Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker du gjort helt rätt och jag beundrar ditt mod!! Du inspirerar mig!

Tack för dina synpunkter Mammy Blue! Vad jag förstår när jag läser är att det eg inte har så stor betydelse vad jag gör eller säger, han måste själv inse att han måste sluta. Krasst bryr han sig inte om vad någon säger för alkoholen är viktigast. Han brukar säga att det bara är att skita i att dricka, det är väl inget mer med det, men ännu har han inte gjort det. Han har frågat mig om jag vill att han helt ska sluta dricka och jag har svarat lite svävande kan jag nog ärligt säga för jag tänkte att om jag säger att det är det jag vill blir steget alltför stort att ens försöka dra ner ens. Men nu har jag tänkt om och min avsikt är stå på mig att det är noll och ingenting mer att dricka tillsammans med mig i alla fall, jag har fått nog. Sen finns ju ändå osäkerheten där om det verkligen är så att han är så pass beroende att han aldrig mer kan dricka, det vet ju inte jag, men min gräns är 0 i alla fall. Jag låter kanske rationell och förnuftig nu men är rädd att han kommer kunna prata ikull mig när vi diskuterar igen, jag är rädd att jag ger efter men vill inte det egentligen, vill leva ett normalt liv. Ändå känns tanken på livet utan honom fruktansvärt tungt vi har ju planerat för en framtid ihop då vi skulle flytta ihop, nu känns ju det steget långt borta. Jag vore väl en idiot om jag gjorde det, men samtidigt skulle det inte förvåna mig om jag ändå gjorde det.... Det känns verkligen upp och ned....!!

kan man nog ha olika åsikter om. Själv (som alkoholist) valde jag att gå ut på Facebook när jag försökt sluta på egen hand några månader. På det sättet stängdes många nödutgångar för mej, jag kunde ju inte välja att gå ut med någon för att få möjlighet att dricka, hela bekantskapskretsen vet ju om att jag är alkis.

Skäms- stämpeln som fortfarande finns i denna sjukdom tror jag försvårar tillfrisknande. Men detta gäller mej och mitt sätt. Det är svårt för mej att tänka i de banorna som anhörig, dels har jag inte riktigt landat i rollen som anhörig (sambon dricker för ofta och för mycket, dock har han en bra bit kvar till botten, fallet verkar ha bromsats av mitt tillfrisknande och mitt tjatande om mej själv och min alkoholism),dels är jag som jag är, inte direkt skämsbenägen av mej...

Men om sanningen är att någon dricker för mycket, så ser inte jag att det på något sätt kan hjälpa den personen att man tiger ihjäl det. Men därifrån till att tjata hål i huvudet på alkisen, det tror jag inte på. Man kan inte tvinga en alkis att bli nykter, men vetskapen om att alla vet kanske kan bli ett wake up call för alkisen?

Men å andra sidan kan man vända på det, och sucka över omvärldens inställning till alkohol och fylla. Det är mer eller mindre helt OK i mångas ögon att festa varje fredag och lördag, dessa människor skulle försvara sin rätt att bli packade till sista blodsdroppen. De är inte alkoholistet. Ännu. Men de gör livet svårare för oss som är det. Med dessa frisinnade alkoholvänner vill ju givetvis inte ha sin världsbild förstörd, och vill nog inte lyssna om man försöker förklara att deras festarkompis är alkoholist. Så ja, det finns många infallsvinklar...

Ursäkta om det blev lite rörigt och konstigt, jag skriver samtidigt som jag tänker...
Kram!

jag menade nog inte riktigt så :-)) Antabus kan vara bra i början innan man hittat sin plats i nykterheten men vad jag menade var vad du själv skrev att du själv tagit dig till punkten att spriten tog över och att du själv ska/kan ta dig ur sprittvånget. Alltså....jag menar att Antabus kan vara bra i början men att man bör försöka hitta sin nyktra nivå utan hjälpmedel annars förlitar man sig på nånting som ligger utanför sitt egna ansvar.
Jag och endast jag kan avgöra om jag ska vara nykter idag och det ansvaret ligger helt på mig.

När jag förändrat mitt liv så är det inte en kamp längre utan det blir en naturlig livsstil.

Jag märker att jag har svårt att förklara vad jag menar men jag hoppas att ni förstår åtminstone delvis vad jag försöker säga :-))

får jag nog säga emot Adde. I krig, kärlek och abstinens är alla medel tillåtna. Även antabus. ;-)

Katter är mysiga, vi hittade en ny katt, en hona som kom till stallet där vi har hästen. Mager, rädd och uppenbart hemlös fick hon följa med oss hem efter check hos veterinär att hon inte var chipmärkt. Nu går hon i hälarna på mej på kvällarna och vill gosa, och ligger helst på min mage under natten.

Jag ska nog vara glad att jag har en sambo som sitter ute i trumrummet och hinkar bärs på kvällar och nätter, har jag tur sitter han tillräckligt länge för att jag ska hinna somna innan han kommer, han snarkar så jämmerligt när han druckit. Behöver ingen alkoholmätare till honom, det hade räckt med en decibel- mätare, hihi!

Hoppas att det inte blir för jämra kallt för dej i helgen Fia, här på västkusten är det risk för ner mot nollan, ska ta in de krukväxter som varit på sommar- kollo på altanen idag.

Fredagsfnys...
/MB

Förstår att du blev impad av 76-årige gubben Adde. Det hade jag med blivit. Vilket beslut efter ett livs supande. Hoppas att han klarade sitt mål. Däremot är jag inte helt med på det där med kryckor. Att det är så fel. För mig känns det snarare som att allt är tillåtet i kampen. Jag har ju min krycka doktorn så därför kan jag vara utan antabus just nu. Men jag ser det som samma sak. Även jag har en krycka. Kanske du med i Gården? Kryckorna kan nog se lite olika ut.

Ja du markatta. Snart är jag med katter! Jag som alltid varit självisk nog att välja bort djur och barn. Men jag ska nog klara det. Gillar ju faktiskt katter och lite kattmys kan nog bli bra i ensamheten. Om nu katterna vill mysa med mig. Det vet jag ju inte än.

Nu blir det doktorn och sedan promenad. Gnugglåren är borta! Sen hem och packa för koloniboende igen för jag vet ju vad maken vill idag. Fredagsmys? Knappast!

Fia

Hej hej Sorgsen44! Jag tror precis som mulletant att du har fattat ett klokt beslut. Din yngste son verkar ju också ta det bra. Har förstått att det ofta refereras till barnen som en "ursäkt" att fortsätta en trasig relation. Men barn är nog många gånger smartare än vi vuxna. Tror jag. Jag har ju inga barn. Även jag har i dagarna fattat ett beslut om att lämna. Inte för gott ännu. Tar väl ett tag innan man kommer dit. Men jag har valt livet och nykterheten nu. Att kunna må bra och då kan man inte ha en alkoholist vid sin sida. Tyvärr. För det gör ont att lämna. Även vi har hängt ihop i ca 26 år så det känns så konstigt. Men ändå rätt. Önskar både dig och mig styrka nu.

Ta hand om dig och dina söner. Det är ni värda!

Fia

och ja, fy för allt elände alkoholen ställer till med. Allt gott till dig! / mt

Nu har jag berättat för alla barnen idag.
Pappa får inga mer chanser...Nu orkar jag inte leva mer i ovisshet.
Sista svängen nu när han flyttade hem för femte ggn kändes bara bra i tre dgr... Sen kom oron igen hans dåliga humör o hans orkeslöshet.
Han jobbar.tränar sitt lag sen händer det inte mycket mer.
Jag sköter ALLLTID allt som vanligt.Får inte ens uppskattning för det.
Nu har jag beställt skilssmässopappren,jag vill inte mer jag vill må bra.
Yngsta sonen tog det bra,han har inte mått bra när pappa bott hemma sista vändan.Han tycker han är arg o lättretlig sa han idag till mig.
Bor vi själva vet han att det blir lugnt hemma.
Jag har nog kämpat i onödan o trott han vill ha sin Pappa hemma,men tydligen inte....
Känns helt sjukt att detta händer.
Våra första grabbar fick en underbar uppväxt med en trygg närvarande far.Men vår yngsta har inte fått samma trygga uppväxt tyvärr.
Är så ledsen för det,men nu kan jag bara finnas till för honom och ge honom ett tryggt hem.
Ja livet är verkligen inte en dans på rosor.
En ny dag i morgon....ser inte fram emot den men man. Måste orka för mina söners skull.
Han kommer så lätt undan i sin jävla lägenhet....usch o fy fan för Alkoholens fördärv för alla familjer....

jag menade verkligen inte att du tog någons tråd, men jag tror att det är bra för dig att ha en egen!
Var rädd om dig!

tack för stödet jag tror jag kommer fortsätta att var här, men ska ju försöka öppna en egen tråd så klart.
Tack sandwich för tråd-lånet!

att jag själv nog kommer hamna i samma situation som dig kerran, han kommer inte bry sig ett dugg i att det blir slut. Jag tror att han kommer rycka på axlarna och dessutom leta upp en ny tjej fortare än kvickt. Eftersom han är väldigt charmig och ser bra ut blir det inga problem och mitt hjärta kommer brista! Jag vet att jag måste stå ut med det, men just nu känns det otroligt jobbigt att tänka på ett liv utan honom. Ni tänker väl att jag målar fan på väggen i förväg och det gör jag ju men att oroa mig är jag en mästare på vid detta lag. Jag har väl inbillat mig att jag betytt något för honom. Men tiden får väl utvisa, jag får försöka leva så gott jag kan. Jag har pendlat fram och tillbaka i min ståndpunkt om han verkligen dricker för mycket för att jag ska tycka det är ok, jag har förklarat för honom vad som händer med mig när jag ser att han är full, vilka känslor det väcker. Han har aldrig skadat mig fysiskt, så rädd har jag aldrig behövt vara för den saken. Men jag är rädd för vad som kommer ske nu. Han är inte gravt alkoholiserad, men dricker vin och öl flera glas varje dag så att han blir full. Han tål mycket och blir aldrig sjuk dagen efter, mår aldrig illa vad jag vet i alla fall. Det blir inget större sammanhang i det jag skriver men måste få ner tankarna. Det är till stor hjälp att läsa era trådar här.

(och katter)

Husdjur kan faktiskt vara väldigt bra om man har det kämpigt. De kan hjälpa en att upprätthålla rutiner och flytta fokus med att komma och jävlas i tid och otid men också ge en tröst när man är nere eller känner sig ensam.

Modigt av dig tycker jag, att våga vara särbo för ditt eget bästa. Säkert kommer mycket klarna nu också då du får tid att vara ifred och rå om dig själv.

Verkligen bra jobbat!

(jag hoppas att vi får låna din tråd Sandwich) du har kommit en bit på väg Särbo11!

Jag har också hört glaset gömmas - det är medberoendet i dig som hör allt sådant, som är misstänksam och försöker kontrollera.
Jag förstår känslan av ångest efter ditt mail, men du gör rätt - håll i!!!! Du har talat om vad du vill och tycker, men jag tror att han (liksom många andra alkoholister) är van vid att du gör det, men sedan faller du till föga igen.

Jag känner med dig och förstår - jag har levt med en alkoholist (men som dessutom utövar framförallt psykiskt våld). Jag vet hur elak man känner sig, men det är bara så du kan visa att du menar allvar!

Fortsätt skriv!!!
Kram

Det är inte speciellt kreativt, jag vet. I ärlighetens namn har jag blivit snällare mot mig själv sista året, tycker jag. Men jag har en lång väg kvar.

Jag är glad och tacksam för att du läser min berättelse.

Nu är mina barn inga småttingar längre, men jag är fortsatt deras hjälte. Fick höra det igår kväll av min dotter, som närmar sig de tjugo snart.
Vi talar myckt om känslor och kärlek och hur mycket vi betyder för varandra i familjen. Det känns lite unikt och mycket underbart. Jag vet att jag är speciell på många sätt, troligen på ett positivt sätt i andras ögon. Själv undrar jag ibland om det är nåt fel på mig för att jag är FÖR öppen, För glad, för pratsam, för MYCKET!

Nu när jag börjar komma halvvägs i livet så har det så sakteliga börjat sjunka in att jag gillar vara mig själv, Jag gillar LillPer, mer än jag gjorde förut.

I helgen kommer det inte bli haveri. Men jag har redan "bestämt" mig att göra som vanligt. Har givetvis mycket svårt med den tanken just nu så här timmarna innan jag ska åka till flygplatsen för att plocka upp "gänget"

Jag är långt ifrån mina mål just nu, vill först och främst förändra min arbetssituation. Försöka ta en sak i taget, för mig är det mycket svårt då jag helst vill ha lösningar på allt nu och gärna samtidigt. Helst ett stort fläskigt paket med lösningarna levererade fram till ytterdörren.

Tyvärr funkar det inte så.
En målsättning i taget, vad är viktigast för mig just nu?
Det vet jag mycket väl vad det är.
Hörs på Söndag....hoppas jag.

Allt mitt bästa,
LP

För några dagar sen var jag rasande arg skitförbannad och helt säker på att jag inte kan leva med de alkoholvanor min särbo har, jag har försökt prata resonabelt med honom på alla möjliga vis, tillslut utan att nå fram skrev jag i desperation ett mail till honom som beskrev alla de påståenden man kan göra om en alkoholberoende. Jag var förbannad och arg och bad honom söka hjälp och att jag inte tänkte delta i fler aktiviteter m alkohol. Nåt svar har jag inte fått.... Nu har jag ont i magen har ångest och känner mig som en skit! Förtvivlat ledsen och urusel människa. Tänk om det är jag som inbillar mig att han dricker för mycket? Men det är det ju inte, tankarna far runt runt. Sist vi sågs i söndags var han full när jag kom till honom oförberett, han satt i v-rummet och åt, jag hörde när jag klev in att han gömde vinglaset (hur fan kan man höra det förresten...? Men jag lovar att jag hör!!!) han klev upp och gick in till köket för att börja diska mitt i maten. Jag gick ju förstås efter honom till köket och när jag pratade med honom märkte jag hur full han var. Jag anklagade honom att han druckit för mycket men han förnekade det och sa att ja, det beror på vad man jämför med..... Då svartnade det nästan för mina ögon och jag gick därifrån. Han har jobb och klarar det bra åker buss till jobbet varje dag. Han är social trevlig och jag tror många skulle tvivla på mig om jag berättade det för dem. Några nära vänner känner dock till detta, en av dem har också sett hur det kan vara. Vi har varit ett par i över 20 år och för två år sen lämnade jag honom, flyttade till egen lägenhet men efter en tid började vi umgås och när vi träffades i början var han väldigt sparsam m alkohol sen har det smugit sig in mer och mer igen. Nånstans vet jag att jag inte har fel, men varför tvivlar jag ändå? Nu har jag ont i magen mår illa huvudvärk och hemma från jobbet.....!!! Fy fan!

Jag har läst ditt senaste inlägg massor av gånger.
Låt mig börja med att säga: Du är INGEN DÅLIG MÄNNISKA!
Starkt att du delar med dig av dina snesteg. Det kan låta konstigt, men jag tycker att det är lika viktigt som att dela med sig av framgångar. Bara att du gör det visar på att du är start och att du trots allt har en vilja av att sluta.
Känner så väl igen ditt självförakt, jag kan vara likadan själv. Tyvärr så leder det ingenstans, det vet vi ju båda två.
Sluta tycka illa om dig själv. Som jag förstått så har du barn och jag kan lova att de älskar dig och tycker att du är världens bästa pappa. Tänk på det när de mörka tankarna kommer. Glöm inte bort att det faktiskt finns en par småttingar (?) som förmodligen rankar dig högre än Stålmannen. Det är fanimej inte illa!

Det är inte min mening att vara någon Besserwisser och vifta med en massa pekpinnar, du är en vuxen människa som tar dina egna beslut men det skulle vara jäkligt kul att läsa här att du tog det lugnt och att det inte blev ett jättehaveri den kommande festhelgen.
Fundera på om du ska skita i alkoholen överhuvud taget den helgen. Jag förstår så väl att du inte har ork att berätta för de andra, jag vet precis hur det är. Fundera ut några bra lögner till att du inte dricker. Min senast vals är att jag bytt ut den medecin jag äter mot höga blodfetter och att läkaren bett mig avstå från alkohol den närmsta tiden för att se om medecinen har rätt effekt. Ingen jäkel säger emot den. Bara någon kunnig skulle fatta att det är en lögn. Jag kommer ändå inte till himlen så jag ljuger hellre än att dricka.
Vad kan jag säga mer än: SKÖT OM DIG!

där med att sprida budskapet vidare....ja, jag gör allt jag kan för att få folk att komma till denna sida men..men :-( Jag kan klart se en tendens hos de som jobbar med beroende att de helt klart väljer att inte ens gå in och titta på sidan. Jag har alkohohjälpens små reklamkort i bilen som jag delar med mig av tex vid poliskontroller, jag känner en del poliser som jag försöker få intresserade men tyvärr. Det absolut otäckaste är att flertalet "proffs" ALDRIG är inne på drogsidor och kollar hur försäljningen går till och att många av dem förespråkar förbud för såna sidor !!! *Förbud* !?!? När jag undrar hur de tänkt sig att det förbudet skulle se ut så blir de svarslösa.

Ibland dyker guldkornen upp, som din läkare tex, och de räddar så många liv men motarbetas många gånger av andra som inte fattar något.

När jag gjorde behandling var där en gubbe som var 76 år :-))) Han hade bestämt sig för att dö nykter efter att ha jobbat och krökat sen barnsben. Han hade ingen familj, utom en bror där relationen inte var så bra, så beslutet var enbart hans om att välja nykterheten. Den farbrorn gjorde stort intryck för mig eftersom han så klart deklarerade att han gjorde behandlingen bara för sin egen skull och att han visade att det aldrig är för sent att förändra sitt liv.

Alkoholen är listig, falsk och stark. Du har helt rätt i att det bara är du som kan förändra dig själv och det utan kryckor som Antabus. Men en bra ide' är att inte ens tänka tanken att röra vid ett glas/flaska/dunk/hink (stryk det som ej är tillämpligt :-) )som kan tänkas innehålla spår av alkohol. Inte nåt.

Ha en bra helg !! Det ska jag ha på Gården :-))

Jag saknar din röst Anli! Mycket saknar jag den. Jag vet att du tänker att man "måste" lyckas för att förmå sig att skriva här. DET är en skittanke, en dum tanke. Man kan ge något ändå. Och mig gav du. Så hör av dig om du orkar är du snäll.

Fia

Du är härlig MB som kan se det positiva i gubens drickande. Själv är jag inte riktigt där än. Givetvis hade "min" lägenhet redan hunnit gå. Lika bra det för förmedlingen hade en annan...med bättre läge och utan överhyra. Möblerad och nästa helg flyttar jag in. Catch? Vill jag vara kattvakt åt två katter i sex månader? Hellre kattvakt än gubbvakt kände jag och skrev på. Så tack för de vindar du blåst åt mitt håll NM! Och tack Pontus. Visst lever jag med en oro att trilla dit igen. Men jag ska inte nu. Ser detta försök till tillnyktrande som en sista chans till att ordna upp mitt liv. Trist är det att jag inte kan samsas med min man. Men jag får ta den här tiden. Både han och jag är helt överens om att skilsmässa ska vi inte ha ännu och nu ska jag bo hemma i ett dygn. Är ledig torsdag och fredag för att istället jobba helg. Min man dricker inte i veckorna när han ska jobba så det går bra. Helgerna däremot tycks vara ett ända långt festtillfälle. Bara det att jag inte klarade av det utan sög på vinet varje dag i veckan i slutändan. Tycker att DU är stark MB som klarar av att inte frestas. Nu har jag ju slutat med antabus vilket kan tyckas dumt men jag måste kunna fixa detta själv känner jag. JAG drack så nu måste JAG nyktra till. Men jag har ju min doktor. Utan den moroten skulle jag kanske inte lyckas. Men nu skulle skammen av att inte dyka upp där före mottagningen bli för stor. Han är en hjälte. En morgon var vi tre styckna som satt där före mottagning och väntade. En gubbe i 70-års åldern (Oklart vad han led av. Ensamhet?), en klart anorektisk ung flicka och sen jag. En riktigt god människa den doktorn. Har berättat för honom om denna sida så att han kan rekommendera andra alkisar. Han hade aldrig hört talas om sidan. Det tycker jag är skrämmande att inte alla inom vården informeras om detta. För jag tror att sidan kan göra skillnad. Se på Berra, Adde, Santorini, Victoria med fler. Visst eget arbete ligger bakom men sidan kan vara ett stöd tänker jag. De vänner man hittar och vågar vara ärlig med.

Fia

vi har det inte så lätt med våra gubbar och deras älskarinnor. Att bli bortvald till förmån för alkoholen är inte skoj.
Min sambo söp ihjäl hela förra helgen. Drack på fredag kväll, trött och småsur halva lördagen, sedan var vi på kräftskiva lördag kväll, och där fick han black out fram på kvällen. Han sov sej igenom större delen av söndagen... Tur i och för sej att jag har honom, han ger mej ganska ofta anledning att komma ihåg varför jag ville sluta dricka...

Hoppas innerligt att bostadsfrågan löser sej för dej!

Sköt om dej!
/MB

... och står upp för mig själv och det absolut viktigaste: jag står upp för flickorna!!!

Idag fick jag en fin komplimang av en kollega: "Jag vet att du har det jobbigt provat emellanåt, men du ser så glad och pigg ut nu för tiden!" Blev så glad - det är ju så jag oftast känner mig - mycket gladare, mycket piggare och mycket, mycket nöjdare! Det är kämpa och sorg och allt emellanåt, men all tär bättre! Är så glad att jag lämnat!

Ja, då vart det som vanligt igen då.
Efter 10 dagar utan alkohol, så reser jag iväg hemifrån på en ny tvåveckors jobbsafari till främmande land. Vill inte, orkar inte, kan inte motivera mig att tycka om vare sig jobb eller situationen jag befinner mig i. Jag söker med ljus o lykta nya möjligheter till annat jobb.
Nu är chansen stor att så blir fallet!

I vilket fall som helst så flydde jag denna ångest så fort jag kom fram och krökade till det rejält igår kväll.
Har ingen möjlighet att träna då jag är skadad just nu, så det blir bara dubbelt värre för mig.

Vet att jag kan sluta och vill försöka ha kontroll över dessa attacker av ångest utan att tanka på med alkohol.

Som vanligt är mina tankar fokuserade på mitt rastlösa, oroliga, hyperaktiva sätt så här dagen efter.
Jag tror ständigt jag har en diagnos som gör mig extra sårbar mot alkohol. Det surrar i huvudet med för mycket tänk och strävan efter nåt annat, bättre, ouppnåeligt. Vet inte vad det är, men jag söker mycket och ofta bekräftelse, vilket jag aldrig fick som barn.

Nå, imorgon vet jag att jag mår bättre igen. Det är skönt att veta.

Jag kommer ha en festhelg då vänner kommer till utlandet för att besöka. Jag har helt enkelt inte kraft, ork eller mod att berätta för dem utan kommer köra som vanligt är jag rädd. Tänker försöka vara måttlig, men det finns oroväckande nog inte i min värld.
Jag känner mig inte sjuk nog, eller redo för Antabus. Vill klara det utan. Fattar dock hur bra det måste vara.

Tänkte nu såhär; När helgen är över så är söndag min nya dag att börja om på. Tänker hela tiden att det är fel att skjuta uppsitt beslut men det kan väl inte vara sämre än att helt skita i det. Det blir lite som ett "nyårslöfte" och det vet man ju hur det brukar gå med såna?

Nu är det så mitt beslut ser ut, och då gör jag så. Söndag blir mitt nya avstamp. Det bestämmer jag väl för f-n själv.
Alltid denna tveksamhet och brist på självrespekt. Kan jag göra såhär, är det bra, vad ska folk tänka?
Skiter i det. Nu har jag snart en period framför mig då jag är hemma en längre period med mina kära. Då brukar det gå lättare. Ett stillsammare lugnare liv i mitt hem. Nu bor jag i kappsäck och ifrågasätter nästan ALLT runt omkring mig. Jag här, de kära där. Fan vad dålig människa jag är som håller på så här sjukt.
Självförakt.
Nä, nu ska förändringens vindar väldigt snart blåsa...

LillPer

kan se ut på väldigt många sätt. Nog tycker jag att du är urstark på flera sätt. Den som påstår att man ska vara osårbar och aldrig tvivla för att vara stark, vet inte vad styrka är.
Hoppas också verkligen att "din" lägenhet finns kvar. Inbillar mig att det hade blivit helt ok med den just nu?
Blåser iväg lite medvind ifrån min del av världen, Fia. Ha de gött så länge!/NM

Alau jag tycker du öppnar upp ett eget forum där du berättar om din situation där alla kan komentera och hjälpa dig på din väg framåt. Kram