Senaste kommentarerna i forumet

..jag kan bara rekommendera Al-anon. Det är behagligt att vistas i en grupp med människor som förstår. Plocka till dig det som passar dig och låt resten passera.

Kram i natten

...få saker till.

Min makes veckor och dagar utan alkohol tog inte bort hans nyckfulla sätt. Som Adde skrev i min tråd-att vara utan alkohol är inte samma som att vara nykter.
Han hade satt på korken på flaskan men bar den alltid med sig liksom. Tänket hade inte ändrats men han var gudomligt go nästan hela tiden från i julas, tiden han har varit med mig och vi har varit på resande fot.

Historia
Mitt ex manipulerade alla! Så, jag har upplevt att folk, både soc-skolkuratorer-gamla vänner-grannar-lärare-...inte har en susning om att samma person kan ha två helt motsatta personligheter. Barnen och jag visste, och advokaterna, jag höll mig till samma alla år men han avverkade mängder. Ingen lyckades vända hans skeva bild utan han tyckte de motarbetade honom och bytte, och bytte, och bytte. Han hade tydligen tänkt föra sin egen slutplädering, den som inte blev av pga förlikningen, den tog i sig flera timmar och kunde vara hämtad ur en riktigt dålig film med advokaterna springande mellan våra små rum med en korridor mellan. Kan se det framför mig, nu med ena ögonbrynet upphöjt och en suck. Minns nu när jag tänker på det att de bad mig vänta i min lilla vrå på att lämna rätten efter exet lämnat byggnaden. När jag kom ut möttes jag av vittnen han samlat på sig, tidigare gemensamma bekanta, som inte hade fått besked om förlikningen. Jag pratade vanligt med dem, som alltid, och gör fortfarande om jag träffar någon. Just då kunde jag se att vederbörande skämdes.

Tid är oftast till en fördel, den visar väg, men förändringar måste drivas medvetet. Hur de faller sig kan tiden hjälpa till med. Man får styra lite, ta hjälp utifrån vid behov, hålla ögon, öron och känselspröten aktiverade men skynda långsamt.

Tänker på dig

Tack för era tankar och uppmuntrande ord.

Lelas - angående min sambos Antabusbehandling: Han tar brustablett två ggr i veckan, han tar dem själv (dvs inte hos läkare). I början var både han mån om att visa att och när han tog tabletten, men den senaste tiden har det inte varit så. Men med tanke på hur det varit de senaste två veckorna har jag bett honom om att få vara med när han tar tabletten i fortsättningen. Det gick han med på utan vidare diskussion.

För min egen del så besökte jag för några år sedan Al-Anons hemsida för att få information. Tyvärr nämndes Gud alldeles för många gånger på sidorna för att jag skulle känna mig bekväm. Men jag kanske ska ge det en chans i alla fall? Jag får se.

Återigen: tack för stödet!
//Y

...kan jag prata mig varm om länge.
Just nu är jag tacksam över att jag var där från en annan, kanske mindre betydelsefull vinkel. Jag vet någorlunda hur dagarna ser ut där. Jag vet hur lokalerna ser ut, var matsalen är..såna där vanliga saker som lägger små frågetecken åt sidan och jag inbillar mig att det blir lättare att förstå vad maken eventuellt vill berätta om längre fram. Bara en liten, kanske oväsentlig tanke.

Kram alla

är ju det som gör att vi är den vi är idag. De misstag man gjort har man förhoppningsvis vett nog att inte upprepa, de positiva erfarenheter man har gjort har stakat ut en bra väg och gjort framtiden lättare att prognosticera. Utan historia är man inget. Gjort är gjort, att skämmas för sin historik, är nog ingen bra grej, för man kommer ju oftast ut lite smartare och med mer erfarenhet.

Ha det gôtt!
/MB

Jag är ju nu nykter alkis, men min dotter tror inte på mej när jag säger att jag är nykter så vi har kommit överens om att jag ska köpa en alkometer som jag kan blåsa i om hon misstror mej. Risk finns bara att de är lika usla som jag läste i tidningen - att man kan vara spik nykter och få utslag eller tvärt om full och inget utslag, men vi får väl testa den ordenligt.

Kram på er!

..på att bara dricka öl...

..är en av mina förnekelser, jag trodde det behövdes starksprit till det.
Trots min frus förmaningar för 15 år sedan...

Blev sedemera mera vin till middagar, men huvudelen var enbart staketpilsner (III)
Det handlar om mängd och tillfällen, och räknar man om ölen i mängd starksprit, så förstår man.
Jag har gjort den beräkningen tidigare i min tråd, den är slående..

En annan sak är bara om man slutar dricka före ett visst klockslag, så är man OK dagen efter.
I kombination med mat så blir effekten lägre, eller helst fet mat.
Man blir aldrig lika bakis utomlands, alltså tillsätter de kräkmedel i Sverige, en myt.
Bastu kaffe & motion skulle öka förbrukningen av alkoholen i kroppen, ännu en myt..

Jag har testat dem alla, och de har bara en gemensam nämnare, de funkar inte...
Allt handlar om mängden alkohol, oavsett koncentrationer (öl, vin, sprit, grogg, cider), den andra är leverns sätt att neutralisera alkoholen, och den går i stort sett bara på tid och har lite variationer mellan olika personer, man kan känna sig pigg, men alkotesten säger något annat.

Allt detta dividerande och kalkylerande, prognostiserande gjorde att det tog lite udden av glädjen med att dricka alkoholen, för dricka det skulle man, oavsett om det var arbetsdag efter.
Man satt och var duktig på förkvällen, OM jag dricker så här mycket klarar jag av att köra imorgon till jobbet, det sprack nästan alltid, och man körde ändå fast man visste att det troligen skulle lysa rött om farbror blå hade stoppat mig den morgonen, trots att man kände sig lite ok..
Bara looserna ringde sig sjuk dagen efter, och det skulle hånas i veckor efter det.

Det fanns i stort sett bara två lägen, all in, eller helt ute..
Man tackade hellre nej till utgång än att man valde att vara nykter.

Har även sett att ju äldre man är på jobbet, desto mer tackar de nej till personalfester,
det kan finnas två spår:

* Antingen super de för mycket och är rädda att göra bort sig själva inför de andra.
* Eller så stämmer det som några säger, det sups för mycket på personalfesterna det blir larvigt och tarvlig och är oftast bara kul fram till förätten.

Jag har blivit "äldre" och skulle nog falla in inom båda segmenten, då och nu.
Men samtidigt också tacksam att jag har fått uppleva de båda fallen, med rätt riktning.
Men jag går ändå, tycker att det är lärorikt att se, och påminna mig om min historia..

Jag har en filosofi, att våga utmana min rädsla, enda sättet att bli av med den, tror jag.

Jag var vegetarian under något år i min tidiga vuxna ålder, tills den dagen då jag tog mig i kragen och utmanade min rädsla, jag åkte till ett slakteri och fick se hur det gick till.
Det var äckligt att se men det undergrävde mina förväntingar till den grad, att jag kände
mig grundlurad av att ha varit veggo av helt fel anledningar..
Jag åt min första köttbit ca 2 veckor efter detta besök, och jag har förändrat min övertygelse till att djuren ska ha det bra fram till slakten istället, fokus på djurhållningen.
Och Marit Påhlsson är min "gud" när det kommer till djuretik, älskar den kärringen!

Så hösttrollet jag tror på att din gubbe ska försöka vänja sig vid de tankar på vad han har gjort på fyllan, acceptera att de finns i hans historia och kom till av olika anledningar.
Anhöriga till brottsoffer brukar ofta säga att det viktigaste för dem är att veta att inte gärningsmannen får en möjlighet att upprepa samma brott igen, det räcker oftast för dem.

Kanske det skulle hjälpa din gubbe att tänka så, det kanske inte blir förlåtet,
men i betraktelsen över att det inte kommer återupprepas så blir det ändå på något sätt försonat.
Så har jag tänkt när det inte räcker med ursäkten.."jamen jag var ju full då".
Jag brukar tänka på att möjligen svara som så att.."det var ju på den tiden jag drack"
Som åhörare eller drabbad skulle mening nummer två kännas mycket mer som en förbättring.

Jag har blivit lite mera kompis med min egna historia, allt är inte guld och gröna skogar.
Men förändringen finns inom mig, och olika anledningar som t.ex alkoholen finns inte längre.
Det räcker gott åt mig, och det ser ljusare ut i framtiden, ett viktigt och riktigt val, för mig.

Ångesten jag drogs med förut 2-3 gånger per vecka, har blivit en egentid över till mig,
jo jag rannsakar mig fortfarande men utan ångest, och med hjälp av min historia, kan jag ta en ny riktning till någonting som jag tror på är bättre för mig och min omgivning.
Tiden är föränderlig, och jag behöver också vara det, annars stannar min utveckling.

Jag får även idag göra svåra val, har anmält mig till mötet Lördagen den 2:a i Stockholm,
men det dök upp en annan aktivitet, och under moget övervägande föll det till fördel för den andra aktiviteten, ja det känns tråkigt, men jag känner ingen skuld för mitt val.
Det kanske dyker upp en möjlighet vid ett senare tillfälle, och jag hoppas på er som går dit att ni avrapporterar hur det var och hur det kändes.

/Berra

jag varit hemma med min magsjuka. Blir bättre, och fick tid att läsa boken AnsvarsFULL som någon tipsade om. Jag blev så berörd, grät och blev helt tagen av hennes livsresa. Och , till slut som du säger Berra, finns bara frågan kvar, Vem är du? Tack för din tankar om att ändra och vända vanor, visst det är vad det hela går ut på när man ska sluta dricka. Men visst är det förnekelsens sjukdom, jag har inte förnekat min alkoholproblem de senaste 20 åren. Men plötsligt, som genom ett trollslag, kan jag nog dricka lite igen, bara den här helgen, bara en dag till, bara en dag till och sedan sluta. Var är jag då i förnekelsen, jag har blivit överfallen och överlistad av alkoholen igen!
Camilla Kuylenstiernas bok är en riktigt ärligt och bra beskrivning av alkoholismens sanna natur, för såväl fattig som rik.Och inger ett stort hopp, men det kräver att jag tar ansvar för mitt liv på riktigt, vem gör annars det. Nu ägnar hon en stor del av sin tid att hjälpa företag att ge hjälp åt anställda med alkoholproblem, och har äntligen fått frid i sitt sinne och vågat sig in i en riktig relation med en man som hon älskar för den han är, och inte för att hjälpa honom med sina trauman från sin uppväxt. (Alltså destruktiva försöka att göra allt som hon höll på som liten för att överleva.)
Att inte sluta dricka för min del kan bara sluta i riktigt dåliga saker för resten av mitt liv, och jag börjar känna av skador både fysiskt och psykiskt som kan bli hur tragiskt och onödigt som helst.
Till Moria och Santorini, när det gäller att berätta eller inte så tror jag att ni har mycket att hämta ur den här boken, rekommenderas varmt. Det finns också klippet på TV4 att se som lockade mig att läsa. Boken är dock så mycket mer än det här inslaget.
http://youtu.be/dinxkHo1cc4

Kram alla som vill ha,
Fenix

redan, så läs Berras inlägg 29 jan. om livsstilsförändring i stort. Det går nog inte att jaga på kroppen för mycket, den får ta den tiden den behöver för att programmera om sej och hinna fatta vad det är som händer.
Ta hand om dej!
Kram! /MB

jag håller med Maria, precis sådant man behöver läsa, det går inte att stressa sej igenom en så här stor livsstilsförändring!

Kram på dej!
/MB

Eller någon annan vitamin eller mineral som är på upphällningen?

Kram! /MB

Nu låg.trött intill döden. Men dricker inte.

Stendöd! Skulle inte ens orka dricka. Vad händer?

jag skulle inte heller medge att jag hade problem. Inte ens nu när jag varit nykter i snart 8 månader. Jag beundrar dom som vågar blotta sej och berätta om allt hemskt dom gjort i fyllan, t.ex My Skarsgård och andra. Jag skulle skämmas ihjäl mej, jag har fullt sjå att klara av skammen fast jag kommit undan hyfsat. Jag vill bara se framåt. Fast en dag skulle jag nog vilja kunna stå för varför jag slutat dricka. Att våga säga att jag inte klarar av alkoholen. Det tror jag att jag kommer att göra men aldrig berätta om sånt jag gjort, om black outs, gömda flaskor osv. Det är bara i detta forum jag kan berätta om sånt.

Förnekelse känner jag inte heller igen. Tvärtom har jag många gånger tidigare funderat över hur mycket och ofta jag drack och hur det påverkade min omgivning. Däremot skulle jag inte medge att jag har alkoholproblem om någon frågade mig. Känner att det är så lätt att bli dömd och insatt i facket alkoholist. Personen Morla kanske blir mindre viktig då än alkoholisten. Jag vet själv om mina problem och är ärlig mot mig själv (och er forumkamrater förstås).

i mycket av vad du säger höst trollet. Att alltid behöva tänka på när man drack senast och hur mycket och ändå alltid vara rädd att hamna i nån alkokontroll. Man blev väldigt bunden. Jag är lite förvånad över att minnen och skludkänslor dyker upp ganska ofta nu. Jag kan ju mota bort tankarna som poppar upp men det blir lite jobbigt. Kanske det undermedvetna som vill hålla den negativa känslan vid liv. Jag vill inte behöva tänka på pinsamma tillfällen nu. Jag skulle inte orka tala om dom med nån. Jag vill helst glömma.

En sak som jag tänkt på när jag läser om folk med alkoholproblem, eller experter som uttalar sej; dom pratar om förnekelsen. Det känner inte jag igen. Jag har länge förstått att jag har problem. Att jag sen inte lyckats ta itu med dom tidigare är en annan sak men för mej själv har jag "alltid" vetat att jag dricker, drack, på fel sätt. Och jag tycker andra som skriver här är väl medvetna om sina problem. Ok, man skulle väl inte sökt upp den här sidan annars förstås.

Snabbvidit typ strax innan 10 när konventet börjar
Och bara säga hej, skulle det funka?
/A

Ja, jag antar att det är med din lillkille, som det var för min dotter, när jag skildes..
Hon ville absolut att vi skulle bli ihop igen..

Det tog väldigt lång tid, innan hon accepterade att pappa och mamma aldrig mer skulle bo tillsammans..

Det tog också tid, för henne att acceptera att vi flyttade från vårt hus (för henne VAR det traumatiskt) för som hon uttryckte det, "hon hade ju alltid bott där"..

Barn har inte samma tidsperspektiv som vi vuxna.. Idag, ler hon när jag påminner henne om hur hon som 13-åring deklarerade att hon "alltid" skulle bo hos mig.
Hur arg hon blev, när jag förklarade, att om bara några år skulle hon vilja ha en egen lägenhet..
Men det är ju j ä t t e l å n g t dit, sa hon..

Det tog knappt 3 år, innan hon valde en utbildning som tvingade henne att bo på internat i veckorna (Nej, inte Sigtuna eller Lundsberg.. mer jordnära sas) Hon var lite nervös i början, men när hon var klar, så "längtade" hon efter ett eget boende..

Strawberry, ja hon kommer säkert att vara "lilla damen".. Det blir lite mer subtilt att hon ibland är "liten"..Men jag är säker på att du kommer att uppfatta tecknen ;-D

Ha det! kram /trollis

Instämmer med Maria!
Så mycket planerande, för så lite... Och så mycket hinder som det skapade..
Tänker på att jag aldrig kunde ta bilen någonstans, så där spontant..
Var ju hela tiden tvungen att tänka på om jag druckit och hur mycket.

Försökte maskera det med att vi var "hemmakatter", men egentligen berodde det på att vi hinkat vin och bärs..

Idag är det skönt att slippa alla ursäkter, när någon ringer och frågar om vi vill komma över.

Idag börjar vi upptäcka vilka vi är egentligen.. Inte alltid kul eftersom det finns en gnutta skamkänslor kvar, men någonstans inser åtminstonde jag, att det vore meningslöst att marinera dem i A!

Fast känslorna, kan vara extremt jobbiga.. Min gubbe t.ex. skäms så in i norden ibland för vad han gjort på fyllan, att han undviker filmer, artiklar och allt sådant som påminner om hans "skämmiga situationer"..
Jag tar det som ett friskhetstecken ;-D

Ha en bra dag! kram /trollis

behagligt humör:) Boken köpte jag på Pocket shop. Filmen hittade jag på CDON efter att ha sökt ett bra tag. Säkert en "smal" film...
Kram och värme till dig och en fin dag! / mt

.

...jo, du har nämnt det. Jag försökte få tag på den boken förra helgen utan resultat. Får beställa på nätet, samma med filmen, och ser fram emot båda. :)

Maken var behaglig i sitt humör sent igår kväll och i morse. Det känns som det blir en vändning...jag hoppas och tror på det...

Kram och värme till dig

...nu är den första dagen i vår nystart slut.
Nystart, så ser jag det, och det är en ny språngbräda jag stegat ut på. Detta känns så skönt!

Kram på er alla kloka

...en varm kram.

Kan känna smärtan i dina ord också. Alla ord, all iskall tystnad, sarkasm, utbrotten..allt gör ont långt in i benmärgen.
Vi människor är ju flockdjur och behöver närhet för att överleva så varför ska det behöva vara så svårt att bryta ett destruktivt mönster?

Hade svaret funnits hade vi inte mötts här för att lära av varandra.

Vill bara säga att du är inte ensam.

Separation.
En separation är ett misslyckande men kom ihåg att du kan bara ta ansvar för dina handlingar. Hur din man beter sig är hans val, oavsett om beteendet orsakas av sjukdom, socialt arv, missbruk eller annat.
Om någon är sjuk krävs läkarvård
Socialt arv som påverkar livet negativt kräver också vård av professionella
Missbruk-samma där

Åtgärder/vård kan man söka tillsammans om det är möjligt. Om inte så måste man känna efter vad man själv måste göra för att ändra en ohållbar situation.
Oavsett vad man kommer fram till så behöver det ju inte hållas krampaktigt fast vid. Man kan ändra sina beslut utmed vägen.

Min historia
Jag vill tillägga att när jag stolpat upp i kort text så ser det naturligtvis förskräckligt ut. Det var det också men i äktenskapet mådde vi alla mycket bra, inga nämnvärda bråk eller annan misär.
Vi levde i ett stabilt äktenskap med mycket värme och kärlek. Barnen minns inte vår tid tillsammans som något annat under våra många som gifta. Det som jag beskrev var skilsmässan, allt som hände i den och efter. Jag tog kontakt med en advokat innan vi inledde skilsmässan, ett gemensamt beslut. Sakta förändrades exet, före uppbrottet och sen trappades allt upp, under 8-10år. Det var därför jag vid ett tillfälle här inne skrev att om jag vetat vad som kmma skulle hade jag nog övervägt att försöka stå ut några år till, tills mitt yngsta barn blivit ett par år äldre, men det är ju bara spekulationer. Mellan alla händelser levde vi i en glad ensam-mamma-familj. Vi behövde inte konfronteras med det negativa dagligen eftersom vi bodde 30 mil från det som kom att bli, särskilt det yngsta barnets, helvete. De gånger vi fanns på den orten, och körde förbi huset hen rymde från, kröp hen ner på golvet, hen ville inte se. Såna händelser gjorde så ont i mig och det måste ju bara varit en bråkdel av smärtan hen kände. Jag kunde ju inte själv föreställa mig att det varit så illa som det var, jag fick nya pusselbitar länge efter barnen hamnat hos mig.

Jag återkommer till min historia, lite för att stilla din oro, att oavsett vad som händer så kan det bli bra att skiljas. Jag mår bra och mådde bra i mina beslut, det var skitjobbigt, men konstruktivt och jag kände att jag kunde ge barnen och mig det jag ansåg var sunt.

Skilsmässan ska registreras hos tingsrätten. En blankett du kan beställa eler printa på nätet.
Det blir automatiskt 6 mån betänketid när det finbs minderåriga barn.
Kommer man inte överens om barns boende så blir det utredning med soc.
Bostad och bohag delas 50/50 om ni inte skrivit och fått registrerat annat juridiskt.
Om man inte kan komma överens tar, oftast var och en, kontakt med någon för en värdering av bostaden.
Likadant för bohaget om man inte kan dela upp sakerna.

Den som tar över bostaden köper ut den andre. Om det inte finns pengar till det så får man sälja.
Värderingarna brukar i regel ligga lågt i förhållande till försäljningspriserna.

När det gäller vårdnad så döms det oftast till delad vårdnad.
Om man anser eller tror att barnet far illa så pratar man med soc, de är skyldiga att utreda alla anmälningar.

Min nuvarande situation
Min make drack sista två veckorna men inte när jag kom hem över helgen. Men han var inte någon muntergök precis, bara sista timmarna igår kväll mjuknade han lite, men även då pendlade han. Däremot kröp han intill när vi skulle sova, det är jag inte bortskämd med sista året. Jag har envisats med att hela tiden fortsätta tala om att jag är stolt över honom, att jag älskar honom och att han har det vackraste hjärta. Det har han och han är mannen i mitt liv, det känner jag, men jag hatar alkoholisten och honom vill jag aldrig mer leva med, aldrig! Funkar inte behandlingen så drar jag. Utan tvekan! Men jag hade grubblat resten av mitt liv över om jag gjort tillräckligt om jag lämnat tidigare. Det var därför jag aldrig ställde det ultimatumet innan.
Jag vet inte om jag hade orkat se förbi hans destruktiva leverne om jag inte haft i sikte att få in honom på behandling.
Som du förstått så reser jag mycket och det gör ju att jag inte lever i den negativa atmosfären varje dag. Oron har jag burit på och hade jag gett upp hade han aldrig fångat upp oss. Vi har inga gemensamma barn att ta hänsyn till heller och mina är ju vuxna så därför finns det inga konflikter där heller.
Jag har ett sunt liv vid sidan om makens missbruk. Men oj, så mycket tid och energi detchar gått åt, slösade bort massor innan jag bröt mitt stegrande medberoende i somras.

Detta blev väldigt långt, förlåt att jag tar så mycket plats i din tråd.

Ville bara förtydliga lite av varje.

Fråga så mycket du vill, jag tänker på dig.
Följ din magkänsla!

att du inte kommer på forumet, hade sett fram emot att träffas.
Men respekterar ditt beslut, familjen går först.
Kram

För ditt inlägg Berra, det var precis det jag behövde läsa just nu. Vad fantastiskt bra du uttrycker dig.
Kram.