Senaste kommentarerna i forumet

... men jag kan säga att jag känner igen det där, väldigt väl!
Jag vet inte om det kanske är missbrukar-beteendet som triggas: när du ringer så tycker han att du stör och då kan han skylla på sin jobbiga sambo som skäl för att dricka, om du inte ringer så kan han ju skylla på sin hemska sambo som minsann inte ens hör av sig till honom somskäl för att dricka. Detta är bara mina tankar, jag har inget svar!
Men som sagt: jag känner igen beteendet - jag vände ut och in på mig själv för att vara till lags, men hur jag än gjorde så blev det fel. Om jag frågade si, då blev det fel, om jag frågade så, då blev det fel, han ville att jag inte skrattade si, då skrattade jag inte, då var det fel att jag inte skrattade, och allt leddes tillbaka till att om jag var dum/sa fel/gjorde fel/inte stöttade/stöttade fel osv osv osv så var det alltid ett skäl att han hade en så jobbig/konstig/icke-stöttande/ickeälskande sambo så han behövde minsann dricka för att döva sin sorg/smärta/otillräcklighet...
Jag låter hård, men jag menar dig bara väl - du kan inte göra "rätt": du behöver hitta dig själv, dina Framtidsdrömmar, och visa honom att du tar inte mer nu. Ni kanske kan hitta tillbaka om han väljer en annan väg, men du måste hitta dig och veta vad du accepterar och inte. Det är bra att du inte ringt, att du tagit ett steg mot att inte anpassa dig. Du behöver inte älta (lättare sagt än gjort) - du valde det som kändes bäst för dig. Punkt. Han kan undra/skälla/vara missnöjd, men du valde för ditt bästa, det är ingen idé att diskutera det med honom!

Stor kram!

Tack alla ni underbara som svarar mig och sim "ser mig". Jag vill bara ha hjälp med att tolka min sambos reaktion nu....
Under alla tidigare år då älgjakten pågått har jag mått dåligt. Mått dåligt för att han är full var och varannan kväll, att han inte kan komma hem någon gång under 2 veckor och säga hej och se hur vi har det, att han inte längtar mer efter sina barn (och mig iof). Jag har alltid under alla år blivit idiotförklarad när jag ringt och varit ledsen och tyckt att han har kunnat komma hem och samtalen har alltid slutat med att han tycker att jag förstör hans jakt och att jag är sjuk i huvudet och sedan slängs luren på i mitt öra.
Inför årets jakt har jag bestämt mig för att inte ringa honom eftersom jag vet att det går åt så mycket energi och jag blir så illa berörd när jag hör att han har druckit. Jag ringde honom dagen innan jakten började och då var han otrevlig och stupfull och efter det så blev jag ännu mera bestämd- att inte ringa honom eftersom jag inte vet i vilket tillstånd han är. Jag och barnen har haft mysiga snart 2 veckor så han varit borta. Det har varit mycket aktiviteter och lite ro men det har känts skönt att ha bestämt sig för att inte lägga allt fokus på min sambo och försöka kontrollera vad han gör, i vilket skick han är osv. Han däremot har ringt mycket mera nu än vad han gjort tidigare- de kvällar han ringt och varit full har jag bara frågat om han vill prata med barnen- jag har inte orkat prata. Jag har inte varit så engagerad när han skjutit två fina älgar- kanske en hämd på att han aldrig uppmärksammar det jag gjort genom åren eller följt mig på olika arrangemang för att stötta mig.
Jag vill ju inte vara hämdlysten- det är inte jag- men jag är så jävla bränd.
Igår ringde han igen och var inte nykter och frågade varför jag inte ringt honom på två veckor och varför han inte får fråga hur jag har haft det på dagarna (han har aldrig varit intresserad, frågar sällan det när det är vardag). Han har ju minsann ringt massor av gånger men jag och barnen hör inte av oss till honom, vilket han tyckte var bedrövligt. Jag förklarade lugnt att jag inte vill prata med honom när han är full och att jag är så besviken på honom för att han inte kom hem på vår dotters 13-årsdag.
"Du har då blivit så jävla förändrad, du är sjuk i huvudet och en idiot" är vad jag får höra. Jag frågade bara om han ville något mera men då klickade han av i örat på mig.

Men nu idag sitter jag med dåligt samvete över att jag inte ringt som jag egentligen vill för att jag bryr mig och tycker om honom. Grejjen är att förr om åren när jag ringt så har jag bara gjort det för att "kontrollera" enl honom. Vad är rätt då-hur vill han ha det?
Han vill både äta kakan och ha den kvar.
Jag är ju egentligen en kärleksfull och varm människa som vill bry mig och älska och finnas till hands. Just nu känner jag mig bara arg och förtvivlad, förvirrad och dålig för att jag inte är mig själv. Men jag känner ju att jag inget får tillbaka....

ha en förälder som man måste vara förälder åt är en pina, jag känner verkligen för dig.

Tyvärr är det så att du aldrig kan hjälpa din mamma om hon inte själv vill så du måste sätta en gräns för din egen skull. Hon har eget ansvar för sitt liv likväl som du har det för ditt. Att hjälpa en aktiv alkis med exvis mat och pengar kallas för att vara en "möjliggörare", alltså du fortsätter att hjälpa henne med missbruket eftersom hon får hjälp med det alldagliga.

Det finns andra som är eller har varit i din situation och som har kunnat gå tillbaka till ett normalt liv genom egen behandling och/eller hjälp från Al-anon, http://www.al-anon.se/ . Att gå en egen behandling i form av en Familjevecka ger dig mer makt över ditt egna liv så du kan ta dig ur anhörigfällan.

Ett tufft val men du måste tänka på ditt eget liv. Du är en viktigt person och du är värd att må bra.

Kram !

Jag förstår din förtvivlan, du har det ju alldeles för jobbigt! Såhär kan du INTE ha det!
Det värsta är, att jag just nu inte kan ge dig några råd, såhär mitt i natten, pga att jag slank in här bara för en "snabbtitt", efter att jag haft fullt upp hela dagen (nytt jobb) och hela kvällen med en väninna som har det jobbigt. Och nu måste jag egentligen sova, inför morgondagens prövningar som "ny på jobbet"

Jag är inte en av "de gamla rävarna", som är superduktiga på att ge kloka råd, men kände bara för att skriva nåt, så att du ska veta att någon läst om din förtvivlan. (Jag är "bara" 30 dagar nykter.)

Jag förstår inte riktigt, du skriver om att det var snack om tvångsomhändertagning, men det blev inte av! Hur gick det till?
Och att hon pantat ditt halsband och att du betalar hennes mobil, fy sjutton (ja, jag skulle vilja använda större kraftuttryck eg.)

Ja, allt du skriver är horribelt och nåt måste till. Har du några syskon du kan få hjälp av/prata med?

Vet du, tyvärr kan, eller rättare sagt, orkar jag inte skriva mer, MÅSTE SOVA, men jag hoppas att kunna återkomma till dig imorgon efter jobbet och att några andra kloka satt några ord på pränt här.

Ja, ni andra, Adde, Mammy Blue, Santorini, Berra, Mulletant, vad ska "vi" göra/svara? Jag ömmar verkligen för detta, men tror inte att jag har "rätta redskapen" att komma med bra svar...

Over and out!

//Cookie

för jag har ingen aning om vilket helvete du måste ha! Och inte heller hur man som dotter ska kunna klara av att kasta ut sin förälder - men du förtjänar så mycket bättre än det här!!! Blir verkligen ledsen för din skull och hoppas att du kan hitta den omänskliga styrka det måste krävas för att vända henne ryggen. För jag antar att det är det enda du kan göra - oavsett hur mycket hjälp du ger henne kan hon hamna i trubbel, ja t om dö närsomhelst. Finns inget du kan göra för att förhindra det och genom att försöka går du under på kuppen! Finns det någon du kan prata med, få hjälp och stöd av? Så här kan du inte ha det...
Kram

Det värsta är att man reagerar med ilska. Jag har sagt åt henne att hon åker ut imorn. Hon bryr sig inte utan säger bara att jag är elak och trycker i sig allt som finns i kylen.. Imorn kommer hon böna och be. Varför finns det ingen hjälp att få? Sociala gör ingenting. Bollar runt. Det var snack om tvångsomhändertagning men det blev det inget av. Aa-möten, javisst, dit kan man ju komma och gå som man vill. Rena rama skiten ifall man inte har viljan. Jag känner inte att jag kan gå till jobbet imorn för när hon väl börjat igen kan hon inte sluta. Hon har varit nykter i två v fram tills idag. Alla hon känner nu för tin är alkoholister och knarkare. Piller och alkohol. Det ringer på hennes jävla mobil hela tiden. Hennes mobil som jag betalar. Jag är även så jävla förbannad på henne för att hon pantat mitt guldhalsband i smyg och fått 6000 för som hon supit upp i ett svep och sedan fortsatt tigga av mig som om inget hänt. Fy fan för allting. Jag vill verkligen inte ha min fulla morsa som ligger på min soffa och dregglar och hostar. Jag kräks. På allt.

Tack Victoria för värmande ord. Ja mkt av addes råd är nog sanna, en vis o erfaren person av mkt inlägg jag följt.
Jag har nog ca7mil till närmsta där jag vet finns möten. Så måste nog fånga mod och ringa dit. Verkligen tur att denna
sida finns. Jag har tidigare berättat om min svaghet åt min flickvän som hon vet. Jag funderar på ett samtal med henne så hon förstår utan att göra henne allt för orolig. Detta är ju min kamp o börda jag måste ta itu med.
Jag kan inte förstå hur jag kunnat låta det gå så fel gång på gång, jag är så trött på att resa mig.
Allt som skulle kunnat hända mig och andra! Fan jag skulle kunnat bränna ner huset eller skada någon oskyldig. När det ett tag var som värst önskade jag att jag skulle skada mig riktigt rejält. Usch det bara kryper i mig. Önskar denna ångest bomb kunde kliva in då tankar och sug kommer. Det förflutna kommer alltid jaga mig men nu är det dax att öppna sig mer och inse att jag kan inte sluta när jag börjat.

Tonårsmorsan, verkligen tråkigt att höra att det tagit slut med din särbo. Måste vara jätte tufft med extra börda hängande över dig. Är det pågrund av alkoholen? Du kan säkert vinna tillbaka och med förståelse.
I varje dikes körnig lär man sig oftast nått. Bara man reflekterar över de som hänt. Men de enda man egentligen behöver komma ihåg är väl att jag kan inte dricka nå mer.
Håller med att träning är bra! Har du kommit så långt att du går på möten så bestäm dig för att inte köra i diket nått mer. Vi måste vinna tillbaka våra liv!

Gullbranna delvis sjunkit in i skallen :-)

En, som jag hoppades, underbar helg ! Jag fick uppleva och vara med om saker jag inte kunde ana när jag åkte dit. Bekanta som kom dit första gången och blev helt förundrade över vad de fick vara med om och gråtfärdiga över värmen och kärleken som flödar på hela det stora området.

Lägerbålsmötet i den ljumma sensommarnatten med fina delningar och en överraskning som berörde mig mycket. En överraskning som resulterade i en tår och en varm kram i eldens sken.

Strandmötet i flödande sol och värme ! Blev solbränd både på benen och i ansiktet på den korta tid jag satt där i sanden ! Och jag tror nog att det var något av ett publikrekord i år för det var många förstagångs-deltagare.

Kramar och skratt varvat med en och annan tår men aldrig ensam, alltid en hand som räcks ut i både sorg och glädje. Varför kan det inte fungera så i det "vanliga" livet ??? Varför är vi så rädda för att sträcka ut en hand och beröra varandra (kan inte låta bli att fnissa lite åt Fia's och Victoria's delning om karlar där :-)) ) Under avslutningsmötets delningar fälls det tårar blandat med skratt och bredvid mig satt en kvinna som grät hejdlöst under en delning. Efter mötet vände jag mig mot den för mig helt okända kvinnan och vi förenades i en mycket varm, tröstande, kram. Att kunna ge lite av mig själv till en annan människa är en så stor sak att jag känner hur jag fyller på min självkänsla och mår så mycket bättre. Jag kan faktiskt inte beskriva hur hon såg ut och det har i sammanhanget ingen som helst betydelse utan där var det 2 människor som möttes en kort stund för att hjälpa varandra. För det är så fint ordnat att när hon tar emot min kram så ger hon mig ett stort fint förtroende tillbaka och jag känner mig stolt att hon väljer att göra det.

Så många fina möten mellan människor som just är människor i det sammanhanget och inte är belastade med statusar eller annan märkning utan bara är härliga underbara människor. Det finns så mycket tragedier (jag lärde mig ett nytt ord som jag inte tidigare hört men jag återberättar inte det här) och våldsamheter som följer många men efter att ha jobbat med sig själva är vi bara avklädda och utan fördomar mot varandra. Tänk om fler kunde få uppleva detta !! Behovet finns ju ute i samhället !

Under en sån här helg är jag väldigt glad för att jag är en nykter alkoholist annars hade jag inte fått uppleva detta fina som alla dessa människor delar med sig av. Det är en belöning och förmån !!

Får jag ha hälsan och livet i behåll så återvänder jag nästa år !

Hej Pontus

Bestämde mig för att helt lämna alkoholen. Bli helt befriad från sugen genom att inte dricka. Började gå på AA-möten men sen blev allt ännu värre. Jag vet inte vad som har hänt. Helt nykter några dagar sen dricker lite i smyg och sen en rejäl bläcka och det är efter den som jag nu ska jag upp på banan igen. Vill komma tillbaka till det som jag hade förra veckan, helg och mån och tis då tränade jag varje dag och fick enormt mycket gjort på jobbet. I natt gjorde min särbo slut. Han kommer eventuellt tillbaka men den stora utmaningen är att få bort alkoholdjävulen. De sägs att AA-möten hjälper mer än andra saker som terapi osv. Jag tror det också. Tyvärr kan det vara så att man åker dit några gånger innan man får ordning på sig själv. Jag har inte fått det än. Hoppas bara att jag inte ska köra i diket så många ggr. Tänker nu att denna gång är den sista.

Välkommen tonårsmorsan säger också jag. Detta är en början! Läs runt här i trådarna. Mest aktivitet under menyn "Förändra sitt drickande". Du kommer att se att du definitivt inte är ensam, tillsammans är det lite lättare och igenkänningen är befriande./Victoria

Pontus, vad tråkigt att höra att du/ni inte mår bra. Jag tycker du ska ta Addes råd, gå på ett AA-möte (om så i grannkommunen - är det långt?)och testa hur det känns. Visst är ju forumet till hjälp, men kanske kan AA och 12stegsprogrammet vara det du behöver? Och du, det blir lättare. Jag kan lova dig det. Ta en dag i taget. Vi har nog alla här kört i diket åtskilliga gånger innan det tillslut funkade. Om någon ser att du mår dåligt får det väll vara så! Man får må dåligt vet du, och i alla fall jag tycker det skulle vara otäckare om du var så duktig på att dölja det att ingen någonsin såg, kanske inte ens du själv. Ta nu ett djupt andetag och våga lita på att det kommer att ordna sig, du behöver bara lite hjälp på vägen. Jag hoppas du kan öppna dig för flickvännen så hon har möjligheten att förstå vad du faktiskt går igenom. Varm kram/Victoria

tonårsmorsan !

Du har tagit ett stort steg genom att skriva här och det är mycket värt ! Läs och skriv så mycket du orkar för det hjälper mycket mer än man kan tro. Ta ett beslut varje morgon innan du går ur sängen om att just idag ska du inte dricka oavsett vad som än händer så får du en bra hjälp på vägen.
Kanske är du mogen för AA eller ett besök på en beroendemottagning ?

Men häng i vilket fall kvar här på forumet så känns det inte så ensamt.

Ta hand om dig !

Börjar vattnas i ögonen när jag läser tillbaka när jag kände mig stark. Tankarna snurrar och känner mig nåjig om att alla på jobbet kollar konstigt på mig säkert syns det att jag inte mår bra. Funderar nu hur jag ska
göra, vilka steg att börja med. Jag vill på banan och hitta balans igen. Jag är så jävla rädd, jag litar inte
på mig sj längre. En egoistisk skit är det enda jag känner. Nåja är glad att jag orkat till jobbet denna vecka.
Kanske det börjar lätta i mitt tunga bröst mer mot mitten av veckan och får revansch att ändra till den rätta väg.

Dina insikter och ord har stor effekt på mig och mitt sätt att förhoppningsvis förändras fullt ut. Jag är av de där helgalkisarna som kämpar mot besöket till bolaget eller inte. Jag finner mig oftast på fredagen så energisk och glad efter 5-6 dagar utan dricka så det är värsta läget att köpa med sig några kassar hem. Köper även två extra starka öl som jag gömmer i garaget för att kunna gå ut och börja dagen med. Alltid någon skruv eller bräda som måste dras åt eller sågas av.

Jag är en energisk, idrottande, aktiv person som inte riktigt förstår var det gick snett. Mitt behov av bekräftelse och är stort, det får jag ofta, men kan ändå inte ta det på allvar om någon ger beröm eller komplimang.

Jag kan känna mig euforisk då jag dricker, vilka planer jag målar upp! Nu senaste året är det enbart jobbigt för effekten jag vill uppnå innebär smyga, gömma, och söka små slattar. Glöm inte heller alla lögner.

Nu ser jag efter ganska många års kamp ett uppvaknande vara i förestående. Ja, det känns så. Jag har sagt det 1236 gånger förut. Men jag vill inte ha detta påhäng över mig längre.

Tack för alla inspirerande klokheter och sanningar, Berra.

LillPer

Hej Markatta! Känner igen mig så väl i det du beskriver. Även jag har ett förflutet som servitris. Återkommer om det. Nu ska jag bara sträcka ut min lekamen och lapa sol. Helt övertygad om att någon man kan se det som att jag är kåt ;-)!

Fia

känner igen det här problemet. Jag jobbar på krog på helgerna så då gäller det att ha skinn på näsan. Nu är ju många på krogen dessutom berusade men jag tänker att problematiken kan vara den samma, oförmågan till att läsa av subtila signaler och att respektera den personliga sfären. Väl på jobbet är det rätt lugnt, då jag är inne i min serviceroll och om de skulle gå för långt över gränsen så finns det ordningsvakter att ta hand om det. Det jobbiga är när jag ska hem efter stängning, ensam tjej är liksom signal för fritt fram. Nu är det (som tur är) inte heller alla som blir fulla på krogen, även nyktra män kan ha problem med att tolka signaler och att kunna skilja på att jag i min yrkesroll är trevlig, ler och pratar och steget att jag skulle vilja följa med dem hem efteråt.

Missförstå mig rätt. Jag är en social person och trots att jag egentligen avskyr alkohol så gillar jag mitt jobb. Jag gillar att möta människor och tycker att det är ok att vissa försöker flörta lite. Men kan de inte läsa av signalerna, t.ex. om jag tydligt markerar att jag inte vill att de rör vid mig, så blir det obehagligt. Då är jag ju dessutom i en trygg miljö med kollegor och vakter. Mindre trevlig och förstående är jag däremot om någon kommer fram när jag är på väg hem. Trots att jag suddar bort mitt serviceleende när jag lämnar lokalen så händer det ofta att någon kommer fram och liksom själv utser sig till att promenera mig hem. Som ensam tjej kan det vara väldigt obehagligt då en man inkräktar på ens integritet för det finns en maktobalans och många gånger så lyfter de fram just den obalansen genom att som du skriver kommentera ens kropp och utseende som om man skulle se ut som man gör eller ha på sig det man har bara för deras njutnings skull. Jag kan uppskatta en komplimang men var sak har sin plats, alltså inte på en tom gata mitt i natten och jag skulle heller inte uppskatta om jag låg i bikini och någon främmande kommenterade min kropp som om jag tagit av mig kläderna för männens skull.

Ibland funkar din planerade strategi tiga/ignorera för mig. Andra gånger måste jag vara mer bestämd (vissa män verkar tolka det som att man är blyg eller vill bli tjatad på) och då måste jag höja rösten och brösta upp mig som mot en främmande hund som rusar fram, göra mig stor och säga; gå härifrån/lämna mig ifred/schas/dra åt helvete.

Jag önskar dig lycka till på stranden Fia. Se till att du har din självklara rätt till att vara där, ditt utrymme, din solbränna. Reclaim the beach liksom. Mycket handlar om den mentala inställningen, att tänka "jag har rätt att vara här", är det någon som ska gå så är det de och inte du. Vissa av mina kvinnliga kollegor tar taxi hem eller blir mötta av sina pojkvänner och jag förstår dem men jag tycker det är viktigt för min egen skull att jag inte låter min värld bli mindre eller låter mäns beteende inskränka på min rörelsefrihet. Staden är ju för oss alla att dela. Träna kampsport hjälper också för den mentala biten.

Jag hatar heller inte män, däremot vissa beteendemönster som är kopplade till könsroller, något som definitivt förstärks då man dricker alkohol.

Ha det fint.

Ovh Hösten är underbar.Sov oroligt inatt, jobbar x-tra ibland på nätterna och då ruckas dygnsrytmen. Men idag är en ny dag och jag mår bra hur som helst.Snart ska jag och min dotter åka till Berlin några dagar och shoppa, turista och ha det riktigt gött. Ser fram emot det. Önskar er alla därute en riktigt fin dag/ Rosen

ramlar in rätt fort om jag väljer att inte dricka :-))

Ha en bra dag !!

Försöken att avvara kaffe handlar om det jag beskrev tidigare. Min omåttlighet/omättlighet, mitt beteende att söka tröst, bot för tristess i olika stimulantia. Alkohol, kaffe, cigg, socker - you name it. Det finns liksom ingen botten då jag sätter igång, när jag mår som jag gör nu. Och jag vet att det är skadligt för mig i flera avseenden.
Men nog känns det trist att starta dagen med blask-te (gillar te annars, om jag fått dricka 10 koppar kaffe först under dagen). Å andra sidan minns jag hur trist det var att avvara alkoholen. Trodde aldrig något skulle kännas roligt och värt igen. Men den känslan dog ju bort med tiden.
Roten till ilskan är ju som säkert vem som helst kan läsa ur mina rader, den alltför frånvarande barnafadern, orkar bara inte köra något familjelivstrams här genom att dra hela den klagovisan. Det tjänar ingenting till. Sorgligt mest att den känslan triggar mina alkisbeteenden.

Överlevde igår. Ja, att jag skulle överleva var det väl inte så stor tvekan kring - men jag lyckades hålla mig ifrån att dricka. Tack för uppmuntran! Gjorde som du sa Adde och när jag låg i ett varmt bad så försvann suget på något konstigt sätt.

Senare på kvällen fick jag en stor belöning med att vara nykter. Min12-åriga dotter fick en väldigt stor motgång som gjorde henne alldeles förtvivlad. Något som hon arbetat stenhårt för var plötsligt helt borta. Mitt hjärta går sönder när jag ser hur förtvivlad hon är men det kändes så otroligt skönt att när hon gråtandes och hulkandes kröp ner i min säng igår så hade hon en spik nykter mamma som kunde trösta henne genom natten - istället för en fylle mamma i alkodimman. Inte för att jag kunde göra så att hennes förtvivlan försvann, men jag kunde iallafall vara där för henne. Det kändes väldigt bra.

Önskar er alla en bra och nykter dag!

Kära Victoria! Läser att du försöker att dricka te på morgonkvisten. Tacka fan för att du blir arg! Varför unnar du dig inte kaffe? Finns väl inget gluten i det? Förstår dina rader om brist på ork. Jag har inga barn och har valt det så men jag förstår att de tar en massa tid och energi - samtidigt som de ger tid och energi - och att bli småbarnsmamma på "äldre" dagar måste ju vara en enorm livsstilsförändring. Så unna dig kaffe! Kram!

Fia

Hej Mrs B och välkommen hit! Hoppas du hittar mod och stöd här. Det gjorde jag och att det inte briserar på jobbet. Det gjorde det för mig på sätt och vis. Söp liksom bort mitt förra jobb. Nu går det bättre för jag har börjat våga vara nykter. Men mycket är fortfarande tufft. Att möta sina egna demoner på nykter kaluv. Både demonerna i hjärnan och de faktiskt obehagliga verkliga personerna som finns där ute. Igår blev jag "bortjagad" från stranden. Jobbade helgen så fick ledigt måndag + tisdag. Packar mig en picknickväska och åker till stranden. Där är man som ensam kvinna ett lätt byte. Vilket arsel som helst tycks tycka att det är "rätt" att komma fram till mig och småprata lite. Kanske ska jag bli tacksam eftersom jag är ensam. Tacksam över att en främmande man kommer fram till mig och säger att jag har en fin färg? Så jag tackar lite avmätt för komplimangen, vill ju inte vara otrevlig. Men sen kommer nästa tok kommer fram...och nästa igen. Vad är det för fel på män som tycks tro sig ha rätten att tränga sig på bara för att de inte är "otrevliga"? Jag upplever det som otrevligt när främmande män (Ja, jag skriver män eftersom kvinnor aldrig bemöter mig så här) kommer fram till mig och kommenterar min person. Jag vet inte om jag är allvarligt störd men jag har iaf vågat börja analysera mitt tänk och mitt beteende och kommit fram till att det nog är därför jag och vill.sluta ständigt krockar. Jag vill inte ha meningslösa komplimanger om vilken "bra" tjej jag är. Vill inte bli "gummad" med. Jag vill inte vara en rar kvinna som bygger upp trasiga mäns egon. Igår gav jag upp och åkte hem från stranden i förtid. Idag tänker jag vägra ge upp min plats i solen för att knäppisar kommer och stör. Och jag kommer att välja en medelväg. Inte be personen i fråga dra åt helvete. Inte jamsa med. Bara vara tyst. Men kan en kontaktsökande snubbe förstå den signalen? Återstå att se. Rapport kommer.

Nej, jag hatar inte män. Är faktiskt gift med en. Men jag avskyr en del mäns sätt att bara ta upp utrymme i andras världar. Ta upp utrymme medans de bara betraktar sig själva som schyssta snubbar. Varför tror de att vi orkar bry oss om schyssta snubbar? Att vi inte har fullt upp med våra egna liv? Jag har alltid sett "bra ut" och jag har fått min beskärda del av komplimanger och uppmärksamhet. Man skulle tro att vid snart 50 så slutar det...men icke då. Där finns äldre snubbar!
Ge er! Förr brukade jag tänka att jag kanske sänder "fel" signaler så jag försökte "tona ner", "smälta in" lite mer i mängden bara för att konstatera att inte heller det fungerar. Jag vill leva i en värld där män inte hela tiden behöver söka sin bekräftelse i kvinnors ögon. Är det en utopi?

Nu har detta kanske inget med alkohol att göra, men detta är mina tankar. Och när jag tänker efter så kan detta jävla raggande/bli-sedd-syndrom vara en en del i att jag i ungdomen började dricka? Ska fundera vidare på det.

Förutom mina strandbekymmer så rullar livet på bra. Sambo med maken igen och - han ger inga komplimanger om han inte menar det - det känns faktiskt bra. I helgen jobbade jag medans han drack framför tv:n. Även där kändes det bra. Han får rulla ner för den där backen i sin egen takt. Har han ont så ska jag plåstra om han. Jobbet går bra. Ger mig så mycket styrka och energi. Bekräftelse på att jag behövs. Bra bekräftelse! Jag är inte bara en snygg Bimbo. Jag är inte bara FylleFia.
Jag är Fia och det räcker gott.

Fia

Du skulle nog inte behöva någon som tejpade igen käften på dig, utan tvärs om, någon som lyssnade på dig vad du har att förtälja...
Eller som Adde brukar säga när man tar fram trollen så spricker de i ljuset...

När historien kommer fram i dagsljuset så döljs de inte i mörkret längre, att våga och vilja prata om dem...
Att lägga locket på är bara till att öka trycket i tryckkokaren..
Att våga blottlägga sig, så här j..vla illa är det, om man har fått ner sina tankar verbalt eller i skrift så lättar dem,
man har förflyttat en del av det tunga och delgivit andra den bördan, om de sedan bär den eller inte spelar inte så stor roll, men
man har lastat av en del av sig själv, det viktiga är att man får det berättat för sig själv, att hjärnan får höra sina egna tankar.

Det har funkat för mig, när jag har skrivit av mig på forumet, så kan jag läsa min utsago bara minuter efter det att jag har tryckt på sändknappen.
Och då lättar det, jag har fått det sagt, fått det ur mig och kan somna lite lättare till natten.

Som människa är det lätt att skylla ifrån sig och lägga ansvaret på någon annan, det var min uppväxt, låg i generna osv...
Men allra ytterst så ansvarar man bara inför sig själv, jag brukade tänka varför dricker jag?
Om man skalade bort alla bortförklaringar som kom jag närmare mig själv, utan någon reträttväg.
Allt jag gjorde slog enbart tillbaka på mig själv, alla beslut jag tog kom iväg som en bumerang, och tillbaka som en bumerang.
Om jag grimaserade i spegeln, så grimaserade spegelbilden tillbaka...
Men när jag drack så slog det eländiga tillbaka först några timmar senare, i ångestdrivande plågor, de vällde över mig.
Istället för att slå dem ifrån mig så valde jag att lyssna på innebörden, varför ville dessa ständiga tankar plåga mig?
Var det enbart för att jag drack, eller fanns det andra mörkare tankar inom mig?
Oavsett vad så kom de som mest fram dagen efter att jag hade druckit, tänk om jag inte drack...?
Då borde de heller inte komma fram oavsett vilken bakgrund de hade, tänk om..?

Ett konstruktivt drickande efter ett tag gjorde att jag analyserade vad som händer med mig när jag dricker,
jag höll kvar närvarokänslan och lyssnade på vad som verkligen hände med min kropp, utan att falla för det förföriska buzzet i huvudet.
Att uppleva nu'et i verkligheten, känna pirrandet i alla extremetiter, lockandet till skratt och välmående utan orsak, varför?
Tankarna förflyttar sig från oro till mera behagliga tankar utan verklighetsförankning, ett drömrus..
Oron över att man kanske har ett beroende slås bort av ett "HA, där fick du, oh tråkiga tanke, här flummar vi bort i ett behagligt rus.."
Allt känns så bra och behagligt, men utan en minsta anknytning till det verkliga livet, det finns ingen anledning till detta lyckorus.
Vi vet att vi blir lurade, men tillåter det ändå utan förbehåll, gång på gång, för vi vill det...

Finns det minsta anledning till oro för sitt drickande, så avlöses dessa tankar lätt med nästa rus tills ovanan har blivit en vana..
En tvångsmässig vana kanske borde vara en starkare varningssignal än självaste berusningen i sig självt.
De som dricker sig aspackade några gånger om året har väl inget problem med drickandet, eller?
Men vi som gör det flera gånger i veckan, och kanske inte ens blir packade, utan bara behöver vår lugnande dos???
Vanans makt över oss borde göra oss mer vaksamma än någonting annat anser jag, vi gör saker vi inte vill men anser ändå att rutiner är något som är bra att falla tillbaka på, oavsett deras innebörder.

Därför har jag ett eget mantra att "..förändring är bra", erfarenheter är också bra, även de dåliga, kanske mest de dåliga.
Jag brukar också förlåta mina egna gamla förehavanden inom mig med att tänka, jaja det var DÅ när jag drack...
Det fina med att INTE dricka är att det kommer inga nya nojjor om vad man kan tänkas sig ha gjort på fyllan.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg, det finns en sista vagn på ångesttåget, det fylls inte på av nya hela tiden.
Och att det är en frihet att ha kontroll, nu och senare, man blir en mindre trasig människa.

Idag är jag en starkare och mer självständig individ än jag någonsin har varit, jag har vänt ut och in på hela min livssituation.
Det stora bekymmeret kanske inte var att "bara" sluta dricka, utan att reda upp det liv man hade på sidan av drickandet.
Förfallet går långsamt, och till slut kanske man inte har någon orsak till att vilja gå tillbaka till livet med verklighetsanknytning.
Det finns mycket kvar att vilja ändra på, och den livsuppgiften kommer att vara livet ut hoppas jag på,
men bara att jag vågade ta tag i den svåra och tungstartade frågan förvånar mig lite fortfarande..
Men det kanske inte var så svårt egentligen, jag befann mig på livets botten, och det fanns bara en utväg och det var uppåt...

Och det är väl vid den punkten man kan ställa sig frågan, hur mycket mer av min livsvärdighet är jag villig att fortsätta offra?
För det handlar fortfarande om mig, jag och mig själv hela tiden, jag kan inte lägga ansvaret på något/någon annan.
Det finns inga piller som avlastar dig från besväret att ta dig därifrån, utan det handlar om tillräcklig motivation att orka rida ut stormen
och inte ta sikte på nästa stormby.
Alkoholens förbarmande famn finns precis där du vill ha den, på nästa firmafest, tjejmiddag eller after work.
Eller så skiter du i allt förutom ditt egna välmående, och då får det kosta vad det kostar vill.
Vill du låsa in dig och vänta på att blåsten lägger sig, so fine, du kan också konfrontera dina farhågor genom att fortsätta gå på fester och utmana din rädsla tills den inte finns den längre, utan du känner dig trygg i din nyfunna situation, jag är allergisk mot alkoholen.

..och en allergisk person brukar inte hålla käften, utan ställer krav på alternativ för att inte bli sjuka.
Och alkoholism är en sjukdom, och den kräver vård vilket vi drabbade knappast vågar kräva, eftersom den dras med så mycket smusslande.

/Berra

Tycker det verkar som om du skriver om mitt liv!! Så väl jag känner igen mig....Vi ska klara detta!! Kramar

Ja jag ska berätta för gumman om mitt tunga börda och hur den plågar mig.
Det finns ingen aa möten just här men får nog fånga mod och åka till grannkommun.
Usch de kommer bli en lång och tung vecka att smälta denna helg:-[