Senaste kommentarerna i forumet

Du har helt rätt med dina inlägg om KBT'aren..

Att gå till en "tredje person" som inte känner mig var en helt ny upplevelse...
Att någon man inte har en relation till talar om för mig....att nu tänker du nog lite fel Berra,
Det var en konstigt och mycket nyttigt upplevelse...

Jag visste ju innerst inne att jag tänkte "fel" i mitt huvud, men jag rådde inte på mina egna tankar,
Det blev en liksom låst situation, som jag inte själv kunde komma ur...
Jag behövde en tredje man som berättade för mig att detta var inte normala tankar.

Den första KBT'aren hade en lyssnande och förlåtande roll, den andre en mer kravställande och bestämd form.
Jag kan inte säga idag vem som betydde mest, båda fyllde två tomrum hos mig...
När jag tycker synd om mig själv och behöver ha medhåll, då tänker jag på den första...
När jag bli förbannad på mitt daltande med mig själv så tänker jag mer barbariskt och forcerande som nummer två var...

Idag har jag lärt känna mig själv på ett helt annat sätt,och jag har lärt mig hur mina tankegångar brukar gå..
Jag kan analysera och prognostisera mina framtida tankar mycket tidigare, och mota Olle i grind innan de börjar bryta ner mig...

Det kan låta lite smått fantastiskt, men det är ganska enkla verktyg man har fått när något har berättat hur man ser ut utifrån någon annans perspektiv.
Börjar tankarna mala inom mig och gå i cykler, så vet jag ur ett historiskt håll att de där tankarna leder ingen konstruktiv väg...
Ge upp och börja nysta i någon ny tråd istället, ingenting behöver vara på ett visst sätt bara för att så har det varit tidigare...

Att vara nyfiken på livet och se vad som finns bakom nästa krök har ökat min livsglädje, att våga lite mer och utmana den trista grå vardagen.
Om jag kliver av bussen en hållplats före eller efter min vanliga hållplats så kommer jag kanske att se eller uppleva något nytt,
Och oavsett vad det är, så kommer jag att se det som en omvändning av gängse rutiner, och...
Förändring är bra, att hålla kvar i rutiner bara för att det är en invand trygghet, det är inget som är utvecklande...
Jag håller koll på min historia, och väljer bara att återuppleva saker som jag tidigare minns som positiva, det andra väljer jag att förändra...

Min nykterhet blev ett av dessa beslut, ett av de första till och med, och det behöver jag inte längre tänka på som någon förlust,
Jag fick ju tillbaka en del av mitt forna rätt så värdefulla liv, det hade jag glömt bort i den återkommande berusningen,
Som väldigt lätt gömmer sådana väsentligheter i sitt dunkel av beronde...
Vad var det jag hade???
Jo ett liv vetja...och dessutom en större kontroll över det...

Så nu har jag full kontroll, istället för bara ...full...

/Berra

...den där jobbiga tjattrande rösten. Jag blir så trött!!! Jag har två små barn som tjatar tjatar tjatar och sen kommer den där inre rösten å ena sidan å andra sidan, fast tänk på att, om inte...blablabla. Det är nog det som skiljer oss från dem som inte har problem med alkoholen: de behöver inte ödsla tid på dessa inre monologer. DET STJÄL JU SÅ HIMLA MYCKET ENERGI!!!som jag skulle kunna lägga på någonting annat!

Nä, kicka ut den lilla strunten bara!

...av det där att behöva gå på möten. Där är så många som delar om att de "måste" gå på möten, verkligen behöver det och så vidare. De tackar och det är ju jättefint men.... Som du säger, en del rävar som varit nyktra i 20-30 år OCH FORTFARANDE BEHÖVER GÅ PÅ MÖTEN????!

Jisses. Det gör mig lite ledsen också. Vad har jag gjort mot mig själv? Jag som skulle behöva gå och träna ett par gånger i veckan för att må bra i rygg och inte tjocka till mig för mycket, men tycker att det är svårt att hinna med - skall jag då istället lägga tid på att springa på AA-möten bara för att hålla mig ifrån alkoholen? Dygnet har ju fortfarande bara 24 timmar! Jag gnölade lite om detta på mitt senaste möte och då var det någon som sa att om du slutar dricka så har du så mycket tid över så du hinner både gå på möten och träna... Ja, ja, nu ska jag i alla fall gå och lägga mig i bastun. dET ska bli skönt!

...den sponsorkvinnan jag hittat fann jag via nätet inte riktiga möten. Det finns AA-grupper online, kolla här: http://www.aa-mail.se/aamail.html
Själva onlinemötena verkar lite röriga, där är det nog bättre att försöka träffa människor på riktigt, men där finns många som gärna vill vara sponsorer till andra och man behöver inte bo nära varandra - det är tydligen en del i tillfrisknandet, att hjälpa andra. Jag är ju nybörjare så kan ju inte garantera att det funkar men om du bor på en ort som är "lite utanför" kan det vara värt att testa!

Alltså, KBT, som jag ser det är det mycket sunt förnuft. Åtminstone för mig som tänker ganska mycket. Jag VET att jag mår bättre av att göra sådant som jag tycker om - ringa vänner, vara kreativ, vara ute i naturen osv osv. Problemet är ju bara att jag INTE GÖR ALLT DET DÄR!!!

KBT verkar, enligt min erfarenhet i alla fall, vara väldigt hands-on: jag får höra sådant jag egentligen redan vet.

Sänder några extra kramar till Vinelina och önskar dig välkommen till oss. Vi är många som kämpar. Läs och skriv här i forumet, jag har funnit att det hjälper väldigt mycket!!! Du är värd ett bra liv.

.... har säkert något klokt att säga kring detta med AA. Han är fylld av värme och kloka tankar den mannen.

Jag går själv inte på AA regelbundet nu. Kanske borde jag vara bättre på det, men det är synd att det inte finns frukostmöten eller lunchmöten här i närheten. Det hade passat mig perfekt eftersom jag jobbar konstiga tider. Nåväl.
I början tyckte jag som du. Knepigt det där att man inte får avbryta. Sektliknande, egoistiskt.
Men jag funderade en del på det där och slutade ifrågasätta så mycket i mitt egna huvud under mötena. Jag försökte istället lyssna på vad dom faktiskt sa.
Dom var ju nyktra. Och vissa hade varit nyktra i 20-30 år. Ändå går dom troget på möten. På något sätt funkar det för dom och jag valde att bara lyssna och ta in.
Då smög sig sinnesron in i mig också och jag fick ut en hel del av vad dom sa dom gamla rävarna.

Det är helt otroligt vad mycket det betyder att få bekräftelser och stöd från er okända vänner! Helt fascinerande att det kan kännas så bra! Kanske säger det mer om mig än om er men ändå...whatever :-)

Jag sitter nu här med funderingar över AA. Har deltagit i ett antal möten i några grupper som passar mig tids- och geografimässigt. Trots att jag känner gemenskap och värme så ifrågasätter jag konceptet och undrar över hur man kan bli hjälpt av detta. Skall väl ändå erkänna att jag kanske inte kan identifiera mig med gruppens deltagare även om jag kan sympatisera med dem.

På något sätt känns det som att det här med att sluta dricka, det är något man måste ägna större delen av sin tid till. Stämmer det Adde? Du store man som har gått före mig! ;-) Jag som gillar att skriva på nätet har blivit medlem i AA-mejl och där fått kontakt med en kvinna på en ö utanför vårt lands kust. Hon verkar stabil och strukturerad och vill gärna vara min sponsor och jag sitter här och tänker "wow, vilket engagemang!" ....men funkar det verkligen? Antar att jag fortfarande har lite sådana sektvarningssignaler som klonkar i skallen.

Nå. Så här som jag har det nu kan jag ju inte fortsätta att ha det, så jag sätter mig med min läxa. Men, i alla fall, Adde, skulle vilja ha en liten rad från dig här som kan övertyga mig om att detta är rätt väg att gå!! Ska väl kanske tillägga att en stor del av min skepsis finns kvar TROTS ett antal möten. DÄRFÖR ATT det finns en regel om att man inte skall avbryta eller kommentera någons delning. Varken under eller efter mötet. Samtidigt finns där någon regel, tradition eller något steg som handlar om att man inte skall var självcentrerad. Jag upplever de AA-möten jag gått på som väldigt egocentriska! Folk delar och det är väl mysigt, jag kan ofta känna igen mig, men när folk kastar ut frågor, ber om hjälp! så förväntas jag inte agera? Jag har själv kastat ut frågor under mötet men bara bemötts med "tack". Nog så, men det hjälper mig inte vidare i mitt tänkande.

Jag vill så gärna att det här med AA skall vara en väg som passar mig för det verkar så otroligt sympatiskt på alla sätt och vis men jag kämpar med att köpa konceptet och hittils verkar det inte funka för mig. Hjälp!!

Tror att alla skulle behöva lite KBt, man behöver inte vara sjuk utan bara lära sig hantera livet lite bättre.
Nu kämpar vi lite till/kalla

att ni är med mig här. Hade världens gräl med äldsta grabben innan han gick, "nu blir du snart av med mig i ett halvår" sa han och jag trodde hjärtat skulle brista. Jo, vi har sms.at och förlåtit varandra, jag ljög om att jag hade feber, därför min grinighet.

KBT, jag har snuddat vid tanken flera gånger under åren men jag har aldrig velat erkänna att jag är så sjuk. Läste att man kan få behandling över nätet, jag ska kolla runt lite.

Vinelina, klart vi finns här för dig när du nu ska ta det stora steget. Du har allt att vinna, kom ihåg det. Skriv av dig alla känslor och fortsätt läsa, det är så viktigt och läkande.

Kram till er alla!

Känslorna gör väldiga pikar, både uppåt och nedåt. För mig var det som att kroppen och själen behövde träna sig i att känna efter åren av alkoholbedövning. Men dom lärde sig dom där känslorna. Det har lagt sig. Nu gör dom inte några stolleryck på samma sätt, utan fungerar som dom ska.

Har du provat på KBT? (kognitiv beteendeterapi) Det är en metod som går att använda på mycket. Tex alkoholberoende och självförtroende. Googla lite på det och se om det kan finnas någon bra terapeut i din närhet. Här som jag bor finns det en på vårdcentralen som är bra.

Jag sa till min man att det kändes som ett känslolavemang, jag tror ni vet vad jag menar :-) Vad spännande med en sponsor det är nog klokt att ha en sådan.Om jag bodde lite bättre till så skulle jag
uppsöka en grupp jag med. Och Annelie, gråt en stund när killarna gått, det skall ut!

Tack, snälla. Du har ingen aning om vad din kommentar betyder. Har varit inne och läst i säkert 3 år, men inte vågat ta steget... men nu är det så att jag har för mycket att förlora. Tårarna rinner nu. I morgon blir min första dag...men inte utan hjälp, så snälla finns där. Jag vill inte späda på din ledsenhet, men när jag tänker på mina barns reaktioner genom åren, så berör din historia så mycket. Glöm inte att du är min inspiration!! Jag blir kvar, det måste jag. Jag var nykter en hel dag för ett par veckor sedan. När jag skulle sova var jag klarvaken...fick panik med tanke på vad morgondagen krävde av mig, så när maken lagt sig smög jag upp och drack 3 glas, sov och sen var det igång igen.

Kan vara så skönt att vara - det är jag med ikväll! ska steka lite hamburgare till barnen strax och när de lagt sig skall jag ringa till en kvinna som erbjudit sig att vara min AA-sponsor. Jag vet inte riktigt vad det innebär ännu och hur det skall fungera men jag testar.

Jag tror att allt det där du känner nu är kroppens sätt att tala om att den upplever en förändring som den inte riktigt gillar. Vi människor är vanedjur, även om det kanske inte är beroende (vilket det i och för sig med största sannolikhet handlar om) så är det en vana som bryts. Jag upplever att jag känner lite på samma sätt när jag försöker avhålla mig från socker, känner igen alla de där beskrivningarna du nämner - irritation, speedad, lättretlig osv. Sen helt plötsligt blir man ledsen och gråtmild, eländig och nästan självmordsbenägen! (inte riktigt kanske men lite så tycka synd om sig: det är ingen idé, buähhhh!

Jag försöker hänga med dig ikväll också! Stor kram!

ni är min livlina! Nu är jag inte arg längre, bara ledsen. Av ingen anledning alls vill jag bara börja grina men jag måste behärska mig för grabbarna har inte hunnit gå än. Vi tar oss igenom det här och jag hoppas du är med också vinelina. Välkommen förresten!

Ny här. Följer dej Annelie. Du ger mig inspiration att kasta mig ut i livet. Du har ju kontakt med dina känslor nu. Själv är jag rädd för abstinensen, står så lite om det här. Vet inte hur jag ska ta mig igenom det. Du har kommit så långt. Jag beundrar dig, så stark du är!!

Läs Liljas förklaring till mp på min tråd, den är så bra. Sen läste jag om sorgearbete när man slutar med något beroeende och det spelar ju också roll. Men håll ut Annelie för det blir bättre, dricker man mycket så är ju kroppen i stress hela tiden och man dövar alla känslor. Så det är ju inte konstigt om man mår skit när man ändrar det, men det blir bättre hela tiden det lovar jag. Jag sitter och pluggar vid datorn hela kvällen så, skriv så mycket du vill så svarar jag. Vi tar oss igenom denna kvällen också//Kramar Kalla

Är det normalt att när man börjar avhålla sig från alkohol så blir man först orolig, spänd och speedad?

Är det normalt att man sen går in i en fas av irritation och lättretlighet?

Om det är så, betyder det att jag var långt mer beroende än jag vågat erkänna för mig själv?

Hur länge ska man behöva må så här innan det lugnar ner sig? När jag är som mest arg känner jag att f-n, lika bra att börja dricka igen och slippa plåga familjen och mig själv så här.

Ikväll är jag ensam till midnatt. HJÄLP MIG!

Vad kul att det går bra för dig, så flaxa fritt :-) Kram Kalla

Det var länge sen sist! Men jag är "kvar", TIO veckor nu! Jag är så glad över det! Härligt Kalla, att läsa din tråd. Du verkar så MÅLMEDVETEN och jag känner igen mej, förstås; STRESS är det jäkligaste att hantera, tycker jag. Man blir så väldigt sårbar.. Men efter att ha läst Allan Carr "Äntligen full kontroll" föll alla bitar på plats, äntligen trillade poletten ner och jag känner mej verkligen FRI! Jag VILL det här! Är glad och tacksam för det! Många styrkekramar till er alla från Skatan som flaxar fritt!!

Nu har min mp (missbrukarpersonlighet) som Lilja skriver om, stämplat ut för helgen. Tjattret i skallen har tystnat det gör den jäkeln så fort bolaget stänger, måste säga att mp är duktig på klockan.

Med en viss stolhet kan jag säga att jag klarade det och vann denna gången, men vi skall väl gå fler ronder. Men nu skall jag njuta av solen, våren och att sädesärlan landade på gårdsplanen i dag och att då är våren här på riktigt.
Kramar till er alla som kämpar på där ute//Kalla

Skall resten av livet vara så att man hela tiden måste vara på sin vakt, kändes ju lite halvdeppigt. Men så är det ju med all över konsumtion, men lite lätt panik skapade det nog i huvudet på mig. Men det är väl som när man slutade röka, tiden gör ju det lättare.

Skall nog tänka över det här och vända det paniken till styrka på något sätt//Kalla

Gott att komma iväg och du kommer klara det galant. För jag håller med dig att 1-2 glas kan kvitta, så njut av vårsolen och skidåkningen//Kramar Kalla

Hej Lelas, tack för ditt svar. Jag har fått tag på en anhörigstödjare privat. Det går framåt och är väldigt givande, men ändå kommer starka svackor. Att man tar så mycket stryk av att stå bredvid i detta. Om jag ens anat. Inser att det enda rätta är att lägga energi på att själv bli frisk. Antar att det är hålla ut och att inte ge upp, träna på ett annat sätt stt tänka som gäller. Fastnar dock ofta i omgivningens brist på förståelse, klart stor del av problemet. Kram A

Imorgon, vi blir 5 vuxna i stugan. Ska bli skönt med massor av friskluft och förhoppningsvis lite sol. Det kommer att drickas i stugan men alla är måttliga så det borde inte bli jobbigt. Jag förstod aldrig vitsen med att bara ta 1-2 glas en kväll, varför då dricka?? Som tur är för mig så är dessa sådana, och dricka 1-2 glas lockar inte mig.
Kram alla som kämpar därute !!

Igår var jag på anställningsintervju. Ja, ett jobb jag skulle kunna tänka mig. Bra vibbar.
Jag var inte nervös innan eller under intervjun. Jag är inte lagd åt det nervösa, stressade hållet. Jag gick dit, var mig själv och utmanade dom lite.

Får jag inte jobbet så kommer jag inte gråta, men om jag får chansen så tror jag att jag tar den. 17 sökande. 8 kallade till intervju och jag var en av dom. Redan där tycker jag att jag vunnit.
Hur som helst, så var det en egoboost. Dagarna innan hade jag tänkt igenom vad jag tycker och tänker om saker och ting. Hur jag är som person och allt det där ni vet. Känslan igår eftermiddag och kväll var att jag är väldigt duktig på det jag gör. Oavsett var jag jobbar framöver så ska dom jag jobbar för vara glada och tacksamma för att jag är just där.
En härlig känsla att vara tillbaka på banan. Att självförtroendet fick sig en kick framåt. Att inse att jag är värd mycket.
Får jag inte jobbet, så har jag ändå fått den största vinsten. Ett rejält steg framåt i min egen värdering av mig själv.

En tjej jag känner ganska väl satt med i intervjugruppen och jag hade inte kommit särskilt långt med bilen efter intervjun då det plingade till i mobilen.
Ett sms från henne där det stod ett enda ord. "bra!!"
Det kändes i hjärtat!

rörd och mycket glad. Lila och gammalrosa är mina färger så det blir fint - med gula inslag. Att finnas representerad som unik fågelholk där fåglar kan bo och härbärgera sina ungar är en av de finaste utmärkelse jag fått. Jag ser forumbebyggelsen för min inre syn och känner mig lycklig!

Ha det gott där på hemmet med Gud och dom andra. För min del är det där med Gud inte så mycket att bekymra sig om. En text som jag ofta tänker på när jag går slutar med orden "Gud bor där han blir insläppt för han är redan där" - så Han kan hålla till i mulletantholken de dagar du inte riktigt orkar med honom:) Kram / mt