Senaste kommentarerna i forumet

@Nova73 hej, sitter lite i samma sits som dig jag har blivit erbjuden en lägenhet men har inte tackat ja av rädslan för att mina 2 tonårskillar ska bli arga på mig för att jag lämnar honom. Fy jag lider med dig man vill ju verkligen inte att din dotter ska stanna hos honom.
Har inga råd tyvärr att ge dig men hoppas på det bästa för din skull, starkt gjort att lämna.

Nu sitter jag här efter sommaren med ångest i kroppen. Han lovade att bättra sig vilket han gjorde under ca 2 månader fast då var han istället aldrig hemma utan åkte iväg med kompisar hela tiden och utövade sin hobby. Sedan i början på augusti så trappades alkohol intaget upp och vart mer och mer på sin lediga tid. Nu har han druckit sedan i fredags och låg helt utslagen nu när jag var hem på lunchen.
Just nu känner jag mig så psykiskt trött på allt har stått i kö på lägenhet och i helgen kom ett erbjudande om en 4: a som jag skulle vilja ha typ 500 meter från barnens gymnasium. Så sitter här på jobbet och det känns som nu eller aldrig men jordens klump i magen.
Jag har önskat så länge att han ska ändra sig men tror inte han kommer att göra det, jag har ju hotat och hotat så länge nu men han bryr sig inte ett dugg. Han har ju inga problem alla dricker som han och han är ingen alkoholist.
Jag måste bara våga tacka ja nu.

Att hota med att ringa soc är inte en normal reaktion om man har gemensam vårdnad. Du har förstås inga garantier för att han inte dricker. Men du har heller inte möjlighet att bestämma över honom. Att säga till någon att de inte bör dricka hjälper inte om de är missbrukare. Du vill ha kontroll över en situation som du inte kan kontrollera. Är du trygg med att han har barnen? Det låter inte så.

Tack för svar ❤️ Jag väntar nu i 1-2 månader till efter hans provtagning och hans läkarbesök eftersom han är helt nykter nu. Han har också börjar självhjälpsprogrammet som finns här på sidan. Kanske hans hjärna klarnar under en helt nykter period, men det är helt olidligt att vänta! Om han inte avstår alkohol så lämnar jag honom. Jag inser att jag har varit medberoende på många sätt, men hur mycket jag än älskar honom så accepterar jag inte att bli knuffad!

Har man en beroendepersonlighet ser nog livet ut så, är jag rädd. Frågan är väl inte vad han tycker, utan vad du tycker? Vad väljer du?

Det är inget irrationellt med det du beskriver. Jag tror att problemet är att du är ännu en gång medberoende och kan inte ta dig ur det mönstret. Jag var skitarg på mitt ex när han söp och angstade, han struntade fullkomligt i sin egen hälsa och i allt jag sa, han vägrade döka vård, kaoset var hans vardag. Det gick inte att älska honom till slut för han blev så oerhört egoistisk i sitt mående och det gick ut över relationen, som imploderade. Mitt ex sa i ett nyktert ögonblick "om en av oss inte mår bra, mår inte vi bra". Det var klokt sagt och det tycker jag du kan ta med dig.

Hej!

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta.

Barnen är hos sin pappa. Han ringer idag och säger att en gammal kompis till honom tagit livet av sig något utav de senaste dagarna. Något som han förståeligt nog är nedstämd över.

Exet ringer till mig och frågar om jag kan ta den minsta en stund då han är lite orolig. De andra 2 barnen förstår väl lite. Jag säger ja, beklagar sorgen men att han inte bör dricka. Varför jag säger så är för att när vi bodde ihop (och vid senare tillfällen också) har han druckit när det varit mycket och han mått dåligt. Jag är orolig för barnen i detta.

Exet blir då sur och att jag inte fattar. När jag förklarar varför får jag följande till svar:
"Du behöver inte. Barnen har det bra. Jag sa till dig att de kan äta här, sa att han kan lugna sig när han bara får äta. Och bara för jag är ledsen eller nedstämd betyder inte det jag är oduglig pappa. Jag sköter barnen. Så jag tar dem. Kommer du hit kommer jag ringa soc".

Hur ska jag hantera en sådan här situation?

Tack på förhand!

Min fästman drack.
Ibland är han bara så duktig och kan hålla på drickat och inte agera som den Riskbrukare som han är;
enligt Socialstyrelsens nya riktlinjer.
Jag känner mig kluven till hans drickande.

Har som sagt varit tillsammans med en alkoholist före honom;
Och för honom slutade alkoholkonsumtionen med döden. På den tiden med vederbörande nämnda( inte min nuvarande fästman); var det även fysisk misshandel med i bilden;och jag var kraftigt medberoende då. Min fästman skulle aldrig slå mig fysiskt;
Eller säga något illa till mig;
Oavsett hur mycket han dricker.
Nuförtiden- Jag har gått in med ambitionen i det här förhållandet; att min fästman inte ska behöva höra bannor av mig för alkoholens skull för vad jag varit med om; med min förra Karl.
Han ska (har varit min ambition; men jag känner att det är svårt att leva upp till)inte behöva betala den förra mannens nota som man brukar säga;
För att även han dricker!

Han är inte alkoholist men definitivt inom värdena för Riskbruk.
Och när han ”faller dit ” eller kommer tillbaka från en fest som inte jag varit på;
Så har han tagit i så med drickandet att han spyr.
Dagen efter mår han prima!;
Och har dessutom inte den morgonångest som många pratar om som använder alkohol lite för mycket.
Men även så…;
Jag vet att han aldrig skulle dricka när hans dotter är med honom (hon är hos honom varannan helg);
Men när jag sover över (jag är särbo med honom och sover över lite då och då);
Då går det bra för honom att supa sig redlös.
Så nu hade fästmannen druckit sig full på en fest där jag inte kände att jag kunde bidra med något ; så jag stack hem till hans place;
Hade en trevlig stund för mig själv;
Klockan blev sent;
Väntade på honom, där i sängen jag låg.
Fick till svar i sms-kontakten med honom att han kommit hem,
Men att han bara var precis utanför sitt hus;
Sedan frågar jag honom om han lever;
Jag får inget svar!;
Sedan hör jag hur han kommer in i hallen;
Och marsch till toa och spyr;
Sedan blir det helt tyst;
Men jag vet ändå att han är kvar på toa.
Jag funderar på om han kvävts i sina spyor;
Eftersom att det blir så tyst!
Jag funderar på hur jag ska göra om så är fallet;
Samtidigt som jag är livrädd för att det jag är rädd för ;
Ska ha hänt.
Känner mig paralyserad av rädsla och går inte dit;
Då jag är för rädd för vad som kan ha tänkas ha hänt.
Om han ligger där livlös.
Jag älskar honom;
Men som paralyserad och ligger bara kvar.
Så rädslan vill skydda mig;
Känns det som.
Självbevarelsedrift antar jag.
Han kommer så till den gemensamma sängen;
Och jag känner adrenalinpåslaget;
Glad för att han lever;
Men så väldigt orolig för honom jag var!
Så jag ger honom de där bannorna;
För jag har börjat fundera på…;
Älskling hur kan du låta bli att dricka när Alicia ; hans dotter är hos honom;
Men inte om det ”bara” handlar om mig?;
Funderar också på;
Och säger till honom;
Ger honom en lektion:
Jag säger;
-Älskling, du skulle aldrig dricka när Alicia är hos dig;
Så varför jag?
Och du vet väl om att jag var alldeles nyss livrädd för att du skulle ha kvävts i dina egna spyor;
Men för rädd för att gå och kolla till dig!;
Och du vet väl om att alkohol förkortar livet?
Och du vet väl om att du gör mig illa när du dricker.
Han svarar ;
-Ja.
Och vidare svarar han;
-Jag vet att du tar illa vid dig när jag dricker.
Men jag vet när det är dags.
-Vadå dags menar du? Frågar jag honom.
Han svarar;
-Dags att gå och lägga mig.
Du vet att jag älskar dig.
-säg det när du är nykter.
Och så påminner han mig om att han sagt det tidigare under dagen.
Varpå jag svarar;
-Vi får prata mer imorgon, när du sovit ruset av dig.
Och sedan går han och lägger sig;
Och jag blir kvar med en viss blandad både frustration och förtjusning;
Glad för att han lever och andas;
Men också väldigt arg för att han låtit mig känna en så stor oro för honom;
När han kräktes och jag inte vågade finnas där för honom.
För att jag inte fick svar på frågan om varför han inte dricker när dottern är där, men när jag är där.
Saken är den att han också sagt ifrån om att han inte tänker låta någon bestämma över honom;
Om han ska dricka eller ej.

Samtidigt som jag blir orolig över hans drickande;
Vet jag inte hur jag kan hjälpa honom kan / få honom att inse sitt bästa.
Samtidigt som…
jag också försöker ge honom den frihet som det innebär att vara en individ och ha självbestämmanderätten till sin kropp. Men jag kan bara inte låta honom vara;
Utan att låta honom betala min föregående karls nota!;
Jag vet hur illa han gjorde mig;
Och jag vet hur illa alkoholen som min fästman gör min blivande man;
Och därigenom mig!;

Vad ska jag göra?;
Hur ska jag släppa taget om alla predikningar/ bannor till honom?
För jag bara känner att om jag inte tar snacket med honom gång på gång;
När han dricker…;
Så är jag också ansvarig för
vad han gör!
Och jag känner bara;
Alkoholen kommer jag aldrig kunna förlåta!;
Min f.d dog p.g.a alkoholen och jag hann lämna honom innan döden tittade honom i vitögat!;
Men det svåra tycker jag är även att separera brukaren av alkohol;
Från själva substansen.
Hur kan jag vara arg på alkoholen;
Utan att vara arg på Riskbrukaren av alkohol?
Hör dem inte ihop?;
Är min ilska irrationell;
Bara för att jag dömer både (don) och person?
Och hur kan jag döma någon som jag samtidigt älskar?
Många frågor och tankar;
Vad är era tankar om mitt långa inlägg?
(Som jag själv inte får någon rätsida på)!

Livet är mycket märkligt just nu i nån slags artig samvaro. Han är nykter men ser sorgsen ut. Det kommer kommentarer som att om han inte kan dricka i fortsättningen så kan han inte resa osv. Det skrämmer mig hur han verkar fundera att livet inte kan vara bra utan alkohol! Det gör mig också oerhört sorgsen att han funderar på att leva nykter (med mig) eller fortsätta dricka och ha ett ”trevligt” liv (utan mig) Hsn vet inte vad han ska välja. Suck !

Muckar gräl och höjer rösten ..
Det blev jag utsatt för nyss.
Verkade som att bara hitta något att ge mig en skopa ovett för. Det om något tycker jag är jobbigt fastän jag mycket vet hur beroende fungerar.
Tog på fastän jag nog avslutade telefonsamtalet snabbt.
🌺

Jag har levt med en man i 20 år och vi har en dotter som är 17. De senaste åren har han druckit allt mer och varit inlagd akut för några år sen, sen bodde han på ett hem och blev nykter och fick flytta hem igen. Nu har jag fått nog då han dricker igen och hamnade på akuten igen fyra dagar. Jag har nu fått en lägenhet och ska flytta, men dottern vill inte flytta från pappa. Jag har kontakt med soc pga att han blev orosanmäld på akuten och de säger att de inte kan göra mer än att kalla till samtal då hon är såpass gammal. Hon lyssnar inte när jag säger att han inte är frisk än trots mediciner. Hon tycker jag är hemsk som flyttar. Vad ska jag göra? Hur kan jag få henne med mig?

@Tsukyou då går du själv och lär dig av dina insikter 🤗 Tids nog kanske du också omvärderar vad som är viktigt för dig - för mig blev det efter ett tag tydligt att jag inte vill vara i en relation med någon som inte kan eller vill ta hand om sig själv, så det tar jag med mig framåt.

@Åsa M
Vad gör jag om han inte vill gå i terapi?
Jag har börjat.

Jag tänker att det antingen går, eller så går det inte.

Det beror väl på om något på djupet verkligen gått sönder.

För mig har det varit viktigt att vi kunnat prata om det som hänt och att maken kunnat ”äga” det han gjort och sagt.

Att jag kan lyfta situationer som på något sätt påminner om saker som hänt och som fortfarande triggar mig, och att vi kan prata om det.

Och att jag inte längre tar ansvaret för relationen, dvs rättar till eller ”gör saker bra” när vi varit oense.

Men jag tänker som sagt att det väl till stor del beror på vem man är och vad som hänt.

Och att man tillåter sig tiden det tar att förlåta och bygga upp förtroendet igen. Det tar tid och det är sannolikt så att man kanske inte befinner sig på ”samma plats” i relationen på ett tag. Och det behöver också få vara okej tänker jag.

Det där är något som jag när jag befann mig i det som jag upplevde svårt.

Finns ingen mottagare efteråt liksom då den friska delen aldrig skulle sagt så.

Och är det minnesluckor så..

Min vän jmf det med en man som slår o sen inte kom ihåg/ det slog slint.

Men börja med att se om nykterheten verkligen håller i sig.

Det tar tid innan han eventuellt kan ta hand om detta o dina upplevelser. Om någonsin..

Man går i terapi, båda två för att rädda relationen samt enskilt för att bearbeta kränkningarna.

Hej!
Jag och min sambo har haft ett turbulent år med mpnga konflikter mellan oss men också med hans ex.

Han har dämpat det genom att dricka en del, han har också haft sådana perioder innan han träffade mig.
Nu har han bestämt sig för att vara nykter och jag stöttar honom i det.

Men min fråga är hur förlåter man elaka saker som blivit sagda på grund av alkoholen?
Och hur går man vidare tillsammans från saker som gått fel och blivit förstört.

@has - Stort tack för ditt svar, din omtanke och din styrkekram! Tack för att du delar din historia och bakgrund och din erfarenhet som anhörig. Jag ska definitivt söka upp poddarna du tipsar om ❤️

När jag läser det du skriver vill jag bara ge dig en stor kram @ebba_123!

På senare tid har jag börjat förstå att medberoendet tyvärr verkar kunna vara lika starkt som beroendet i sig.

Det gör att man som anhörig inte kan göra mer än att påtala det en själv upplever - vilket du gjort under flera år.

Jag har inte samma erfarenhet som du. Min pappa var alkoholist men jag träffade honom inte så ofta efter mina föräldrar skilde sig, så jag förstod aldrig då hur illa det faktiskt var.

Gifte mig senare med en man som utvecklade alkoholism, hade sedan tidigare jobbat med mitt medberoende då annat i min uppväxt var dysfunktionellt.

Jag tänker att din terapi kommer hjälpa dig. Läsa och skriva i dessa forum kan också vara hjälpsamt.

Jag tycker också att poddar samt böcker har hjälpt mig mycket. Några av dessa är: Bli fri från ditt medberoende av Melody Beattie, Djävulsdansen av Sanna Lundell & Ann Söderlund samt Beroendepersonligheten av Craig Nakken.

Skickar en stor styrkekram❣️

@Rosen80 du kan inte göra något, du är ihop med en missbrukare. Dra en gräns för sig själv, bestäm vad du är villig att acceptera i relationen och håll dig till den gränsen. Om hon inte har sjukdomsinsikt kommer inget bli bättre.

Jag var tonåring när jag konfronterade min pappa och hans alkoholmissbruk för första gången, idag är jag 35. Varken min mamma eller storasyster har stått bakom mig i detta och jag har med åren förstått att de lever i förnekelse och medberoende.

Idag är abstinenssymptomen så grava att jag inte längre orkar träffa min pappa. Det ska tilläggas att efter år av tjat och tårar från mitt håll så ”pausar” pappa missbruket när vi träffas, troligtvis för att bevisa att han är ”ren”. Vi träffas ca 1 gång varannan månad och det skär i hela mig att missbruket även har påverkat min och min älskade mammas relation, de hälsar alltid på båda två, återigen för att bevisa att inget är som jag tror. Jag hade önskat att mamma och jag kunde ses ensamma, och på så vis träffas mer ofta, men vi hörs knappt längre och troligtvis har hon fullt upp med att städa upp och ta hand om pappa där hemma.

Efter långa perioder av tungt alkoholintag och när den här ”pausen” måste göras inför ett födelsedagskalas eller liknande så är symptomen så tydliga att det blir ”elefanten i rummet”. Min pappa skakar så han inte ens kan föra gaffeln till munnen, kaffet spills ut ur koppen, han kan bara gå några få steg sen måste han sätta sig för att inte ramla, balansen sviker och han måste ta stöd från väggarna för att ta sig framåt. Han går in på toaletten och kräks så det hörs ut från badrummet, svetten rinner så tröjan blir blöt, han sluddrar när han pratar, hans minne är så gott som bortblåst, han berättar alltid samma historier, hans blick är tom och han ser ut att vara uppslukad av ångest och är nära till gråt, men han har inga problem med alkoholen..

Jag har genom åren känt ett enormt ansvar för missbruket och jag har ständigt en klump i magen för att något ska hända min mamma, för jag ska tillägga att alkoholen tar fram aggressivitet, svartsjuka och ett kontrollbehov hos min pappa. Ibland har mamma blåmärken för att hon har ”ramlat”..

Jag känner att jag nu har tappat bort mig själv. Jag är inte den mamma och sambo jag vill vara då ångesten och oron är så stark och tar över. Jag kan inte längre sköta mitt jobb, jag är sjukskriven och går i psykoterapi.

Jag vänder mig nu för första gången till ett forum för att dela min historia med er som vet och förstår.. hur gör man för att bryta sig fri?

@Rosen80 Hej. Jag kan inte låta bli att svara eftersom jag befunnit mig EXAKT där du är nu - även om jag snarare har hamnat på andra sidan "staketet" här. Jag vill och måste hålla med @bella70
- du kan bara rädda dig själv. Ordvalet "plana ut" fick jag enorma akoholistvibbar av.
Jag gjorde misstaget att fortsätta med min alkoholist när det ballade ur för honom - vi hade varit tillsammans i åtta månader. Jag stannade. Slipades ner tills min person var borta och allt kretsade kring honom - jag kastade ut honom efter sex år då mitt liv inte längre bestod av fina stunder med honom. Den man jag blev kär i fanns inte längre - kvar fanns bara alkoholisten X - den personen kände jag inte. Kvar fanns skalet av honom fyllt av alkohol, fula ord, bråk, självömkan och en massa skit man helt enkelt inte vill ha i sitt liv.

Tänk sinnesrobönen
Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Du kan plocka bort "Gud" och ändå få tankehjälp - jag har fått jobba stenhårt med att "inse skillnaden". Jag önskar dig allt gott och att du kan rädda dig själv innan du behöver utstå mer.
🩵

@Åsa M Tusen tack för hjälpen! Det var väldigt bra input

Tyvärr så finns det bara en sak att göra - klipp kontakten.
Du kommer att fara så illa annars…

Så fint att du kom iväg på fotbollen @Letlive! Tufft med återfall, men det låter som du har bottnat i det vi alla behöver bottna i - ”jag kan inte göra något åt det”.

Den sanningen är så svår och samtidigt så befriande tycker jag.

Ta väl hand om dig!🌸