Senaste kommentarerna i forumet

Sover 7-10 timmar varje natt! Plus att jag kan somna på soffan om jag är ledig en dag...förut sov jag dåligt3-4 timmar/ natt...tror också det är kroppen som blir av med giftet och "helar" sig själv efter misshandeln med alkoholen...

Känner igen mig i mycket av vad du skriver, tävlan om att kunna lura andra i smyg får sin belöning i att du inte upptäcks, medans det verkliga resultatet är att du lurar dig själv
Blir du upptäckt så blir du en usel lögnare istället, i båda fallen är du en förlorare.
Oron du känner nu är att du inte har möjligheten att komma tillbaka till något som är känt för dig, lugnet med att alkoholen finns där för dig.
Du är på nya okända marker och du känner oro inför detta, ditt mål känns något diffust eller?
Är du aldrig orolig för att resa utomlands med nya städer och nya kontakter?
Det brukar kännas så där pirrigt oroligt men en skön känsla, så kan du känna för din nya nykterhet också
Du vet vad du har men inte vad du får.
Försök att se positivt på din kommande nykterhet. Det kommer att gå bra oavsett vad du tror kommer att hända framöver. Kom ihåg att det är du som bestämmer, inte situationen som avgör du har alltid sista mandatet att ta ditt beslut.
Om du skulle våga berätta för din närmaste?
Vad tror du skulle hända, moralpredikningar eller förståelse?
Jag tror mer på det sista alternativet.

Det är en sjukdom glöm inte det. Och man kan kräva behandling.
Din oro kan förändras till en målmedvetenhet. Tävlingsinstinkten hos dig säger att det inte finns någon förlorare på att pröva.
att ge upp promenaden redan i farstun det är att aldrig ens försöka.

Lycka till!

/Berra

kan också vara en drivkraft till att förändra livet.

Hur vet du att din läkare inte har förståelse ? Är du rädd för att han stryper recepten på benzo ? Du vet att vi alkisar är korsberoende med bla benzo ?

Du behöver ta hjälp eftersom du även har ett tablettberoende i benzot, jag har själv aldrig testat men har många vänner som gjort det. Och du behöver utomstående hjälp för att gå ur det där.

Idag är vetenskapen rätt så på det klara med att ångesten skapas av alkoholen i första hand och inte som man trodde förut att det var tvärtom. Genom att sluta dricka och ta sig igenom den första jobbiga tiden så kommer livet att se betydligt ljusare ut.

Ta hand om dig !!

Hej sindy, så jag känner igen mig i det du beskriver att man bara vill fly in i dimman igen, ensam så man kan dricka hur mycket man vill utan att någon behöver se. Men du vet ju såklart att det bara är att skjuta upp ångesten.
Jag undrar lite om jag förstår dig rätt, att detta är ett återfall efter två års nykterhet? Du skriver att sista tiden har tanken kommit då och då. Är det något särskilt som hänt? Något som förändrats i ditt liv? Vad bra att du fick ur dig lite här, fortsätt med det. Det är så skönt att skriva här tycker jag, och bli sedd av likasinnade. Man kan bena ut ett och annat för sig själv också med de skrivna raderna har jag märkt. Varm kram till dig♥

Grattis till åtta månader Mammy B. Fantastiskt jobbat! Och mycket klokt med hängslen och livrem tycker jag. Varför ens utsätta sig för möjligheten?
Precis som du tyckte jag innan min första nyktra kräftskiva att det kändes - ja, kanske lite svajigt. Vad ska jag göra där, liksom?! Tafatt på något vis.
Men sen visade det sig att en ny värld öppnade sig då jag riktigt kunde njuta av att frossa i allt gott ätbart - länge och väl. Vilken njutning! För tidigare var det nog mest så för min del att jag åt till drycken, mer än drack till maten. Smaksinnet var sällan med eftersom jag grundat med lite för många glas. Blev röksugen i ett, och stressade igenom förrätten för att kunna gå ut och feströka osv osv. Jag har börjat uppskatta mat på ett helt annat sätt nu, visst åt vi tjusigt ofta även tidigare, men mest för att det skulle kännas så pinsamt genomskinligt med rödtjut till makaronerna.
Jag hoppas du får riktigt roligt på kräftskivan! Och förresten, ett riktigt bra alternativ till kräftorna är en äppel/flädermust som finns på bolaget (fanns förra året i alla fall), kommer inte ihåg märket dock.

Kära Sindy,

Mitt i allt självförakt så här nära inpå ditt återfall kan du försöka skapa en annan känsla över det som hände.
Jag vet samtidigt av egen erfarenhet att du kanske måste vänta ut allt några dagar och bara lida igenom dessa destruktiva tankar?
Du måste vara vit och utvilad för att bryta detta negativa tankemönster.
Att genom destruktiviteten dricka mer blir sju resor värre imorgon!

Ta nu en liten stund i taget och kämpa på så kommer de goda tankarna tillbaka igen.

Tänker på dig!
Kram
LillPer

Pontus,

Om du visste hur många gånger jag velat trycka på min hjärnas återställningsknapp!
Det har varit tillfällen då jag ärligt och uppriktigt velat radera ut hela min personlighet och minne, önskat att någon fann mig naken utan minne i en gränd någonstans, för att sedan börja om, bygga upp något nytt.

Men sedan börjar jag inse att det mesta i mitt liv är VÄLDIGT bra! Det tar i och för sig några dagar att komma dit, men jag kommer alltid dit. Då kommer sedan mitt stora problem och det är ju att jag inte kan behålla eller ta fram den hemska ångest jag upplever dagarna efter fylleri. Det bleknar och för en kort stund är ruset skönt, mycket kort. Sedan hinkar jag tills jag mer eller mindre slocknar.

Nu tycker jag mig se och tro att du har allt det goda i dig, Pontus. Jag vet inte vilken sorg ni blivit drabbade av, om det inte var sorgen över ditt återfall? Jag tror du är så pass öppen och ärlig att du kan finna någon du litar på att berätta och få stöd, om du inte redan gjort det? Du hade långt till AA, men att börja hos en psykolog på orten, eller utanför är en mycket bra början. Jag har gått hos flera psykologer och ångrar absolut ingenting. Jag har fått hjälp att bearbeta min knepiga, våldsamma barndom. Inte för att jag är helt sårfri i själen efter det, men det har hjälpt mig förstå och analysera bättre, och kanske mer. På gott och ont.

Det vi absolut inte ska göra är att gräva ner våra innersta tankar och demoner. De kommer nästan alltid upp till ytan igen. Öppna upp och släpp ut dem i det fria istället. Det är mycket tufft att ta det steget, men det är befriande och rofyllt att göra det.
Jag själv har dock alltid haft problemet efteråt att jag tryckt ner mig själv som svag eller mesig att inte kunna släppa all skit utan att prata om det. Skam, litenhet, tappa trovärdighet och vad andra ska tycka om mig har varit så jävla jobbigt för mig.
Nu inser jag att jag är speciell, gråter lätt, behöver tröst och stöd och någon som säger att jag är bra som jag är, och duger.
Mina känslor sitter nästan utanpå kroppen. Jag har stora muskler, är maskulin och utåtriktad, inuti är jag skör och känslig, men ändå stark på något vis. Jag upplevde mig själv som allt för öppen och sårbar ibland, men sån är jag och det har jag accepterat. Det är en tillgång, inte en belsatning!

Vi vet båda två vad som är rätt för oss. Utan alkoholen beskriver du hur kreativ och glad du varit. Jag är likadan.
Vår frihet ligger till stor del i att släppa alkoholen och be om hjälp med allt det andra som surrar i våra huvuden.

Min egen rastlöshet har alltid gjort mig nervös, men samtidigt kreativ och drivande.
Vi får lära oss leva med de sidor vi har utan alkohol.
Livet kommer snart tillbaka då.

All min glädje och hopp till dig Pontus!
Jag vet att du är på rätt väg nu!

Stor kram

LP

Ja verkligen konstigt även om man fallit så hårt och ångesten kommit över som ett tåg, men när minnet av den ångest
bleknat ligger man där igen med den vånda. Vill också vända tanken om att inte kunna dricka till den positiva frihet

Tack Mb, även om man inte kan ge svar på tal direkt så värmer även ett ord o tanke!

Tack tack tack allihop för att ni finns och stöttar! Jag upplever just nu en otrolig frihet - jag kommer aldrig mer att bli full med efterföljande ångest. Ett lätt val men det krävdes att jag drabbades av en sån fruktansvärd ångest att jag inte klarar mer. Jag har, precis som du skriver Berra, tidigare bestämt mig för att inte dricka men när minnena av ångesten bleknat trillat dit igen. Skillnaden denna gång är att jag inte sörjer att jag inte kan dricka utan att jag känner mig fri! Jag inser att denna känsla säkert kommer att förändras och att jag då kommer att behöva stöd. Därför har jag pratat med min man och förklarar att jag inte vill dricka alkohol. Sedan jag blev vuxen har jag haft ett väldigt destruktivt förhållande till alkohol. Festat varje helg och druckit mig apfull. Sedan jag fick barn dricker jag väldigt sällan men det slutar allt som oftast med minnesluckor och ångest. Jag har äntligen insett att mitt psyke inte klarar av detta längre. Jag tror faran och vad jag behöver vara uppmärksam på är att ångesten så småningom lättar och att då hålla kvar vid nykterheten. Detta har du fått mig att inse Berra, tack!!! Jag tror detta kommer bli min räddning!

gå galant!
Jag har precis varit på min första kräftskiva nykter. Jag har, liksom du, alltid förknippat kräftskivor med mycket alkohol.
Den här gången blev det några alkoholfria Carlsberg. Det var skönt att se de andra dricka och samtidigt veta att om jag druckit så hade jag, ivanlig ordning, varit den som druckit mest. Nu var det skönt att inte göra bort sig (igen?).
Stå emot och koncentrera dig på att ha kul och framförallt; det är ju faktiskt jäkligt gott med kräftor och allt annat man äter på sidan om!

blir jag också över att läsa era synpunkter, MB och Santorini! Det är för mig värdefullt att få kommentarer över min nykterhet. Mer än att känna att det är slut nu för alltid för min del med alkoholen kan man ju inte göra. Varje dag känner jag mitt ärr i läppen och ser mitt ärr över ögat och blir påmind över mitt vansinnesdrickande. Hur mycket njuter man, och hur kul är det att dricka, när man sitter och häller i sig starköl efter starköl för att klockan 2 på natten vara så full att man ramlar raklång och slår sig illa i ansiktet. Rejält misshandlad och ingen annan är inblandad! Ingen annan än kung alkohol, som denna gång inte känns som han kan trösta längre, eller erbjuda sina tjänster alls. Han visade sig på ett handgripligt sätt vara mitt absolut sämsta sällskap.
Fenix

jättekram får du av mej. Kanske en liten, liten tröst. Jag har varit där du är nu, det var nedbrytande, kanske måste man brytas ner innan man kan bygga upp något nytt? Ja, vad vet jag?
Du är en kämpe, kämpar ger sej inte i första taget.
Kram!/MB

Känner idag i botten en stor sorg o frustration över dom senaste fall, denna sjukdom o situation jag kört mig fast i. I mitten en rädsla Och på, ett hat över laddad att tackla ner allt i min väg. (i mitt inre:), inget sug eller demoner har kommit över. Men kommit på hur automatiskt tankar virds fel vid vissa situationer. Mitt huvud behöver omprogrameras totalt. Önskar de fanns en knapp i huvudet som i en dator att rensa allt. Vill kunna känna en glädje för varje dag oavsett lördag eller måndag. Ny dag nya tag

Min pappa är nu nykter (med hjälp av AA) men jag har varit, inte i samma situation som du, men liknande. Jag förstår de känslor du beskriver, också att de är blandade.

Min pappa blev inte nykter p.g.a. mig. Jag flyttade hemifrån så fort jag bara kunde p.g.a. drickandet. Jag bråkade på honom. Jag bröt kontakten helt och gjorde klart för honom att det var för att han drack. Inte ens det fick honom att sluta dricka. Jag räknade med att aldrig någonsin ha honom i mitt liv och gick väl igenom en sorgeprocess precis som om en anhörig dör men efter ett tag började det faktiskt kännas bättre, trots all ilska och sorg. Först några år efteråt hörde han av sig och hade då varit nykter ett tag och har nu varit i flera år. Anledningen att jag skriver det här till dig är för att jag vill visa på vilken oerhört makt alkoholen har över en alkoholist och hur maktlösa vi som anhöriga också är inför detta.

Det där med hot om självmord är verkligen inte ok av henne. Jag har också varit med om det, både hot och försök och det är en oerhörd stress att se sin förälder utsätta sig för något sådant. Jag fick då höra att det var mitt fel(för att jag bråkat på honom om att han drack) och mådde såklart mycket dåligt av detta. Nu när många år har gått och jag funderar på det så är jag övertygad om att det inte var mitt fel. Det var hans val att dricka, hans val att försöka ta sitt liv. Hade jag kunnat göra något för att förhindra det? Enligt honom då så hade det varit att bara låta honom dricka. Hade jag stått ut med mitt liv tillsammans med honom då han drack? Nej det gjorde jag inte. Ingen mäktar leva under sådana förhållanden. Det blir för mycket. Det är en fruktansvärd manipulation av alkisen att kräva att få dricka för att inte ta sitt liv. Alkisar är också världsbäst på att tycka synd om sig själva utan att se till att de också själva kan styra sin egen väg genom att be om hjälpen och ta emot hjälpen. Och då menar jag inte "hjälp" av en anhörig med sovplats, pengar o.s.v. utan riktig hjälp för missbrukare.

Du är inte kall om du slänger ut henne, du är snäll mot ditt framtida jag. Det blir inte bättre av att ni båda mår skit, eller hur? Du förtjänar att må bra och känna dig trygg i ditt eget hem. Du har all rätt att ställa krav på absolut nykterhet i ditt eget hem och bryter hon mot det så måste du också se till att det blir konsekvenser(som att hon inte får vara hos dig, kanske heller inte ringa dig). Säger du att hon inte får dricka och bo hos dig och sedan inte gör något när hon väl dricker så kommer hon bara fortsätta för hon märker att hon kommer undan med det.

Vad som händer med henne sedan är faktiskt inte ditt ansvar. I de flesta städer så finns det härbärgen för hemlösa. Även om de inte är speciellt trevliga så behöver hon ju inte sova på gatan. Tar de inte emot berusade personer så är det inte heller ditt problem utan hennes ansvar om hon hellre väljer att dricka. För även om alkoholism är en sjukdom så har hon ett val, lära sig att leva med den genom att förändra sitt liv eller att fortsätta ge sig hän den. Du kan inte göra valet åt henne men du kan till och med underlätta för henne att fatta det beslutet genom att sluta "slänga mjuka kuddar" under henne, genom att hjälpa med boende och pengar och låta henne själv ta konsekvenserna för sitt handlande.

Jag fattar att det är oerhört svårt men jag önskar verkligen att du tar hand om dig själv och ser till hur du vill ha det i ditt liv.

Lycka till!

Jag ser stora likheter med en nära anhörig till mig, nästan min mamma, min svärmor...

Hon drabbades för många år sedan av Alzeimer/demens och blev under en tid helt personlighetsförändrad.
Vi hade ingen som helst aning om vad detta innebar, vi trodde bara att man blev lite "virrig" med ålderns rätt.

Men att det kunde växa fram någon så in i he..te annorlunda i en och samma person, det hade vi aldrig kunnat förvänta oss.
Det kom svordomar, aggressivitet, sexanspelningar och mycket mycket mera ur en liten gumma som aldrig hade gjort en fluga förnär tidigare.
Vi trodde fan själv hade flugit i henne, och hon gick inte att ha boende hemma längre, ibland försvann hon ut för att leta efter sin man,
som satt hemma framför teven, och till slut förvirrad, arg och sedan hemkörd av polisen, och det hände inte bara en gång.
Det här var inte vår mamma/svärmor/mormor, utan bara någon som var klädd i hennes kropp, vi kände inte igen någonting längre.
Det gjorde väldigt ont inom oss när vi efter ett tag tog åt oss informationen om att allt var oåterkalleligt,
hon var förlorad i sin sjukdom och den kommer till slut också vara anledningen till hennes död.

Hennes sjukdom eskalerade, idag lever hon fortfarande men är ett "harmlöst" rullstolsbundet kolli som kan möjligen svara på en fråga.
Det rörliga, aggressiva och hårda verbala förändringen har stagnerat och hon är hanterbar på ett äldreboende.
Det har blivit lugnare för oss anhöriga och vi har fått en viss distans till det hela så här i efterhand...
Vi fick lära oss på vägen, att vi inte kunde ta kontrollen, att det inte var personligt och att vi måste acceptera situationen,
mycket av förändringen låg inom oss själva, när sjukdomen demens var prognostiserad från allra första början av de som redan visste allt.
De kunde ha talat om för oss hur hela sjukdomsförloppet hade fortskridit OM vi hade valt att lyssna från första början,
men vi ville ju rädda vår lilla mamma/svärmor/mormor på alldeles egen hand, och vi fick uppfinna hjulet på nytt, trots att det finns så många versioner av den redan från början, men de som inte lyssnar får bygga sin egna erfarenhet...
Men att aldrig ge upp var en ständig fråga för oss, det måste finnas en lösning som ingen har kommit på ännu..
Det fanns ingen ny lösning..

Idag sitter vi alla med en erfarenhet rikare, vi är väldigt kunniga inom geriatriken och är fullständigt slutkörda.
Priset blev högt för oss alla med bl.a svåra prövningar inom familjen och släkt, det var ingen lätt match.

Varför berättar jag då detta för dig?
Kanske inte allt stämmer med en Alzeimerpatient, men tankegången hos den anhöriga är det nog inte så långt ifrån.
Hur långt ska jag orka ta mig igenom, var sätter jag mina gränser, var söker jag informationen, vilka andra kan berätta om liknande upplevelser, osv osv...

I ditt fall är det din mamma, men när alkoholen tar sitt framträdande är det en djävul i fårakläder.
Till utseendet din mamma, men knappast till sättet hon talar eller uppför sig.
Du skulle lika väl tagit vem som helst ifrån parkbänken, de har väl i stort sett samma beteende, eller?
Hon kommer troligen svika och såra dig så länge hon är drogberoende av alkoholen, hon är fångad i sitt drickande.
Och som Adde skrev, så länge du hjälper henne är du en "möjliggörare" och du gör henne en björntjänst.

Hennes motivation måste komma ifrån henne själv, du kan t.ex leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka.
Så länge hon går på behandlingar gör hon som alla de andra vill men motvilligt, så fort hon lämnas åt sina egna beslut, tar hon dem hon känner till, och att lättast försvinna ifrån alla problem gör man kortvarigt genom att domna bort i ett alkoholrus...
Hon kommer nog att fortsätta så länge hon inte vill se sina egna problem, att andra talar om det för henne är fortfarande inte hennes problem.
Skuld kan hon känna, men ett välregisserad drama om "hur synd det är om mig, det är nog bäst att du ger mig lite pengar.."-syndrom,
är nog vad alla anhöriga till en drogberoende har genomlevt, och i efterhand mången gång ångrat.

Mitt råd är hur känslokallt det än känns är....att kapa just de känslor du har inför din mamma, det är en krökarmaskin du har framför dig!
Hennes tillstånd är inte unikt, det är flera som spelar i samma liga som henne, hennes mönster kan kännas igen av många.
Skillnaden är att du som du är den enda som du kan påverka är att du inte spelar med i samma tragedi, du kan välja framtida regi som medberoende.
Genom att inte vilja vara en medberonde, utan en som ställer stenhårda krav på dig själv och din mamma.

Stålsätt dig och sätt kraven här och nu...
T.ex ingen kontakt vare sig hemma eller per telefon när hon är påverkad, skaffa dig en alkotest och kräv ett blås vart tredje timme, även på natten. Om den visar positivt åker hon ut och får inte kontakta dig på ett dygn, pengar får hon om hon hjälper till med att städa, diska och tvätta. Lägg en slant synlig och påtala att om den försvinner, så försvinner även hon ut på gatan, det handlar om tillförlit och i den ingår även frestelser.
Sitter hon och ylar utanför porten eller dörren, ring polisen (det är fortfarande en full krökarmaskin, inte din mamma som sitter där).
Man får sätta tydliga gränser (likt små barn) och dessa är inte förhandlingsbara, pang tjong konsekvens efter handling, ut bara.
Du kan trösta dig med att det är hon som tar sitt beslut, du gav henne chanserna att försöka lyckas, inte förnedra henne, det gör hon själv.
Hot om självmord, oftast ett rop på hjälp eller uppmärksamhet, skulle hon lyckas, ja vad var då hennes alternativ?
Även om du känner en viss återgäldning skuld för att hon satte ditt liv till världen, så behöver hon inte förstöra det för dig i vuxen ålder.

Hon gör sina val, och du gör dina, frigör dig från ditt påtvingade ansvar att vara förälder till din egna förälder.
Du har ditt liv och ditt vuxna liv har precis påbörjats, förstör det inte för dig själv genom att ta på dig andras ansvar.

Min dotter är själv en 93:a, och jag har från första början lärt henne att våga vara självständig, ta sitt egna ansvar.
Skulle aldrig vilja lägga den bördan på henne att ta ansvar för mig eller hennes mammas framtid, hon har sett hur "bra" det gick med sin mormor,
och hon kommer direkt att lägga ansvar på dem som SKA ta hand om oss när vi blir för gamla för att ta hand om oss själva.
Att hon kommer lyckas med detta har jag ingen som helst tvekan över, hon kommer att låta sitt liv gå före andras, som en ren självbevarelsedrift.

Att låta en person dra med sig två i fördärvet är ett stort slöseri, sträcker man ut en hand och vederbörande biter i den,
då har den förbrukat den hjälp man trodde den behövde.

Men som sagt, detta var bara mitt råd, och det är att se till dina behov först, och gör ingenting du egentligen inte vill,
oavsett vilka känslor andra verkar förbruka sina förtroende för gång på gång, inte ens din egna mamma.
Sätt stopp för missbrukande av .....känslor.

/Berra

dags igen för hängslen och livrem. Eller nappen. Kärt barn har många namn. Ska på kräftskiva till helgen, och det finns åtminstone för mej inget som är mer ihopkopplat med alkohol i alla former (kräftor kräva dessa drycker...).
Ska ta en antabus nu ikväll och en på fredag kväll, den sista på lördag innan vi åker. Har snart varit spik nykter i åtta månader och har annars inga problem med att leva livet utan konstgjorda lustigheter. Ska väl bara ha gjort första gången så att ängslan försvinner hoppas jag...

Kram till alla er kämpar där ute!

kände jag mig rätt länge efter att jag bestämde mig för att sluta dricka med hjälp av Antabus. Jag trodde från början att det enbart berodde på Antabusens sidoeffekter, vilket jag också skrev om här i forumet.
Fick då en del svar att det tydligen är väldigt vanligt med en enorm trötthet när "giftet" ska ur kroppen och så är det nog. Kan säga att jag idag, ca. 1 månad sen jag la av med alkoholen, känner att jag fått rätt mycket mer energi den sista veckan som gått och det är en härlig känsla:)
Så, Ottilia, det är nog en "normal fas av tillnyktringen".

Ha själv en bra kväll och ni andra också.
//Cookie

Smultronet! Vad roligt att det känns bra för dig med antabus! Verkar skönt att slippa diskussionen med sig själv. Själv dricker jag inte idag- längre än så kan jag inte tänka. För tillfället har jag flera i min omgivning som har en "hälsoperiod" med mycket träning, nyttig mat alt 5:2 diet och kopplat till det även "vit månad". Då blir det lite lättare att själv vara nykter. Kommer kanske kännas annorlunda när de andra är klara med "hälsogrejen", m får ta det när det kommer. Jag fixar inte att tänka att jag inte kan dricka normalt i framtiden. Så just nu struntar jag i att tänka på det. Jag dricker inte idag, det får räcka med det.

En sak som förvånar mig är att jag är så trött. Jag har tidigare druckit ca 1,5 flaska vin om dagen och sovit 5-6 timmar - och det har funkat. ( ja, funkat och funkat, men jag har klarat av att ta mig upp på morgonen och klarat dagen). Nu är jag spik nykter, äter bra, sover ofta mer än 8 timmar (aldrig mindre än7) och tränar varje dag. Trots det är jag ofantligt trött hela tiden. Mycket tröttare än tidigare faktiskt. Hur sjutton kan det bli så? Överhuvudtaget tycker jag att kroppen är i obalans, jag har tex jättekass mage - vilket jag under normala omständigheter hade löst med en stor whisky.... Någon som vet om det här en "normal" fas av "tillnyktringen"?

Ha en bra kväll!

Att erkänna för sig själv är stort första steg...att komma hit till forumet också...det är så skönt att vara bland de som förståroch inte dömer...stor kram!

Om jag inte börjat med antabus så hade jag kanske fallit...det var nog det bästa jag gjort att börja med det. Jag är sugen men valet att dricka vin finns ju inte...och det är nog det jag behöver just nu...slippa att diskutera o överlägga med mig själv om att köpa den där flaskan eller inte...är inne på 10 de gagen nykter nu och det känns kanon...jac förstår det där att känna sig som en dålig mamma...men det kan bara bli bättre...om du känner att du inte klarar det själv så var inte rädd för att pröva antabus! Kan kännas drastiskt men jag rekomenderar det ...många styrkekramar!!

och instämmer med de två föregående, flygcert och Adde. Kramar / mt

Flygcert :-)

Kram ♥

Läste din kommentar hos Framtidsdrömmar!
Du är rak, bra och ärlig, tack för det!!

aning okänsligt nu kanske.....men varför känner du dåligt samvete för en alkis som behandlar dig så ruttet illa ?

DU har ju inte gjort fel ! Inte på något sätt faller ansvaret på dig ! Du har ju gjort betydligt mer än vad som kan krävas av dig och får skit tillbaka.

Du måste tänka på ditt eget liv och göra dig loss från ankaret som drar ner dig.

Du är värd ett bra liv !!

Kram ♥