Senaste kommentarerna i forumet

jag tycker nog att det var bra att du inte fick följa med till doktorn... Jag vet att det är snudd på omöjligt att inte "lägga sig i" när äntligen något händer, att man känner det som den lilla gnistan hopp som tänts måste skyddas och tas hand om. Men tyvärr har du ingen kontroll över vad som händer med din man nu, det enda du kan göra är att koncentrera dig på dig själv och barnen. Du har på kort tid fått gjort en massa, kollat upp saker, ordnat med stöd för barnen, osv - jättebra och starkt av dig! Resten (tror jag - är ju verkligen ingen expert) ligger utom din kontroll, och ju mer du vill vara delaktig där, desto mer risk finns det att det går åt pipan. Du vill hjälpa din man och vara ett stöd om/när han tar emot behandling - jag vet precis hur det känns och har varit där. I mitt fall slog det tyvärr bakut och mina försök att peppa samt behov av kontroll över resultaten gjorde att pressen på honom ökade och hans drickande eskalerade igen. Vill på inget sätt påstå att det kommer att hända med er, men vill ändå råda dig till att försöka fokusera så mycket som möjligt på DIG här. Känslan av kontrollförlust är otäck, den har du ju haft länge - det enda sättet att bli av med den är att rikta energin (det lilla man har kvar av den ;-)) åt ett annat håll - inåt!
Kram

Hej Markatta!

Vill bara skicka en liten hälsning till dig. Hoppar in här och läser lite då och då. Roligt att du verkar må bra och att ditt självförtroende växer. Jag är i ungefär samma situation som när jag skrev för 3 månader sen.

Önskar dig allt gott.
Miss K

Idag ska han till läkare. Jag reagerade redan i måndags att de inte tog honom på allvar alt han inte var helt ärlig. Jag har bett att få lov att följa med, men det var helt uteslutet. Nu är jag super nervös. Åker han dit? Kommer han säga som det är? Kommer de att ta honom på allvar? Min känsla är fortfarande att an inte insett helt hur allvarligt det är. Det är bara jag som är överkänslig, gnällig och tjatig. Jag vet att jag i grunden har ett stort kontrollbehov. När saker runt om mig är oroligt och gungar ökar detta. Min man har aldrig gillat att bli kontrollerad. Det är vi ju få som gillar, men det är bättre att säga till när något är fel. Hur ska det annars kunna bli annorlunda? Inte genom flaskan i alla fall! Jag känner att han ifrågasätter mig och mina intentioner. Jag vill att det ska bli bra, men till vilket pris?

För mig är barnen viktigast. Min mamma sa en gång när de var riktigt små att barnen speglar sina föräldrar i hur de mår. Därför är det ju viktigt att jag ser om mig själv också och att mitt pris inte blir för högt. Nu är det bara att försöka ta fram lugn, tålamod och en stor portion självkontroll. Det behövs för att inte skrämma honom över kanten med min vilja att det ska bli bra. Det är lite som när man börjar dejta någon. Fast man känner i hela kroppen att man bara vill ringa redan nästa dag, måste lägga band på sig för att inte verka för intresserad. Lite samma här för min vilja ska inte dränka honom när jag säger att valet är hans. Handlar om tillit och den är väldigt låg just nu.

senaste inlägg och känner så väl igen din kamp. Du är på rätt väg och du vet innerst vad du har att göra - ta hand om dig och lämna ansvaret för hans liv och tillfrisknande till honom - och jag vet från insidan att det är en kamp fylld av tvivel och vånda.

Jag vet också att det kan bli just så som du skriver - att man kan komma ut i en starkare gemenskap på andra sidan. Men det är som i sagorna och i Trollflöjten att var och en måste genomleva sin egen kamp längs vägen.

Ni kan fixa det tillsammans på så sätt att var och en gör sitt jobb... Du "ser" mycket nu men han måste ta hand om sitt själv. Du beskriver så bra hur det är - och kanske han måste explodera? för att möta det han bär på? Min man berättar numera ofta om den befrielse han upplever på AA där han kan dela sitt "smutsiga bagage" (mina ord som kom just nu) med människor som vet hur det är, lyssnar och inte dömer. Det kunde och kan jag inte göra. Jag jobbar med mitt och det gör du också. Det där du ser från barndomen... det känner jag också igen och har börjat glänta på på ett nytt sätt på de Al anon möten jag besökt. Det är en speciell upplevelse att dela med andra som "vet från insidan".

Läs och skriv här - även om vi möts "bara" i cyberrymden kan vi dela varandras bördor och minska vår känsla av ensamhet när vi känner igen oss i varandra. Styrkekram / mt

terapeut sagt det du skrev : " Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras " så gör denne ett stort fel eftersom h*n lägger ansvaret för din alkis förändring på dig.

Det spelar ingen som helst roll hur du förändras för din alkis i det här läget, förändingen måste komma inifrån var person. Det där är samma korkade resonemang som när terapeuter säger att det är bra om den medberoende dricker lite mindre så ser alkisen det och följer med ner i konsumtion. Det är bara i fablernas värld det funkar så.

Gör bra saker för din egen skull och låt din alkis få göra sina egna val.

Pratat med min make han har nerverna utanpå huden känns det som. Jag fattar ju att det är för att jag ställt krav och att han kanske försöker hålla upp med drickandet. Han vet jag går i samtal men han vet inte att jag är sjukskriven, det vågar jag inte säga till honom, då känns det som att han skulle håna mig ännu mer. Det räcker ju med att han på ett subtilt vis visat vad han tycker om att jag går i samtal. Ord är då överflödiga om ni hajjar.

När jag pratar med honom hör jag hur vreden sjuder inom honom han väser som en orm. Han säger inget elakt men med rösten håller han mig i schack, det räcker med en suck så ilar jag tillbaka i korgen. Tonfallet och röststyrkan förminskar mig till en liten skit. Å ändå skriker han definitivt inte.

Har funderat att skicka ett mail till hans läkare som han går till eller chefen för att tipsa om hur det står till, men det vågar jag inte för skulle han få reda på att jag skvallrat då vet jag inte vad han skulle göra. Han är väldigt mån om fasaden utåt. Är det överdjävligt att göra så?

Han kan se brister i andra saker hos sig själv och erkänna det för andra och för sig själv men just detta med alkoholen har han bara sagt att han kanske dricker lite för mycket men inte okontrollerat. Då borde det ju i alla fall finnas hopp om att han tids nog inser att det är ett problem för honom men det tar nog lång tid att komma till den insikten och att erkänna det för sig själv.

Att leva med honom under dessa omständigheter är minst sagt ansträngande då jag så gärna vill att vi ska fixa det här tillsammans, på något vis tror jag att vi skulle komma ut på andra sidan lyckligare än vi var då vi träffades t o m. De minnen vi har tillsammans är ju värda en massa slit även om alla inte är goda minnen.

Han bär säkert på en massa skuld och skam som han lastar över på mig hela tiden och när jag inte har låtit honom lasta över på mig d v s inte haft kontakt då spricker han nästan i sömmarna. Det känns som att han ska explodera när som helst.

Hittade en artikel av Craig Nakken där skrev han följande:
– Missbruk innebär en förlust av den fria viljan, utan den fria viljan har reptilhjärnan tagit över och missbrukaren agerar enbart på instinkten.
- När hjärnan slutligen har blivit kapad, har missbrukaren helt förlorat den fria viljan.

När jag är nykter kan jag oftast hålla tyst på reptilhjärnan, men efter några öl är det bara den som finns i min skalle. Min reptilhjärnas instinkt är att dricka mer och mer.
Idag är första dagen som jag mår helt bra efter lördagens fylla. De tidigare dagarna i veckan har jag bara tänkt att jag inte ska dricka mer. Men nu när allt är ok igen, så blev jag riktigt sugen på att gå ut och festa. Ska inte göra det men det är galet så snabbt jag glömmer/ignorerar baksidorna av att dricka.

Godnatt!

Man pendlar fram och tillbaka i känslor upp och ner som i en hiss. Tror inte det är nyttigt att läsa om en massa konstiga diagnoser på nätet. Jag får skärpa mig! Jag kommer att ignorera alla ev likheter med sådana saker så länge jag inte vet nåt om det. Pust! känns ju skönt i alla fall att lägga en sak till handlingarna jag kan ändå inte påverka det om det skulle vara så.

Min alkis sa att han inget skulle dricka när vi träffas och det löftet har han ju hållit fast vi har ju inte träffats så mycket.... kan ju finnas en anledning till det.

Jag går här och våndas och tänker att han slutat älska mig nu då jag ställt krav på honom.

Jag måste ändå tänka på MIG och att jag kan ändra MITT beteende och att hans kan jag inte göra nåt åt. Det är dock så frustrerande att veta att han kunde må så mycket bättre om han sökte vård, då skulle vi kanske kunna leva ett gott liv ihop. Mitt hopp om det finns fortfarande kvar.

Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras. Jag har upptäckt många saker i min uppväxt som påverkat mig att vara en sån som tassar runt och inte ställer till med besvär för någon, inte ställer krav. Det beteendet har nog varit passande som hand i handske för en alkis.

Jag behöver stärka min självkänsla från botten till toppen och det arbetet är igång och det känns oerhört bra. Känner dock mig väldigt trött, sover dåligt har minimalt med aptit. Många tankar rusar runt och jag kommer på mig själv med att hela tiden försöka ställa allt tillrätta av egen kraft, försöker tänka ut något klokt att säga som ska göra att han fattar, till att se mig själv gallskrikande istället - "att är det så jävla svårt att fatta att du har druckit så mycket så att jag har blivit helt slut i huvudet av allt !!" Men det tjänar ju ingenting till.

Jag får ofta uppleva att han ena dagen tycker en sak och nästa tycker han något annat, jag följer inte med honom i hans tankegångar. Det gör mig så förvirrad. Jag står inte ut med tanken att lämna honom. Men jag vill ju må bra och hur ska det någonsin bli det?

/särbo

Tack för fina och kloka ord.Någonting som också är jobbigt är att jag ses lite som den sportiga sunda typen.Har idrottat på ganska hög nivå och på den relativt lilla ort jag bor vet folk vem man är..Jag tycker verkligen livet är grymt just nu.Vill inget hellre än att sluta dricka.En 70:s en vardagkväll är inte normalt:( Man mår ju skit!! Tack o lov har jag inte druckit idag..Tänker inte imorn heller..Allafall skönt att skriva och läsa här så man ser att man inte är ensam..För det är ju det man har känt sig som...Mest ensam i hela världen och ingen förstår..

Kram på ER

Idag på fikarasten på mitt jobb utspelade sig följande scen:

A: "... och då jobbade jag med en äldre dam, ni vet en sån där prydlig dam. Och så visade det sig senare att hon var alkoholist! Där på toan i entrén, ni vet, där hade hon en flaska med brännvin liggande under papperskorgen på något sätt. Och så var hon där och drack ur den ibland när ingen såg!"

B: "Nähä! Oj... Vad sorgligt."

A: "Ja, och hon var en sån som man liksom aldrig skulle kunna tro det om!"

B: "Det är ju jättesorgligt!"

Och jag lyssnade, tyst. Jag funderade på om deras samtal provocerade mig, men det gjorde det inte. Jag tänkte att de har uppenbarligen ingen aning (lyckos dem!) om hur kreativ en alkoholist kan vara när det gäller att hitta gömställen. Och jag tänkte att om de gick över till att bli dömande eller raljerande i tonen, då kanske jag faktiskt måste säga ifrån.

Men, de konstaterade att det var sorgligt. Varken mer eller mindre. Och det är det ju.

/H.

Hej monopol!
Jag är inte så aktiv på forumet längre, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och aldrig hade jag trott då att det fanns så mycket jag behövde lära mig om medberoende. Och att jag behövde förändra mitt beteende.

I det du skriver ser jag några olika varningsklockor.

Du skriver "Hon säger att det är tack vara mig som hon kan ta sig ur dessa perioder." och det är ju på sätt och vis bra. Det är nog ofta så att det är en relation som kan få en alkoholist att bryta sina vanor. Men - jag läser in ett problem i detta också... Hon knyter upp sin nykterhet på dig, och det är allt annat än bra. Om det är någon inverkan som er relation skall ha på hennes drickande, så är det att den skall motivera henne att vara nykter och alltså inte ta något återfall alls. Då kan det vara sunt. Men, det är tyvärr inte sunt att hon lägger den bördan på dig. För vad gör du den dagen din kärlek inte räcker för att hon skall "ta sig ur dessa perioder"? Skall du börja klandra dig själv för hennes drickande då? Är det inte hennes eget ansvar?

"Vi är överens om att jag får ge henne antabus när jag finner det lämpligt."
Varför är det inte hennes eget ansvar att ta sin antabus? Vad är det med henne som gör att hon själv inte kan ta det beslutet? Har hon fått antabusen utskriven i samband med behandlingen hon varit på? Har de i så fall sagt att någon anhörig skall ansvara för antabusen? Det hade jag tvärvägrat! (Jag undrar om jag faktiskt inte gjorde det också... Det ringer någon klocka om detta.)

"Kan jag tillåta att hon dricker under min uppsikt och därmed begränsade mängder."
Nej. Eller alltså... Du kan tillåta att hon dricker. Det kommer hon att uppskatta och säkert tacka dig för. Men... Du kommer aldrig någonsin att kunna veta hur mycket/lite hon dricker. Är det någon som en alkoholist är en mästare på så är det manipulation (hur otänkbart det än låter om just din kvinna). Hon kommer att dricka någon öl eller två, eller vad ni nu bestämmer, och sedan kommer du plötsligt stå inför faktum att hon blev orimligt berusad av att ha druckit så lite. Du kommer undra vad det är för fel, om hon har blivit väldigt trött eller kanske matförgiftad. För hon kommer att dricka i smyg, när du inte ser. Kanske inte första dagen, kanske inte andra och kanske inte under semesterresan alls. Men, förr eller senare. Och då kommer hon dessutom att klandra dig för det eftersom det var ditt jobb att hålla koll på hennes drickande.

"Hon har klarat de tidigare två återfallen på kort tid tidigare och utan större besvär."
Jag hänger inte riktigt med på kronologin i det här, men jag tolkar dig som att hon för ett tag (hur länge?) sedan var på behandling i en månad. Sedan dess har hon tagit två återfall, och de har var för sig pågått i ca en vecka. (Rätta mig här om jag har missuppfattat!)
Och då tänker jag: Nej, hon har inte klarat återfallen på kort tid. Att dricka i en vecka är ingen kort tid.

Och som svar på din rubrik-fråga: Ja, en alkoholist kan klara ett planerat återfall (fy tusan, det där är ett begrepp som ger mig rysningar! om maken planerade ett återfall, så skulle jag överväga att lämna honom.) under en semesterresa. En alkoholist kan nämligen kontrollera sitt drickande alldeles utmärkt när det behövs. ETT TAG. Det är bara en tidsfråga innan det sluttande planet blir brantare och till slut förvandlas till ett stup, om alkoholisten tillåter sig att tänka i de banorna.

Jag hoppas att du inte tycker att jag bullrar på för mycket, men jag uppfattar dig som att du ärligt vill ha våra råd - vi som har lärt oss den hårda vägen... Var rädd om dig!
/H.

Vilken hoppfull text Lassiter. Vi kan! Vi vill! Vi ska!

Konferenser med arbetet har inneburit mitt fall de tre senaste gångerna. Jag vill ju så förtvivlat gärna vara som alla andra och normalitet betyder att dricka i vårt samhälle. Att vara i Frankrike till råga på allt låter som en både dröm och mardröm. Älskar det landet men i dags läget skulle det vara rena fällan för mig.

Hoppas att du är stark Lassiter och lika målmedveten som din text andas.

Lyckosparkar

Grodan

och tack ♥

till forumet Stonesour !

Jag känner alltför väl igen när du skriver " Jag biter ihop på jobbet för att skynda mig hem och korka upp ".
De sista åren i det aktiva alkislivet var en enda lång planering för nästa tillfälle att dricka igen. Jobbet var helt klart en bisak och ett sätt att finansiera drickandet. Ångesten när jag inte hade sprit i tillräcklig omfattning var för mig monumental.

När jag väl slog i min botten och sökte hjälp, och tog emot den, så var misären äntligen över. Jag såg att det finns en väg ut om jag själv gör det valet och du har ju definitivt gjort ett val och agerat iom att du kontaktat kurator. Att ta steget ut från skammen och delge andra vad man upplever är ett stort, viktigt, steg.

Att välja bort spriten är att ta det första steget mot ett nyktert liv men det förutsätter också att gamla troll du har matat inne i din kropp måste ut i ljuset så de dör. Ett bra sätt är att skriva av sig här, att tömma ut gammal skit som samlats, och att möta nån ansikte mot ansikte och öppna upp hjärtat helt. Inte lätt men med lite övning fixar du det !

Att ta ett beslut varje morgon, helst innan du går ur sängen, att just idag ska du inte dricka oavsett vad som än händer underlättar för dig själv och tar dig framåt en dag i taget. Dagar läggs till dagar som blir till veckor som blir till månader som..... :-))

Häng kvar och skriv och läs....det hjälper mycket mer än man kan tro !

att mitt liv är ganska så bra just nu. Ja vänja mig, för det är och har varit en process att acceptera och tillåta också sådana känslor som lugn, trygghet och glädje. Har man länge levt i kaos så är det svårt att koppla av i att det är bra utan att antingen tänka att man inte förtjänar det eller att vara rädd för att "vara så dum" att man kunde tro att det kunde bli bra, inte uppleva nuet utan att oroa sig för nästa fall. Men nu har jag alltså haft många bra, ok eller rent av roliga och trevliga dagar.

Igår pratade vi om Liam Norberg den f.d. rånaren/gangstern/skådespelaren/missbrukaren som hamnade på kåken och förändrade sitt liv, blev ren, hittade gud. Förändringen där är ju så tydlig, även för andra att se i.o.m. korset som en sådan uppenbar symbol och också svår att argumentera emot, även om man själv inte tror på gud eller jesus så är det något välbekant, något som går att placera i ett fack antar jag och därför blir lättare för många att acceptera. Svårare blir förändringen att förklara och för andra inte lika självklar utan symboliken eller en tydlig mall. Ett exempel är att jag snart ska åka på en jobbrelaterad resa. Mina kollegor har sedan länge peppat inför festandet på kvällarna, om olika klubbar som finns där. De vet att jag inte dricker alkohol men ändå får jag frågan om jag inte åtminstone ska "festa" (läs dricka alkohol) när vi är iväg. Vissa tycker till och med att det är konstigt att jag säger att jag inte kommer dricka bara för att jag är utomlands eftersom företaget ju står för mat och dryck. Som om det vore av snålhet som jag valt att dricka läsk när jag är ute och äter middag. Jag skiter faktiskt i hur de ser på mig eller om de tycker att jag är tråkig men jag önskar att de kunde ta min förändring av mitt liv på allvar. För min profana övertygelse och förändring i livsstil är djup och lika stor som om någon "hittat gud". Liam Norberg får säkert inga frågor om han fortfarande tänker vara kristen när han åker på utlandssemester.

Detta är bara en reflektion, inte något direkt problem. För som jag skrev så är livet rätt så bra nu. Jag pluggar, jobbar, tränar, pluggar, jobbar, tränar... Det är långa dagar och mycket samtidigt i och med den nya utbildningen men jag lär av det och jag växer i självförtroende, självkänsla och framtidstro. Jag har börjat drömma om att bli sambo igen. Inte nu men kanske om ett år. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning så tror jag att vi båda kan och vill det. Svårt att veta när man är redo liksom.

Min dag är fin, hoppas eran dag också är det

Tänker på dig blev så berörd. Ja, ångesten kan vara gigantisk.
Man vet inte vad man ska göra av sig och tankarna mal. Jg hade
earran fruktansvärd abstinens nu sista gången det var jättekämpigt
att komma tillbaka till livet. Vågade knappt gå ut inbillade mig
att alla såg på mig. Darrig och skakig som jag var. Men nu har drygt
fyra veckor gått och ångesten är över det gälller bara att ge sig
faan på att ta sig igenom första veckan. En tröst för mig när det
var som värst är att veta att ångesten är inte farlig, jag trodde
jag skulle dö, men ändå är det hemskt när den kommer.
Sköt om dig och skriv mer det hjälper mig.
Kanske man skäms mer när man som jag är kvinna.
Kram till dig Konstnären

Jag vill påminna om min fråga om att hjälpa till och tycka om internetbaserat stöd. Jag har fått några intresserade, men tar gärna emot några fler.
/magnus

Hej Malign. Innehållet i den tråden som du frågar om togs bort av Flygaren själv under gårdagen. Jag vet inte varför. Jag är orolig för att hen tog illa upp av den diskussion som blev i tråden. Eftersom endast lösryckta och olämpliga kommentarer återstod så tog jag bort tråden.

Jag har vid flera tillfällen tidigare skrivit meddelanden till dig Malign där jag har försökt förklara att vi inte kan tillåta påhopp på andra användare eller elakheter på ett anonymt forum av detta slag. Man ska kunna diskutera sakfrågor. Det är inte tillåtet att angripa andra.

Det finns dessutom inget stöd för detta som metod för mänsklig förändring. Inom beroendevården har det under många år förekommit olika typer av terapier och grupper som har gått ut på att man säger precis vad man tycker om varandras beteende eller inställning i förhållande till alkohol eller andra problem. Ibland i form av ren konfrontation. Dessa metoder har visat sig verkningslösa och har fått deltagarna att må sämre.

En bra tumregel när det gäller att tala om för andra vad man tycker är att man ska säga eller skriva det man gör för deras skull.

Vi kommer inte att ta bort diskussioner för att användare har olika åsikter. Vi kommer att fortsätta ta bort kränkande inlägg. Både för att de inte hjälper människor att läsa dem och eftersom vi som driver sidan är ansvariga för det innehåll som publiceras här.

Hej... helt ny här.... varit på väg många gånger... men aldrig tagit steget.....
Tårarna sprutar.....ångesten är gigantisk....
Men en sak är säker ..... det är över med detta skit....

åter igen... att läsa det du skriver , är som att jag har skrivit det själv...

Utan dina andetag...

Livsransonen är förbrukad även för mig. Alkoholen ställer bara till elände
Är nu nykter sedan bara 4 och en halv vecka men känner mig stolt över det.
Jag har undvikit mina vänner just nu eftersom många av dom dricker och just
nu klarar jag inte av att träffa kanske senare. Har bestämt mig för att säga
om någon försöker truga på mig alkohol JAG HAR DRUCKIGT FÄRDIGT.
Alkoholen får inte komma in i mitt liv igen det har jag bestämt.
Att sluta dricka är som att lära sig gå, man trillar ofta men reser sig
igen för mig var det sista gången jag trillade.
Lycka till
Konstnären

Jag känner också igen mig i dig och dom andra. Denna makt som alkoholen har
är skrämmande, men nu har jag bestämt mig att inte ta det första glaset vin.
Säger det till mig själv varje morgon att vad som än händer ska jag inte dricka.
Sista återfallet i september var hemskt föll ner i svarta hålet ganska fort då.
Jag var till och med uppe på nätterna och drack då jag bara kunde sova två timmar
i sträck sen kom ångesten och jag satt mitt i natten och drack och tänkte ett glas
till så försvinner ångesten men det blev ju bara sju resor värre. Har nu varit
vit fyra och en halv vecka och jag känner mig stark just nu. Man lever ju och
inga bekymmer med stressen och Systembolaget och denna hemska dödsångest.
Jag kunde till och med cykla till BOLAGET tio i sex då vi har nära dit.
Försök snälla du att bara ta en dag i sänder. Är lite rädd för 5veckorsvitheten,
då det är dom gångerna jag trillat dit och tänkt bara 2 glas vin, men nu vet
jag att jag inte kan sluta efter det.
Kram och hoppas det går bra
Konstnären

vi lever ju i ett fritt land men jag tycker du ska behålla elakheterna utanför forumet.
Precis som Berra skriver så är de flesta av oss känsliga, hur taskigt självförtroende har inte den här jä-a spriten gett oss?
Hur många av oss har inte sökt förgäves efter efter självförtroende i flaskan men bara funnit ännu mer ångest på botten?
Ja, vi är känsliga, i alla fall jag.
Det är inte heller bara de nyktra som kommer till tals. Tack och lov skulle jag vilja säga. Självklart är det inspirerande att läsa om de som kommit ur skiten men jag har jättemycket respekt för de som trillar dit gång på gång men fortsätter att kämpa och framför allt fortsätter att skriva. Att ta ett återfall är ju egentligen skämmigt, man har ju misslyckats (självförtroendet igen) men det är skönt att veta att det råder en mänsklig stämning på forumet och att man kan dryfta dessa misslyckanden utan rädsla för påhopp.
Jag hoppas det förblir så!
Spola Kröken!

Skäms Malign! Lägg inte ditt dåliga mående i knät på dom som tagit sig ur sitt missbruk. Den ilskan o bitterheten du har, har du pga ditt missbruk.. Hoppas du hittar ett sätt att ta dig ur missbruket o du får ett bättre liv..

Vette fan om det är sant som Berra och Mulletant skriver. En fin alkoholhjälp för människor som är känsliga? Men bara de nyktra tycks få komma till tals? Berra med sina sex år får plåga oss andra med sina veckobrev. Mulletant som inte ens dricker får tycka till om allt. Jag är inte perfekt ocg det var ju inte Flygaren heller som jag påpekade. Men vi raderas. En ung människa som har ett pågående problem. Visst lite motbjudande med plitarna men hen ställde frågor som inte fick svar. Om alkohol! Inte om självkänsla och tycka-synd-om-min-kamrat-och-mig-själv som Berra och Mulletant ägnar sig åt. I åratal har jag läst om Berras elake chef och undrat varför han inte säger upp sig. Köttfärs eller inte men är man så duktig måste ju andra alternativ finnas? I åratal har jag läst om Mulletants kamp för att föra i mannen i fållan. ##kränkande material borttaget. /magnus## Läggs alkoholhjälpen ner så lär det knappast bero på mina inlägg utan deras redogörelser från köksfönstret. Och oförmågan att kunna ta en debatt. /M

Har haft svårt sova så här på slutet av natten. Ska vara hemma med sonen idag eftersom han är sjuk. Passade då på när jag ändå var vaken att få iväg det jobbiga mailet om att avbryta mina studier. Kände hur sorgen kom över mig. Sorgen över att mitt liv har blivit så här för att in man har valt flaskan. Han kan inte förstå varför jag väljer att göra så här. Han tycker inte han behöver mitt stöd i sitt arbete med att bli fri.

Jag tror fortfarande att han inte inser vidden av det här. Han tror att några piller löser det här. Han tycker att jag har tagit ifrån honom rätten att engagera sig barnen. Det har jag inte, bara det faktum att jag vill inre att han är ensam med dem och han inte får ha de i bilen. Annars får gärna engagera sig hur mycket han vill. För barnen behöver sin pappa och älskar honom. Jag säger att jag kommer börja släppa på detta när jag ser att han jobbar aktivt på att bli fri. Dvs går på möten och dyl. Då säger han "Hur kan du veta att jag går på mötena?" Ja du, där har vi käpphäst att ta oss över. Jag är övertygad att det kommer att märkas. Han undrade om jag inte förstått hur mycket jobb utbildningen innebar. Nä, det är en del av sanningen, men med en frisk familj hade det säkert gått. Vi får se om några år, för detta kommer ta tid. Det är lika bra att inse.

Jag sa också att jag tycker det är viktigt att han vet att jag finns här och vill hjälpa honom om HAN vill. För det är han som måste vilja. Eftersom han haft de här problemen hela sitt vuxna liv blir det lite som om lära känna ett nytt jag och jag kommer få en ny man. Troligtvis inte jätteannorlunda i förhållande till idag, men ändå. Vi pratade också om att det är viktigt att vi hjälps åt att jobba med vår familj. Vi har aldrig varit speciellt bra på att göra saker tillsammans som t ex gå i skogen, bio, bad. Vi är mest hemma och fixar och pysslar. Detta behöver vi bli bättre på båda två. Inget snack om att jag hellre pysslar med min hobby än traskar runt i skogen. Då kan jag ju få frisk luft! ;-) Detta måste vi bli bättre på båda två. Tror det är viktigt att han får höra att jag ser att jag också har saker att jobba med. Som det är nu tror han att jag tycker allt bara är hans fel. Jag kommer aldrig att påstå att jag är en perfekt hustru, men han måste säga till när han tycker något är fel. Hur ska jag annars kunna veta och därmed få chans till att ändra? Men det är han själv som har hällt i sig spriten och det var han själv som tog beslutet att sätta sig i bilen och köra med dottern i. Det kommer jag aldrig att ta på mig.