Senaste kommentarerna i forumet

Jag sade upp kontakten med min pappa när jag var runt 20-års åldern. Han hade psykiska problem och alkohol var väl inte ett stort problem utan mest att han vara så oberäknelig i sitt humör. Ena gången jag var till honom var de bra nästa pratade han bara skit om min mamma. Orkade inte mer och bestämde mig för att bryta. Jag var tvungen för min egen skull och de var nog ett klokt beslut.
Efter 25 år när jag hört rykten om att han var ganska bra och bodde på vårdhem besökte jag honom. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv och de var nog de jobbigaste och modigaste jag gjort. Han blev glad, han medicinerades för sin sjukdom och verkade må ganska bra. Vi träffades ganska regelbundet i två år innan han dog.
Var förmodligen bra att jag gjorde detta.
Jag tror att man måste välja de man orkar, man måste ta hand om sig själv i första hand då blir det bra hur man än väljer.

Åh va jag känner igen mig i de du skriver. Jag känner precis som du men jag har gett mig själv ett år. Jag tänker att om ett år ska jag göra ett bokslut och har jag då känslor för honom så tar jag väl tillbaka honom. Fast innerst inne så vet jag att om ett år gått så finns det minimal chans att jag går tillbaka. De känns inte lika jobbigt när jag tänker så och i sommar ska jag leva livet och ha skoj. Vi har de bra nu jag och min dotter och hon mår bra. Jag vet inte hur länge ni varit ifrån varann men kanske kan du också tänka som jag..

Så tråkigt för dig. Hur mår du? Skriv gärna om du vill & orkar. Kämpakram

Hej! Visst är det lustigt vad mycket som kan råka hända ibland?

Det är fint att läsa din tråd, du är så öppen och ärlig!

Jag är ju lite i liknande situation som du varit, men jag kanske längtar bort mer? Även när karln är nykter, go och exemplarisk kan jag inte släppa det.

Bävar för att det nu är JAG som har det/de nyktra året/åren framför mig, men sedan tillbaka i hans drickande och maktlösheten.

Lite som att jag bara går och väntar in mitt uppbrott.

Roligt att du i a f går vidare, lever, lär och vågar! Ha det gott!

Det är otroligt smärtsamt.
Vila ut.
/Ursula

Hej! Ja det är kraftfullt och oberäkneligt, beroendet och så driften att dricka. Tragiskt också. När det är dag att lägga av går inte att veta, oavsett ultimatum.

Själv står jag med ena benet utanför vårt gemensamma ännu. Och maken är nykter ännu, sedan två månader. Han har planer för framtiden på yrkesområdet, som torde kräva hans nykterhet. Och så är han förpliktigar att gå till hälsocentralen och ta sin antabus.

Här valde han nykterhet p g a tvång. Hot om indraget körkort var nyckeln till förändringen, ett reellt faktum och inga känslor att bedöma där!

Men två månader är två månader. Och jag vet inte vad jag ska tro. En viss procent tar inte återfall...

Och vad har hänt med oss, mig och vår relation?

Vägen fram är inte alltid lätt, men det finns mycket gott och fantastiskt också!

Sköt om dig!

Min nya bollar ofta vifrågor tillbaka till mig.
Ska vi tillsammans bygga ett liv och hur ska det se ut är en fråga jag ofta ställt sista halvåret.
Jo,ja säger han,men inte nu.
För mycket hänger i luften och är svårt än och jag är rädd att paja detta.

Han har alldeles rätt då både han och jag lever i lite besvärliga konstellationer och det inte bara går att kapa band och tota ihop oss
Detta gör mig både frustrerad och stark.
Stark för att han bollar tillbaka mitt liv till den det tillhör,mig.

Jag blir själv tvungen att se över mig själv,mina vanor min ekonomi mitt yrke osv.
Han brer inte ut sina vingar och tar hand om det,han har nog med sitt.

Exet knäckte sig bitvis på mig,mitt liv och min förmåga att bre ut sig på andras bekostnad.
Dvs jag stal av hans livsrum för att få större plats själv för mina livsverk och drömmar.

Nyttiga lärdomar och jag krymper sakta mitt nuvarande liv för att passa min form,ork och förmåga bättre.
Frustrerad är jag för att jag på något sätt vill att mitt nya liv ska börja.
Men det är ju redan här.
Långt mycket starkare,gladare och i balans är jag.
Räcker inte det i nuläget?
Nej,med den beroendementalitet jag har,så vill jag ha hela kittet på en gång utan att sakta väva in mig själv och min nya kärlek i ett nytt vi som passar oss båda.

Exet har förmodligen nu tappat körkortet.
Han råkade köra på en sten och råkade köra ned i diket och polisen råkade vara där.
Så nu skjutsar hans syster honom till jobbet..
Och som det medberoendesjåp jag är så tror jag på denna historia,tills hans mamma berättar om att systern skjutsar honom.
Först då trillar polletten ned...

Kämpa vidare alla medsystrar och bröder.
Håll fanan högt och ta ingen skit.

....gått käpprätt åt skogen...men det var ju nästan väntat....hemskt o se kraften i detta...trött...

Hej!
Du är inte ensam...
Har dock fortfarande kontakt med min mamma men funderar ibland på att säga upp kontakten. Det är så fruktansvärt jobbigt att behöva oroa sej och att ens förälder väljer alkoholen framför allt.

Vet inte vad man ska göra :(

Suntförnuft,
hur ska jag säga detta? Jag vill gärna hjälpa dig, du frågar hur du ska närma dig problemet med att ta upp frågan med din kille angående hans alkoholvanor. Alltså, för mig som lever med en man med mångårigt missbruk av alkohol, blir det så naturligt att råda dig att AVLÄGSNA dig från problemet. Lägg benen på ryggen och dra. ! Lämna honom åt HANS öde. Hans öde är inte ditt.
Om du läser trådarna på forumet så ser du att några lyckas komma bort från träsket (i ordets rätta bemärkelse). På vägen har de klivit över de anhöriga som också har fått sina liv förstörda.
Alkohol är ingenting att leka med. Personligen är jag av den uppfattningen att varenda tjusig vingård i Provence eller Toscana eller varsomhelst skulle få kunna brinna upp. Jag skulle inte tycka att det vore sorgligt.
Du kallar dig Suntförnuft och det bådar gott, för här gäller det att koppla bort hjärtat och istället använda hjärnan.
Är du villig att leva i en mardröm? Det är det liv du får om du lever med en missbrukare. Så tyvärr, jag anser att det är bortkastad tid att du tar upp saken med din kille. Du skriver själv att han inte tycks märka att något är fel. Och det är så det är: han tycker INTE att något ÄR fel.
/Ursula

Det känns jävligt sorgligt just nu. Jag vet innerst inne att jag gör rätt men nu mår han bättre, den man som jag älskade så mycket. Han som stod ut med mina dåliga skämt och som var min trygghet när han var nykter och mådde bra.
Nä jag vet att de inte går. Jag vill inte tillbaka och riskera att han börjar dricka igen. För mina barns skull och speciellt vår yngsta dotter som fått se så mycket skit och fylla.
Alkoholen var problem redan tidigt i vårt förhållande och jag vill inte ha det så igen. Jag har inte kunna räkna med hans stöd och många gånger när jag varit ledsen och bett om en kram har han inte kunna ge mig de. Men de är lätt att se de positiva och glömma all skit som varit. Jag får aldrig glömma. Jag tar dag för dag och tröstar mig med att de blir lättare och lättare med tiden.

Hej! Jag har nu levt ihop med en man som dricker och missbrukar i snart sex år. Han har misshandlat mig psykiskt med ord som inte är sunda för någon. Han lägger sin skuld på mig och sticker iväg när han ska till. Det har pågått länge nu. Jag flyttade till slut, och då var han inte nådig. Han lyckas alltid manupelera mig tillbaka. Säger att han aldrig träffat nån som mig och att han inte vill leva utan mig osv. Att han ska sluta osv. Jag tog avstånd ifrån honom för två år sedan, var nästan på väg att gå vidare. Då ringde han upp mig, sa att han skulle in på behandling i månad och att han ville ta sig ur sitt missbruk. Jag fick panik, men han lyckades övertala mig att stanna. Jag bodde kvar i mitt och han började sakta flytta in saker hos mig. Vi hade det bra. Han gick på NA möten, plockade bort vänner som inte var bra för honom osv. Jag gick på meddberoende vecka som han bjudit in mig till och fick insyn på hur sjukdomen fungerar. Bestämde mig här för att stå emot och sätta gränser för mig och hur jag inte ska ta hans ilska. Han ville att vi skulle vara tillsammans och bo i ett annat land ihop. Han flyttade lite före och pendlade lite fram och tillbaka. Lika här, det var hans beslut att göra det. Vi hade vist varit osams när han tog det. Jag frågade honom hur han hade tänkt få mitt förtroende när han bestämde det. Nu när han hade tagit tag i sig.Det var inte så viktigt, det viktigaste var att han var nyckter. Den gick jag på. Jag trodde ju på honom, Han ringde både morgon och kväll för att ge mig sitt förtroende. Det kändes som om det var ärligt. Jag sa att jag ville att han skullevara ärlig emot mig om han kände eller tog ett återfall. Han valde att göra det, nästan nyckter i ett år. Han berättade det och sa att det inte var värt det och var snabbt hem til mig denna gång. Åkte på behandling i en vecka och tog nog inte in mycket där, kändes som om han träffade nya vänner. Det var bra, riktigt bra i två veckor efter det. Han började ta avstånd, ge mig små pikar men ville ändå ha mig vid sin sida. Jag tänkte att jag kunde låta honom vara lite själv och sa att jag åker över till en vän. det skulle jag inte har gjort. Allt brakade löst, han fick sitt bråk som han strävat efter i ett par dagar. Han gjorde slut med mig, nåt som han alltid gör och som vi även har pratat om. Vet inte hur många gånget jag har blivit illa behandlad och hem körd till dörren. Ren förnedring. Jag har inte hört ifrån honom än, men jag såg honom åka förbi mig häromdagen. Det har han gjort förut oxå. Allt som hände nu, var som om ingenting hade hänt, gick tillbaka två år i tiden. Det som var på väg mot rätt riktning, tänk vad ett återfall kan göra. Jag vet att han kommer att dyka upp, igen, men den här gången måste jag stå emot hans manupulering. Han är en jätte fin människa när han inte missbrukar. Jag såg förändringar, men jag såg också att det var långt kvar på den resan. Jag viste vad som var på gång innan han gjorde det. Jag bara teg och tog skiten igen... Jag mår så dåligt nu och jag tänker inte ta mer.. :(

Känner igen mig när du skriver att du lever på randen av en katastrof o vaktar dina barn. Tänker att det händer nåt till slut att spriten gör honom sjuk. Tror han är sjuk ibland har blivit avtrubbad av spriten. Ser bara sina egna behov tänker inte på att han sårar både mig o barnen. Så var han inte förr... Helgen har varit sådär.Vi har varit på vår stuga.Han har packat det viktigaste ( för honom)i sin väska 3 små flaskor sprit + en påse öl.Är lite rädd att åka ut dit ensam med honom eftersom jag aldrig vet hur han blir o vilket humör han är på. Men vi har släktingar bredvid som vi kan träffa. Sen har jag hundarna att gå långa promenader med. Älskar att vara där. Iallafall några dagar... Ikväll när vi kom hem lade han sig kl. 8 fastän vi är lediga imorgon.Pratade med 17 åringen idag om pappa o hans problem. Hon märker ju också fast vi inte brukar prata om det. Hon är så förnuftig. Vet inte om det är rätt att prata med henne? Men hon är ju berörd också eftersom hon bor hemma.Tror jag ska försöka prata med någon på AA som många råder till.

Jag håller med dig, Izzy, det är jobbigt att vara människa.
Men vad menar du med att du inte gör någon nytta? Och 'här'? För dig själv, menar du?
Ibland är det bara att vänta ut 'skiten', har jag upptäckt. Man ska ha tålamod. Tålamod. Och även vara snäll med sig själv.
Kram

Man jan ju undra varför man går här o trampar. Känns som jag ändå inte gör någon nytta här. Allt hopar sig över mig o det känns som jag inte får luft. Vart får man orken ifrån och hur lär man sig atta stötta o säga rätt saker till människor. Det är ju det jag jobbar med och kan så himla bra igentligen men inte på det privata planet verkar det som. Usch vad det är jobbigt att va människa!!!

Nu måste jag tänka klart här. Maken är svajig...
Jag fick mitt sammanbrott i januari...för ca fyra månader sen. Han är nog periodare. Kanske, jag vet inte, och inte vet jag om det spelar någon roll heller..av logistiska skäl, kanske? Måste ju se till att saker o ting fungerar. I slutet av månaden har vi en viktig sak. Låter jag kall? Känner mig iskall och kokande av vrede på samma gång. Jag såg på honom i förmiddags, när vi var ute på kafè och jag pratade om återfall rent generellt, att han blev skamsen. Men han sa inget. Och nu är han berusad..

Chefen,
hur har det gått?
/Ursula

Godmorgon, ni som är uppe nu, och har varit ett bra tag.
Izzy, tack för tipsen! Det är märkligt hur ens liv har tagit underliga vägar. Vem hade trott att man en dag skulle befinna sig i en så konstig situation som att ha en make med ett missbruk?!? 'Sånt som händer andra' (Är det högmodigt att tänka så?)
Jag ska kolla upp stresshantering och mindfullness. Har kollat ibland när andra på forumet har tipsat om grejer, mest lite slumpmässigt. Allt sådant tar TID. (Jag är nog stressad).
Men i alla fall, jag börjar se hur mitt liv kommer att gestalta sig och det är inget som jag gillar. Beroendet i maken kommer att slingra sig fram genom livet i vår familj, listig som en orm. Jag kommer att parera. Tills barnen har sina utbildningar klara.
??
Kul perspektiv.
Alltså..

Ja, kanske försöka fokusera på nåt annat. Det som skulle få mig att bli helare, må bättre.

För närvarande blir min man alltmer harmonisk, nu med rätt exakt två månaders nykterhet.

"-Skulle jag kunna få komma fram här" sa han idag, då jag var i vägen i köket, istället för att få ett raseriutbrott...! Tror inte jag hört det förr.

Ja det är verkligen inte till personens fördel att befinna sig i dryckes-karusellen!

Låter klyschigt kanske, men jag behöver nog hitta mig själv igen. Allt är inte guld och gröna skogar trots allt.

Funderar på oss som par, han dominant, kan avbryta, bryta in, köra över lite och står upp stadigt för sitt race.

En man som är trygg med sig själv, och som "vet var skåpet ska stå", kan man också säga.

Och jag som är försiktig men självständig, och hatar att bli tillsagd vad jag ska göra och vill bestämma själv, styra över mig själv.

Var tar mitt liv vägen, när någon annan dirigerar hela tiden och jag inte hinner med?

Har levt mycket ensam, kanske är det därför jag känner mig lite kvävd, vet inte.

Men jag har också hört "att gräset sällan är grönare på andra sidan, utan bara annorlunda."

Jag förstår hur du känner. Jag känner mig ofta väldigt ensam även om jag har några få väninnor jag kan tala med. Men jag vill inte belasta dem med mitt ältande hela tiden. Skulle behöva ha en vän som förstår mig o är el har varit i liknande situation . Jag tänker sällan på mig själv el hittar på nåt roligt. Oroar mig för andra hela tiden o försöker se till att de mår bra. Sim du tänker jag mycket på barnen o deras framtid o utbildningar o jobb mm. Men som min kontakt på beroende enheten sa så måste jag tänka på mig själv o se till att göra saker för mig då blir jag också till mer stöd för andra. Fick tips om mindfulnes o stresshantering som jag tyckte lät bra. Kanske är något för dig med ?
Lördagskram till dig ?

Det känns inte bra, det här. Min man har druckit. Vid tre tillfällen, tror jag, under de sista tio dagarna ungefär. Lite, så lite, så att det nästan inte märks, så att man nästan skulle kunna ha misstagit sig. Trist, det här. Han går ju på AA ett par ggr i veckan. Jag frågade honom häromdan om han berättar sanningen eller om han går dit o pratar strunt. Jag menar, där tar de väl allt 24 timmar i taget, om man har klarat de senaste 24 timmarna. Jag undrar för mig själv om inte maken lägger upp strategin så att varje gång han är där är de föregående 24 timmarna rena? Skulle inte förvåna mig.
Vad lever jag för?
Mitt mål är att se till att barnen får sina utbildningar. Det är det som kommer i första hand. Och här, där jag bor, faller kostnaderna för utbildning på den studerandes familj. De beror till viss del på familjens inkomst men det är klart att det kostar.
Vad ska jag göra? Jag skulle vilja ha någon förtrolig kompis. Åtminstone av den anledningen borde jag börja gå på Alanons möten. För att inte vara så ensam. Barnen är ju så stora att de oftast är ute på helgerna. Jag måste skaffa mig ett eget umgänge, väninnor utanför familjerelationen.

Lavendeln, hej.
Det är sorgligt att läsa om din pappas öde, och därmed om ditt. Hårt.
Jag håller med PP ovan om att det är bra gjort av dig att börja skriva här.
Jag har egentligen inga råd jag kan ge dig..men jag funderar, hur ser din relation till din styvmamma ut? Kan ni prata eller t ex hälsar ni på varann bara, typ 'godmorgon', och sen inget mer eller inte ens det?
/Ursula

Tack för era svar! Jag får helt enkelt försöka kolla lite mer, och hoppas på ett bra läge för att ställa lite frågor.

en bra idé att skaffa något slags samtals stöd. En kurator kanske?
Kontakta vården direkt för det kan ta lite tid.

Du berättar om dins mans alkoholvanor, hur det går ut över dig, er relation och ert barn. Du har fått nog av att ha det som ni har det nu. Funderar över om det är ett beroende eller inte och om du överdriver eller inte. Det är funderingar många har som lever med någon som dricker för mycket, och som flera här skriver så är det kanske inte mängden utan mer om det skapar problem för er som avgör.

Det låter som både du och din man har försökt att få ordning på detta, ibland behövs det flera försök på flera sätt för att lyckas hitta rätt. Men även de som flera här skriver, viktigt att man själv vill ha hjälp och göra en förändring.

Som det är nu vet du att du inte vill ha det, det är negativt för er relation och din energi dräneras. Du vill hitta sätt för er att komma ur detta och allt som hänt gör att det känns svårt att veta hur du ska göra. Ett steg i det är att du börjat skriva här på forumet, kanske också läst hur andra gjort och vad andra tänker.
Ibland är det svårt att veta hur man vill göra i en situation när man inte har energi och varit i den länge.
Vad tror du skulle vara hjälpsamt för dig i den här situationen för att kunna få mer tid för dig, att reflektera och fylla på energi?

Vänligen
Rosette/Alkoholhjälpen& Anhörigstödet