Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inget svar att ge dig, mer än att du nog har svaret själv? Jag tror det är svårt att bryta all tillförsel av stimulans - samtidigt. Jag tror- eller till och med vet- att fysisk aktivitet gör ganska mycket för sinnesro och lugn-hormoner. Inte säkert du vill springa en mil på gymmets löpband. Men promenader (ombytt- och snabba), kanske träna via youtube (yoga/stretch) kan vara lagom och min erfarenhet är att fysisk utmaning sänker sötsug. Det är som om kroppen ”vill” nyttigare när en tar hand om den lite snällt. Kram!

Tack för alla peppningar och fina kommentarer! Ni är så vänliga och omtänksamma, allihop! Jag önskar jag hade hittat den här sajten tidigare, då hade det förmodligen varit lättare att hålla näsan ovanför ytan, men jag är glad att vara här nu. Jag har inte hunnit med att läsa så många andras trådar, men det kommer säkerligen när jag acklimatiserat mig.

Jag kom på när jag loggade in här igen att jag är lite kluven avseende hur engagerad jag ska vara i detta forum när jag skriver. Saken är den att de senaste dagarna när jag skrivit av mig och grävt i min livshistoria, så har jag samtidigt tänkt på alkohol _mycket_ mer än jag gjort sedan jag slutade dricka. Det är ju inte så konstigt eftersom allt här i forumet är fokuserat på alkoholproblematik och nykterhet, men jag måste balansera behovet av att få dela med mig, med att också väga upp riskerna när jag gräver upp och berör alla de känsliga saker jag ju faktiskt druckit för att glömma.
Vi får se hur jag gör med detta.

Jag har i alla fall haft en bra dag och just nu finns ingen anledning att rapportera in något alkoholsug eftersom det inte funnits på många veckor. Däremot har det dykt upp ett annat sug som börjar störa min sinnesro.

Jag har ökat min godiskonsumtion ganska rejält sedan jag slutade med alkohol. Sockerdjävulen (eller snarare kolhydratsdjävulen) är näst efter alkoholsatan min största fiende. Tanten har grävt djupt i både kakburkar och godispåsar på senare tid och om man brukar tappa kilon när man slutar dricka, så lär jag inte göra det eftersom jag i stället ökat mitt sötsaksintag alldeles för mycket.

Så just nu ser jag längtan efter godis, kakor, bullar, snacks och onyttig, flottig snabbmat som ett växande problem och fasen vad jag känner igen detta från när jag var på behandlingshem. Kiosken där hade strålande tider när vi från rehab drällde in i flock och länsade hyllorna. Det var bara cigarettrökarna som höll sig i skinnet bland godsakerna, men i stället verkade blossa dubbelt upp mot innan. Är det inte det ena, är det lätt att det blir det andra?

Jag har en önskan att hitta en sund livsstil nu, och det största steget är ju redan taget. Jag har avstått från alkohol och har för avsikt att fortsätta med det. Men min kropp behöver nyttig och näringsrik kost, inte socker och transfetter. Och likförbannat är det ju de sämsta sakerna jag längtar efter. Jag är nästan som en alkis när tankarna börjar leka med att trycka i mig en 200 grams chokladkaka eller frossa i chips med dip, cashewnötter, pommes frites, wienerbröd och syltmunkar.

Så jag har försökt behärska mig något så när men jag vet så väl att min beroendehjärna hanterar snabba kolhydrater på samma sätt som alkohol. Jag lämnar inget kvar. Allt ska ätas upp och det finns inte en chans att jag sparar lite av godispåsen till senare. Det blir inte bra. Jag vill inte ha det så, men kan ju inte avgifta mig helt från både socker och alkohol samtidigt? Då är det nog raka vägen tillbaks in i ett återfall, säger jag med bred erfarenhet av den typen av återfallstriggers.

Men vad gör man i stället? Det finns inte så många stimulantia att tillgå för mig längre. Alkohol går bort. Rökning har aldrig varit min grej. Knark är självklart uteslutet (jag har aldrig provat ens att röka på) och sex är ju rätt borta från kartan eftersom jag hatar min övervikt och dessutom inte haft någon nära relation på åratal. Jag brukade träna överdrivet mycket förr i tiden, och det sägs ju ge en kick, men jag hatade varenda sekund eftersom jag enbart späkte mig i löpspåret, simhallen eller på gymmet för att kunna hålla vikten, inte för att må bra.

De senaste tre dagarna har jag ändå kört en viss nedtrappning på godisfronten och jag har faktiskt upplevt en liten gnutta fysiskt välmående när jag ätit nyttigt och undvikit socker. Jag tar små babysteg och vill inte plåga mig för hårt. Om det visar sig att min beroendehjärna absolut måste ha en Snickers i kväll, då tänker jag ge vika. Hellre det än att trilla dit på något annat som är mycket farligare än socker ...

Kram på er!

Fy så jobbigt, men finns det inte AA via Skype eller liknande?

Har skrivit här förut och haft problem många år. Förra helgen skrev jag ett brev till min fru att (efter vårt senaste snack för 1 år sen kring detta) att inget förbättrats. Jag har bara blivit bättre på att smyga, på att anstränga mig och visa mina bakis dagar att jag kan jobba och slita hemma och på jobbet för att intyga. Enda resultatet är att jag är mer sliten än nånsin och vem vet vilka inre fysiska problem jag fått i kroppen. Nu har det kommit till en punkt när jag inte orkar parera allt längre. Därav mitt brev och vårt snack. Sen åkte hon iväg en vecka med jobbet. Vilket har inneburit konstant kvällsfylla och hemsk bakfylla på jobbet. Jag klarade inte att vara ensam hemma helt enkelt. Har under 5 års tid bedyrat för min läkare att jag i princip är nykterist, då jag har dåliga blod och levervärden så de utreder och behandlar andra sjukdomar. Min läkare umgås och är vän till min familj, bor på liten ort så alla känner alla. Vilket gjort det jobbigt att erkänna. Ringde kry igår i hopp om att få medicin utskriven som gör att jag inte ger mig själv möjligheten att dricka. Satt med telefonen i handen i 2 timmar å vänta, betalade, för att under dålig uppkoppling höra att jag måste ta det med min husdoktor. Efter lite diskussioner sa jag att det inte kommer ske och avslutade ”hjälpen”. Skönt att inte va själv med barnen imorn utan få hem henne som ett stöd och pepp. Hur söker jag hjälp annars? Jag jobbar mycket och bor i glesbygd så finns inte AA hur som helst ja kan fara på. Är det värt att krypa till korset för min läkare att be om läkemedel efter allt?

Det går, många har lyckats. Kämpar själv med att få ordning på drickandet. Men många behöver hjälp, det kan vara svårt ensam. Testa AA? Testa vården (antabus med mera). Bra första steg att skriva här i alla fall.

@torpet
Krisperist! (krisperiod på autocorrect)
Jag går med i din klubb och avger också ett löfte att aldrig med förolämpa de vackra morgnarna! Tack för fin läsning 💕

@Axianne Starkt o modigt av dig att dela din historia med oss! Önskar verkligen att det läget du kommit till ska göra det möjligt för dig att hitta nya vägar i livet! Du har onekligen kommit en bra bit på vägen... Fortsätt att skriva här både för din egen skull men också så att vi kan följas åt för att stödja o peppa varandra!
🤗

Tack @Axianne för dina insiktsfulla och ärliga inlägg, jag blir så berörd, du förmedlar stor styrka i färden med att byta kurs! Du skrev ”men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.” Viktigt detta, tror verkligen det nyktra tänket är en grundbult! 🙏☀️

Fy tusan vilken historia.

Väldigt starkt av dig att vara så ärlig. Du blir nog en insperation för många här som kämpar.
Otroligt vilket jävla gift det här är och hur människor fortsätter att hälla i sig trots förlorade jobb och relationer.
Du måste vara rädd om dig och din kropp. Dessa mängder klarar nog inte kroppen hur länge som helst.

Skickar en stor kram

@Andra halvlek Ja, dina tips tar jag med mig. Det är så himla mycket en mental inställning. Ingen kommer ju tvinga i mig något. Jag äger beslutet! Idag strålande sol. Redan varit på gymet och på vägen hem i bilen ett så vackert landskap att jag kunde gråta. Frost, dagg, motljus, vindstilla, orange, rött, gult och färger utan färger i det helt vissna. Dessa tillstånd är också viktiga att komma ihåg. Inte bara tänka tillbaka på allt helvete alkoholen gett. Dessa nyktra, krispiga mornar. De är guld. De är antagligen meningen med allt. Ingen lust att någonsin igen förolämpa dessa mornar med bakfylla, ångest, och självömkan. Vill ta emot dem med öppna armar och lägga dem i minnesbanken att ta fram när det är nollgradigt, regn, blåst och en grå filt över hela tillvaron :) Idag ska dagen gå i krispets tecken. För jag är en krisperist! Kram till alla!

@Axianne vad berörd jag blir över det du skriver. Jag tror på dig! Fortsätt skriva så vi får följa din resa.
Vi har ju lika många dagar du och jag så vi kan följas åt 💖

@torpet Den stoltheten ska du verkligen omfamna! Jag var tidigare en festprisse av rang och det som oroade mig mest var att inte bli trodd på, att jag menade allvar. Att folk skulle reagera med ett ”jo, tjena kom igen om några veckor”. Men med drygt 600 nyktra dagar i bagaget kan jag ge mentalt ge den inställningen fingret. Jag vet att jag kan och jag vet att jag har tagit rätt beslut. Och den känslan blev stark redan efter 3-4 nyktra månader.

För övrigt var det ingen som ens reagerade så, det var nog alkoholdjävulen i min skalle som försökte en luring. Om någon hade reagerat så hade jag förhoppningsvis bara ryckt på axlarna. Eller så hade det triggat min vinnarskalle lite kanske.

De enda negativa reaktionerna jag fått är ”ska du inte dricka alls längre, ska jag dricka ensam då?” Lite surt och vasst i stundens hetta. Jag har bara beklagat och svarat att jo, så är det. Vid nästa tillfälle har jag fått massivt stöd från just dessa människor, som sedan anförtrott mig att de nog också borde sluta eller åtminstone dra ner på drickandet. Så problemet låg aldrig hos mig, utan hos dem.

Kram 🐘

@axianne
Kikade in och läste ditt inlägg i ett svep, kommer läsa imorgon igen. Tack för att du skriver så uppriktigt. Tack för att du påminner oss allihop med vem vi har att göra med när vi händelsevis eller någon gång trånar efter det där glaset.
Jag har ju inget svar på om det här är nystarten du behöver- och faktiskt måste åstadkomma, göra till verklighet.
Men JAG tror det. Och jag önskar att vi kan stötta, råda, värma, och övertyga dig om att ja, det är nu. Vi hejar på dig. Håller på dig.
Sluta inte skriva utan håll i. Vi är här prick hela tiden. Kram.

Jag har gått i behandling och varit alkoholfri många och långa perioder, men jag har inte varit nykter eftersom jag inte har haft ett nyktert tänk.

Även om jag sagt att jag bör undvika att rota i det förgångna och i stället se framåt så behöver jag nog ändå gräva i den här geggan som mitt liv blivit. För under snart tjugo år har jag gått från att vara en person som kunde ha välfyllt men orört barskåp och vinställ med fina flaskor av all möjlig alkohol hemma, till att dricka allt jag kommer över och sedan jaga efter mer på alla tänkbara sätt.

De senaste åren har det varit en dryg trelitersbox med det billigaste vita skräpvinet per dygn, men ofta mer. När jag kommit på var min vuxna son förvarar sina flaskor har jag länsat hans förråd gång på gång, för att sedan köpa tillbaks i syfte att låta bli i fortsättningen. Och det fortgick länge. Hans dyra ginflaska har jag tömt bytt ut säkert tio gånger under bara en eller två månader i våras. Till slut gav jag upp tanken på att ersätta det jag tagit. Han förstod ju ändå att jag druckit ur hans sprit och inte hade pengar till ny. Jag blundade för skammen och gömde mig på min kammare. Han har aldrig frågat. Han visste. Vi pratade aldrig om det.

Min målsättning har hela tiden varit att helt sluta dricka "på måndag" men det har alltid funnits "bara den här sista gången" som spökat. En gång mer eller mindre gör ingen skillnad mer än i plånboken väl? En sista dunk vin som jag känt att jag måste ha för att döva ångesten över min situation. Arbetslös igen, A-kassan på väg att ta slut, överviktig, tandvärk, ensam och utan kärlek. Jag har tagit alla skäl jag kunde hitta till att köpa mer vin. En sista dunk som lett till många fler. En lång rad med dagar och ibland veckor av ständig dimma, fylla, ångest, förnedring och olyckor.

Jag har ramlat och slagit mig illa, jag har förstört min relation med mina barn, jag har förlorat jobb efter jobb, jag har kissat och till och med bajsat på mig när alkoholen givit mig diarré, jag har sovit på golvet när jag ramlat ur sängen och inte kommit upp igen, min hygien har varit vidrig , jag har kört onykter och dömts för det, jag har blivit av med körkortet och jag har skuldsatt mig utan att ta ett nytt. Jag har förfallit fysiskt och inte tagit hand om den en gång ganska vackra kvinnan som jag var. Allt detta fruktansvärda och mycket mycket mer har jag gjort trots att jag hela tiden vetat hur fel det varit. Vetat att jag skadat mig själv och alla i min omgivning. Fullt medveten om risken för sjukdom, olycka och död. Jag har accepterat att jag är och förblir alkoholist, och ingen av mina behandlingar har bitit på mig. Jag har inte haft viljan på riktigt.

Första behandlingen var när min alkoholism hade eskalerat så pass att jag börjat dricka på jobbet. Eller snarare, jag hade blivit sämre på att dölja det. Jag hade druckit på arbetstid i flera år och om jag tänker efter så minns jag ju att innan dess hade jag på tio år haft tre jobb och varit så nervös att jag druckit innan alla mina jobbintervjuer men ändå blivit anställd. När jag fick de tidigare jobben så avvaktade jag generellt med att dricka till efter arbetstid eller på vägen hem när jag passerade någon pub. Men det eskalerade, som sagt. Ordentligt.

Chefen tog mig åt sidan en dag eftersom kollegorna hade påtalat att jag luktar alkohol. Jag lade mig platt, erkände direkt och fick en varning. Skam, skuld och ångest slet i mig men jag fogade mig i rehabiliteringen. Psykologsamtal och sedan gruppterapi enligt tolvstegsmetoden och AA-möten flera gånger i veckan samt provtagning varje månad. Jag drack alltid intensivt den första och andra veckan efter varje blodprov och höll mig sedan med vita knogar på mattan och var alkoholfri under de mycket dryga två veckorna fram till nästa provtillfälle. Tydligen kom jag undan med det, för chefen fick aldrig någon rapport om anmärkning på mina prover.

Efter ett år i behandling levde jag fortfarande i en lögn. Gruppbehandlingen hade avslutats med idel falska leenden och löften, inget som sagts eller gjorts där hade bitit på mig men folket runt om mig trodde att jag var ”frisk”. (Vilket skämt!!) På jobbet fick jag nu i stället för blodprover som uppföljning en alkomätare som slumpade fram tillfällen under arbetstid då jag fick blåsa och ta ett foto samtidigt. En app i mobilen skickade fotot tillsammans med alkoholresultatet till företagshälsovården. Nu blev det svårare att fuska, men ingen tvingade mig att blåsa när jag var ledig. Jag firade min 50-årsdag med en vecka helt ensam på ett all-inclusive-hotell utomlands där jag kunde dricka gratis drinkar, vin och öl från tio på förmiddagen till tolv på natten om jag ville. Och jag ville troligen, för fan vad jag drack. Drack och grät.

När sommaren kom var det dags för nästa period av supande. Jag drack mig igenom hela semestern som jag tillbringade på mitt rum med TV, dator och alkohol. Nu blev det inte bara vin och öl, som tidigare, utan även starksprit. Jag skyllde det ökade behovet på mitt nyligen kraschade förhållande efter att fästmannen kommit på mig med att halsa sprit i smyg. Det var inte han som bröt, det var jag som gjorde slut via sms en sen natt när jag var full, bara för att jag inte stod ut med att han kommit på mig. Ångesten var total och jag kunde inte sluta dricka. Jag kämpade för att vara alkoholfri i två dygn innan jag skulle börja jobba igen efter semestern men det räckte inte. För första gången i livet drabbades jag av en fruktansvärd abstinens och det skedde dessutom på jobbet. Svettningar, våldsamma kramper, hjärtklappning, skakningar, kräkningar och panikångest. Jag blev skickad till Sankt Görans alkoholmottagning och intagen i tre dygn med dropp och medicinering för avgiftning.
Nu hade jag förlorat kärleken och strax därefter blev jag av med jobbet. Allt på grund av alkoholen.

Jag hamnade på en månads intensiv omprogrammering hos ett tolvstegsinriktat behandlingshem på landet den hösten. Under den här tiden var jag faktiskt alkoholfri på riktigt och mådde fysiskt ganska bra. Men det var mest fråga om att rutinmässigt göra det jag skulle och transportera mig fram till dess att jag äntligen skulle få åka därifrån. Trettio dagar med vita knogar på behandlingshem och jag var till och med fysiskt nykter i flera veckor efteråt. Plikttroget närvarade jag på AA-möten tre gånger varje vecka som eftervård och det hade kunnat bli riktigt bra om jag givit mig fan på att inte dricka. Men hela tiden hade jag en helt annan agenda i bakhuvudet. Undermedvetet hade jag satt målet att få dricka på nyårsafton. Om någon ställt mig mot väggen då skulle jag aldrig erkänt det, men jag vet i efterhand att jag mentalt satt en gräns för hur länge jag skulle hålla upp, trots att jag visste att om jag tog ett glas skulle jag direkt tillbaks in i missbruket. Det sket jag fullständigt i. Jag hade varit duktig. Jag unnade mig belöning för min avhållsamhet. Inte hade jag lärt mig något. Jag drack igen.

Det var för snart sex år sedan och fram till en dag i nu augusti som jag skrivit om tidigare har jag inte hållit upp mer än någon månad här och där, alltid förknippat med abstinens, ångest och vånda. Varje gång jag slutat har jag snabbt återfallit i ett ännu värre missbruk. Den onda alkoholspiralen har slukat mig med hull och hår.

Jag har förlorat körkortet, fyra jobb, massor av pengar och min värdighet. Det enda jag fått mer av är bukfetma, skulder, högt blodtryck och dåliga levervärden.

Kan de här 52 dagarna som jag nu varit utan alkohol helt utan sug, rehabprogram eller medicinering kan vara en nystart för mig? Vågar jag tro på att få behålla både min nykterhet och det nya fantastiska jobbet där jag snart ska börja?

Jag vill tro, verkligen! En dag i taget!

@torpet Gulle dig. Jag uppskattar verkligen dina kommentarer och håller tummarna för dig också!!

Tack @Andrahalvlek och @Seklart för tips. Tar med mig. Jag har inga problem att säga att jag inte dricker. Snarare stolt över det. Som jag skrev en gång tidigare känner jag stor respekt och beundran för de som kommit fram till ett sådant beslut. Så jag behöver inte skylla på något. Det är alltså inte "de andras" reaktion som skrämmer mig. Det är snarare rädslan för att börja förhandla med mig själv. Ni vet hur det är; utomlands är inte alkoholen en fråga ens. Den bara finns där. Från lunch och framåt. Kanske inte laddat på samma sätt som svenska tillställningar. Men det gör det ju inte mindre riskabelt för de som har en kamp att föra. Jag ska, som ni skriver, absolut tänka på att genrepa. Se situationerna framför mig innan. Tänka på den egna vinsten och stoltheten jag kommer att känna om jag deltar och samtidigt har skärpan och fokuset genom samtalen och sedan går därifrån när jag förstår att det glider över mer i fest än arbete. Hjälper att skriva här och att se era tips och tankar. Det i sig är ju en sorts mental förberedelse. Jag vet ju också att en av anledningarna till att jag hällt i mig på de där tillställningarna tidigare är att jag egentligen är rätt uttråkad. Att jag egentligen hade velat vara någon annanstans. Så jag har druckit för att stå ut. Jag flyr helt enkelt. Men den flykten har ett högt pris. Nu ska jag lugnt och still gå efter de samtal och utbyten som verkligen krävs av mig på jobb nivå. Så är planen. Nu läsa bok och sova! Kram till alla.

@torpet Utlandsresor i jobbet är jag förskonad från 😉 Men om jag skulle ge dig något tips så är jag inne på @Seklarts linje. ”Genrepa” innan i skallen. ”Jag kommer dit och får en välkomstdrink, tackar och håller den i handen ett tag och går sen och ställer den lite i skymundan. Ber att få vatten till maten och skyller på huvudvärk.” Osv. Hela kvällen. Best case scenario. Tänk på att undvika negationer, hjärnan är kass på det. Tänk hellre ”jag väljer vatten att dricka” istället för att tänka ”jag dricker INTE öl”. Hjärnan hoppar liksom över ordet INTE.

Tänk också att komma dit tidigt, mingla järnet och fokusera på samtalen, och avvik tidigt. Du behöver inte ens säga att du går, de andra märker inte att du gått. Får du frågor nästa dag kan du skylla på huvudvärken igen.

Kram 🐘

@Gullranka Tror som du. Det var ett tecken. Nästa gång det blir fest är du kanske helt bekväm med att dricka alkoholfritt. Då blir kanske själva festen och att träffa folk det viktigaste! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

Något så coolt hände nyss! Jag har lämnat det lite öppet för att jag kanske vill prova att dricka vid väldigt festliga tillfällen om jag har barnvakt osv. Kanske 1 eller 2 ggr/år, inte oftare. Och nu till helgen dök ett sådant tillfälle upp, och jag planerade för att dricka då. Jag hade skaffat barnvakt, planerat kläder och såg verkligen fram emot det men var samtidigt lite orolig och nervös. Många funderingar på om detta verkligen var rätt väg för mig eller om det i själva verket är ett misstag och liknande. Har velat fram och tillbaka i huvudet kan man säga. Men jg har ändå gått vidare i min planering och varit inställd på att gå på kalaset. Och så idag, som en blixt från klar himmel, och av en helt osannolik anledning ställs festen in?! Haha, snacka om divine intervention, jag som inte tror på gud har ändå svårt att inte se det som ett ”tecken” eller kanske en putt i rätt riktning i allafall. Känns väldigt skönt nu när det är bestämt, men med ett litet sting av missnöje också trots allt. Hur det blir i framtiden? Den som lever får se, men just idag (och i helgen 😂) är jag nykter! 236 dagar säger appen! 💪🏼

Tack snälla ni för omtanke!!
Jag ringde en vän tillslut och grät ut. Stannade tillslut på två glas.

Nu helt utmattad av all ångest.
Tack, tack och återigen tack för allt ert stöd!
Imorgon går jag vidare med en nykter dag.
Kram

@bpo Hur går det för dig?

@Blenda ja, det är en tuff resa vi gör💖.
Kram

Hej,
Alkohollinjen har öppet fram till kl 19 på tel 020-84 44 48. Mellan kl 21-06 kan man ringa jourhavande präst, ring då 112 och be att bli kopplad. Ta hand om dig och fortsätt kämpa, du kan vända detta!

@bpo Jag vet inte vad som hänt dig men jag vet att det inte blir bättre av att dricka alkohol.
Du känner dig ensam och det är en jätte svår känsla men snälla drick inte på den heller.
Du frågar om du ska hälla ut. Gör det om du har styrkan 💖. Gör det bara!
Jag tittar in lite senare för att se hur det går för dig.
Styrkekram 💖

Jag fick en helvetets nyhet idag.. självklart är boxen redo.. varför.. är inne här nu, tänker jag ska hälla ut resten???
Jag har tagit ett glas.. känns misslyckat.. inte ens två dagar går utan denna drog… orkar typ inte mer..

Snälla om någon ser detta.. svara gärna ikväll.. vet inte vart jag ska vända mig/ta hjälp när suget är som störst.. 😔😭

Ångesten eskalerar.. känner mig ensam……

Hatar tycka synd om mig själv. Jag är svag???