Senaste kommentarerna i forumet

..hur jag tänker på mitt alkoholtänk...

Varje morgon när jag vaknar är jag dödstrött för att jag gick och lade mig alldeles för sent som vanligt...
Och det känns ju som skit att man måste hasta iväg till jobbet nästan alltid försenad...
Men det finns en stor skillnad, det kommer inget 2 tons betongblock fallandes i 120 km i timmen ovanför mig,
fullspäckad med ångest och fyllsjuka, det finns inte kvar där, det är borta!

Och för det är jag tacksam, och nöjd över att jag under gårdagen skötte mig, det är dagens första "lycka"..
Redan detta gör det mycket lättare att pallra sig ur sängen, .."jag är nöjd.."

Förutsättningarna är mycket bättre inför resten av dagen,
behöver inte oroa mig för farbror blå, och vilka omvägar jag ska behöva ta till jobbet med bilen för att undgå "risken" att bli tagen..
Jag är mycket "friare" i mitt tänk...

På jobbet tvingas jag umgås/närvara med en massa energitagare som vill flytta sitt dåliga mående över på mig,
där kan jag inta två positioner, vara tyst och frångå massan med käbblare, risken för att bli en hackkyckling är överhängande...
Jag kan också vara den som tar striden, käftar emot och blir arg på allt och alla, nu är risken att jag blir en tjurgubbe istället...
Eller så kombinerar jag dessa två, är tyst men har mord i blicken,.... funkar också...

Hursomhelst, det jag blir "utsatt" för på jobbet är .....bara ett jobb, inte mitt liv, även om det tar 8 timmar av min dag,...nästan varje dag.
Ska jag låta detta få äta upp mig, tillåta mig brytas ner av detta?, nähejru' min pansarplåt fungerar fortfarande...
I bilen på vägen hem åker mina skuldror ner och jag börjar känna att jag har ryggen fri, jag kan slappna av...

Nu återgår jag till "livet" det liv som jag har kontroll på, hem till familjen med matlagning, träningar osv...
Inte ett dugg mycket mindre stressigt, men det är jag som har möjligheten att styra, jag kan avgöra vad som är viktigt...

När natten kommer och familjen har gått och lagt sig, då börjar MIN tid, hela min tid, och jag försöker njuta så mycket jag bara kan av "friheten".
Friheten tar sig tid och därför hamnar jag i säng så sent...

En ny morgon tar sin början, och jag vaknar alldeles för sent...och dödstrött...

Ja ni ser hur mitt ekorrhjul snurrar runt i ännu en cykel...

Titta in det hära mönstret, finns det någonstans en möjlighet ens en chans att hinna med att dricka något med alkohol...
Ser ni hur bräcklig hela min situation är, med stressen inför jobb och familj...
Hur mycket mer jag skulle kunna förstöra genom att välja att dricka alkohol...
Mitt jobb skulle defenitivt inte blivit bättre, inte min stresstålighet heller...
På min "fri"-tid hinner jag inte med att dricka, och jag orkar absolut inte med några mer motgångar som ångest osv..

Så varje dag jag väljer att inte dricka något med alkohol, så klarar jag med nöd och näppe att hålla näsan ovanför vattenlinjen,
jag hade drunknat om jag hade valt fel, det är en ren överlevnadsinstinkt...

Det finns inte helt enkelt "tid" för att dricka, inte enbart den tiden det tar att bälja i sig den, utan all den andra tiden den tar för sig av..
den tiden som jag inte har till övers...

det är väl lite av livets valmöjligheter man har, att prioritera och att få möjligheten att få välja...

Om ni undrar vad jag gör på nätterna?
Då sluter jag mig själv, riktar blickarna inåt och "slutsummerar" dagen, hur blev den?
Jag analyserar alla motgångar jag har haft, och undrar hur jag tog dem, kan jag ändra det till något bättre...?
Och ALLTID!... försöka finna något gott med dagen, något jag kan frodas över och öka min egna självkänsla...
Låta tankarna spinna vidare, en "spinn-off" grej jag surfar på i mitt huvud, en fantasi...

Tror ni jag skulle vilja byta ut detta mot ett fyllsurr i skallen, vara lycklig på "låtsas", och vakna på morgonen och upptäcka att livet är precis tvärsom???

Nä, då är jag hellre kvar i verkligheten, kickarna kommer långsammare, och jag får själv söka upp dem...

Livet känns lite rättvisare så...

/Berra

medpassagerare på min resa....

..livlina...

/Berra

Säkerhetsbälte, kunde man kanske kalla stödet som finns här på forumet :)

/Sandra

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gen-kan-paverka-var-alkoholkonsumtion…

den där krockkudden du surrar om...
Har du upptäckt att det sitter en spetsig spik i botten av den, som man blir varse om när luften sakta pyser ur den...

Så den tar smällen först, sedan kräver den en långsam återgäldning med långt och utdraget lidande...

Det är min sammanfattande bild av alkoholen...

/Berra

med två öron och en mun. Det finns mycket klokt att hämta i inläggen här ovan. Ha en bra dag / mt

Jag ska fr.o.m nu tänka på att träna mej på att lyssna...ta in....ska börja med min son.

att lyssna på riktigt är egentligen en stor konst. Det är så lätt att fångas i sina egna tankar .... Men viljan att lyssna är i sig mycket värd. Eftermiddagshäslningar till er alla / mt

för att vi inte får komma till tals.......

Så lätt egentligen, ändå är det rätt vanligt att vi går runt och inte känner oss hörda...

Nä, det är viktigt att inte förakta. Det är ju som sagt inte alkoholisTen som är vår fiende i det här, utan alkoholisMen. Viktig skillnad.

Och hur går det för mig då? Tja... jag mår bra. Dagarna rullar på i ganska högt tempo. Jag bläddrade i min kalender och insåg att april och maj är ganska uppbokade redan, så jag antar att jag rätt som det är kommer att vakna en dag och då är det midsommarafton...

Jag känner mig inte lika trött längre. En vän som också är gift med en numera nykter alkoholist pratade om "den stora tröttheten" som man kan drabbas av när den beroende personen har varit nykter ett tag, när man tillåter sig att slappna av... För ett tag sedan undrade jag om det var just denna stora trötthet som närmade sig, kanske var det också det. Men, oavsett så känner jag mig piggare igen, så jag är väl kanske igenom den fasen... Eller är det kanske för att solen skiner ute och snödropparna tittar upp genom löven som vi aldrig krattade bort från gräsmattan i höstas?

Var gör jag av min oro då? Ja, säg det... Det är klart att jag är orolig. Det känns nästan för bra för att vara sant, det här att vi mår bra ändå inifrån nu, båda två och tillsammans. Någonstans ligger det ju naturligtvis och ruvar en oro om att det inte kommer att fortsätta på den här vägen. Men - jag tänker inte den oron få en syl i vädret! Det är inte värt att lyssna på den, för just nu är livet alldeles för bra för det!

Kanske är det dags att döpa om min oro till "vaksamhet"?

Jaja, hur som helst... Nu skall jag försöka göra lite nytta för jobbets räkning! Ha en bra dag i vårsolen, allihop!
/H.

är vad man behöver och att bli lyssnad på.
Tänker på den s.k "soffterapin" där terapeuten bara lyssnar o klienten själv formulerar sina tankar.Det är i sej själv en mkt kreativ process tror jag.Om jag blir lyssnad på,sedd o bekräftad kan jag lättare ta fram mitt eget till ytan o hitta nya vägar o möjligheter.
Råd är alltid välmenta,men det är en konst att inte ge råd,om inte personen ber om det förstås.

Lyssna kan jag alltid. Men det är inte samma sak som att jag alltid är rätt person att kunna förändra.

Jag tror på att vi alla kan vara en jourhavande medmänniska ibland,
och fungera som ett bollplank utan personliga relationer mot den som ställer frågan...

Man ska nog känna sig hedrad att få det förtroendet, och efter eget omdöme råda så gott man kan...
Sedan så finns det de som är energitjuvar och vill till slut att man ska ta över deras problem och lösa det åt dem...
Eller de som missbrukar förtroendet och kommer med nya problem i tid och otid utan att känna sig för om det är lämpligt...

Man ska vara den lyssnande personen och ge precis så mycket stöd så att den andra får tillräckligt med mod för att våga göra handling av sina tankar,
en form av hjälp till självhjälp, man knyter inte skorna åt sina barn resten av livet, utan man hjälper dem att lära sig hur det går till...

Ibland får man vara lite pushig och knuffa lite mer för att få någon att vilja rubba sig ur ett tryggt bo...
Alla vet vad de har, men inte vad de får...

För mig brukar det mest intressanta vara att någon är villig att våga utforska nya marker, att våga utveckla sig och sin förmåga...
Att möta nya motgångar är inte farligt, men att våga utmana dem verkar vara det svåraste..

Det handlar inte enbart om att våga kasta sig ut i nya farligheter för att bejaka upplevelsen, utan kan vara precis tvärsom...
Att den som ständigt hamnar i farligheter skulle våga sätta sig vid köksbordet och trivas med att rulla tummarna...

Och att sätta förväntningarna till en lagom nivå, så att man inte nedslås av motgång, och heller inte passiviseras av för lågt ställda krav...

Och se sig själv som den viktigaste personen i hela universium, visa sin egna självrespekt, att inte underkasta sig andras självdestruktiva beteende.
Att våga stå upp för mina värderingar och mina val, och de som inte kan ta det, måste väljas bort...

Ta bort förtryckarna så att min själ kan få andas och få rörelsefrihet...

Om du får cred för din hjälp, så måste det ju också vara ett sant erkännande för dig att någon behövde dig när du kunde ge råd...

Och råda fel, tror jag inte så mycket på, antingen behåller du ditt förtroende eller så söker de sig vidare, de lyssnar helst på det de vill höra...

Vi har alla ett människovärde, och vi vill alla bli sedda och bekräftade...

/Berra

intressant det ni tar upp här Mulletanten och pianomannen, precis detta är något jag ofta har i tankarna - för VEMS skull gör jag VAD?

Idag, med hjälp av mycken självhjälpslitt och var och varannan veckotidning och söndagsbilaga, finns en hel del människor som så hjärtans gärna vill hjälpa och ibland även diagnostisera. Jag vet att jag själv har lätt att ge mig in i detta, och måste då stanna upp allt som oftast, och kommer tyvärr många gånger på att det handlar mer om mig själv än den jag vill ge mina kunskaper och erfarenheter.
Å andra sidan...kanske har den mänskliga naturen en light-narcisistisk ådra där den tillfredställelse vi känner över att ha hjälpt en medmänniska är belöningen för att faktiskt locka oss att VARA medmänniska i lite större utsträckning? Måste det isåfall vara fel? Får den ena sitt behov av att vara behövd tillfredställt, och den andra goda råd och stöd - då är det kanske ändå en win - win situation? Det är ju dock en svår balansgång, och man måste akta sig för att ta i för mycket helt oombedd.
Vad gäller mig själv upptäcker jag att ju mer JAG tillfrisknar, ju fler insikter JAG får, desto försiktigare vill jag vara med att råda andra. Jag tror också att de enda varaktiga och sanna svaren är dom en människa hittar på sin egen snåriga väg...tyvärr. MEN att vara en lyssnare, känna medkännsla och empati det kommer man långt med. Detta behöver jag träna på och utveckla hos mig själv istället för att ta för givet att mina sanningar är applicerbara på alla andra (egot som surrar skulle nog min gamla forum-vännina Kvinna-mamma sagt : )
Ha en fin dag mina vänner!

I mitt jobb möter vi många människor med bekymmer av olika slag. Även jag som musiker drabbas av detta. En körsångare kan ibland tycka det är lättare att prata med sin körledare än att gå till tex prästen. För går man till prästen, ja då har man ju problem. Men körledaren kan vara en bra medmänniska men som ändå har lite mer möjlighet att hjälpa än vänner eller släktningar. Det har jag ganska ofta varit med om.
Jag har ju ingen utbildning på att hjälpa människor med problem. jag brukar försöka hjälpa till med att hitta rätt person som verkligen kan göra skillnad.
I min utbildning fick vi flera gånger höra att vi mycket väl ska finnas där för våra medmänniskor, men det får inte bli ett självändamål. Man får inte hjälpa bara för att man själv ska få "cred" och känna sig betydelsefull.

Ytterligare ett lite rörigt inlägg kanske, men jag skyller på att jag precis vaknat :)

Ha en bra dag MT!

...alltför tidigt denna måndag pga stress över jobbet och värk. Jag börjar dagen trött och är skör i själen av sömnbrist och lite känslomässigt "vårsvaj". Ute är det grått och regnar. Surfade in på forumet som vanligt och hittade Berras text och insåg att det trots allt är en alldeles under dag!

Jag har vaknat nykter, ingen måndagmorgonsbaksmälletrötthet! Ingen ångest över helgen och vad jag gjort mot mig själv eller andra.

Det är en bra dag idag och jag är precis som Berra tacksam mot mig själv för att jag tar hand om mig. Tacksam för att jag valt att plocka bort alkoholen som följeslagare och krockkudde och i stället vara närvarande och hantera tillvaron på de bästa sätt jag förmår.

Om jag bara orkar efter jobbet ska jag åka och bjussa mig själv på en stund i gymmet i kväll. Tack till mig själv för att jag tänker vettiga tankar om hur jag ska ta hand om mig! Förr hade jag vid den här tiden på måndagmorgonen med de förutsättningar för dagen jag vaknat till redan börjat planera för att efter arbetsdagens slut få varva ner med ett par-fyra glas vin.

Tacksam för att det finns ett forum med människor som skriver kloka saker som gång på gång påminner mig om att jag valt rätt väg. Inlägg som får mig att reflektera över att även om tillvaron utan alkohol inte på något sätt är perfekt så är den något att vara oändligt tacksam över.

Tack Berra!

synpunkter. Ang granntanten, först tänkte jag skriva att hans manipulerande är väl oåtkomligt.... och sen ser jag att du skriver just det: där hade kunskap gjort susen. Det är hon som själv måste ta ansvar för sitt liv. Med hopp om en fin vårvecka! Den är i antågande även här hos mig. / mt

frågan är vad man gör med den. Vi männsiskor är ju olika och har nytta av olika saker och strategier att stöda oss emot.
Å andra sidan säger Adde att i missbruket är likheterna stora, nästan heltäckande, och mot det har jag inga invändningar. Jag håller också med Adde om att det finns mycket okunskap eller bristfälliga kunskap och "vilja utan tllräcklig grund" inom professionell verksamhet.
Såg igår att föräldrar vill tillsätta en haverikommission ang Tomas Qvick, numera Sture Bergvall. I reportagen där hans terapi ingick fanns de värsta "terapigrodorna (jag-saknar-ord just nu, låt säga tearpigrodorna) synliga. Finns en hel del sånt. Även på behandlingshem för unga. DOCK - de flesta som jobbar TROR PÅ VAD DE GÖR och MENAR VÄL. Så tror jag, men ibland finns nog önskan om att "vara den som hjälper" och behovet att själv vara betydelsefull starkt med.

Det var en lång och lite oredlig utläggning men de här frågorna intresserar mig mycket.
Ha det gott, kram till dig och H / mt

de är ett misstag! Hej H, de tre frågorna är bra att ha med sig! Jag tror att jag kan lämna bort ett antal utsagor om jag rannsakar mig enligt dem först:) Ett motto som en av mina vänner har och som jag önskar kunna leva efter är

Attackera när det behövs.
Försvara när det är nödvändigt.
Men aldrig, aldrig förakta.
Älska, älska, älska

... och det är inte lätt. Jag har fler som jag inte hinner skriva nu i morgonbrådskan. Kram till dig och din pianoman! Jag är hoppfull idag / mt

lista av vardagslyckor - även om de skrevs en söndagskväll:) Vi är många som borde öva på att se det goda i allt vi har här och nu. Mm värmde mitt hjärta på lördagen med att säga hur mycket gott han har att vara rädd om. Av samma anledning vill jag kämpa hårt för att stanna kvar i vårt gemensamma liv, vi har mycket gott som hör ihop just med att vi är tillsammans. Hoppas din måndag blir en kanonfin dag Berra! / mt

..till mig själv, (...eftersom jag inte är religös).

Är att jag slutsummera en helg där jag står i tacksamhetsskuld till mig själv...
För att jag ännu en kväll kan gå och lägga mig med ett gott samvete, utan kval eller ångest...

Ingenting som just nu tynger mig, utan att jag just i detta känner en inre frid...
En frid som säger mig att jag ska uppskatta livet för precis vad det är, och vad jag är...

Jag är lugnet själv och totalt utmattad efter en helg där livet har givit mig från alla sina sidor,
på gott och ont, men som jag antar att livet ska vara...

Tacksam för att vara i dess närvaro med sinnena i sina fulla bruk...
Tacksam för att jag inte tog ett förhastat besluta att förflytta mig fjärran bort...

Tacksam för att jag kan gå ut på baksidan i natten och se dimman ligga tät runt gatulyktan, och uppskatta det...
Tacksam för att jag har vänner som bryr sig om mig, och hur jag mår...
Tacksam för att jag har ett liv som jag kan hantera och har en stor del i kontroll...

Tacksam för att jag inte tog bort en del av mitt liv med att dricka alkohol....

Tacksam för att fantasin är min verklighet, och inte ett rus...

Tacksam för att jag har ett liv...

Tack....Berra för att du tar hand om mig...

Hälsningar din själ

har jag blivit påmind om hur lika vi är, vi som lever med någon form av missbruk. Om vi är beroende eller medberoende spelar ingen roll, vi är mammas barn.

Aldrig att jag trodde att likheterna var så stora när jag var nynykter men redan från första början gick jag ofta på öppna Al-anon möten och kände mig hemma även där. Min önskan är att även de sk "proffsen" inom behandlingsvärlden skulle inse det också ! Och då menar jag de som är "pålästa" yrkesmedberoende alltså sådan som inte har direkt egen erfarenhet av missbruk eller sådana som i frälsarsyfte ska hjälpa andra fastän de har egna, olösta, problem. Har nyss prata med en person som läser till psykolog och det är ju skrämmande att insikten och förståelsen hur vi beroende fungerar är så skrämmande låg. Under min aktiva tid träffade jag både psykologer och socionomer som jag snurrade upp hur lätt som helst och då jobbade åtminstone socionomerna inom beroendeenheten. Hur många liv hinner de förstöra i sitt yrkesverksamma liv ??

Varför praktiserar inte dessa människor i verkligheten på behandlingshem ?? Varför söker de inte kunskap på AA's informationsmöten ?? Varför tar de inte hjälp av oss nyktra alkoholister inklusive våra anhöriga ?? Varför är det så att en full 15 åring som ligger medvetslös på gatan behandlas fruktansvärt illa av ambulanspersonalen ?? Varför är det fortfarande socialen som ska ansvara för oss beroende ?? Om jag har cancer går jag ju inte till soc och får cytostatika ??

Riskbruksprojektets utbildningar har verkligen gjort nytta, åtminstone i de kretsar som jag hört talas om. Men fortfarande törs inte läkaren fråga mig när jag ska justera min blodtrycksmedicin om hur jag har det med alkoholen. Den frågan borde vara högaktuell !! Jag trodde jag skulle kunna sluta med min blodtrycksmedicin när jag slutade dricka men förmodligen har jag väl supit till mig nån form av skada. Jag provade att lägga av med skiten men det gick inte så bra. Men generellt så är det fantastiskt vad kroppen tål av fysisk misshandel, då har vi ju lite svårare med våran egna psykiska misshandel som vi måste jobba bort. Och det tar ÅR att bli av med det mesta ! Och ingen annan gör jobbet åt oss !

Tja, det här blev ju ett något rörigt inlägg utan någon direkt röd tråd men jag kände att jag behövde skriva av mig lite tankar som har snurrat i skallen det sista dygnet. Ibland blir det bara fullt i skallen och då är det skönt att fästa det på pränt och läsa det själv och "se" hur jag tänker och jag kan känna att jag får ur mig tankarna och det blir lite tomt i hjärnkontoret. Mental utrensning.

Från det ena till det andra så har vi sett att granntanten vi hjälpte att gå från sin tablett- och alkoholmissbrukande sambo nu smyger tillbaka till honom. Han har inte gjort något åt sitt missbruk men däremot manipulerat tillbaka henne, i alla fall delvis ! Hon och frugan hade bra kontakt men det är slut med det nu, hon svarar inte på sms eller samtal längre. Där hade kunskap gjort susen men hon ville inte lära, bara försvinna från honom då. Men minnet vet vi ju hur det är : Väldigt kort !!

Ha i alla fall en skön, nykter söndag alla forumvänner !!

Jag skulle vilja fråga er som hänger här hur ni ser på detta med att gå kurser för att skaffa sig kunskap och fakta kring detta med beroende.

Jag är sugen på att gå kursen "en ovanligt klok liten sommarkurs" som Adde tipsade om en bit upp i denna tråden. Den går i juni och då har jag varit nykter i ungefär ett halvår. Är det för tidigt? Ska jag vänta med det, eller är det bara bra att lära mig mer?
Jag har inga planer på att "ge" av min kunskap ännu. Det kräver några års nykterhet innan jag ens ska tänka tanken. Men att få kunskap är väl alltid av godo. Eller?

Kramar till er alla!
/R.