Senaste kommentarerna i forumet

Vaknade nog på fel sida idag.

Känns som jag har ett såntdär grått åskmoln över huvudet som man kan se i serietidningar.
Det är inte alltid roligt att vara nykter alkoholist.

en vän som gick ut i kylan igen som får mig att börja reflektera om jag verkligen gör allt rätt för mig själv idag.

MEN !!! Nu har jag tillbringat en lördag i sanslöst trevligt sällskap !! Ca 75 st nyktra alkisar och anhöriga i en skrattande och flamsande och kramande gemenskap !! Det är helt makalöst vad med skratt det finns inom en nykter alkis ! Vi har ju fått gåvan att kunna skratta med andra och åt oss själva och kommentarerna flyger fritt i luften. En kvinna som var med för första gången var så häpen att det kunde vara så frigjort och så fyllt med kärlek och glädje hos folk som levt under stundtals vidriga förhållanden. Många är de glädjetårar som fälldes under lördagen, glädje över att återse gamla vänner och glädje över att få hälsa nya medlemmar till vår förening. En del kan nog bli lite chockad över den ibland råa jargongen men allt sägs med kärlek och öppet sinnelag.

Jag längtar redan till höstmötet den 8e oktober då bla Gudrun Schyman är inbjuden att komma. Med all respekt för en dag i taget så finns det tammefan inget som helst som kan hindra mig från att åka på våra möten !! Så det så !!

verkligen möter dig själv! Det är kanske det svåraste mötet vi människor har att göra. Det är inte du som inte duger för honom.... ni bara inte passar för varandra på det sätt ni båda hade önskat. Är det så?
Jag går tillbaka hit och understryker att nu skriver jag lika mycket till mig själv som tll dig:
Kanske det är du som inte är den du önskat att du själv ska vara? Den som "han" drömt om och behöver.... som är den saknade länken i hans liv... ??? Kanske det är där medberoendet har sin kärna, att man vill vara så betydelsefull för andra. Ett behov "att vara något för en annan" som först fyller en med lycka och styrka och sen blir en tyngd och ett krav....
Du är fin, K.....n! Ta vara på livet, alla livets dagar! Du, om nån vet, att världen är vacker i både sol och regn. Kram / mt

Ha' inte så bråttom...
Och lägg inte allt krut i en korg (..?kan man säga så..?).
Jag tror att du hade lite för stora förväntningar på den däringa dejten, och så när den inte lyckades så hade du ingen bra reträttväg in på banan igen..?

Självklart så ska du inte behöva leva resten av ditt liv ensam, men jag tror du behöver bli lite stark i din ensamhet också, veta att det duger,
och att DU duger, och du SKA inte leva för någon annan, eller genom någon annan...

Vi har en grannbrutta rakt över gatan som gjorde det, och när han fann en annan kärlek som gav honom lite mera mothugg (hon var för snäll..)
så bytte han ut henne,och hela hennes identitet försvann ju med honom..
Till saken hör väl att han var en B-kändis och hamnade i A-kändislaget igen, och grannfrun hamnade aldrig mer i skvallerblaskorna längre,
så nu "fanns" hon inte längre, hon var en "No-name", inte ens en B-kändis sambo längre, trist...

Problemet för henne var att hon hade byggt upp hela sin identitet på ett luftslott där sedan fundamentet försvann,
hela hennes liv krisade efter detta och hon har gråtit många tårar mot min skuldra och även hos andra grannars...
Och självklart en pangpingla som har gjort det lite mera pressat både för min fru och andras fruar på gatan,
men för mig har hon aldrig varit intressant eftersom jag ser mycket mer till insidan än utsidan..
Jag har krav på en stark identitet som vet vad hon vill, och inte den typen av tjejer..

Så det är kanske lite mera så du ska känna inför dig själv, jag duger, men frågan är väl om han duger åt dig...
Om du känner dig trygg med dig själv så behöver inte ditt liv falla med om du har en livskamrat eller inte...
Snubben ska rannsakas så att du inte säljer din själ allt för billigt, han ska inte snubbla om du puttar på honom t.ex.
och för mig så sitter nog 80% av skönheten under huden..

Och är de åt helvete för snygga så får man ett ännu mera helvete med att ständigt försvara sin ställning mot andra uppvaktande män,
det är min filosofi efter att jag precis som andra män i min ungdom tittade mer på utseendet än hur de var funtade...
Det betyder inte att min fru ser ut som en rostig jordfräs, men hon är väldigt vacker för mig...
Jag gjorde det klart för henne på en gång att om hon försökte göra mig sotis en enda gång så skulle jag lämna henne,
jag tappade 25 kg när min första tjej lämnade mig för min bäste kompis, så där "försvann" två livsviktiga vänner på ett bräde..

Och därefter så bestämde jag mig för att aldrig utlämna mig så pass mycket till någon annan att jag skulle må så dåligt efter detta..
Och det var nog ett av mina bästa beslut genom livet, annars hade jag nog fortfarande gått i samma spår än idag..
Det är en del av min självrespekt, jag sätter gränser för hur dåligt jag ska tillåta mig må..
Samma sak med alkoholen, den förflyttade mina gränser mycket längre än vad jag ville, därför lade jag ner drickat...

Jag har mycket mera strängar på min lyra, men att stämma dessa, det gör jag först när jag ska använda dem...
En dag i sänder, den dagen... det problemet, så lever jag lite av mitt liv idag..
Under tiden försöker jag njuta av det lilla som finns, allt är inte tvärballt, men jag överlever det också, imorgon är det en annan dag..

Idag fick jag ingenting att stämma mot det som jag hade planerat, men jag njöt av det som hände i alla fall, och det kändes bra...
Jag satsade på att må bra, och det lyckades jag med i alla fall, och då blev det en bra dag, trots allt...

Såg på tjejernas match idag och de hade sååå höga prestationskrav på sig själva, och jag bara sade,"..men lilla gumman, glöm inte bort att leva också.."
De tittade på mig med stora ögon som om gubbjäveln inte var riktigt klok, och jag tänkte, nä, det där var för tidigt för en 18 årig tjej...
Om många år kommer hon att fatta vad jag menade, när hon inte låter det yttre styra sitt inre, utan tvärsom..
När man låter själen sätta ens livsvillkor, då är man nog på rätt väg, eller åtminstone en bättre sådan..

Om man tillåter en att må kasst av någon orsak, ska det få fortsätta med det då???

Livet är under en ständig utveckling, det sämsta man kan göra är att försöka hindra den...

/Berra

Jag tror inte att det är ngn klyscha att jag först måste älska mej själv innan jag kan älska ngn annan.... / Mie.

Berra: Jag har, eller rättare sagt hade, ett jobb som jag hatar. Jag orkar inte gå in på detaljer, men jag kan säga så mycket att min chef hade samma tendenser som din. Dvs ett fullständigt respektlöst beteende, han gillar att sätta sig på andra för att frossa i sin egen auktoritet. Det är en fruktansvärt ond och girig människa. En vacker dag så fick jag nog och bad honom fara åt h-e. Jag sa allt som jag tänkt om honom under de år jag gått och slavat under hans envälde, jag visste att han skulle bli tvungen att sparka mig och det gjorde han också några veckor senare. Sedan den dagen har jag mått bättre än jag gjort på mycket länge. Jag bestämde mig för att byta ut gammalt i mitt liv och slänga in nytt. Det känns liksom inte lönt att köra med samma gamla lag, om man ligger under med 4-0 i halvtid. Jag kastar in de oprövade avbytarna och ger mig själv chansen till en förändring. Jag slutade dricka, jag köpte mig en ny bil (jag köpte även en radiostyrd och tänker lite på snubben i America Beauty) jag åkte ut på fisketur, jag började intressera mig för saker som tidigare inte betydde någonting. Framtiden är lite oviss, men jag vet att vad som än händer så kommer det att bli bättre än det var och det faktum fyller mig med en energi som jag saknat i så många år.

Jag tror inte du trivs så bra på din arbetsplats. På det som du berättar låter det faktiskt som om du vantrivs. Dessutom så tycker jag att dina arbetskamrater och din chef vekar vara fullständigt "kassa i rabatten". Utan att känna dig, så tycker jag att du förtjänar någonting bättre. Istället för att gå och vantrivas, prova något nytt...

Livet är för viktigt för att slösa bort på oväsentliga saker som ett kasst jobb och en sjuk chef... Sätt in avbytarna Berra, det är dags att ta tag i matchen!

//MVH

Klart vi läser. :-)

Du... tänk om... det... kanske är han som inte duger åt dig? Tänk om han är lika rädd som du för att inte vara bra nog, för att inte räcka till åt en sån fantastisk person som just dig?

Kram, vännen!
/H.

PS. Prinsen kommer, när du minst anar det. Jag lovar.

Hej fina ni!
Just idag känns det rätt trist. Igår också, faktiskt... eller ja, ända sen i torsdags,
om jag ska vara ärlig...
Skitsak egentligen, men den finns där som en sten i skon, gör inte direkt ont,
men den skaver och gör sig påmind hela tiden, irriterande är det...
har varit på ett par tre blinddejter med min mosters mans dotters kompis.. =)
Det har varit trevligt och roligt, och allt det där, men jag tror inte att DET där extra
speciella finns, ingen kemi, ingen kärlek på första ögonblicket.
Men lik förbannat halkade jag ner typ tre trappsteg på humörsstegen när han
tog upp och jag höll med om att det inte riktigt når ända fram.
Hur tänker jag?!
jag vet ju att han inte är rätt, inte mitt livs kärlek, jag vill inte kasta mig över honom
och hångla upp honom, men lik förbannat blir jag helnere av att ännu en gång
inte duga, inte vara rätt, inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt något överhuvudtaget...
och trots att jag verkligen försökt fokusera på vad jag känner, på vad jag vill, och
inte på hans känslor eller önskningar, så har focus hamnat på honom, han har
blivit viktigare än jag, jag har blivit suddig och oskarp, igen...
och tankarna på ensamhet, ett liv som singel, en istället för två har tagit udden av
min livsglädje som jag trots allt kände för ett par tre veckor sen, och tidigare än
så, innan vår första träff... förbannat!!!
Skitledsen och asförbannad i en salig blandning...
Jag vill inte leva mitt liv ensam.
Men jag vill inte heller leva mitt liv för eller genom någon annan!!!

kanske måste jag låta spritpennan som jag försöker måla mina konturer med
torka och härda innan jag ger mig ut i det okända och ibland farliga som livet är...
kanske måste jag ge mig själv lite mer tid innan jag ger någon annan av min tid?

ännu ett långt inlägg...
men det är så djävulusiskt skönt att få skriva av mig, att sätta ord på tankarna, att
lämna en del av dem här, istället för att bära med mig dem som den där stenen
som skaver i mina slitna converse...

Jag ska göra allt jag kan för att komma iväg på al-anonmöte på tisdag..
får inte glömma bort hur viktigt det är, och hur viktig jag är...
tack för att ni orkade läsa...
stora kramar!!!
/k

Det var verkligen värt sina 40 mil igår.
Samtalen blev väldigt bra och mitt i allt allvar så var det mycket skratt och livsglädje för oss som var där. Jag kände mig verkligen peppad när jag körde hem, första timman. Sen slog tröttheten till och jag var tvungen att stanna för att få i mig en skvätt kaffe på Mc Donalds. Sista timman var seg att köra men det gick bra. jag kom hem och var på väldigt gott humör hela kvällen.

Tyvärr var det två som inte dök upp igår. Dom hade inte heller hört av sig och det ororar ju naturligvis. Men det är inget jag kan göra något åt, så jag gläds mer med dom som var där. Lev och låt leva.

Trevlig helg alla som läser och skriver!

Mie, du är en förebild! <3
Ha en skön helg!
/H.

Jag får aldrig glömma mitt förflutna....
Det är då jag så lätt hamnar i samma mönster igen & dit vill jag inte.

Jag gick oxå i en anhörig grupp & det var det bästa jag gjort. Kommer ihåg när jag blev erbjuden platsen i guppen. Tyckte inte jag platsade, det fanns ju så många som hade det värre en mej resonerade jag (& så många med mej)... det visade sig att det var tvärtom... jag platsade med råge.
Samma visa när jag fick en plats i gruppen för kvinnor(mammor) som varit utsatta för ngn form av våld. "Men jag har ju aldrig blivit slagen"
Bara nästan blivit strypt, massa materiellt våld, psykiskt våld, hot om våld osv osv....

Det är så lätt att förminska sina egna problem.
Därför viktigt att heller inte glömma hur det var.
Idag är det min styrka.
Jag är den jag är genom mina erfarenheter.

När jag tänker tillbaka så ser jag ju det våldsamma jag & barnen faktiskt levde i.
& jag är idag så oerhört tacksam över att jag tog oss därifrån innan vi gick under helt.
Innan våldet eskalerade & urartade.

Våld är inte bara slag utan så mkt annat.

Stor KRAM från Mie.

kom hem fr Ns födelsedagskalas. Blir varm i hjärtat när jag läser dina ord och i backspegeln ser att din vilja är äkta och sann. Det här är 1½ månad sedan och det har varit en fin tid. Nu har vi fler familjehögtider framför oss med början idag. Jag önskar oss kraft och styrka inför alla vårens utmaningar. Jag vill så gärna fortsätta på det liv vi lever nu. Puss, jag älskar dig!

tillfällighet. Trevlig helg! / mt

Tack för att du peppar....man får vända på steken och försöka se det positiva med att INTE bli dretfull och sen rejält bakfull dagen därpå. Nu kan man i lugn och ro ha roligt och skratta åt när de andra tokar sig, förra festen för något år sedan fick jag väldigt ångest efteråt, betedde mig då som en "full 14-åring", ramade omkull, "skojade" med alla grabbar och drog dom i sjkortan och sa massa saker man inte ska (när man är gift 3-barnsmamma).... ALLA tyckte ju det var jättekul när man utmärkte sig och spexade, för visst är det humor också, men jag mådde hur dålig som helst efteråt och jag känner att jag blir mer och mer osäker på mig själv då jag dricker, att folk sak se att man har problem....för det har jag ju, även om man bara vill se sig själv som "party-pingla". Efter 20 års problem som "party-prisse" vill jag försöka fokusera på familjen, det är inte lika kul att vara full 44-åring som då man var 25 år och festade jämt.

..vänta lite, jag hänger inte med i ditt inlägg idag...

Är det någon du känner som har trillat dit igen, eller är du rädd för att du har blivit lite "slapp" i dina tankar?

..eller så är det bara jag som är lite trögtänkt på morgonen så här..

/Berra

Vilken kanonshysst inställning du har till festen, du ser positvt på den och du slipper ha ångest både innan och efter...
Kanske det "skälver" lite inom dig ändå, men det är bara "onödiga" tankar, går du in för att det ska bli bra, så blir det bra...

Passa på och "observera" hur fyllan ser ut i verkligheten, man kan snabbt bli lite "äcklad" av den, men fortsätt vara med och konversera...
Döm inte andra på platsen, utan fyll ditt inre lager av motivation till att fortsätta köra nykter till festerna...

Och du verkar ju ha koll på det viktigaste i ditt liv, din familj, och då gäller det ju att prioritera...
Man hinner göra och tänka så j*vla mycket dumt på fyllan, det behöver du inte tänka på just idag..

Just idag så är du fri att få styra dina egna tankar och handlingar, och inte ångra allt i morgon...

Bara det måste ju redan nu kunna kännas härligt, eller hur?

Lycka till!, och ha det så roligt..
/Berra

Idag är jag "duktig", det är stor Fest med ett vansinnigt kul gäng med fullt ös....men jag bestämde mig för att ta bilen dit och inte dricka något, alla kommer tjata för jag är ju en partaj-tjej men jag hade ångest inför Festen för jag vet att jag dricker mer än jag tål och man funderar alltid efteråt vad man gjorde och vad man sa. Har tre små barn hemma och en gullig man, tänkte att de skulle få en trevlig mamma på lördag morgon och inte en bakfull grinig morsa som måste ta en återställare på lördag kväll för att inte darra..nej, nu får det vara slut på alla lådviner och annat! nu ska jag vara "taxi" åt en annan tjej på kvällen, känns bra att ha en uppgift så man inte trillar dit när alla kommer tjata om att man ska ta sig en rackare.

har jag blivit påmind om konsekvenserna när jag glömmer bort vem jag är och slutar påminna mig att jag är en alkis.

Nu har det hänt alldeles för många gånger för att det ska vara en slump. Jag blir mer och mer övertygad om att jag måste sköta om mig själv och göra det som är bra för mig och mitt mående för att få ett fortsatt bra liv. Jag är, skam att säga, inte så frekvent i mina möten på AA längre men jag är väldigt rädd för att släppa taget om det helt och hållet. Nu har jag ju andra sätt att påminna mig och utveckla mig själv men grunden är ändå skön att ha.

Jag är den viktigaste personen i mitt liv och jag måste ta hand om mig själv i första hand annars blir det omöjligt att hjälpa andra.

alla, men för dig Berra. När jag läser hur du vantrivs på ditt jobb är jag inmponerad över ditt sätt att ta dig igenom dagar och veckor. Din förmåga att skriva och beskriva är säkert en viktig ventil - du pyser ut ditt illabefinnande i texten och beskriver så fint hur du kan fokusera bort det trista och få kraft att fortsätta. Jag skulle önska att det kom en prins (direktör?) och lyfte dig på sin springare fyrbent eller på hjul) och tog dig till ett jobb där du kommer till din rätt, får uppskattning och goda arbetskompisar. Det känns långt att dina 48-åriga ben ska bära dig genom många arbetsdagar på en arbetsplats där du ofta far illa.
Å andra sidan har du förmågan att se det goda i livet - det är långt mera värt än ett trivsamt jobb och det du bär inom dig kan ingen ta ifrån dig!
Jag önskar dig en glad fredag i väntan på en underbar helg! / mt

...av kaffet på fikarasten, han är förbannad och förnärmad...
Chefen har precis hånat honom inför sina kollegor med en skitsak, en skitsak som blev en prestigesak, bara för att chefen har en auktoritetsställning...
Han sväljer förtretet och det sista av kaffet, lyfter på sin stora hydda och förflyttar den via kontoret ner i källarplanet och ut ...ut på framsidan av huset...
Sätter sig på ett brunnslock i gräsmattan med benen i kors, är det nu helt synligt att han är sur och putt?
För att anledningen ska få sitt berättigande plockar han ur bröstfickan ett ciggarettpaket, och knackar lite världsvant ut en cigg, och med en sekvens ur minnet från filmen Casablanca tänder han ciggen med ett likadant minspel som Humprey Bogart med huvudet på sned, en djupt andetag och det klassiska utblåsningsljudet bekräftar att nu är det glöd längst därute på änden av ciggaretten...

Är problemet löst nu?, tänker Berra, fungerar ciggaretten som en problemlösare, eller är det bara ett substitut, ett synligt sådant...
Han tittar ut över den djupgröna gräsmattan, den lyser upp i höga gula kontraster med de fullständigt utslagna maskroserna, det måste vara tusentals..
Färgerna är så starka att hela upplevelsen i sig är helt betagande, naturen med sina färger kan verkligen aldrig sluta att faschinera människan,
och genast så känns problemen ifrån fikarummet mycket mera avlägsna nu än med en ciggarett i mungipan..
Han tittar upp mot den gråblå himlen och i soldiset låter han sin bringa ta del av dess värmande strålar, man kan se skäran från månen även mitt under fullt dagsljus, den känns så nära men ändå så långt borta, han sträcker ut sin högerhand och måttar dess storlek mellan tummen och pekfingret..
Jo den är nog ganska så precis 2 cm i hans ögonmått, hans följeslagare genom de tysta nätterna...
Det skramlar till rakt över gatan i den andra industrifastigheten, på taket av den två våningar höga byggnaden ser han en man i 30årsåldern gå omkring
och plocka med järnrör, iklädd ett motorcykelskinnställ!, hur kan han veta det, jo han ser ryggsskyddet sittandes utanpå skinnstället och ingen hjälm...
Hur kan det komma sig att en person väljer att befinna sig med ett motorcykelställ på en industrifastighetstak i gassande solsken??
Det här förundrar Berra en hel del, och med blicken låter han söka av parkeringsplatserna runt fastigheten, nej det finns inte ens en motorcykel på hela området.
Nu är problemen som bortblåsta ifrån fikarummet, och han snärtar iväg fimpen med långfingret, reser på sig med avdomnade ben och linkar lite de första metrarna tills dess att blodet åter har börjat strömma igenom hans 48 åriga ben, det är väl lite tidigt att bli så här pass haltande i hans ålder tänker han...
In på kontoret och han känner hur det luktar gammal rökig andedräkt i hans egna vinddrag, tittar ut över kontroslandskapet och undrar om någon överhuvudtaget tagit någon notis om att han har varit borta, eller ens kollat hur länge han har varit borta från sin arbetsplats..
Projekten fortsätter och timmarna rullar iväg, klockan har passerat fem och han plockar ihop sina tillhörigheter, och det är dags att rulla hemåt...
Han tar på sig sin bylsiga vinterjacka trots att det är nästan 20 grader utomhus, och sätter sig på sin egna motorcykel, trycker på startknappen och ett välvilligt brummande kommer ifrån hans stålmantlade springare...
Han gasar till och det rullar iväg med en allt högre hastighet, och för första gången på denna Torsdagen så kommer det fram ett leende på hans läppar...

Han är fri att få ta sig dit han vill, och hakremmens fladdrande slår allt snabbare mot hans jackkrage, ljudet av hans motorcykel klingar av allt mer, men inte varvtalet det ökar allt högre..längre bort i fjärran...hördes det ett "Yeehaa" därborta?

På en asfalterad väg någonstan i Sverige undrar en person i sina tankar....vad fan gör en snubbe med motorcykelställ på en industrifastighets tak?
han som inte ens har någon när han själv kör sin hoj utan åker i sin gamla vinterjacka..
Människor är ett konstigt djursläkte, tänker han..

genom att välja
bestämmer du
och tar makten
och kontrollen över omgivningen

åker vi på vårträffen på Nämndemansgården ! Vår ideella förening har vår-och höstträffar och det är lika fantastiskt roligt att få förmånen att få åka dit !

Vi skvallrar lite, skrattar MYYYYCKET, äter gott och fullkomligt vrålnjuter av fint sällskap och fina omgivningar ! Föreningen har en fantastisk förmåga att få dit bra föreläsare av olika slag som både lär oss och får oss att skratta.

Jag är väldigt glad att jag idag har möjligheten och förmånen att få vara med på träffarna. Hade jag inte en gång i tiden gjort en serie bra val så hade jag aldrig fått uppleva det här. Många är de gånger jag funderat över varför just jag får uppleva detta. Min nykterhet är ingen självklar sak, den kräver arbete och ständig påminnelse.

Det är så mycket fint som "bara" händer när jag gör det som är bra för mig och ser till att jag inte tar det första glaset.

Livet är fantastiskt och alltför skört för att supas bort därför väljer jag idag att vara nykter.

prova genom dagen välj
hela tiden
gör aktiva val även småsaker
ja man måste ha kontroll på omgivningen
annars mår man inte bra
denial

..en dag utan "r", och ingen anledning till att dricka, känns rätt skönt och befriande...

Och jag tänker vem är jag och vart vill jag???
Lite disträ och lite rådvill, och ibland känns livet rätt kaosartat...

Saker och ting händer utan min makt att förändra den (sinnesrobönen, hallå!)
Saker och ting inträffar och jag vet inte HUR jag ska förändra/förhålla mig till den (sinnesrobönen igen..)
..och samtidigt, varför måste jag hela tiden "vara beredd"?, varför inte låta saker ha sin gång istället...
MÅSTE jag ha kontrollen hela tiden???

Det är bara stressande för kroppen att ständigt vara i en beredskap, beredd på att bli påhoppad..
Okey livet på jobbet har man ju allt annat att önska om, men min påverkan är inte så stor...
Så istället för att bli fö'bannad, låt apflocken hålla på då...

Det hände en "grej" igår, och jag var återigen på väg att "döda" någon...
Lite läskigt för jag har börjat vänja mig vid tanken att kunna skada någon, och det stör mig något oerhört..
Men att måtta en högerkrok har kommit i mina tankar, jag vet att det inte löser något..

Måste lära mig att lägga lite grejor åt sidan och inte se det som en personlig kränkning,
men det finns människor i min direkta närhet som är mästare på att "dra igång något",
medvetet eller omedvetet, och det känns som en Nike reklam, just do it!...

Tusen tankar, och ännu mera funderingar, och när de inte slår in pga andra så känner jag mig motarbetad...
Jag har ju sunda ide'er, varför lyssnar ingen på mig...

Jag har tusen anledningar till att ta till flaskan igen, känns det som...
Men jag VILL inte, jag VILL INTE dämpa bort mig i ett drogtillstånd så att jag ska hålla mig lugn...

Varför ska livet vara så besvärligt, eller är det JAG som gör det besvärligt, är jag predestignerad alkoholist?
Dvs är jag som "gjord" för att söka mig till "dämpningen" i alkoholruset???

Jag vill inte vara en "sån", jag vill vara den som livet är...på riktigt, jag vill vara livet...
Jag vill vara glad, ledsen, skrattandes, gråtandes, lekfull, sökande, med spänning utforska livet...
Inte sittandes neddrogad och dreglandes i en hörna, och "tro" att livet är så förbannad härligt,
för att sedan upptäcka att... fan det här livet suger, och jag vill omedelbart tillbaka till berusningen, det är inte livet!

Livet ÄR att ..uppleva, inte dämpa bort eller kemiskt fly undan det...

Och ibland luktar den sur och oduschad röv, och jag undrar...är det idag?,...eller inte???
Jag vet vad jag har upplevt, men kan aldrig sia om morgondagen, och jag funderar, kan det bli värre??
Det måste ha nått sin absoluta topp (ja eller botten för den delen..)...

..men jag vet innerst inne, det kan bli mycket värre, om jag väljer att förstöra den här dagen och morgondagen, och kanske dagen efter det...
Jag behöver bara välja.....att dricka alkohol, då skiter sig ALLT och det ordentligt...
Men sååå jävla puckad är jag väl inte, eller..?

Berra har funderat över livet...blev det inte bättre än så här?

Godmorgon!

Igår kväll var det dags för anhörigträff igen, tänk att det redan är en månad sedan sist... Och som vanligt var det värt att åka.

Ett par av deltagarna mådde riktigt dåligt igår, och det fick mig att fundera. Dels av omtanke om dem, såklart, men också över min egen process.

Att vara på de där mötena är som att titta in i en spegel. I andras berättelser kan jag få perspektiv på min egen situation. Fantastiskt!

I början var jag upplyft som tusan när jag gick från mötena, för jag hittade styrka i berättelserna om att det går att ta sig ur missbruket, och att man kan lära isg hantera sitt medberoende. Men, de senaste gångerna har jag känt mig gladare på väg dit än på väg därifrån. Jag tror att det beror på två saker. Dels att jag har bytt roll nu - nu är det jag som säger att jag mår bra ända inifrån själen och att det finns hopp. När de andra delar med sig om att de mår dåligt så blir jag påmind om hur jobbigt det har varit, många minnen kommer tillbaka och påminnelsen gör ont.

Och dels så tänker jag att det säger något om hur dåligt jag har mått innan träffarna förut. Om det gick att mäta välmående med en siffra, så kanske jag skulle "må samma siffra" efter träffarna nu och innan. Men då mådde jag så mycket sämre på det hela taget, så utgångspunkten var så mycket sämre. Nu när jag mår bra så blir samma "siffra" istället en dipp.... Flum, flum... Men så snurrar mina tankar nu, i alla fall.

Jag tänker också att det gör gott att få de där påminnelserna. Precis som en nykter alkoholist behöver påminna sig om sin sjukdom, så behöver jag som medberoende också det...

Kram, alla, ha en bra dag!
/H.