Senaste kommentarerna i forumet

@nybliven.sambo
Det är klart det kan ändra sig men motivationen ligger ju hos den som vill ändra sin egen situation.
Vi anhöriga har bara att inse och acceptera att vi står helt maktlösa.
Du kan bara ändra din egna situation.

Skriver av mig i ilska

Jag har nämt att jag ser hur allt bara fortsätter. Han dricker och springer ute på krogen som han sagt flera gånger att sluta med och hållt en strimma hopp vid liv i mig men släckt den varenda gång.

Och nu har jag sagt att det håller inte mer.
O vad säger han!!!!!
Ge inte upp hoppet på oss!!!!!! Jag älskar dig

Hur fan kan han kräva det!!?? Saboterar och saboterat och ber mig stanna!!!!???

Jag vart väldigt arg och kvävd av det.så sjukt orättvist och själviskt.

Då skrev jag ( för vi hade sms kontakt)

Det är DU som ger upp hoppet.
Jag har gett dig hopp i 1 år 😡

Då är han så fräck så han skriver.
Jag vill byta jobb, vanor och liv med dig.

Jag höll på att smälla av. Hur kan man hålla fast så som han gör. Halar in, försöka tända hopp i nåt han bara fortsätter med vad jag kan säga till 100 %
Han har sagt i 1 år att Nej nu är det nog, jag ska bättra mig l sen kort därefter fortsätter han. Bara tomma ord löften och ser hur ledsen och besviken jag blir och ändå fortsätter dessa löften och nu till högre löften om att byta jobb och vanor. Hur jävla egoistisk är inte det

Jag skrev kort

Jag vill inte.

Det spelar ingen roll längre vad han försöker med. Inget av det där år nåt jag ska lyssna på

Läser mycket i forumen här på sidan då jag har en sambo som har alkoholmissbruk. Läser både i forumen för anhöriga och för dom som är själva i missbruk. Tycker dom två forumen är så olika på något sätt. När jag läser trådarna som är skapade av dom som är i missbruk känner jag mer ett hopp och att viljan till förändring ofta finns, även om det inte alltid går spikrakt framåt. Medan jag sen läser i forumet av anhöriga där jag upplever mer frustration (såklart) och att råden ofta är att lämna relationen.
Nu till min fråga. Är det någon här som fått en förändring i sin anhöriges drickande? Kan det lösa sig eller är enda alternativet, som jag upplever att de är av att läsa råden, att lämna?

Hej kevlarsjäl.
Utan att veta vad som pågår inne i dig så kan jag relatera.
Mitt ex fortsatte att behöva och jag ställde upp.
Det kändes bra att vara behövd och jag fick en välkänd roll att fylla upp.
Avsaknaden av den rollen gjorde väldigt ont och stora delar av mig ville tillbaka då vi hade så långa och många perioder bra.

Men som du säger,någonting skavde,en gräns var passerad inne i mig.

Så håll kontakt med det jobb du redan lagt ner och håll det levande om du kan.
Jag själv hade bara en mycket smal stig i början.
Den gamla välkända storvägen kändes mycket lockande.

Att vara medmänniska är bra.
Men för mig så var det mitt ex i egen hög person som var drogen,dvs mitt medberoende var kopplat till honom.
Jag kunde aldrig bryta helt trots att jag gick in i en relation med en ny man.

Idag ångrar jag det inte då han till sist dog. Min skuld hade då varit ännu större att bära om jag inte funnits där bitvis.

Håll taget och håll fokus på dig.

Det låter oerhört tungt! Jag förstår din vilja att hjälpa till, den sitter djupt inne. Men du måste också fokusera på ditt eget mående. Det är alltför lätt att dras med i djävulsdansen, att prioritera ner sig själv och intala sig själv att man måste gå den inslagna vägen. Det jag undrar är: vem tar hand om DIG?
Skickar massor av kramar!

@Kameleont
Vad inspirerande att höra kära du.
Att du gått från att vara så utbränd till att du springer. 🌸🍀
Jag får börja göra likadant, ut i skogen korta rundor och sen trött.
God natt och sov gott 💚

@Kevlarsjäl62
Jag vill bara säga till dig att lämna, välj dina behov först.
Låt det inte riva i dig mer, det är din kropp som vill ha din uppmärksamhet och vill säga något.
Du behöver lugn och ro, du behöver framförallt låta dina behov gå först.
Sanningen är att DU mår dåligt av det här. Är du ärlig mot dig själv och är du ärlig mot honom?
Finns det någon annan som kan ta hand om honom?
Sen förstår jag att inte alla vill vara fyrkantiga.
Men det river i mig att läsa dina rader, hela min kropp säger att det är fel.
Du måste få en chans att sätta DINA behov först oavsett vad han dricker eller inte. Den gränsen är ju passerad sedan länge.
Förlåt om jag lägger mig i dina personliga val, det är av medkänsla och välvilja för DIG. Ingen annan BARA DIG.
Det är inte egoistiskt att välja sig sig själv,
Det är självbevarelsedrift.
Kram på dig kära forumvän.

@Snödroppen
Fortsätt skriv här 💛
Tycker om att höra dina tankar, tunga som lätta. Upp o ner.
Forumet blir som en levande dagbok, en dagbok med lite respons. 😊

Mycket klokt sagt av alla, om motion o rörelse. Instämmer!
När kroppen är för sliten, om Utbrändheten tagit för mycket ork o energi, då måste man låta kroppen vila.
Jag blev nästan folkskygg i min utbrändhet för några år sedan o för att inte ge vika helt åt den känslan o för att få dagsljus, skogsljus o lite rörelse kunde jag tvinga mig ut på en liten liten lugn promenad. Tog en liten slinga stig som jag gillar o sen hem igen. Kanske bara 10 minuter i början. Sen blev det ofta lite längre när jag väl kommit över tröskeln ut o mådde gott i stunden.
Skogsbad 💚
Numera är det ett måste för både min fysiska o psykiska hälsa att komma ut o springa i skogen ett par gånger i veckan. Ger så mycket!
Men jag får lov att bromsa o se till att det inte blir för hårt, då kroppen är skör. Hård träning tar mycket o kräver lång återhämtning. En balansgång hela tiden.
Motion är verkligen så viktig för hälsan!
Så klokt o smart av dig att ta hjälp av en sjukgymnast i detta!
Trevlig helg min vän!
💛

Oj, vilken sits du hamnat i!
Alla minnen o känslor som pockar på överallt. Vilken prövning!
Så lätt att falla in i gamla mönster igen, svårt att navigera i samma uppgifter i samma hem fast nu i 'ny roll'. Måste kännas knepigt!
Jag tycker det är fint av dig att ställa upp, vilja hjälpa. Du är en fin medmänniska!
Att du sen önskar dig någon annan stans o hade mått mycket bättre av att inte flyttat in i ditt eget gamla hem - det är fullt förståeligt!

Du är stark o vaken att se när det är dax att lämna. Jag tror på dig!
Om du vacklar, om situationen blir otydlig varför du är där, vänd innåt o lyssna till magkänslan.
Den brukar veta!

Var rädd om dig o din egen sfär!
Skickar styrkekramar till gästrummet!
💛🤗

Det är min syster som dricker mycket, så mycket att hon inte kan prata, hon jobbat som lärare.
Jag vet inte hur jag ska nå henne, hon har tre barn som inte mår bra. De är rädda för henne.
Barnen är från två olka män, männen säger inget till henne. Alla tittar på.
Jag är så orolig för barnen.
Snälla hjälp vad ska jag göra

Upplever nu det mest konstiga och absurda jag varit med om tror jag. Jag ligger på en madrass på golvet i gästrummet i mitt gamla hem, där jag bott i i väldigt många år ändå tills i våras. Här har mina barn tagit sina första steg, växt upp och till slut flyttat ut för att staka ut sina egna liv. Här har vänner samlats och skratt ekat. Här har min älskade mamma skött om vår trädgård så att den var gatans finaste. Här har våra kära små hundar sprungit uppför trapporna och glatt mött oss i dörren.
Men här har jag också många, många gånger gråtit mig till sömns totalt oförmögen att fatta något som helst beslut. Här har jag önskat mig någon annanstans åtskilliga gånger. Här har kärleken dött och förvandlats till både avsky och medlidande. Här har skuldkänslorna tagit över hela mig och gjort mig liten och värdelös. Här tog jag till slut beslutet att det inte är här jag vill vara.
Nu är jag här igen, om än tillfälligt. Min man sover i vårt gamla sovrum, ordentligt tilltufsad och handikappad efter en olycka. Så klart hjälper jag till, han skulle göra samma sak för mig. Han är nykter nu sedan några veckor.
Jag är glad för hans skull, men det här är inte mitt. Jag längtar hem, det surrar av minnen i detta hus och jag vill inte veta av dem. Varken de goda eller de onda. Låt mig bara få vila från det som varit, låt mig vila i mig själv. Jag har inte önskat det här, men det vore omänskligt att inte stötta en medmänniska i nöd, jag skulle inte tycka om mig själv då. Men det river och klöser i mig.
Jag vänder mig till mina vänner här och hoppas att ni förstår mig. Jag måste få tycka illa om den här situationen. Jag måste få erkänna att jag egentligen inte vill. Jag vill bara hem, men jag kommer att stanna så länge han behöver mig. Måtte jag bara se klart och veta när det är tid att lyfta. Måtte jag hålla medberoendet stången. Måtte jag hålla.

Jag håller med dig om att hjärnan säger en sak och hjärtat en annan.
Jag har haft en relation nu i sju år med en man med alkoholmissbruk.
Nät vi var särbo de första åren hanterade jag det bättre men nu när vi är sambo känner jag mig mest arg eller ledsen och fruktansvärt frustrerad hela tiden. Han har kommit iväg till ett par AA-möten för första gången under alla de 15 år som han har haft sitt missbruk. Det tragiska är att han drabbades och hamnade i detta missbruk när hans fru gick bort i cancer. Jag försöker säga till honom att din fru fick inget val att få leva kvar på jorden men det har du. Är det dumt att säga så? Jag blir så ledsen på mig själv för att jag tappar det helt ibland och säger ord jag inte menar. Min föredetta man är bipolär och drabbades på ett annat hemskt sätt av sina psykoser. Min pappa, som aldrig fick en diagnos, åt beroendeframkallande antidepressiva tabletter under nästan hela sitt liv. På den tiden var tabletterna hemska och ärligt än idag vet jag inte hur min pappa var som person utan sina tabletter. Ibland känner jag mig som ett offer som kommer att vara medberoende under hela mitt liv. Jag har tänkt tanken ibland på att ta livet av mig då livet känns så meningslöst och destruktivt.
Men jag vet att mina barn behöver mig och att livet också kan kännas så underbart.

@positively
Jag förstår att du har det svårt. Jag har också en förälder som haft ett missbruk hela livet. Känner så väl igen mig i att försöka rädda och göra allt bra. Att bli behandlad som en sopkorg och förväntas ställa upp ändå. Att orosanmäla och kontakta sjukvården men att inget händer. Att känna att allt är upp till en själv och att måsta orka fast man egentligen inte gör det.

Det är bra att du söker hjälp nu för dig själv. Det är dig själv du behöver fokusera på nu. Du är så värd att må bra och slippa bära på allt du gjort genom livet. Jag vet att det kan hjälpa att prata med anhörigstöd via kommunen och att det finns grupper där du kan möta personer med liknande bakgrund och som delar samma oro. Önskar dig all lycka till framåt!

@Snödroppen
Ja jag har ett val 🙏🙂❤️
Kram

@Alma-non
Jag vet inte om det hjälper dig men för mig har det betytt oerhört mycket att bearbeta min barndom.
Jag ser mig själv i en helt annan roll än den bild jag haft av mig själv tidigare.
Jag tror att det ligger mycket där och jag tror att vi upprepar samma beteende tills vi öppnar oss själva och vågar titta på det som gör ont, det som skaver ofta från barndomen.

@Wind
Så bra att du går ett steg framåt och reflekterar hur det påverkar dig och vad du själv får tillbaka.
Du börjar ta hand om dig själv och inse att du har ett val.
Kram 🌸

Jag tänker så det knakar.
Jag ser hur allt i mitt liv blir dåligt vid han. Det är som en ond energi. Finns inget som ger mig nåt utan det är han som får.

Jag ska försöka inte kontakta. Det är bra att jag känner så här. Trodde för ett tag att kunna ha kontakt och bara va vänner men det känns ändå inte bra. Tror det är tid för att bryta ännu mer. Jag ser hur han påverkar andra med. Han ställer till det för andra och tar noll ansvar.

Jag gör allt sämre ju mer han får va kvar

Jag har så att säga lyckats ta ett återfall.
För många år sedan var jag sambo med en alkoholist. Aldrig tidigare varit i närheten av problematiken och det blev några år av misstro, besvikelse, hopp och förtvivlan... ja, ni vet. Lyckades till sist ta mig ur relationen, men med ett sargat och vaksamt hjärta som sedan dess haft svårt att släppa in någon ny.
Men för ett år sedan träffade jag en ny man och blev störtförälskad!
Och gissa vad? Han är också alkoholist.
Samma lögner. Samma irrationella beteende. Ena sekunden världens finaste. I nästa misstänksam och elak.
Ibland här. Ibland gud vet var.
Lämna säger alla.
Hjärnan förstår att det vore det bästa, men hjärtat säger annat.
Vad gör man?

Skrev av mig lite. Kanske finns lite igenkänning hos er därute som är i samma sits...

Där sitter du i ditt inmålade hörn
och väntar på att dina lögner ska torka.
Sen möter du oss igen på vingliga ben
och förväntar dig att vi åter ska orka.

Att vi på nytt ska öppna våra famnar för dig
- det är ju faktiskt du som har det svårt.
Du ser inte all oro och sorg du orsakar,
du är blind för det lidande du gjort till vårt.

Snart är penseln åter i din hand
och du börjar spilla dina löften.
Blir du konfronterad om deras sanningshalt
skjuter du lösa garantiskott från höften.

Men måla du, ytan blir ju så fin,
den korta tid innan den börjar krackelera.
Med yviga penseldrag fortsätter du svepa
och din mästarmun fortsätter fabulera.

Din man ska det stå,inte din bror.

Tulpanflinga det är svårt att svara utan att "förmana"
Men om du tänker dig denna ring och att din make bjuds in där.
I din sk friska ring där hans brors alkoholism inte får finnas med.
Helt enkelt en sk låtsasvärld.
Brodern får inte nämnas eller avhandlas på något sätt.

Där kanske du och han kan hitta småbitar av det som är ert äktenskap,dvs göra viet starkare.
Sen rullar ju verkligheten på ändå oavsett hur ditt och din mans liv ser ut.
Om din bror inte kan släppa fokus på sin brors sjukdom.
Kan du släppa fokus på din mans medberoende?

Jag hade ett mantra jag körde i huvudet när jag kände att mitt sinne förmörkades av mitt medberoende.
Mammar
Mästrar eller
Manipulerar jag?
En annan människa för att få som jag vill.
Dvs ångestlindring och lugn och ro.
Om du gör det,prova att göra annorlunda.

Vi härinne kan ge dig hur många rätt som helst att agera och tänka som du gör.
Men hjälper det?

@Ullabulla
Som du säger så är det hypotetiskt, jag skulle aldrig "kränka" min svåger. Men jag håller inte med om att det är en kränkning. I dagsläget blir jag tacksam om jag får en möjlighet att prata om min svågers missbruk och hur det förstör i vårt liv tillsammans med min make. Men inte ens med honom kan jag prata längre, för han är så djupt fångad av sitt medberoende.

Skapar jag en ring som inte tillåter min svågers problematik i mitt liv, stänger jag ute min make. Det varken kan eller vill jag göra. Hans bror, han själv och deras mor är så tätt sammansvurna och destruktiva i deras medberoende och möjliggörande. De är lika sjuka alla tre, och jag gör allt jag kan för att rädda min man. Jag kan inte rädda hans bror eller mor. Men min man, hans vill jag ha kvar i mitt liv.

Jag ser inte skammen, jag ser bara stigmat som kommer av att lägga skuld och skam på missbrukare.

@Smillans Vad tycker du att jag ska göra då? Lägga mig ner och ge upp? Hans bror, det vill säga min make, är min familj. Jag kan inte ge upp på honom, och jag vill inte ge upp på honom.

Jag är inte kall, jag är pragmatisk. Jag har spenderat flera år med att titta på när de sjunker, jag har spenderat år med att sjunka ner med dem. Flyttat gränser, offrat min glädje och lycka för någon som inte har vett att tacka de som lider runt honom. Definitionen av idioti är väl ändå att göra samma sak gång på gång, och förvänta sig nya resultat? Jag har ingen makt att få någon att göra någonting på "mitt sätt" - jag har bara första parkett för att se hur min make följer med ett sjunkande skepp ner. En man som jag inte kan skaffa barn med - för hans bror kommer alltid komma först. Det är en för stor risk, som jag inte är villig att ta.

Så nej, jag är inte kall. Jag är pragmatisk, jag är erfaren, jag är informerad om vilken sjukdom medberoende är och jag är framför allt riktigt jävla förbannad.

Starkt jobbat av dig också ❤️ Att du vill o kan!

Du har ju infallsvinklar från bägge håll också.. hur man bestämmer sig o håller i… hur maktlös man är inför någon annans drickande.

Starkt att läsa. Ville läsa lite om dineras efter att du svarade så fint till mig.

En sak fastnade särskilt i din text - hur många chanser ger man?

Så svårt detta. För vi har klippt förut när jag flyttade ut o då insåg jag hur ensamt livet blev. Middagar, kvällar själv, helger själv. Ingen fysisk kontakt…

Men samtidigt hade jag gett min dotter rådet att lämna ifall hon var i min sits… Han har fått chanser o inte tagit dem.

Jag har respekt för att alkoholism är en sjukdom o att det är svårt att sluta.. men alla nyktra alkoholister slutar dricka någon gång på något vis… så omöjligt är det inte väl.

@Blomma.71
@Åsa M

Instämmer. Han är o har varit min bästa vän. Visst har jag bekanta men nära relationer har jag inte o det är något jag längtat efter hela livet..

Men sen att ha en alkoholist + barn… det är säkert tusen ggr värre än en vardag som landar i ensam med mig o mitt barn.

Så tröstlöst för jag tror att han vill ha hjälp o är motiverad ibland.. för han har sjunkit så lågt han kan (fast kanske ändå inte).

Samtalsterapi kunde absolut vara något, gäller bara att hitta någon som är bra. Har mycket erfarenhet av att ha halvbra kontakter - jobbigt att leta men också enda vägen.

Trött på smusslande o lögnerna. Man blir fan schizofren av det här…