Senaste kommentarerna i forumet

..Och jag är en 28-årig alkoholist. Jag har under ett par år nu druckit på ett sätt som inte är bra. Har dock alltid tänkt att jag själv kunnat sluta när jag velat, vilket nog är rätt vanligt. Har dock nu, när jag är inne på snart 7 dagar med drickande från 8 på morgonen tills jag slocknar vid 22, insett att jag kanske faktiskt inte kan det. Har också varit tillfällen då jag druckit på arbetet.

Behöver mest bara skriva av mig, och faktiskt sätta det i text; jag är en alkoholist.

Jag har jobb imorgon, men dricker idag. Upplever nu en viss irritation i halsen, och ett litet tryck över bröstet. Att jag behöver ta stora andetag, till och från. Är detta vanligt efter stora mängder alkohol, under en lång tid? Jag ville mest bara som sagt skriva. Vågar ännu inte komma ut och nämna detta får mina vänner och kollegor, eller mina föräldrar.

Ha en bra dag, allihop!

EDIT: Fick precis ett sms från min far, som frågade om allt är ok. Ville bara skriva hur det egentligen stod till, men fixade det inte. Smset var såklart väldigt uppskattat, men träffade som ett slag rakt i bröstet.

AndraHalvlek jag gör som du rekommenderar...ser klipp på youtube. Känner mig otroligt rastlös. Väntade även på att min tandläkare skulle ringa men har inte gjort det.

Tittade på ett klipp där Malou von Sivers intervjuar en kvinna som heter Rebecka Åhlund som har skrivit en bok som heter ”Jag var så rolig att dricka vin med”. Någon som har läst den? Jag känner igen mig i hennes känsla där hon beskriver hur det var innan hon tog steget och blev nykter. Hon beskriver den som ” en lång botten, tråkig och ensam. Inget katastrofalt”. Så likt där jag befinner mig?

För ett antal år sedan när det var stökigt kring våra barn kunde jag säga tråkiga saker t dem och dessutom skicka tråkiga sms...dagen efter var fylld av ångest...när jag inte kom ihåg vad jag sagt el att jag såg smsen som jag skrivit...och de valde att inte prata m mig. Fy farao den ångesten var hemsk?

Har ju även skickat tråkiga sms t somliga personer?

Men...som oftast inte varit redlös, spytt el legat utslagen dagen efteråt dock så har jag varit utslagen. Inte desto mindre har jag precis lika stora problem att övervinna...

Nu ska jag iaf ta en dusch för att strax åka t frissan???

Hej Moonlight.

Det har varit en lång process för mig. Kortfattat så här ungefär.

Börja dricka vid 16-17 års ålder. Alltid fullast och älskade känslan av att vara dyngrak.

Likadant vid Universitetstiden.

När man började arbeta sedan efter
Utbildningen och jag var runt 24-25 började problemen bli riktigt stora. Ångest och mina fyllor började få konsekvenser. Jag har fått byta jobb pga pinsamheter och inte arbetat pga bakfylla etc och alltid mått dåligt pga alkoholen.

För 10 år sedan blev jag dyngrak på en julfest och sökte hjälp. Men då skulle jag inom mig ”lära mig att hantera alkoholen”.

Det fungerade inte alls och efter liknande händelse i Februari nu så är jag säker på min väg framåt med nolltolerans.

Det är oerhört skönt att slippa lägga oro och energi på att man ”ska klara av att dricka normalt” inför festerna.

Idag är jag äldre också, jag vill inte springa på krogen, hellre hemma i gymet eller med familjen så jag förstår din fråga.

Men det ger sååååå jääääädra mycket positiva effekter i livet att bara sluta med alkohol så du inte anar! Mitt tips till dig är. Kör helnyktert ett tag så kommer du inte vilja gå tillbaka.

Fester och tillställningar kan man gå på nykter, inga problem. Man är med i början den roliga stunden o drar när det bara blir patetiskt fyllesnack och stå i kebabkön vid 04:a.

Go for nolltolerans! :)

Fråga gärna mera om du vill bolla mer ideer.

Jag håller med Torn! Det finns absolut en potential hos dig AmandaL att bli en Andrahalvlek 2.0 ?

Jag brukar säga att våra barn helst ska bli en version av oss själva 2.0. Och min äldsta dotter är det verkligen, fast hon är en kopia av mig 4.0 snarare ❤️

Och du AmandaL får så gärna bli en Andrahalvlek 2.0 ❤️ Positivt pepp är det här forumets storhet.

Kram ?

Det betyder jättemycket för mig att du uppskattar min omtanke som jag försöker sprida här på forumet.

Kram ?

Precis så är det, Se klart!
Jag vill verkligen snabbspola tiden så jag iaf har klarat en vecka! Känna känslan! När jag försöker att stå ut så tar det oändligt mycket energi av mig vilket är så svårt att förklara för ngn som inte befunnit sig där...jag kan vara ganska odräglig då...men som sagt var..en dag i taget, en timme...

Kram?

Läser på Forumet..Såg att någon skrev om behandling och att behandlaren sagt att om ni tror att ni kan dricka måttligt när ni är beroende, så är ni inte behandlingsbara, utan lever i förnekelse..(fri tolkning av mig) Där håller jag med fullständigt..Dessa personer är även ” luriga” för mig..Har vi en gång blivit beroende av droger eller alkohol, alltså en substans, så kan vi inte bli oberoende..Jag tror att det kan fungera annorlunda med tex beteendeberoende..Tex mat och arbete..Det är ingen substans som tillförs hjärnan utan ett beteende som ska ändras..Fortfarande mina tankar, alltså ingen fakta..Med beteendeberoende ska man lära sig att känna av att det blir lagom..Sånt finns inte med alkohol och droger..Kram på er?

Njut av dagen och tänk en dag i taget. Kram

Hej! Jag har läst igenom din tråd och en hel del kommentarer du skrivit här på forumet.
Jag måste säga att jag är imponerad, du har helt rätt tänk och inställning!?
Känns som om det kommer gå riktigt bra för dig. Och OMG vad mycket du har hunnit skriva
på den här korta tiden! Du har nog tom potential att i sinom tid bli en "Andrahalvlek Version 2.0" här.?

Stort grattis till en härlig start!

Kram

Nej, jag har inget för sömnen. Jag är just på Östermalm, så det hade ju varit bra. Men frikort har jag ju inte. I kommunala vården fick jag ju betala 1800 förra veckan. Men det är inte pengarna som är det stora problemet, utan att de antingen inte tar emot mig eller inte vill skriva ut mediciner.
Jag vill inte ”kämpa mot systemet” längre. Jag har ju provat allt. Min inskrivning kommer ju att ske, bara att jag inte får skriva in mig ännu, då jag inte har barnen med mig (vilket i sig är absurt, men jag har ju försökt och de säger att min inskrivning inte är trovärdig utan att jag har barnen med mig - fast jag har förklarat att de inte KAN vara med mig just nu pga att de sitter fast i Spanien.)

Så medicin får komma sen. Den kampen har jag givit upp. Jag har ju suttit bokstavligen i månader med olika instanser för att till slut få träffa en läkare som inte skriver ut något pga ”beroende-risken.” Och samma sak var det ju på akuten. Då när jag började skriva här i ren desperation.

Så oerhört värdefullt att du kan prata med din tonåriga son så öppet och sårbart. Du är en verkligt bra förebild ❤️

Kram ?

Grym tjej som har varit så otroligt duktig med det här, så inspirerande och ger så mycket omtanke till alla.

Tacksam över dig!

Stor kram

Vår kör drog också igång i veckan. Äntligen ? Vi var 20 jämfört med 50 tidigare, så procentuellt var vi rätt många.

I min stämma, alt-1, var vi kanske 8. Låtarna vi sjöng bestod till stor del av vårt ”grundarbete”. Mycket text och snabbt tempo i ”Move” ?

Jag, som tränat hemma med LIVE-kören, kände också pressen att steppa upp lite. Ovant, men det kändes bra ?

Kram ?

På tal om ensamhet...jag är gift sedan snart 29 år (nästa måndag) och har två vuxna utflugna barn som jag har tät kontakt med i synnerhet min dotter. Min son är sambo så jag har även en jättefin svärdotter. På så sätt är jag väldigt rik:) Å nu var jag inte rättvis...vi har ju även en hund Bella som fyller snart tio år och som är nog med mest trofasta vän! Min man är min allra bästa och största vän!! Att han inte har gett upp för länge sedan...så arg och otrevlig och så mycket fult som jag har sagt till honom under de senaste åren...är han kvar för att han älskar mig?? Han brukar inte säga det till mig...men tanken slog mig nu kan det vara så??

Känslan av ensamhet växte sig stark när min man drabbades av matstrupscancer för fem år sedan. Han fick diagnosen i maj månad och var sjukskriven tom januari året därpå. Det var en tid som var som en berg- och dalbana. Jag blev så rädd när han blev sjuk...så rädd att mista min man....och jag kände mig väldigt ensam i det här. Jag har ju gått i terapi i ca tre år som jag är på väg att avsluta men där vi pratat mycket om ensamheten. Då någon gång under terapin så väcktes känslan att jag hade inte klippt navelsträngen med mina föräldrar förrän de dog..när jag var nästan 50 år...dessutom hade jag en storasyster som jag kunde bli skogstokig på men som även var som en extra förälder till mig...och hon dog när jag skulle fylla 51 år. Så jag hade liksom inte riktigt lärt mig att stå på egna ben...för mina föräldrar fanns alltid där när ngt var jobbigt...ringde dem varje dag. Och de fanns ju inte där när min man blev sjuk eftersom de allihop var döda.

Under min uppväxt var jag nog lite överbeskyddad ...och mina föräldrar pushade mig aldrig direkt till att följa mina drömmar...ville väldigt gärna åka som au-pair till London när jag var 20 år men var inte tillräckligt modig hade behövt mina föräldrars stöttning där..jag åkte iaf en månad på språkresa då som jag bekostade själv. Var även sugen på att börja plugga på universitet innan jag träffade min man men även där så osäker att flytta hemifrån. Kände att jag var inte riktigt den person som jag ville vara ....

Under min ungdomstid var vi ett gäng tjejer som hängde ihop men splittrades i 20-årsåldern. Någon fick barn, någon träffade en kille osv hade en barndomskamrat som jag hängde ihop med men efter några år flyttade hon iväg till storstan 12 mil bort fast vi hade kontakt till ca 30-årsåldern. Då hon träffade sin man och förändrades väldigt mycket. Min man och jag har haft ett nätverk ..tillräckligt stort för oss...med väldigt olika vänner..för vi har inte ingått i något gäng. Har haft en ganska stor släkt. Men under årens lopp har nätverket minskat...och har knappt kontakt med någon av olika orsaker. Jag har alltid haft någon längtan efter att ha den där nära vännen ...typ som barn säger...BFF...Best friend forever...men har inte haft det. Så jag har ofta varit den där vännen/personen som drar ihop lite olika vänner till att åka och dansa, ta med vänner på bio, konserter mm.

Så en dag så orkade jag inte det längre...tröttnade...ville inte hela tiden vara den som frågade om "vill du gå på bio, vill du hänga med på konsert"...men då blev det väldigt tyst....för ingen frågade mig. Det skulle väl säkert finnas vänner som både min man och jag kan ta kontakt med el någon vän som jag kan ta kontakt med...men det finns ändå en stolthet i mig....och när tiden går så kommer man onekligen ifrån varandra. Någon vän har jag mist för att jag har skrivit tråkiga sms pga både dålig självkänsla och/eller alkoholpåverkad. Fast kanske det inte var helt och hållet bra ändå...kanske det var så att jag rättade mig efter den vännen.

Så om jag hade haft den där grundtryggheten inom mig, om jag hade blivit lite mer utmanad under min uppväxt...då hade jag förmodligen inte känt mig lika ensam och jag hade förmodligen även trivts bättre i mitt egna sällskap. Så jag försöker stå ut...innan Covid-19 kom hade jag börjat målarkurs, jag skulle åkt till folkhögskola i befriande dans...för jag behöver öva mig på att stå ut när känslan av ensamhet kommer...att inte välja alkohol...inte skicka sms till personer som jag egentligen inte vill ha kontakt med. Jag tror att jag kommer att klara detta mycket bättre när jag lär mig att leva utan alkohol...när jag lyssnar inåt..i mig själv...vad vill jag. Det är inte enkelt det ska Gudarna veta (vad är det för uttryck egentligen??det bara kom)men allt kan bara bli bättre eller hur?

Idag är jag så otroligt spänd i kroppen...men jag är fast besluten att inte dricka alkohol idag...det kommer säkert bli värre framåt eftermiddagen...men jag ska stå på mig!!

Kram :)

Tänk mycket hellre på den fina långpromenaden ni två gjorde ❤️

Se sådana händelser som en lärdom. När du har sett din granne sitta i solen och dricka öl 20 gg så känner du plötsligt ingenting inför det. Men du måste utsätta dig för det för att lära dig det.

Och det är okej att det känns jobbigt. Det är en sorgeprocess att inse att man inte kan dricka mer. Man sörjer alla de fina stunderna.

Minnet är dessutom selektivt. De svåra stunderna tenderar att försvinna snabbt, de fina minnena etsar sig nästan fast.

Nu måste du skapa nya fina nyktra minnen.

Kram ?

Bra tänkt! Jag har redan upptäckt att det finns väldigt mkt bra alkoholfri öl som är fullgott.

Det hörs ända hit att du verkligen har bestämt dig och att du har fokus på helt rätt sak. Viktigast först - vara nykter!

Jag brukar tänka att jag samlar på mig nyktra erfarenheter efterhand som smultron på ett grässtrå. Ett i taget, ytterst försiktigt och nästan lite andaktsfullt ?

Kram ?

Det glädjer mig att mina inlägg kan glädja och förhoppningsvis inspirera dig.

Kram ?

För varje nykter dag som går kommer du bara att må bättre och bättre. Ibland kommer enstaka grisdagar, men generellt går formkurvan stadigt uppåt!

Bra jobbat!

Kram ?

Oj vilken fart din tråd fick snabbt! Du beskriver att du vill förändra dina alkoholvanor. Du är medveten om att alkohol fått en plats i ditt liv som du inte är bekväm med. Nu är du nyfiken på vilka vägar som finns att tillgå för att lyckas förändra din relation till alkohol och du redo att lära av andras erfarenhet, stort. Att starta en tråd här kan vara både lite läskigt och spännande.

Du har, liksom många andra, inte som målsättning att bli nykter eller leva ett liv helt utan alkohol. Du har fått lite olika råd från andra användare. Många är ivriga att berätta om hur det varit för dem och ibland smyger sig råd in som en inte riktigt bett om. Responser kan bli lite av ett ”smörgåsbord”, en får ta det som blir hjälpsamt och känns rimligt just nu.

Som du beskriver känner du dig ledsen och ensam. Du är inte ensam om att ha använt alkohol för att döva obehag eller tuffa situationer. Många kan vittna om att det i en period i deras liv använt alkohol för mycket för att sedan upphöra med det. Jag gissar att du står där nu. Alla har sina skäl att ta det där glaset, du vet varför du gjort det och vill inte göra det längre.

Om det känns okej får du gärna skriva mer här och jag hoppas att du får med dig något från forumet som blir gynnsamt för just dig, just nu.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen

”Hellre nykter, ensam och stolt än full, ensam och ledsen.”

Verkligen spot on för mig som också är singel. Tidigare nästan i desperat jakt på ”någon”, men nu fokuserar jag på att trivas i mitt eget sällskap istället.

Det mantrat får genast en given plats i mitt arkiv med mantra och bildliknelser. Där finns din liknelse mellan återfall och att cykla i diket också ?

Kram ?

Du är verkligen på rätt spår nu, och jag håller med den som säger, ta en dag i taget!
Apropå din sömn och svettningar på natten, så har jag ett konkret tips.
Sov med underställ på, gärna ett i merinoull. Ligg på fårskinn, om du har tvättbara.
Mycket skönare än att vakna dyblöt och kall. Jag har testat!
Hörs! ?

Vi kommer att bli värsta nykterhetsfundamentalisterna ? Och predika nykterhetens lov i tid och otid.

Nej, det är förstås olämpligt. Och lönlöst. De som dricker gör sitt val, och vi gör vårt val. Och sen kan vi gott vara lite skadeglada åtminstone inombords ?

Kram ?

Gillar ditt tänk! Stark som en björn. Lugn och stabil. ?
Ska bli roligt att fortsätta följas åt i nykterheten!
Blir inspirerad av mina medkämpars tankar, strategier och tips.
??‍♀️☯️

160 dagar.
7 dagar kändes mäktigt mycket. 21 likaså. De få dagarna var svårast.
Plötsligt känns 160 dagar så lite. För jag vet hur lätt det är att falla. Jag är självsäker, ska vara nykter för evigt. Samtidigt är jag livrädd. För suget, tanken på lite vin, att vara rolig och en i gänget. Lite relaxed.
Men jag har bestämt mig, jag vill vara sund. Jag vill vara stark och fri. En förebild för mina barn. Visa dem att man kan välja. Välja om och välja rätt. Att misstag är lärdomar som gör oss starkare. Som läxor i livet. Vissa ämnen är svåra men med rätt lärare och rätt inställning fixar vi allt!

Igår pratade jag med min stora tonåring. Om det här. Vilka beslut man gör. Varför jag beslutat att vara nykter. Varför det tog sån tid för mig att komma till den insikten och styrkan. Att jag önskar jag haft förutsättningarna att leva sundare hela livet. Men det viktigaste är att resa sig, be om förlåtelse, göra rätt för sig. Visa förändring.
Min son förstod. Det kändes som att han uppskattade vårt samtal. Jag känner mig stolt över att få lov att vara en nykter och stark förebild! Jag känner tacksamhet.
Nu, som nykter, har jag så nära till mina verkliga känslor. Lycka, glädje, sorg. Jag trycker inte ner dem som förr.
”Jag älskar dig så så oerhört mycket att det är obeskrivligt” sa jag till min son. Och det är sant. Som nykter är allt sant!
I ständigt rus var allt bara måsten och ord och effekter av alkohol. Nu vet jag att allt jag säger står jag för!
Nykterheten är fantastisk!