lista! Jag får återkomma till den. Skönt att få inspiration. Att dricka varm choklad och dammsuga hamnade dock inte på min topp :) Kram