Senaste kommentarerna i forumet

God morgon! Kan inte minnas när jag vaknade glad en söndag, det är ju nästan hemskt..Kvällen gick bra och jag drack ngr alkoholfria öl och njöt av god middag med bästa vännerna. När vi satt där på restaurangen kunde jag inte låta bli att låta blicken vandra runt på alla andra okända människor som satt där och drack. Ju längre kvällen gick ju mer ljudliga, skräniga och klumpiga blev många av dom. Minst två glas spilldes ut och en kvinna snubblade förbi oss påväg till toaletten. Det är inte att jag stör mig, men jag ser plötsligt hur det blir med alkohol i kroppen. Stoltast var jag dock när vi hoppade in i bilen halv tolv inatt och JAG KÖRDE! Det har inte hänt sedan jag var gravid 2009.

Idag har jag min bästa morgon sedan jag bestämde mig för att nu får det vara nog! Ha en skön söndag! Kram mia

Hej Victoria! Det där spillandet känner jag igen. Satt på slutet av sommaren med mannen och några bekanta på en uteservering. Jag hade en av mina bättre dagar och lyckades hålla mig till mineralvatten. Nu har jag ganska sällan misskött mig på krogen i vuxen ålder. Helt enkelt för att jag brukade försöka mörka. Druckit bara normalt och längtat efter att få komma hem och svepa ifred.

Mannens arbetskamrats fru (bra dragen) lyckades med konstverket att spilla ut en hel stor öl på min fina fina klänning. Det innan maten hade kommit in. Så där fick jag sitta i min blöta klänning. Sedan taxi hem där jag kunde se taxiförarens näsborrar vibrera. Lukta in mig. Han kom från en annan "kultur" än jag och tänkte nog typisk fyllekärring. Det där spillandet saknar jag verkligen inte. De där rödvinsfläckarna i hemmet. Dessutom kunde jag feströka mannens cigaretter under köksfläkten vintertid. Balkongen på sommaren. Vissa mornar såg det verkligt äckligt ut på spisen. Idag är det något jag slipper. Gissar att din blus inte gick att rädda. Ha ett fint farsdagsfirande.

Fia

Middag ute med jobbet igår. Gick hem halv elva efter att kollega spillt halva sitt rödvinsglas över min silverfärgade silkesblus(!). Konstaterar återigen att mitt beslut att leva nyktert är helt riktigt.
Idag blir det farsdagsfirande här, även han helt nykter sedan 6 månader. Livet har blivit så mycket enklare.

köpte den ide'n från första början för då blev allt mer lätthanterligt för mig.
Att säga "Aldrig mer" blev alldeles för tungt och för sorgfyllt och ett begrepp jag inte kunde behärska eller förstå. Att ta mitt beslut om att inte dricka just idag och göra bra saker för min egen skull blev viktigt för mig. Och på det sättet blev också hela min livsstilsförändring förhållandevis enkel när jag "bara" behövde hålla mig till dagen i dag. Men med flera små hanterbara dagar så ramlade tiden iväg och jag fick ett bättre och bättre mående.

Fortfarande gör jag så att jag föröker låta bli att sätta för stora mål utan jag håller mig till mindre delmål i livet som jag känner att jag klarar av med lagom arbete. Att reflektera över dagen som är just idag hjälper mig mer än jag kunde ana när jag väl började med det tankesättet.

"Jag försöker behandla dig som en vuxen, men det går inte" säger Skarsgårds karaktär.
Jag måste fostra dig för ingen har ju gjort det tidigare, jag måste ju tala om för dig hur man ska göra för du fattar ju inte själv, jag behöver bli arg på dig för annars förstår du ju inte hur mycket jag älskar dig, jag måste kalla dig ****** för att såra dig så mycket som du sårat mig... åh, listan skulle kunna bli så lång, sååå lång, med alla saker som exsambon sagt till mig. Fy fan, och ändå låg jag där sedan och anpassade mig till vad han ville, försökte få honom lugn igen genom att gå med på att ligga med honom, köpa de saker han ville, skaffa barn, osv osv.

Alla gånger exsambon sa "Vi har det bra, eller hur?", "vi kommer få det bra", vem ville han övertyga?

Alla gånger han förnedrade mig, hotade mig, skrek och hotade barnen, allt det och ännu mer, och ändå var det jag som försökte hålla honom lugn? Jag fattar inte, men det gör galet ont? Hur är jag funtad???
Det är som att han ägde mig, som att allt i mitt liv & hela mitt liv fanns i hans händer...

När jag hör Skarsgårds karaktär som försöker lägga på sin sambo att hon är den som gör fel och därför måste han vara på ett visst sätt?!
På samma sätt som alla gånger jag blev beskylld för att ha gjort något fel, och alla gånger som jag enligt exsambon reagerade fel - jag skulle ha sagt si eller så, gjort si eller så osv, och nästa gång försökte jag göra som han sagt innan, men hur jag än gjorde så skulle jag alltid ha gjort på ett annat sätt; aldrig gjorde jag rätt...

Har sett en del av filmen "Vi" med Gustav Skarsgård och VAD ONT DET GÖR!
Hans sätt att vara mot henne är som en variant av min exsambos sätt att behandla mig... Han psykar henne, vänder och vrider på ord, får henne att göra som han vill, och det är så tydligt utifrån - men för henne (precis om det var för mig och många andra) så är det inte det.

Fy faaaaaaan, att det bara händer...
Alla gånger som exsambon var "uppriktig och ledsen och insåg sina brister, ville ha en ny chans" osv, och bara drog in mig hårdare i nätet...
Åh... är så nöjd att jag lämnat, men önskar att jag hade haft känslan att stå upp för mig alla de där gångerna när han behandlade mig så illa och jag visste det ju innerst inne (för jag bad inte om ursäkt alla gånger han hotade mig att jag skulle göra det) men jag lät det pågå...

Allra käraste vän!
Sänder dig många tankar och hoppas snart höra ifrån dig. Önskar dig allt gott och hoppas att allt är väl med dig!

Kramar

Tack LillPer!
Ja, mitt liv kan bli det jag vill ha utan exsambon. Som du skriver om att inte kunna låta bli att undra vad som är fel på honom - jag har funderat så oändligt mycket på det, och ibland skulle jag nästan göra vad som helst för att få veta att något är fel/vad som är fel på honom, men jag jobbar mycket med att försöka stanna i att jag kommer aldrig få veta och jag behöver inte få veta - det var inte ok det han gjorde och det räcker.
All lycka till dig, jag tror på dig, du kommer lyckas med det du föresätter dig. Som jag läst här nånstans: myrsteg är också steg, bara de är i rätt riktning.

Tack mulletant, ja, jag tror jag äger mitt liv nu.
När jag hade läst ditt inlägg här ovan så så läste jag för första gången på lääänge (kanske första gången på ett år) mitt första inlägg... och det gör fortfarande så ont. Precis som du skrivit så minns jag vissa saker så exakt, varje klockslag, men vissa saker flyter ihop - vissa saker minns jag bara som hur jag gjorde allt för att lösa vardagen för barnen men allt jag gjorde just då gjorde jag medan tårarna bara rann och jag kunde inte få dem att sluta, allt i mig/all min ork var bara slut/borta/försvunnen och hade det varit bara jag själv så hade jag förmodligen bara inte orkat ta mig ur sängen, men jag hade barnen och för att de inte skulle gå under så fanns liksom inte alternativet att inte orka mer.

Adde, återigen - du är bra! Ska tänka på det där med inflyttningsfesten - är grymt sugen på en ordentlig glöggfest med pepparkakor, choklad, pepparkakscheesecake, clementiner och julmust, buffé osv... får se om jag hinner flytta innan julen står för dörren...

Kram till dig och alla andra fina människor! ♥

Tycker så mycket om att få följa dig här!

Åh, jag vet inte hur många gånger jag skrivit till dig att jag kanske lämnade för fort, att jag kanske skulle ha härdat ut hans påbörjade nykterhet och allt det där... Men - de tankarna känns ganska avlägsna nu; jag är glad, stolt och nöjd över att jag lämnade. Möjligen är jag betänksam över jag att jag inte lämnade tidigare, att jag inte lämnade när jag blev beskylld för att vilja ligga med läkaren under förlossningen, eller någon av alla gånger han ignorerade mig och försvann i ett par dagar, ja...
Fast, det är inte värt att ångra. Men precis som du skriver - vi är nöjda med våra val! Jag har ett enormt kontrollbehov, men jag tror att det är därför jag hamnat mitt i detta i mitt liv - jag behöver arbeta med att släppa taget, och detta är ett sätt att ge mig den uppgiften (vem som nu gör det...)

Stor kram!!

Ja, jag kanske borde prata med nån. Får fundera. Ikväll känner jag mig så fruktansvärt uttråkad och rastlös. Ingenting känns kul. Allt är bara så grått och trist som novembervädret. Inget dopamin alls kvar i huvet. Jag var ju så nöjd med att vara nykter igår.

Jag är ingen terapeut, men det som slår mig är att du får dessa tankar nu när ni bor i hop och ska ha barn, att det är nån sorts "way out" om du förstår vad jag menar. Du kanske känner dig snärjd, fångad.

Jag vet inte hur du ska få bukt med tankarna, tror nog att du faktiskt behöver proffessionell hjälp. Och då måste du nog ta upp det med en terapeut. Din rädsla att få höra att du inte är tillräckligt kär eller att hon är fel för dig behöver du inte känna. För DU vet ju att det inte är så, eller hur ? Du vågar "outa" dig här, det är ett steg. Försök nu ta ett till, och gör det innan du gräver för djupt ner i tvångstanketräsket. Jag tror inte är svårt att komma ur det.

Kram

Hulda

Tack för de vänliga och peppande orden Tusculanum och FylleFia!

Känns som detta återfall jag tog ändå var nyttigt för mig, har fått en liten djupare insikt i hur jag fungerar.

Nu vill jag bara att huvudvärken ska släppa så jag kan börja leva igen.
Jag är rätt nöjd att jag sitter nykter här ikväll, hoppas alla får en trevlig kväll!

Tack Markatta och mt! Visst var det den. Predikaren. Det får bli en tröst för mig i fortsättningen när jag blir lite otålig. Vinet hjälpte mig faktiskt att varva ner. Jag kunde sitta ner och bara dröna/drömma bort tillvaron. Nu är det nästan omöjligt. Jag vill hela tiden ha stimulans. Men en tid för allting ska jag väl kunna ta till mig. Nu är det tid för att sitta lugn i båten/läka. Famntag får kanske komma senare.

När det gäller flashback så hamnade jag där först när jag började söka på min alkoholism för drygt ett år sedan. Insåg ganska omgående att de individer som skrev där hade även bra många andra problem. De flesta verkade faktiskt helsnurriga. Blev så glad när jag hittade hit. Jag trivs här och jag utvecklas varje dag när jag läser om olika öden och tillvägasätt.

Fia

Ett tips, ta en dag i taget och är det jobbigt så ta det timme för timme.

Skönt att gubben din är med, men utan att verka för entusiastisk....
Du fixar detta! plättlätt blir det nog inte, men det går.
/A

Jag är vad?

Jag tycker nog att du kan känna dig väldigt stolt. Det är inte många som skulle hälla ut hälften. Jag och antagligen många fler skulle nog resonera som att jag slutar efter att jag har druckit upp allt! MBs råd om trådläsning vid oro/ångest/uttråkning är bra. Jag har spenderat många ensamma timmar på det. Dels känner man sig lite mindre ensam, men framför allt lär man sig så mycket om sig själv och sin sjukdom. Man lär sig också att läsa av vilka som har en liiite större chans att klara av att förändra. Jag tror på dig. Ärlighet mot sig själv tycks vara en bra grundsten.

Fia

Du är

för inbjudan till denna tråd. 8 nyktra, hemska, underbara, glädjefyllda, ångestladdade dagar passerade. Och så blev det fredag. Alla barn hade åkt och reptilhjärnan spelade mig ett spratt. Ångesten tog över. Kroppen gick på högvarv. Hade tänkt att inte vara hemma denna kväll, utan göra något med min man så jag kunde distrahera tankarna. Dock hindrade min förkylning och vi blev hemma. Vi satt länge och pratade om hur det varit och att jag inte ska dricka mer. Toppen, verkligen. Inte alla som har sånt stöd och förståelse. Han accepterar inte en droppe till och det hjälper mig förstås mycket i mitt velande. Så vad gör jag när jag vill klättra på väggen men inser att jag inte är Spindelmannen? Pratar jag med min man om det? Tar vi en biltur eller lång promenad? Nej jag trycker i mig 4 citodon och känner mig genast lugnare. Shit!! Vad håller jag på med?? För några år sen var jag mycket måttlig med alkohol, aldrig hållt på med droger. Jag är en driftig, självständig, högutbildad tjej med massa barn och stort socialt nätverk. Jag har uppnått de mål jag satte upp för några år sedan. Men vad spelar det för roll när man bara är människa? Jag är alkoholist. Jag inser det. Och jag har delat det med några utvalda. Men inte faan ska jag byta ett beroende till ett annat!

Jag är den typ av person som alltid sätter andras behov framför mina egna. Jag vill gärna kunna hjälpa, stötta råda er andra här inne. Men nu är jag så skör och behöver ert fantastiska stöd.

Jag vill komma ur detta, men vet inte hur.

Saga

Du låter så befriande ärlig i dina beskrivningar om dig själv och din kamp. Enligt min mening är detta det största framsteget i en rehabilitering. Att erkänna för sig själv att det håller på att gå åt helvete är stort. Den andra delen till ett oberoende är en praktikalitet som kan vara kämpig, obehaglig och krävande men den kan du ta kontroll över. När det känns som väldigt mycket uppförsbacke finns ju råd och stöd att få här.

Så har ännu en alkoholfri vecka förflutit utan några större problem. Jag börjar bli lite misstänksam på hur lätt detta går samtidigt som jag oroar mig för när det stora suget skall komma. Har jag klarat detta bara för att behovet inte ställer några större krav på mig? Nåja, det är inte lönt att leta problem och om de finns så letar de upp mig ändå.

Min alldeles egna behandlingsmetod tar fasta på talesättet ”ett sysslolöst sinne är djävulens lekplats”. Det gäller att inte ge plats för tankar runt alkohol men jag tror inte att vi överkompenserar Fia. Om vi tar hänsyn till all den tid vi har lagt ner på alkoholen så tror jag att det skall mycket till innan vi ens kommer upp till samma tidskonsumtion. En fördel med behandlingsmetoden förutom det uppenbara är att det blir väldigt mycket gjort.

Motion och framförallt viktnedgång är numera den officiella orsaken till att jag inte dricker alkohol längre. Båda skälen ligger ju i tiden så det är ingen som ens höjer på ögonbrynen när det kommer på tal.

Det är både glädjande och sorligt att läsa inläggen här på forumet. Jag gläds åt alla som gör framsteg och lider med er som kämpar mot alkoholen. En del har inte bara alkoholen att kämpa emot utan strider samtidigt på många olika fronter. Jag beundrar ert mod och er beslutsamhet. Det enda råd jag kommer på att ge när det känns som djävligast är att tänka på att det finns många här på forumet som har lyckats mot alla odds. Du kan bli en av dem.

May the force be with you

... Nu är det nog. vi får vara lika modiga som Frodo, och envisa :) Jag har min tanke också att detta är ett tillstånd jag själv kan bota. Det hade varit värre om jag behövt vänta på operationstid eller varit tvungen att ta cellgifter osv. Detta är mitt eget val - vilket gör det både mer ångestladdat och skönt, beroende vilken tid på dygnet och veckodag vi pratar om :/
Lycka till idag!
/m

en delseger att kunna låta flaskorna stå igår kväll. Själv har jag vin hemma, en flaska står framme i ett vinställ. Idag fick jag damma av den, har aldrig hänt tidigare, att en flaska fått stå så länge att den dammat igen :/ en ny upplevelse.

Tror också att det är bra att sätta upp delmål. I början är det nog svårt att bestämma aldrig mer, bättre kanske att sätta upp mål en kortare bit framåt, sedan utvärdera och gå vidare, även om baktanken kan vara aldrig mer. Jag har svårt för min egen del att uttala orden, eller tänka så, att aldrig mer dricka något med alkohol i, samtidigt som jag inte känner att jag vill det nu. Låter motsägelsefullt, men så känns det.

Jag slutade röka för drygt 10 år sedan. Feströkte vid tillfällen då och då efter det, men såg alltid till att aldrig ta med mig cigaretterna hem efteråt, var jag hemma slängde jag dem innan jag gick och la mig. Detta höll på kanske 3 år, men mer och mer sällan. Nu är det åratal sedan jag tog ett bloss och kan inte tänka mig att göra det. Men jag har aldrig, inte för 10 år sedan eller någon annan gång sagt eller bestämt mig för att aldrig mer. Däremot har viljan att röka helt försvunnit. Jag behöver inte säga aldrig mer, eftersom jag inte vill. Dit hoppas jag att komma och att det blir så även med alkoholen.

Jaja, en dag och en kväll i taget, och idag är det lördag!
Lycka till,
/m

Ett stort steg att prata med mannen! Bra att kunna få stöd och stöttning därifrån.
Lycka till ikväll!
/m

Känns verkligen jätteskönt, som en seger, att klarat av detta.

Hade verkligen blandade känslor under em och kvällen. Det jobbigaste var innan. När jag väl var på plats och drack sprite till maten så var det inte jobbigt att låta bli. Suget fanns före, och det känns skönt att inse. Fick istället nästan avsmak när jag såg hur de fyllde på glas efter glas. Nu är det så att det är det gänget i mitt umgänge som dricker mest. Andra kompisar/syskon jag/vi (maken och jag)träffar är mera måttliga drinkare. Igår kväll hade nog (ärligt) inte jag legat i täten med drickandet. Det får mig att tänka att det är fler än jag som har problem.
En av tjejerna sa, framåt kvällen, när hon druckit en hel del, samtidigt som hon tömde en cider, att det ofta blir för mycket att dricka, och att nästa gång vi träffas så får det bli mindre... Tror jag på det? Kanske, jag vet att hon reagerade på att jag inte drack något. Fick frågan ett par ggr varför, och några kommentarer om att jag minsann inte brukar vara så ordentlig... Nej, det brukar jag ju heller inte. Samtidigt brukar jag inte balla ur på fester, jag dricker sällan så jag blir uppenbart full, utan håller mig mer på en konstant nivå, där det känns behagligt (för stunden), men tillräckligt för att jag ska stupa i säng och vakna vid 4 med hjärtklappning och ångest och inte kunna somna om.
Min ursäkt, eller förklaring, till att jag avstod var sömnen. Sa att jag har saker jag behöver fixa idag och att jag sover så dåligt om jag dricker och att det inte känns värt det. Nästa gång kanske jag säger att det känns så bra, att jag bestämt mig för att göra ett längre uppehåll. Jag vet inte, jag har just nu inget behov av att ge några mer ingående förklaringar, eller ursäkta mig. Har inte heller lust att säga så mycket att det blir följdfrågor eller ifrågasättanden. Kanske gör det enkelt för mig, men jag vill gärna göra det enkelt för mig nu.

Känslan idag är såklart jätteskön. Har fixat en hel del hemma nu, och ska strax iväg och träna. Bara det...

/m

Man mår som man förtjänar.

Känner mig inte så bra idag, men ja kunde ha mått ännu sämre. Av mina tre flaskor så drack jag bara 1,5 resten åkte i vasken.

Viljan finns, men räckte inte hela vägen igår.
Normalt sett hade jag vid denna tid hunnit tagit mig några glas för att "komma på banan".