Senaste kommentarerna i forumet

det är väl det du kan göra. Din man borde vid det här laget veta vad han måste göra. Skönt att du har ett starkt nätverk runt dej, använd det.

Jag är sedan nio månader nykter efter 25- 30 års accelererande drickande, och kan bara se på saken ur din mans synvinkel. Han vet vad han måste göra, men det kan vara svårt med orken att ta tag i det om han inte har nått sin personliga botten, det kan gå att hålla sej nykter "med vita knogar", alltså med viljestyrka, men det är svårare än att bli nykter för att man själv bestämt sej för att vilja själv. Nu blev jag rörig, men jag förstår själv vad jag menar... undrar om nån annan gör det? Om du inte gjort det, så ge honom i princip svart på vitt vad som gäller. Har han supit tillräckligt mycket och länge har huvudet börjat ta stryk, det var mitt Wake up call, att jag fick svårare för att tänka klart, det blev rörigt i tankebanorna. Vet ju givetvis inte om det är så för din man.

Nu är det nog läggdax. Ta hand om dej!
/MB

Nej, jag har inte testat något annat än forumet och antabus, hade turen att det räckte. Någonstans bland alla miljoner inlägg här på forumet läste jag om just varför man inte kan sluta dricka när det är lagom, men jag tror inte att jag kommer finna det igen. Vill minnas att det var en länk till en tidningsartikel, man kanske kan googla den?

Skulle du råka hitta den när du läser runt här, så klistra gärna in en länk här i din egen tråd.
Välkommen!
/MB

tror jag inte är något egentligt hot, jag har fått för mej att den där personen bara är inne, klistrar in sina meningslösa reklambibbor och - förmodligen -piper iväg till nästa forum nån annanstans och gör likadant. Fattar inte bara att någon kan vara så blåst att dom tror att man går på det. Undrar om det finns någon som klickar på länkarna? Det var väl ungefär det första jag fick lära mej vad det gäller "spam" som det här egentligen är, alltså epostmeddelanden från början, att man inte ska klicka någonstans i dem utan bara kasta dem. Lektion 1a) liksom.

Bara jämmerligt irriterande!!!

Kram, Fia, och jag hoppas att du omprövar ditt beslut...
/MB

inte man tjänar på att försöka vara "duktig" och klara sej själv utan hjälpmedel. Risken finns nog att man försöker och försöker med enda resultatet att självförtroendet åker ännu längre ner. Men man måste nog vara på det klara med att t.ex antabus är ett HJÄLP- medel, man måste sluta själv, men man har antabus som en sista utpost i försvarslinjen.

Fantastiskt sickna fina, envisa kämpar det finns här! Jag är stolt över oss allihop! :-)
Kram!
/MB

Efter vad har gjort är ansvaret för barnen mitt. Han får inte vara ensam med barnen för mig efter vad han gjorde. Jag förklarar det med att han har fullt upp med att ta ansvar för sin förändring och sitt jobb. Det är mycket nog för honom just nu. Därför tar jag över ansvaret för barnen helt. Minsta lilla knyst, påminner jag honom om vad som är anledningen att vi är här nu. Man kör aldrig onykter och dessutom med sin dotter i bilen. Förtroendet är i botten och en en bit med i grunden. Dvs det gungar rejält.

Svärmor hade nog tagit in en del av vad egentligen har hänt och hur jag har haft det. Hon var betydligt mer mottaglig idag. Det behövs, för deras engagemang är A och o nu. Jag kan inte göra allt själv och bära allt. Just nu fokuserar jag på att orka med barnen och mig själv. Maken har jag burit länge nog, nu måste fler hjälpa till för han är tung. Dock inte bokstavligt.

Mamma vill att jag börjar göra reservplaner. Så här ser de ut nu.
1. Prata med chefen om hur mitt arbete kommer se ut om jag avbryter mina studier. För jag har landat i att jag måste avbryta den av flera orsaker. Dels för att orka, men också för att få ekonomin ska gå ihop. Utan studierna kan jag gå upp i heltid igen. Dvs då har jag mer pengar.
2. Kontakta högskolan och CSN att jag avbryter.
3. Kontakta en bank och höra vilka möjligheter det kommer finnas för med ett eget boende tillsammans med barnen.
4. Utifrån det se över vilka alternativ som finns.
Några av sakerna går snabbt att fixa med bara ett samtal, andra kräver mer tid och eftertanke. Flera av de obekväma och inte önskvärda, men nödvändiga.

Vill bara avsluta med att ni har rätt i att skrivandet hjälper. Jag får styr på mina tankar och får härlig feedback av er. Tack!

Förstår hur du känner, då jag upplever att du är en person som värnar din integritet, vilket jag respekterar enormt. Och det är jobbigt att skriva rakt ur hjärtat om man inte känner sig trygg i sammanhanget. Jag försöker anmäla skiten omedelbart när jag ser den, så att adm. kan rensa ut den så fort som möjligt, men intrånget är kännbart och, skulle jag vilja påstå, kränkande. Jag blir lika heligt förbannad varje gång jag ser idiotierna.

Jag är, liksom Santorini, imponerad av hur du har styrt upp och samlat ihop. Fortsätt bygga alkoholoberoende självförtroende. Det har du klarat med den äran hittills! Jag blir väldigt ledsen över att en god kamrat känner sig tvingad att hoppa av tåget, men jag förstår och respekterar skälet till fullo.

Hoppas vi hörs igen, nån gång, nånstans längs vägen och att vi fortfarande njuter det riktiga livet!

Tills dess: BAMSEKRAM ifrån mig!/NM

Jag vet inte vem RoxyDarwina är, måste kolla lite mer. Men jag håller med, det stör att andra "obehöriga" kan läsa och kommentera. Fast jag har mest haft stöd här. Jag läser nästan varje dag och är imponerad av dej Fia, du kämpar lite i motvind i och med ditt boende och maken som inte riktigt vill förstå. Du skrev tidigare att du tror att jag har pli på min man och det stämmer väl till viss del nog. Men han dricker sej fortfarande full ibland och jag blir galen på det! Han går ju in i sin egen värld och blir annorlunda. Inte elak utan lullig och fånig och en person som jag inte har nån respekt för. Men det blir bättre och han försöker skärpa sej. Det är inte varje helg längre. Jag inser att jag också varit/är medberoende, han har druckit för mycket långt före jag började. Ibland tänker jag att jag började dricka för mycket för att hänga med för när jag också drack brydde jag mej inte om hur han blev. Såg det inte på samma sätt. Men alla har ett eget val och jag skyller inte mitt missbruk på honom, hittar bara en liten förklaring till hur det började.

Nej man ångrar aldrig dagen efter att man inte drack, det är säkert. Och jag är jättenöjd med mitt liv och mitt beslut. Men ändå, ibland glimtar det till lite saknad, helt normalt kanske. Som nu när jag bokade en resa söderut till i mars och läste om det trevliga hotellet, hur man får ett glas champagne i receptionen när man skriver in sej. Då kände jag ett sting av saknad, att det måste jag tacka nej till. Men känslan gick fort över.
Kämpa på, du är jäkligt duktig!

att man dricker för att döva ångesten för att man dricker för mycket. Det blir en ond cirkel som man måste få stopp på. Det känns verkligen att hjärnan är kapad. Bra att du tar till hjälpmedel, fortsätt med det så länge det behövs. Jag var också beredd på antabus men sen började jag med LCHF och fick fullt upp med kosten. Tog bort suget på nåt vis men gav mej framför allt fullt upp i början. Det blir lättare när man håller ut. Lycka till, du har allt att vinna. Det blir verkligen leva eller dö och inte vill vi dö för tidigt på grund av vårt eget vansinniga leverne. Nej.

mycket om ansvarsFULL. Det känns så bra att läsa om andra som kämpat med samma sak.

... så rätt: ilskan är bästa vägen!!!

Ja, Dotts - jag har varit arg och tagit mig åt det håll jag vill, emellanåt har jag varit förlamande ledsen och inte orkat röra mig ur fläcken, men så kommer ilskan ibland tillbaka och så tar jag mig en bit till dit jag vill/behöver/måste!
Så, återigen - stå på dig!! Din ilska kommer att ta dig dit du behöver.

Att "skvallra" är i detta fallet kanske nödvändigt - du har visat att du fått nog och man behöver hjälp för att göra en förändring och nu tar du hjälp!!! Bra och heja dig igen!!!

Kram ♥♥♥

skickar jag till dig ! Jag tycker du gör allt rätt nu så fortsätt så. Ansvaret vilar helt på honom nu.

Kram ♥

Ps Kopierar valda delar från omtalade Carina Bång :
• Rädsla, skam, ilska = handlingsinriktade (tänk kontrollcirkeln)
• Ångest = signal att vi behöver göra en förändring.
Ds

Det låter som att du är en bra bit på väg. Jag är nykter idag ocskå men skulle inte vara det utan kryckor. Så illa är det faktiskt. Är bara på min tredje dag. Har äntligen kunnat äta litet normalare.

Lyckosparkar

Grodan

Hej
Är ny här men har varit inne och läst mycket. Håller med dig till hundra procent.
Har bara varit nykter fyra veckor efter sista återfallet. Men skam den som ger sig
denna gång ska det bara gå. Har ingen glädje av alkoholen längre den föder bara ångest
hos mig har t.o.m. varit uppe på nätterna och druckigt vin för att döva ångesten men
det har bara blivit dubbelt värre. Nu sista gången fick min maN köra upp mig till
akuten då jag föll ihop hemma och fick kramper i hela kroppen. Blev inlagd fyra dygn
då jag led av saltbrist på grund av alkoholen, fick dropp. Den ångest jag kände då
går inte att beskriva. Detta är ett trauma för mig. Nu gäller det dö eller leva och
jag vill leva. Går nu på antabus känns bra.
Må bra
Konstnären

Tack för dina ord. Känner mig riktigt peppad.

Ringde hem för att höra om han var beredd på åka med oss. Det var han inte. Tog mod till mig och ställde den värsta frågan; har du tagit kontakt med vc i dag? Jo, fick en tid på fredag. Det var långt fram tyckte jag. Jo, men jag funderar på att boka av! NEJ! Tillbaka på ruta ett! Fan, helvetes, jävlar. Jag vet att hot aldrig fungerar, men det kom spontant. Vet inte om det är ett hot, snarare ett löfte som jag kommer hålla. Avbokar han det eller inte går dit. Flyttar jag och barnen. Så är det bara. Ska ringa hans föräldrar och berätta. Skiter i att han tycker att jag sladdrar. Vill han ha kvar oss, ser han till att masa sig till läkaren. Förlåt det ovårdade språket, jag är så rädd och förbannad och alla andra känslor.

...tittar in och läser lite i din tråd. Jag är inte här så ofta längre men inser att jag saknar det ganska mycket. Men svårt att hinna med... Vad glad jag blir åt hur långt du kommit, dina inlägg andas styrka och beslutsamhet och du tar hand om dig själv - det är bra :-) Vad skönt att kunna ordna eget boende så där tillfälligt, att få en egen frizon. Jag kan bara gå till mig själv, jag klarade inte av att ha alkohol hemma och tack o lov gick maken med på att ha ett alkoholfritt hem.

Allt gott!
S

Jag med Fenix! Även jag skrev ett mejl till Camilla och fick ett fint svar. Hon är nog en av de goda människorna. Liksom du. Kanske liksom jag en dag också när jag slutat vara så arg.

Du får en virituell kram! Fia

Tack LillPer! Skönt att läsa andras tankar. Oftast. Men det finns tyvärr skit i även denna tank. Forum som hjälpt mig så mycket. Där jag funnit vänner och vågat ventilera mina innersta tankar. Det där med de innersta tankarna... Det är där personer som RoxyDarwina stör mig. Inte att hon postar galenskap - väl bekomme - men att hon och likasinnade får se mina och andras tankar. Jag är inte dum. Jag inser att detta är en människa i stor nöd, men ärligt talat. Räcks ingen hand ut så vill jag inte hjälpa. Min lilla kraft ska gå till annat! Så bestämmmer jag. Men det stör mig att min frizon blir skändad. Gå vidare skulle kanske en del av mina klokare vänner skriva. Men jag känner mig fan kränkt. Inser att detta är ett anonymt forum och måste få förbli det. Att token har samma rättigheter att göra sin röst hörd som jag som kanske också är tokig på mitt sätt. Men jag vill inte längre lämna ut mig och kan jag inte det så känns det meningslöst. Så ännu en som tackar för sitt! Tack MB, Fenix, Pontus, Santorini, NyMan och alla krigare på andra sidan. MT, Sorgsen, Markatta m fl. Jag är nykter och det känns stort. Varje dag. Som Santorini (?) skrev så ångrar jag aldrig en nykter morgon.

Fia

Han kom hem i natt och hade träffat en psykolog. Hon gav honom steroid och något ångestdämpade. Hon kunde inte göra mer då utan han måste ringa vc idag. Vi pratade en stund i natt och inget snack där är mycket ångest. Det kryper fram att har hållit på mycket längre än jag kunnat föreställa. Just nu känns det som historien bara upprepar sig. Jag är själv uppväxt i missbruksfamilj och min mamma innan mig. Stackars mamma! Hon är helt förstörd. Jag känner att jag lägger över mycket av vårdandet till mina svärföräldrar. De väntar sig att jag har färdiga lösningar, men det har jag inte. Jag vet lika lite som de. Det jag säkert vet är att det är min man som måste välja väg ut ur det här. Ingen annan kan göra det åt honom. Vi kan finnas där när han har gjort sitt val. Det är därför hans föräldrar får skjutsa honom till läkarna, jag måste hand om barnen. Där tar jag över helt. Jag har pratat med min chef och hon hjälper mig att få ihop ett schema som kan fungera. Hon hjälper också till så jag får kontakt med företagshälsan. Min utbildning får jag avbryta, tyvärr. Får ställa den drömmen till sidan ett tag. Jag har redan ett av världens bästa yrke, lärare. Till detta de mest ljuvliga kollegor. Där hämtar jag också kraft och får andas lite annan luft och låta tankarna fokusera på något annat.
Nu är jag på väg dit för att göra en helt underbar dag med sång, musik, spel, konserter, nervösa barn, matsäck och stolta föräldrar. Mina barn hämtar jag och så tar tar vi en mysstund på stan innan de får hänga med på jobb ikväll. Jag vill ha dem där jag är så mycket som möjligt.
Tack för all pepp!

jag har återvänt i tanken till det jag skrev igår, att jag hoppas du snart finner kraften att lämna. Egentligen visste jag redan när jag skrev det att det var fel - att den raden handlade om mig. Jag ser ju nu, från mitt perspektiv, och inser med min personliga erfarenhet att jag inte kunde påverka min man på det sätt jag höll på - med böner, vänlighet, förklaringar, tjat, gnat, hot... Min erfarenhet tar gärna överhanden och gör det svårt att "stå och se på" och komma ihåg att alla måste göra sin egen resa... och att vi alla, inkluderat både alkoholister och medberoende, är unika och olika trots att mönstret i sjukdomen är så lika. Det här har funderade jag mycket på, och skrev om när jag själv hade det jobbigt och fick råd här på forumet... råd som jag alltid varit tacksam över men inte alltid följt. Det var viktigt för mig att göra mina egna val som jag själv kunde ta ansvar för. Och hela vägen har jag hållit kvar min grundövertygelse om människans unikhet och att vi alla är, eller åtminstone har potential att vara, större än en diagnos.

Jag vill korrigera mig själv, det jag skrev igår ... och istället försöka dela med mig ett uns av den ro jag upplevt de gånger jag haft möjlighet att delta i Al-anonmöten. Där, när vi delar "våra erfarenheter, vår styrka och vårt hopp" - säger man att vi, genom att ta hand om oss själva kan få ett bättre liv vare sig alkoholisten fortsätter att dricka eller inte. Man stöttar inte vare sig att lämna eller stanna kvar utan betoningen är att ta hand om och ansvar för sig och sitt liv. Jag tror det är viktigt eftersom medberoendet sitter så djupt, det försvinner ju inte i och med en separation, det handlar om var vi har våra tankar och vårt engagemang. Den känsla av sinnesro som jag numera så ofta känner, lever i, kommer inifrån och jag märker av, känner tydligt i kroppen när jag blir stressad och orolig - oberoende av orsak. Och då försöker jag ta hand om mig. Oftast fungerar det.

Jag klistrar in länken till Al-anon... kanske du kan komma till Landsmötet nästa sommar, första helgen i augusti då det är i Skellefteå. I så fall ses vi där:)
http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/
Massor av kramar, jag önskar dig en fin dag / mt

det också, alkohol är mycket överskattat och nykterhet är underskattat.

Tror i och för sej att jag aldrig ens har funderat eller tänkt på nykterhet, det är från födseln ett normaltillstånd som man tar för givet... ända tills man upptäcker att man dricker för mycket. Men för mej var det nog att jag ville slippa dricka, inte själva nykterheten som var moroten, men nu när jag tänker på det så ser jag ju att jag är tillbaka i normaltillstånd, alltså så som människan är skapad - nykter...

Djupt filosofiskt så här fram på nattkröken. :-)

Kram!
/MB

är en gudagåva ibland, som nu när man öppnar sin tråd och ser två inlägg som gör mig väldigt glad och nöjd med att vara nykter. Fia, gissade att Camilla skulle kunna ha skrivit en bok som passade bra. Den passar bra för alla att läsa som har alkoholproblem, men kanske särskilt bra om man har en liknande historia. Skrev ett mejl till henne när jag läst boken, och fick ett verkligen fint svar tillbaks. Och så till Mazza, verkligen kul att höra av ngn som man aldrig trodde skulle dyka upp igen. Jag tror mig komma ihåg att du var lite omtänksamt tuff mot mig när jag vacklade omkring som mest, och det är helt ok tycker jag om man har en god vilja i botten. Alkohol är mkt överskattat, och nykterheten underskattad, så bra tankeslinga att nöta in i huvet. Och så sann, precis så känns det varje gång det dyker upp tankar på att dricka. Tack och lov väldigt sällan får jag säga, och aldrig på allvar att jag skulle ens vilja överväga att göra det. Är rädd på ett nyttigt sätt för vad alkoholen skulle göra med mig. Återfall efter fyra år låter ruggigt, men tid är relativt så det är väl bara att vandra vidare med ännu en erfarenhet av alkoholens baksidor med sig.
Fenix

Jag förstår och vet att dina krafter är slut nu, men du har ändå så mycket mer! Precis som du skriver - barnen ger kraft, och du är stark! Du har gjort precis det du skulle - du har visat att du fått nog och du har bett om hjälp!!!! Bra, heja dig!!

Min erfarenhet är att svärföräldrarna förstår lite, men gärna vill att det ska vara bra igen, "se så, han säger ju att han ska ta det lugnt med alkoholen, lita på honom nu!" - för de lever inte i det, med honom - men det gör du och du behöver itne ha det så! Jag tänker på dig och skickar varma tankar, kramar och så mycket styrka jag kan!

Fortsätt skriv!
kram ♥

Ja, det är lite bitterljuvt. Här sitter jag i min ensamhet, har haft en härlig helg och vill helst ha lite mer helg.

Exsambon stressar mig. Det är en del mail och jag känner ju att det kryper lite i kroppen på mig - jag vet att han alltid ansåg att jag skulle svara honom direkt - och nu kan jag nästan, bara för att testa/för att jag vet att jag kan, dra ut lite på svaren - bara för att jag inte måste svara... Hmm, låter krångligt, men jag menar helt enkelt att jag kan göra som jag vill nu för tiden - han blir ju rätt arg emellanåt för att han tycker att jag ska svara honom omedelbart, och ibland ser jag inte hans meddelanden, ibland bryr jag mig inte, och nu för tiden får jag göra så. Men jag blir fortfarande lite nervös, rädd att han ska bli arg.

Tack Adde - jag tror att du har rätt - och för min del har det varit en period av posttraumatisk stress ( våren när jag mest trodde att jag skulle dö, att jag emellanåt önskade att jag skulle dö, för jag visste inte hur jag skulle leva/hur jag skulle orka leva... men åckså att inse att jag behöver tänka på mig själv)
Tack och kramar till dig Adde - kram ♥

Tack särbo! Ja, vi är värda bättre...! Ta hand om dig. Du har kommit en bit på vägen och jag har också kommit en bit på vägen!! Kram ♥

Bästa Framtidsdrömmar! Tack för fina ord från dig till lilla mig! Kram ♥
Den där kramen var välbehövlig! Jag tänker på dig och hoppas att du känner styrka! Allt kommer lösa sig! Fina du!

Jaja, alla försök räknas, så nu är det bara att gå på nästa rond!