Senaste kommentarerna i forumet

Fia! När jag läser bland dina inlägg måste jag säga att jag är så enormt imponerad av din styrka och vilja inför alla prövningar du ställs inför! Jag är rädd och förstår att du också går med oro att halka. Men du har kommit för långt i denpositiva riktning, jag med. Håller tummarna för dig i lägenhets jakten. Ha en fin dag Fia

Fy vad kallt det är nu i kolonistugan. Eller snarare rått än kallt. Försöker intala mig om att jag har det bättre än många andra uteliggare. Så knäppt att jämföra. Tittade på en lägenhet i närförorten igår. Högg inte till eftersom jag inte riktigt vill bo där. Väldigt 60-tal med de detaljer och den planering som rådde. Börjar tänka om för lägenheten hade ett badrum. Det jag saknar mest. Koloniföreningen har ett gemensamt dass med ett handfat men där känns det inte rent. Kissa i naturen i sommras var lite ok. Kissa i naturen i september är inte det. Att huka bland regnvåta blad. Jag har alltid tänkt att om jag blir ekonomiskt oberoende så ska jag köpa mig en penis. Nej inte för jag undrar över mina sexuella preferenser eller min självbild. Jag skulle vilja ha den att kissa med. Dessutom kunde den skydda mig på ensamna strandutflykter. Maken som inte är rädd för andra män säger; kör på. Men maken tycks vara så rädd för att våga testa en nykter helg. Trots alla löften till mig så måste han bara handla inför varje ledighet. Jag förstår till en viss del. Vet vilket stark sug man kan ha. Men en annan del av mig fattar inte hur han kan välja att dricka när han vet att han är gift med en alkoholist som vill försöka hålla sig nykter. Eller jag kanske förstår men det svider att bli bortvald. Flaskan eller Fia? Jag tar flaskan tack. Som ni märker har jag en tycka-synd-om-mig-själv stund just nu. Inte alls den kvinna som vill.sluta pekar på. Jag är inte stark och jag är verkligen ingen frontfigur. Jag vill inte ens vara det. Vill bara överleva. Så nu doktorn och sen ett samtal till andrahandsförmedlingen. Hoppas att "min" lägenhet finns kvar.

Fia

läsning Berra! Du om nån har visat att man kan förändra sitt liv. (Framförallt genom att förändra sitt tänk.)
Allt gott! / mt

..brukar jag säga, och försöker leva efter det så gott jag kan.
Ingenting är för evigt och förändring tillhör livet, allting utvecklas och vissa delar avvecklas.

Just idag kör hela familjen 5:2, där man fastar en av två dagar i veckan, vilka som helst men de får inte hänga ihop.
Det funkar bra för oss och vågen har pendlat ner till minus 6, och sedan upp par kilo, det svänger lite precis som livet.
..och i helheten så går det utför (..med vikten).

Men har jag upptäckt, alla tankar går till mat den här dagen, jag som INTE brukar vara så fanatiskt över maten,
utan bara äter när den finns i vanliga fall, men nu...funderar jag t.om porrsurfa på matlagningssajter!
Sjukt, ja men det är kroppen som på något sätt förflyttar tankarna till något som jag egentligen inte är så intresserade normalt.
Känner igen "tvångstankarna" från drickandet, det går automatiskt på något sätt trots att jag inte vill tänka på maten.

Kommer ni ihåg att jag spydde galla över min bil som jämnt gick sönder???
Förändringen blev att jag köpte mig en helt ny bil, det blev billigast så om man bortser ifrån andrahandsvärdeminskningen.
Men mitt bilande är för tillfället problemfritt och kommer så att vara några år framöver, ett problem mindre.

Katten vi hade hand om under ett dryga år, hon flyttade med sin riktiga matte långt härifrån,
saknaden är stor naturligtvis, men förändringen är i grund och botten god, det intalar jag mig varje dag..

Mitt jobb som jag hatade, jag förändrade mitt förhållningssätt och så gjorde även arbetsgivaren när jag fick en ny chef.
Är inte längre lika hatiskt och måndagar är inte värre än någon annan dag längre har jag upptäckt.
Jag gav upp mitt självgoda tänk och svalde även det som smakade beskt, utan protester, lugnet har för tillfället lagt sig
och varje dag lunkar på i sitt sakta mak tills vidare.

Var ute i helgen och "jagade" svamp, upptäckte att det inte blev bättre över att jag försökte "fånga" svampen mer effektivt genom att kuta
igenom skogen snabbare, att låta upplevelsen av att plocka svamp försvann i ett hektiskt letande förtog hela känslan.
Stoppade påsen i fickan och gick sedan lugnt runt bland mossbelagda stenar och "upplevde" frihetskänslan av att vara i skogen istället.
Lyssnade på varningsläten ifrån någon skogsfågel och iakttog de enorma myrstackarna och bara fanns där, i nuet..
Kom hem till familjen med ro i kroppen och ganska så förnöjd, det fick bli konserverad svamp till svampsåsen och det grillade som det var tänkt.
Skillnaden var stor, innehållet detsamma men jakten blev ju ett stort misslyckande, det fanns ju ingen svamp det var för torrt i skogen.
Och jag kunde inte tvinga skogen till mitt uppdrag, så jag tog en genväg till ett liknande resultat, med att köpa svampen.
Det inte alla förstod var att det var upplevelsen som var det viktiga, inte fångsten.
Detsamma gällde under sommaren, att ta ekan ut på sjön betydde att jag skulle få umgås med havet, inte nödvändigtvis få någon fisk,
utan låta tankarna få fara fritt i mitt inre och få tid över för mig själv..

Allt sådant har blivit ÄN mer viktigt i mitt liv, att återkoppla till det som egentligen ÄR viktigt, och ger något tillbaka.
Att dricka alkoholen var det motsatta, det var att koppla bort livet istället, dra ut sladden och allt blev svart..
Nu fyller jag upp ljuset med sådant som ger mig större livslust och näring till att orka dra hjulen framåt.

Kan inte påstå att jag är "lycklig", för det är någon sorts omöjlig utopi i min mening,
men livet är betydligt mindre besvärligt i alla fall, och det är lättare att leva.

Små små förändringar kan göra stor skillnad, om man tänker optimistiskt innan de sker så har man åtminstone varit glad innan man upptäckte att det kanske inte var så bra, och gör det ingen större skillnad så får man vara glad att det BLEV en förändring i vilket fall.
Att allt står stilla och man vantrivs, är värre än att man chansar och att det (kan) bli sämre..
Den som inte satsar kan heller inget vinna, som mest förlorar man bara insatsen, och den är oftast bara en liten tid av sitt liv.
En tid som kan bli en väl investering för resten av ens liv, och att man ångrar att man inte provade på det mycket tidigare.

Att stå på avsatsen och inte våga kasta sig ut i det okända, kan i tron vara som att slänga sig ut för ättestupan,
men i verkligheten inte vara läskigare än att hoppa från tröskeln.
Man vet vad man har..men inte vad man får...

Jag fick ett bättre liv, men var tvungen att stuva om i det lite..

/Berra

Vetskapen om att vad du än företar dig så konmer du att lyckas gör dig till en sann vinnare.
Du har utvecklas till en fantastisk stark kvinna som står obehindrat på sina egna ben.
Skillnaden mot när du först tog dig mod att skriva några stavelser är enorm.

Du och jag kom på kant med varandra från dag ett.
Vi synkar inte, må så vara.
Men du skall veta att din resa är något extraordinärt.
Och ännu är du inte framme vis slutdestinationen.

Även om du inte tror vad jag säger/skriver så är jag imponerad av dig.
Vilken resa du har gjort/gör!

Det känns riktigt bra att du nu blivit en av frontfigurerna på forumet.
-För det är du!

Sträck på dig, upp med blicken, DU ÄR EN VINNARE!!!

Jag är glad över att du peppar och stöttar!
Och jag kommer tycka likadant i morgon och imorgon och imorgon ..........
/A

På fredag är det fest, en fest som jag verkligen sett framemot. Jag har bestämt mig för att gå, men jag ska vara nykter. Ojoj. För att gardera mig har jag sett till att jag måste vara körduglig kl 7 på lördagsmorgonen. Lite fegt, men känner att jag behöver en ursäkt för att inte dricka...så så får det bli.

Det var allt just nu...styrkekramar till alla som behöver det.

Tack markatta och mt! Blir glad över erat stöd. Läser mer och mer i anhörigdelen. Betar av tråd efter tråd. Skrämmande läsning mellan varven. Jag tror inte jag är där än (förnekelse?) eftersom jag fortfarande räknar mig som ett fyllo. Jag vet att jag kan falla när som helst och vem är jag då att dömma maken? Men jag känner igen mig i mycket jag läser. Inte allt. En del makar/pojkvänner tycks vara skvatt galna och det är ju inte min. Än? Än? Stort ord där, min make är inte tillräckligt galen än.

Men ändå lämnar jag. Jag lämnar en man som kanske kan vara lite småspydig i fyllan men vem är inte det. En man som aldrig riktigt misshandlat mig verbalt. Aldrig lyft sin hand mot mig. En man som är den finaste karl jag sett. Så snygg och så kärleksfull. Går inte en dag utan att han bekräftar mig på riktigt. "Gummar" aldrig utan liksom ser vem jag är.

Men drogen tycks vara starkare än all kärlek. Och jag vet. Därför ger jag mig inte in i en kamp som jag förmodligen skulle förlora. Jag står här nedanför backen och håller mina nya vänner i hand. Kanske kommer han? Kanske inte? Kanske väntar jag? Kanske inte?

Fia

Vilken bra tankegång. "Att älta det förflutna är att stjäla från framtiden" . Precis så är det. Jag jobbar så hårt med att försöka förlåta och glömma mina tokigheter. Ibland går det bra medans annat tok är svårt att överse med. Fortfarande slirar jag ibland. Har ett jävla temprament och talar alldeles för ofta för fort. Det är på gott och ont. Nej jag låter mig inte trampas på, det är bra. Ja, jag trampar på andra. Det är skitdåligt. Jag tror vi får se det här som en återhämtningsperiod Pontus. Nu återhämtar vi Fia och Pontus. Och den resan kan vara tuff. Men även givande, jag har bra dagar. Mina bästa stunder är när jag åker tunnelbana. Ja, det låter ju konstigt. Men jag mår bra av känslan att kliva in i en vagn och inte lukta illa. Eller tro att jag luktar illa. Trots att jag just nu har ett boende där varm morgondusch får vänta till jobbet så kan jag gå med rak rygg för jag luktar inte gammal alkohol! Det får räcka så. Rom byggdes inte på en dag. Vi behöver inte bli bäst på en gång skrev Trollis (?) så sant så. Myrsteg läste jag någon annanstans. Livet är inte perfekt men det är skönt att du och jag åtminstone vet var vi har varandra.

Kram igen! Fia

Du verkar så nöjd och glad - vad härligt för dig!
Kram!!

Ja, han kom tillbaka och ville ha med barnen. Han skrek och gapade och barnen är rädda. Jag försöker nå socialtjänsten och funderar över vad jag ska göra nu... Den stora flickan har bett mig upprepade gånger att lova att jag inte ska bli så arg som pappa, att hon inte vill vara hos pappa eftersom hon är rädd att göra dumheter och att han ska bli "sådär arg"...
Och jag vågade inte ringa, men jag stod upp för mig, jag stod upp för barnen, jag lät honom inte ta med dem trots alla hot - för att jag inte tror att det blir bra för barnen. Det var inte av egoistiska skäl, utan enbart för att barnen var rädda, de ville inte släppa mig och sa att de inte ville åka med... Och jag förstod skräcken och rädslan.

att det nu gått in på riktigt hos honom att du faktiskt menar allvar och inte kommer tillbaka - och nu tar han ut sin ilska och vanmakt på dig, vill rucka på din sköra tillvaro, slå hål på ditt självförtroende. Jag tycker han verkar farlig och håller med de andra - ring hellre i preventivt syfte, han har ingen som helst rätt att behandla dig såhär!
Vad gäller det andra du skrev om rädslan att lura sig själv och att ens "lycka" ska falla ihop som ett korthus känner jag mycket väl igen, tycker inte alls det låter fånigt! Känslan att bli lurad och tom skrattad åt att man trodde att man skulle få det bra...I mitt fall kommer den sig av att den lyckliga barndomen visade sig vara just en lögn, kanske har du också upplevt något tidigare i ditt liv som du inte bearbetat än eller inte ens kommer ihåg ännu. Den enda säkra lyckan säger de ju att man måste hitta i sig själv - när man slutar svika sig själv och sätter sig själv främst. Där har du kommit långt! Men ett år är kort tid, tror säkert att du kommer känna dig vilsen fler gånger innan du kan andas ut. Tänk iallafall på att du här är en förebild och stor hjälp för flera av oss, låt ingen komma och dra ner dig igen!
Kram

även om du inte ringde polisen tidigare då exet kom och hotade dig så kan du fortfarande göra det. En anmälan kan du alltid göra efteråt.
Du kanske kan ringa din kontakt på kvinnojouren att följa med dig? Du har gjort allt du kunnat, lämnat honom, hittat eget boende, dragit gränser. Eftersom han inte respekterar dem så kanske du behöver hjälp (polisanmälan) för att han ska göra det?

Jag blir väldigt orolig för dig när du skriver du har knappat in 112 redan på mobilen. Skriv gärna när du kan. Du vet att han inte behöver "slå" dig för att du ska kunna ringa polisen. Det "räcker" med de saker han kallar dig för då han kommer och skriker och det är upp till polisen att rubricera vilken typ av brott som kan ha begåtts.

Kramar till dig!

en helg hägrar i fint sällskap på vårt höstmöte på GiG :-))

Aldrig att jag hade en tanke på att dessa möten skulle bli mina underbara avbrott i vardagen och att endast jag får den tiden att disponera helt på egen hand när jag rädd och skakig klev in på Gården !

Jag har ju skrivit förr om rädslan att åka på behandling fast jag själv tog beslutet men den aktualiseras nu när Mrs B skriver om den ! Hur jag i sista sekunden, när jag såg skylten vid avtagsvägen till Gården, tänkte att här har jag sista chansen att göra en u-sväng och åka hem igen !!

Jag gjorde inte det !!

Och det är jag oändligt glad för !!

En del vänner träffade jag på Landsmötet, Gullbranna och nu på GiG och det är lika otroligt glädjande varje gång ! Att få känna mina känslor fullt ut är en belöning som jag aldrig kunde föreställa mig när jag var aktiv och jag önskar att alla kunde få vara med och dela vår upplevelse.

Jag får aldrig glömma hur det en gång var, i vilken misär jag levde i, och istället för att gräva ner mig i allt det sorgliga som då hände så har jag idag accepterat den tiden i mitt liv och lever för de ljuspunkter som finns idag. Och jag som satt gömd på min kammare och skämdes trivs nu som fisken i vattnet när jag får umgås med andra fina människor och vara så öppen jag kan.

Det är aldrig försent att ändra sitt liv det finns så många som kan vittna om det. Och idag kan jag se fram emot "tokiga" saker som en "vuxen" gubbe inte ska göra men vad fan !!! Jag har ju gjort värre saker !! Skillnaden är att nu njuter jag av det !

Sköt om er !!

jag vill gratulera dig till en förståndig arbetsgivare som vill stötta dig i din sjukdom !
Om det blir som för mig och merparten av mina alkisvänner så kommer du att få en fantastiskt fin tid på behandlingshemmet och jag hoppas din arbetsgivare har kontakt med ett 12-stegshem för då får du bästa möjliga vägledning.

Tänk redan nu att du får 5 hela veckor enbart för din egen skull !! Tid som bara är för dig att njuta av ! Ok, en del gråt blir det också men den är förlösande och förlåtande och väldigt läkande. Det är så otroligt många människor som skulle behöva en behandling så känn dig synnerligen priviligierad !

Själv så åker jag till Gamla i Gården, som är en förening för oss som har en relation till Nämndemansgården, nu till helgen. Jag missar inte en chans att få mingla med gamla och nya vänner och få komma tillbaka till det ställe där jag blev återfödd till ett nyktert liv.

Njut och grattis igen !!

Hej Fia tack för Kramen, kram till dig med och hoppas allt är bra med dig.
Ingen som helst fara, förstår att de misstolkades :p
När man levt länge med ångest av drickandet och alkoholen finns i tankarna hela tiden så blir man så fruktansvärdt trött av att bli jagad i tankarna hela hela tiden. Jag är annars också som person en funderare och grubblare, tänker för mkt helt klart. Tänker ibland kanske lite för mkt vad folk tycker och tänker. Nå gjort är gjort.
Ett talesätt jag läst,"att älta de förflutna är att stjäla från framtiden", och vill så gärna inte göra det nått mer, men för att nå dit måste jag förlåta mig själv och stå upp för mig och framförallt vara nykter.

vilket jobb ni gör! Var stolta, mycket stolta och ta hand om er! / mt

- det är helt naturligt att du rör dig upp-och-ner, hit-och-dit i dina känslor OCH det friskt och sunt och starkt att du kan se och känna och sätta ord på att du är ledsen och rädd men inte knäckt! Det är din friska kärna som talar och du kommer att kunna hjälpa barnen att ta till sig att sån här är deras pappa och därför valde du att flytta ifrån honom. Han har fina sidor och han har svåra sidor och du valde att göra dig fri - för att rädda dig själv! Jag tänker som Lelas att han förstås måste ta ett annat ansvar när du försvann och visst är det ju bättre att han fixar saker än att det förfaller omkring honom? Han osunda sida, hans oförmåga att hantera svåra känslor kan du inget göra åt - det vet du alltför väl - MEN du kan lära dig, och du håller på att verkligen på att lära dig att skydda dig själv psykiskt och fysiskt. Du håller på att läka och bli hel från de sår och märken du fått... Du har gjort ett fantastiskt jobb med dig själv för att göra dig fri.
Vilken kämpe! Vilken förebild för din tjejer! Kram, kram / mt

Jag stålsätter mig. Men det känns tungt. Jag vet att fokus nummer ETT är att jag inte ska börja dricka igen. Jag tycker att det går bra och jag klappar mig själv på axeln. Men, fasen vad det känns tungt när jag blir klandrad om och om igen. Blä.

Du kan göra det du alldeles nu börjat med - skriv ned upplevelsen av dina snedfyllor här. De finns kvar här i din tråd för dej när glömskan börjar sätta in. Bara att logga in och läsa. Bra, va? ;-)
/MB

Bara det att du gömmer sprit tycker jag är en klar varningssignal. Det var väl det som fick mej att vakna till sans när jag skärskådade mitt eget drickande. Läs i trådar här, är i och för sej mer aktivitet i forumsdelen Att förändra sitt drickande, delta i debatten, skriv om dina egna erfarenheter och tankar.
Välkommen!
/MB

Känns så skönt att inte vara ensam i detta! Att hitta till andra som har erfarenhet av detta längre än jag. Jo visst gäller det min särbo! Ska kolla på länkarna du tipsat om. Tack för att du brytt dig å tack för styrkekramarna jag behöver nog många sådana närmsta tiden.

Ha det gott!!

Kramar tbx

Du har kommit långt du!
Önskar dig all lycka på färden!

Kram och tack för dina ord!

Är så j-a knäckt - igen.
Nej - jag är så himla ledsen, och ganska rädd, men jag är inte knäckt. Detta är mitt liv och jag tänker inte låta en sjuk idiot knäcka mig.

Min stora skräck i livet är att jag ska leva i tron att allt är bra och tro att det ska vara det, för jag liksom vet inombords att det kommer en smäll eller ett nederlag när man minst anar det. Ja, jag vet inte om det är tydligt, men jag vågar inte ta ut glädjen ifall jag blir besviken... Låter nästan fånigt när jag skriver det, men jag vet att fler skrivit liknande här på forumet.

Och - återigen har jag fått bevis för att min exsambo är psykiskt sjuk. Jag förstår inte hur jag kan bli så lurad av hans fina fasad, varenda gång dessutom. Känner mig så dum/naiv.
Det är något som är så himla fel i honom och med tanke på flickorna och vad de får se/höra så är det rätt jobbigt, men jag ska härda ut. Jag är rädd för honom igen - så rädd idag att jag har 112 inslaget i telefonen ifall han kommer tillbaka ikväll igen. Skillnaden nu för tiden är att jag står upp för mig och för flickorna, jag försvarar dem och mig när han hotar, skriker, skäller... Lugnt och metodiskt ber jag honom sluta, säger att han inte ska prata så inför de gråtande barnen, ber honom åka härifrån. Och - jag har så många gånger tidigare varit nära att ringa polisen i ren skräck, men jag har aldrig vågat - och jag borde ha ringt förut idag, men vågade inte inför flickorna - men kommer han tillbaka igen, om han så rör dörren, så ringer jag polisen. Nu är det nog.

Jag har bett honom att gå och nu räcker det - jag tänker inte bli kallad fitta, hora, äckel och allt annat som kommer ur hans mun. Jag tänker inte tolerera att han beskyller mig för att inte bry mig om barnen, att han hotar med att ta livet av sig, att han dyker upp vid mitt hus, att han hotar och skriker och nu tom tappar fattning så att han inte bryr sig om andra ser, att han går upp mot mig och viskar med drypande hat i rösten och småknuffar mig...

Mitt i allt detta så är jag så tacksam mot mig själv att jag lämnat honom - för nu är känslan så nära igen, känslan av skräck när jag går och lägger mig i vårt gemensamma hus, rädslan, paniken och skräcken när jag inte visste när (för det var alltid när, aldrig om) han skulle komma och skrika, hota och möjligen kasta något på mig, eller om han skulle bli full eller... Men nu är skillnaden att när jag går och lägger mig idag så kommer jag att gå och lägga mig i MIN säng, i MITT hus och jag kommer kunna sova gott utan oro - för det finns ingen som kommer att skrika, hota och kasta saker på mig.

Jag är ledsen, väldigt ledsen, att det är så här, men jag kämpar. Jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig just nu - funderar kring barnen, vad de ska behöva utstå, men jag har inga svar...

Hej, flygcert-vännen!

En snabb liten tanke från mig som skriver här allt mer sällan, men som följer dig med stolthet:

Att han ändrar sina mönster visar att du gjorde rätt som lämnade, inte att du gjorde fel. Han förlitade sig på att du sopade upp runt honom, och när du inte längre finns för honom så blir han tvungen att ta ansvar. Precis så grymt är det med medberoendet - det vi gör för att vi tror att vi hjälper, det är det som gör att missbruket kan fortsätta.

Massor av kramar!
/H.

tänka på dig på fredag, jag är säker på att ditt möte kommer att leda till ngt positivt :)

Och ja, fem veckor kan kännas långt just, med tanke på barnen, men jag tror att de dagarna kommer att gå fortare än du anar och sen har du ju all tid i världen att finnas till för dem.
Lycka till!
//Cookie