Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser också trådarna på andra sidan för att försöka förstå varför han beter sig som han gör mot mig och barnen. Ena sidan av mig vill förstå att detta är en sjukdom medan andra sidan bara är arg och hatisk mot vad alkoholen gör med vårat liv. Jag har också läst en del litteratur för att finna svar. Vissa dagar förstår jag och andra blir jag bara rasande. Dagen då jag så olyckligt lät min vrede gå ut över en oskyldig här på forumet var ingen bra dag. Självklart var det inte henne jag var arg på utan min egen situation. Reaktionerna jag fick var bra för mig samtidigt blev jag skamsem och sorgsen. Skamsen för att jag så impulsivt släpper mina tankar ut i luften och skäller på någon som jag inte ens vet vem är, när jag i själva verket skulle ha skällt på min sambo. Positivt med det är att jag ändå fick känna lite gensvar och mothugg på mina funderingar, någon som reagerade på det jag sade, någon som hörde mig och var villig att diskutera detta med mig. Sorgsen blev jag för att jag önskar så att min sambo tog detta på allvar och också kunde reagera på mina tidigare "påhopp" och reaktioner och erkänna sitt problem och vara villig att göra något åt det. Men jag får inget gehör för min oro, inget gehör för mina anklagelser och inget gehör för mina tankar. Det enda jag får höra är att jag trycker ner honom när jag ifrågasätter varför han inte berättar för sina barn hur länge han har tänkt vara borta och att jag går med ständig magonda och oro när han är i sin hemby.
Jag önskar så att han skulle bryta ihop och vilja förändra detta och inte bara fly från sina åtaganden såsom sina barn och ett vanligt familjeliv. Det är nog sant det du skriver, Lelas, han gör allt för att ha projekt och kunna dra sig undan och dricka ifred.
Mulletant, du har så mycket tålamod och förståelse och har kommit en sån bra bit påväg i din kamp.. Jag vet inte om jag orkar kämpa mera och orkar försöka förstå. Har ändå dåligt samvete för jag vet att han vill få ordning på våran stuga så att vi ska kunna ha ett ställe att åka till...grejjen är den att jag vet inte om jag tycker att det är så mysigt. Tillvaron i den lilla byn är inte trygg och trevlig för mig och barnen, vi är brända. När han inte visar att han tänkt göra det bättre ang alkoholen så har jag svårt att tro på det mysiga. Han vill så mycket och gör mycket praktiskt för oss men när det handlar om att finnas här för sin familj och bara vara så skiter det sig. Han måste hela tiden ha massa bollar i luften sedan kan familjen komma på fråga när han har kommit i fas med projekten. Vill också tillägga att detta inte är första sommaren det är projekt utan så har det varit sedan vi träffades.
Hur ska jag hantera situationen? Ska jag sluta kommentera att jag vet att han dricker, sluta tjata om att han ska komma hem och vara ärlig mot sina barn och finnas där för dem? Hur ska jag vara??

Jag vill tillägga att jag har valt att lära mig om alkoholism för att jag är nyfiken till min natur och det touchar mitt yrke från flera håll. Framförallt har jag läst för att förstå... och inse hur jag kan hjälpa mannen och mig själv - min far var också alkoholist. Insikten är att jag kan inte få honom att sluta och det är bra att vara klar över det. Jag klistrar in info om boken, en biografi skriven av Britta Berggren Ericson, utgiven 2007.

Snälla mamma... sluta dricka är en självutlämnande och gripande bok om hur det är att vara kvinna och alkoholist och ändå fösöka klara av det vanliga livet med arbete och familj. "Snälla mamma... sluta dricka". Lappen hittar Britta i garderoben ovanpå en gömd halvtom trelitersbox med vin. Två enkla meningar skrivna av den 15-årige sonen. De träffar allra djupast i hennes inre och ändå kan hon inte sluta dricka. I boken beskriver författaren starkt och självutlämnande hur hennes liv med alkoholen som ständig följeslagare sett ut de senaste trettio åren. Under många år arbetade hon som journalist både på SVT:s Nyhetsredaktion och som TV-hallåa. "Du som alltid är så glad kan väl inte vara alkoholist" är en kommentar hon fått av sina arbetskamrater när sjukdomen avslöjades. Idag kallar hon sig själv tillfrisknande alkoholist och poängterar därmed att en alkoholist aldrig går säker för återfall. I boken medverkar också alkoholläkaren Lars Söderling som på ett lättförståeligt sätt förklarar sjukdomen alkoholism och varför det är så svårt att sluta dricka.

Lelas skrev för länge sen till mig att sluta påminna min man om allt fel han gjort "det vet de så bra ändå". Jag läste det för min man och han kände sig så förstådd. Jag slutade faktiskt där och då att räkna upp gammalt - det finns (förstås) en rad händelser som handlar om att han gjort saker som har en bra sida MEN som kombinerat med att dricka blir = allt det goda förstörs.

Jag tänker sen ganska länge på alkoholism som ett beroende starkare än allt förnuft (se Bittens addictionföreläsning) och sen min man verkligen vände väg inser jag innebörden av "vita knogar" och vilken oerhörd kamp han gjorde under mer än ett år genom att hålla sig nykter för att jag skulle stanna kvar. Vad som verkligen fick honom att vända för sin egen skull kan jag knappt förklara men jag såg vägen till det avgörande återfallet och tror det var oundvikligt. Drickandet varade ca 3 timmar men i rätt situation med de rätta människorna.

I en av missbrukartrådarna hittade jag ett boktips igår, jag kollade boken (slutsåld) den verkar seriös. Innehåller ett avsnitt av alkoholläkaren Lars Söder... nånting, jag ska låna den på biblioteket. För mig har det varit jättebra att läsa på missbrukarsidorna, att se hur härliga människor som skriver där om sin kamp och det jävliga suget. Idag känner jag igen det när mannen säger "det är inte lätt". Jag skulle inte leva med honom om han drack men jag är fri från skuldbeläggande och förakt - idag tänker och känner jag att beroende är en sjukdom där suget är starkare än förnuftet och nåt avgörande måste till för att börja kampen emot det "på riktigt". Jag tror jag har satt länk till Bittens föreläsning till dig och jag citerar citatet ut boken som heter Snälla mamma sluta dricka.

"Den avslutas med ett kapitel av en alkoholläkare. Han ställer frågan "varför dricker alkoholisten alkohol?" - och svarar - "därför att han är alkoholist" (skriver hen hädanefter av rättviseskäl)

En alkoholist dricker alkohol bara av det skälet att hen är alkoholist. Det behövs inga varför, ingen taskig barndom, ingen otur, inget trassligt äktenskap, inga konflikter, ingen sorg eller förlust, inga bortförklaringar.

En alkoholist dricker av ett annat skäl än de vanliga skäl, som andra människor tar till. Alkoholisten är av en annan sort, helt enkelt. Inte bättre, inte sämre. En annan sort, bara, en annan DNA-sekvens i kärnorna. Alkoholisten dricker för att hen inte kan låta bli att dricka.

Det finns inget naturligt skäl att dricka alkohol. Det är inget livsmedel, det är ett dödsmedel. En falsk genväg till harmoni som i stället skapar disharmoni och behov av mer alkohol hos den som är beroende. Det är ett skenlösningsmedel. Det löser inga problem utan döljer dem tillfälligt och skapar hela tiden nya. Det är inte normalt att vara alkoholist. Det är sjukt. Alkoholism är en sjukdom.

----------------------

Man får en sjukdom, man tar den inte. Detta är en absolut grundläggande utgångspunkt om man vill förstå och hantera alkoholister och alkoholism. Ingen planerar eller strävar efter att bli alkoholist. Det är en förbannelse som drabbar en del individer när de dricker sprit.

Det är inte roligt att vara alkoholist. Ingen vill vara det. Ingen skulle fortsätta att vara det om hen kunde bestämma själv. Men det kan alkoholisterna inte." Slut citat.

I den mån alkoholisten planerar och väljer att dricka behöver det inte vara för att h*n är ond eller vill någon illa. För mig är det en oerhörd befrielse att kunna tänka och känna så - att komma bort ifrån "hur kan du göra så mot mig? (som gör allt för att hjälpa dig)" Jag tror inte det är mot någon utan för att alkoholisten inte förmår annat just där och då. Tycker synd om sig själv och tröstar sig... MEN DU kan inte göra något åt det. Ledsamt.

Så här tänker jag idag.

Visst har du din semester framför dig Framtidsdrömmar? Fundera noga över vad du ska göra av den? kanske det är tiden när du tar tag i ditt liv? Det kan du göra för din och barnens skull. Din man kan ta tag i sitt liv om han hittar ett tillräckligt starkt skäl och då måste han göra det jobbet själv.

Sommarkramar, styrkekramar, massor av hopp och möjlighetskramar! / mt

Åh, gumman...

Vad jag känner igen det där. Alkoholisten är så bra på att spela sina kort, så vi medberoende tar på oss skulden. Alltid, oavsett.

Det enda som alkoholisten egentligen har för ögonen är "Låt mig dricka ifred!" och vi spelar med i spelet. Vi till och med förstärker det genom att visa att det fungerar...

Det är inte projekten som tar all hans tid, det är alkoholen och tankarna på alkohol som tar all hans tid.

Var rädd om dig och barnen! Kram!
/H.

Har firat midsommar med min släkt. Det har varit relativt lugnt vad gäller drickat och sambon. Absolut inte nyktert men uppe på morgonen och så. Dock märker jag att jag inte kan slappna av när han börjar dricka för jag är rädd att diskutioner ska uppstå och jag vet var de brukar sluta. Istället går jag och lägger mig med barnen . Det är så svårt att bara bry sig om sig själv och strunta i honom och själv försöka ha roligt. Men som sagt, ganska lugnt i midsommar och vi har varit sams.
Han har ju nu semester och en massa projekt som jag skrev tidigare. Han åkte till sig hemby igår för att gräva, såga/klyva ved osv. Han jobbar hårt och det han gör blir jättebra det är bara ett litet krux... Igår berättade han att han tänkte stanna kvar för att kunna jobba till långt in på kvällen (jag känner igen detta sen tidigare) dock tänkte jag att han skulle komma hem idag. Barnen är ju hemma och har sommarlov och jag jobbar också så lite omsorg har han väl ändå kunnat haft om de, iallafall någon timme. Jag förstår att han vill jobba undan, det är inte det.. På eftermiddagen i dag ringer jag och undrar när han kommer hem eftersom jag är tvungen att jobba över. "Har nog glömt att säga att jag tänkte stanna" får jag till svar. Suck! Barnen frågar mig när pappa ska komma hem och jag bara svarar att "jag vet inte". När han ringer i kväll så hör jag att han druckit och jag tänder på alla cylindrar, som vanligt. Han säger att han ska klyva/såga vidare i kväll. Jag frågar om han tycker att det är så lämpligt när han är på fyllan och frågar även om han berättat för barnen när han tänkt komma hem. Då skriker han i telefon; "att du orkar, jag är så jävla trött på dig. Du kan aldrig vara tacksam och se vad jag gör!!" Sedan lägger han på. Som vanligt.
Det är ju inte det att jag inte vill berömma honom för det fina arbete han gör och sliter för att göra klart vår stuga, men.......jag hatar när han dricker där borta själv!!
Jag känner på mig att det var bestämt redan innan han åkte att han skulle jobba och dricka där borta. Ingen sambo som tjatar och gnäller och inga barn som kräver pappas uppmärksamhet. Nej jobbar själv i sin ensamhet så att han får göra som han vill.
Så nu sitter jag här återigen med dåligt samvete och ångest att jag överhuvudtaget påpekade att han druckit och att jag inte bara berömde honom för det han gjort i jobbväg.
Frågade honom tidigare i dag varför han inte kunde iallafall lägga någon timme på barnen när han nu har 2 veckors semester och jag jobbar. Men det verkar som att projekten kommer att ta all hans tid.
I morgon är jag ledig och då ska jag försöka lägga alla måsten såsom tvätt, rensning av rabatter, målning osv åt sidan och åka och bada med barnen.

Kram där ute!
Ps. Är faktiskt förbannad också, jag tycker att han beter sig oansvarigt!Ds.

att höra av dig barbalala - och att ditt liv är så bra!!! Underbart!
Tack för boktipset - jag har läst alla Alvtegen utom den senaste där hon "bytte spår" - läste en artikel för ett par år sen där hon beskrev att hon själv började må dåligt av sina romaner. Inte konstigt, de är verkligen inträngande i mänskans psyke.
Starka böcker inom samma tema som Skam är en trilogi om flickan Torun av Herbjörg Wassmo. Den första heter Huset med den blinda glasverandan, följande Det stumma rummet och den sista Hudlös himmel. Rekommenderas. Men är mindre lättsamma än Alvtegen kan jag tillägga. Den av Alvetegens böcker som gjorde starkast intryck på mig är Svek, en bok som verkligen kryper under ytan i vardagsidyllen och även ger en föreställning om insidan hos en psykopat - ett starkt ord.

Det är härligt att läsa, gå in i mänskors livsöden - den här sommaren inbjuder till det:) Det är nånstans runt 15 grader på utsidan och regn i antågande.

En riktigt stor och varm kram till dig! Jag tänker ofta på dig när jag rör mig på forumet och nu ska jag göra det med särskild glädje! / mt

Vad glad jag blir!

Jag frågade dig ju just i min egen tråd hur du har det, och här får jag mina svar. Vilken härlig läsning!

Heja dig! :-)
/H.

Åh, vad gulliga ni är! <3 Tack.

barbalala - vad kul att se dig här igen, hur har du det?

Kram, båda!
/H.

Jag kan bara hålla med Barbalala. Lelas du är helt fantastisk och underbar! Hjälper så många!
Men du vet ju redan att jag kallar dig Ängel! Kram Anonymt

Lelas! Dina råd och din uppmuntran höll mig uppe när det var så svårt, och du fortsätter och fortsätter att hjälpa så många här på forumet. All heder och respekt till dig! Och kram!

Önskar dig mycket glädje med din nya lekkamrat lillablå, det har du verkligen förtjänat.

Nu är det sisådär fyra månader sedan jag var här senast. Och det var ungefär ett år sedan jag skrev ihop projektplanen för den stora förändringen av mitt liv, den som slutade med punkt 10:

10: Hösten 2012
Jag bor bra med barnen, och känner mig trygg och lugn. Jag har jobb, jag har vänner som jag bjuder hem och som jag kan slappna av med och som vet hur jag mår. Jag har fysiska aktiviteter som jag njuter av och trivs med, och jag har mycket närhet till naturen och vatten. Jag har kontroll över min ekonomi.

Idag sitter jag med facit i handen, och jag kan bocka av alla punkterna. Jag har just köpt det fina huset där jag och barnen kan bo bra och bygga trygghet, glädje, värme och öppenhet. Det är nästan svindlande, att det är möjligt att ta tag i rodret i sitt liv. Jag trodde inte det var möjligt innan jag började skriva mina första inlägg här, och det är ju faktiskt ganska nyss. Och jag har er att tacka för mycket av det!

Nu är det dags att skriva nästa kapitel. Det blir ett projekt som kommer att handla mer om insidan, mer om att lära känna mig själv, mina egna källflöden, min rot och min styrka. Att lära mig älska mig själv, och älska att umgås med mig själv. Kanske är det en mycket svårare läxa, men jag har en hisnande känsla av att även det kommer att bli verklighet. Att jag kommer att kunna se tillbaka och bocka av även det.

Puss till er alla i högsommarljuset!

Hej Stigsdotter!

Ja, vi är några som har delat med oss av våra riktiga identiteter på FB. Lillablå har på det sättet blivit en nära vän, även IRL. Adde, mt och hennes gubbe, Alin, curry och Anonymt har jag kontakt med i deras vanliga namn den vägen, men ingen av dem har jag haft nöjet att träffa irl ännu.

Jag har inte kommit mig för att göra någon alkoholhjälpen-profil där, utan jag har helt enkelt använt lillablå som bulvan. :-)

Ha det gott, vi hörs! :-)
/H.

Ja det där har jag funderat på, vilken är den verkliga personen: jag som Stigsdotter här i forumet eller på min vanliga FB-sida? Egentligen är det ingen svår fråga: här säger jag saker och visar jag sidor som inte min närmaste familj eller vänner hör och ser. Tyvärr. Jag önskar att jag hade någon att dela saker så öppet och ärligt med som jag kan med er. Fast det har jag ju: er :-)

Ser att Dompa inte hunnit svara så jag passar på din FB-fråga så jag passar på: eventuellt har Dompa kontakt med "riktiga" Lillablå, det vet jag ju inte, men annars är vi några som finns på FB med våra forumnamn, och där är jag Stigsdotter von A-hjälpen vän med Lilla Blå och Dompa Pompa. Egentligen skulle vi kanske kunna "ses" med våra riktiga namn, anonymiteten fungerar ju bra inom AA och det finns även "hemliga" Facebook-sidor där man uppträder med sitt riktiga jag...

Du stör inte, fjärilen! :-)

Du får mig att tänka till, det är bra. Fortsätt skriva och läsa här!

Ha det gott i midsommarregnet! ;-)
/H.

Jag känner mig inte provocerad av det du skriver
till mig. Jag har frågat mig ett tag varför jag går in
här någon gång i månaden och läser.

Jag tror att jag har haft ett behov av att jämföra
egna upplevelser med andras. Kanske är jag som
alla er fortfarande inte fri? Jag vet inte.

Jag kände att jag ville ge min bild av hur det
känns att sluta reagera på alkoholism och medberoende.
Hur tätt sammanknutet jag tror det är med ens egna sår.
Att alternativet inte innebär att på sikt bli avtrubbad utan
mer fri. Vi väljer ju att reagera och engagera oss i det vi
själva tänker på och är upptagna av. Jag är upptagen av att
jämföra tror jag. Hur skiljer sig mitt fokus.

Som att ta del av nyktra alkoholisters midsommarfasa
och syn på oss " normala" att vi innerst inne ser deras
nykterhet som ett slags hot. Har aldrig känt igen
mig i den bilden. Jag har aldrig haft alkoholism i min
uppväxt på ngt vis. Jag delar en flaska vin var tredje helg
och har väl druckit lite för mkt när ja var yngre
och raggade. Det finns många som jag i min bekantskaps
krets. Jag kon inte in i den här världen förrän
jag träffade mitt ex som var alkoholist.

Ja hoppas det finns viss plats för oss som i verkliga
livet inte lever med en alkoholist men av olika anledningar
fått möta den, och har ett behov av att få uttrycka
sin mening. Om ni vill stötta varandra och vill
slippa mina synpunkter ska jag inte störa dig och
er något mer.

/ f

F, jag har läst dina ord och kan konstatera att vi tänker annorlunda. Vill dock poängtera att det är helt ovidkommande att det råkar handla om en kändis och involverar skvallerpress, det är av noll intresse, jag hade tyckt likadant om det handlade om grannen eller vem som helst.

Jag har aldrig någonsin påstått att vi medberoende är fria från ansvar. Jag vet mycket väl var jag har mitt eget medberoende, och vad jag har varit ansvarig för i vår nedåtgående spiral här hemma.

Du får det att låta som att vi är oeniga du och jag, och jag förstår i ärlighetens namn inte riktigt varför. Vi ser uppenbarligen inte på artikeln om Per H på samma sätt, men i övrigt vet jag inte vad jag har skrivit som får dig att argumentera mot mig.

Eller, missförstår jag bara tonen i det du skriver?

Jag är av åsikten att vi medberoende, precis som den beroende, måste jobba dagligen på vårt tillfrisknande. Ett sätt för mig att göra det är att hänga här på forumet. Får jag fråga dig (misstolka nu inte detta, du är mer än välkommen att vara här och skriva i min tråd) varför du läser och skriver här? Jag tänker, att om du nu är så befriad från allt vad medberoende heter - varför håller du dig då kvar här? Jag är nyfiken när jag frågar, och inte ute efter att provocera dig eller så.

/H.

Lelas: Visst ödelägger alkoholism relationer
men de medberoende hjälper till i processen.

Det finns en mängd kvinnor och män som inte
lever med alkoholister och inte låter alkoholismen
ödelägga sitt liv,

Det är ju därför medberoende går till Al-anon,

det är svårt men det finns alltid ett sorts ansvar
hos offret. Om medberoende inte existerade skulle
det finnas färre alkoholism,

Om alkohol inte fanns finns det andra flyktvägar
för de människor som inte vill möta känslor, andra
droger eller andra missbruk ,

grunden till missbrukarpersonligheten finns i uppväxt
och i kulturen, omger oss som ett stort mörkt
hav,

Jag ser dagligen HBT personer, vars vänner
tagit livet av sig, ...... Det finns stora problem i världen
och alla smyger sig in i relationer, främst de nära,

Det är en kamp att vara människa för de som
inte fått med sig verktygen att sätta gränser,
att ens se dem, till dem som inte fått verktyg att
lösa egna problem med hjälp av kommunikation,
O våga stå o vara i egna känslor,

Så mkt elände och orättvisor,

M v h / f

Med all respekt att jag kan betraktas som avtrubbad.

Jag hade för två år sedan känt ilska och upprördhet
inför alkoholister vars sjukdomsinsikt inte verkar sätta sig,

Jag har lämnat medberoendet helt och lever idag med
en man helt utan missbrukarpersonlighet.

Jag reagerar inte längre på samma sätt. Jag ser inte
på skvaller runt alkoholism. Jag berörs inte längre på samma
sätt. Det finns då mycket sjukdomar. Människors lidande och
vägen ur dåliga uppväxter, misshandel, arbetslöshet,
djupt olyckliga människoöden.

Om jag skulle må dåligt av alla öden, och msk
begränsningar, att se sig själv och den andre skulle
jag inte själv se var jag slutade och började ,

Jag kan förstå att du vill se mig som avtrubbad,

Själv ser jag mig som tillfrisknad,

/ f

Anonymt - tack! :-) Precis så.

fjärilen - ja, visst är det positiva nyheter att Lena PH står upp för sig själv och låter Per ta konsekvenserna av sitt beslut. Hon väljer att inte falla in i ett destruktivt medberoende, utan markerar sin gräns.

Men. Jag har helt enkelt inte blivit så avtrubbad (och jag har inga planer på att bli det heller) att jag tycker att sånt här är "vardagsmat". Jag blir illa berörd av sånt jag läser här på forumet också, och när jag läser artiklar som den om Per H. Det gör ont i mig att alkoholen ödelägger relationer, även om det gäller andra än mig själv.

/H.

Hej ! Jag kan mkt väl begripa och känna medlidande
med att man kan reagera och ta illa vid sig av nykterister
som efter 20 - 30 år åter lägger över ansvaret på den medberoende,

På detta forum är ju detta vardagsmat, varje gång alkoholisten
åter dricker efter ett försök att sluta, drabbar det den de lever
tillsammans med, oavsett om alkoholisten öppet ser det som
ok eller inte, om H på allvar ser på det på detta sätt, dvs att det
var upp till frugan att sätta stopp, är det djupt beklagligt för honom
och för frugan, i detta fall har ju den medberoende, om verkligheten
beskrivits i skvallerblaskan, valt att lämna honom. Låter ju som om
det kan röra sig om en kvinna som i så fall vägrar gå in i ett medberoende.

Det är ju mkt positiva nyheter. Min poäng var att det är svårt att dra slutsatser
om riktigheten bakom uttalandena, hur deras relation ser ut för övrigt,
De kan ju ha tröttnat av andra skäl än alkoholrelaterade.

Kvinnor och män lever i dåliga relationer. En del vågar
sent i livet se sina begränsningar och hur de inverkat på
relationsval och annat.

Att vi här intresserar oss för kändisar utifrån alkoholism
handlar förstås om vår egen upptagenhet av medberoende
och alkoholism. Här ska vi förstå alkoholismens sjukdom och
medberoendes kamp. Att se kändisars brottas med liknande
dilemman, är ju viktigt att se. H skiljer sig väl inte från andra
alkoholister här o är en msk, behöver stöd som alla här,

Att han likt Adde sade kan behöva få uppmärksamhet
i samband med nytt projekt, kan va bra att ha i bakhuvudet

Det är förstås kommersialism bakom den verklighet
vi går igång på,

/ f

Hej Lelas,

Jag reagerade exakt som du när jag läste ovanstående och det hade jag gjort oavsett om
det var sagt av en kändis eller inte, oavsett om det är sant eller inte. Det är själva
"upplägget" i sig i det som sägs som ger min reaktion.

Det faktum att en nykter alkoholist säger att han/hon beslutat sig för att börja dricka
igen och är nöjd med det beslutet, samtidigt som en anhörig ges rollen som kontrollant.
Jag gör direkt kopplkingen till hur de anhäriga mår i ett sånt scenario, eftersom det
i fallet alkoholism inte bara berör den som väljer att dricka utan ger konsekvenser för
en mängd personer runt omkring: anhöriga, vänner, chef, arbetskollegor, sjukvård, osv.
osv. Jag tror det var så du också menade, att ett beslut av en nykter alkoholist att börja
dricka igen inte enbart berör beslutsfattaren själv.

Jag hörde någonstans att AA i USA har en tom ram uppsatt på sitt kontor och i den ska de sätta in bilden på den förste alkoholist som klarar av att dricka med måtta... USA är ju rätt stort och ännu
finns ingen bild insatt i ramen.

Kram på dig, hoppas du har en fin Midsommar!

//Anonymt

Det där med att det är lättare att känna empati ju närmare vi
står är ju förstås självklart. Det kanske just var min poäng , att just hans
beslut, H, att börja dricka, handlar om identifikation med en människa.

Kanske bra att se det hos sig själv, så man inte enbart ser sina
egna dilemman via andra o engagerar sig i skvaller
, vars öden bakom vi vet mkt lite om,

/

Ja vet inte riktigt va ja ska säga. Jag identifierar mig inte med Lena
philipsson. Varit gift och haft några relationer som andra.
Det finns många som separerar. Hälften av alla äktenskap
slutar i skilsmässa. Det är komplicerat det där. Själv kan jag
känna empati för många människor. Det har nog blivit lite för mycket
när jag ser tillbaka. Det finns så många människor att känna medlidande
för. Människor som lever i misär på olika sätt,som är djupt
olyckliga med svåra depressioner och sjukdomar.

Som står utanför arbetsliv och anknytning till andra
viktig relationer. Om några artister, inte kan hålla ihop
av olika skäl, är relativt oviktigt om jag ser till de människoöden
man vet finns.

/ f