Senaste kommentarerna i forumet

Adde, din uppriktighet värmer. Faktiskt! Det är så svåra processer, känslor, smärtor, kvalfyllda val som vi står inför. Tack för ditt ärliga svar, det betyder jättemycket för mig ska du veta

Kram Märta

Det du beskriver Märta var precis detsamma, känslomässigt, jag gick igenom innan jag lämnade alkoholen.

2 sidor av samma mynt.

Idag är jag fri.............

lillablå

Det är ohyggligt svårt att lämna någon som man älskar. Och det finns inga omvägar eller genvägar. I morse vaknade jag och tänkte länge på mitt X. Jag undrar hur han mår, vad han gör, om han saknar mig eller om han har träffat någon annan. Vi har inte setts på tre månader och inte haft kontakt alls på en månad. Varje dag är en kamp och jag måste komma ihåg den mörka blicken, de hårda orden, allt som en gång fick mig att bryta upp till slut. Skulle jag gå tillbaka skulle jag sjunka som en gråsten, hans förakt mot mig skulle ta fart igen och min kärlek och tillit skulle krossas. Men det är svårt att gå, jag kämpar varje dag ska du veta. Men jag slipper all stress nu, all oro, all besvikelse och sorg. Det är så himla skönt. Och jag vet att det kommer en dag då jag inte längre tänker på honom med sorg och längtan. Då är jag fri.....

Det du skriver om hur han behandlar sina barn är bara så vidrigt. Att straffa sin dotter genom osynliggörande är oerhört kränkande. Och även om dottern tigande tar emot allt så sätter det livslånga spår. Och att hon inte pratar om hur hon känner det är inte så konstigt om hon blir bestraffad med tystnad. Vet du, jag blir så upprörd när jag läser ditt inlägg. Och du, det är bra att smyger till dem kramar och kärlek, de vet att du finns där om de behöver dig.

Kram Märta

Sån söt mormor hade jag oxå.. det är 23 år sedan hon dog men jag tänker nästan dagligen på henne! Gift med min morfar som var alkoholist på gamla dagar och som tog sitt liv i 70-års ålder. Men hon var alltid lika mild, lugn och vänlig, samtidigt som hon hade en humoristisk ådra som gjorde att man alltid blev glad av att träffa henne.

Kram till dig och godnatt. Tycker det är bra att att du skriver och tänker, det kommer säkert att mogna ett beslut hos dig så småningom, då du kommer att veta hur du ska göra.

Pia

Tack Märta!
Är hemma hos mig själv idag, med mig själv..
sitter och funderar på hur jag skulle fylla dagarna och klara mig själv, om jag skulle gå... borde inte skriva om... borde bara ta tag i mig själv och gå!

kom på mig själv att önska att någon som "kan" det här och som är objektiv kan tala om för mig att jag inte behöver ha det så här, att det inte är sunt, bra eller ens vettigt... litar ju inte ett dugg till mig själv eller mina känslor... men NI vet ju, ni har ju koll, och att inte lyssna till era ord är nästan att förolämpa er... sorry...

Råkade låta mitt dåliga humör höras igår, hade talat om klart och tydligt var jag lagt vissa saker som han och barnen behövde för dagens övningar, och sen när han ändå frågade mig blev jag lätt sur, han lyssnar ALDRIG helt på vad jag säger... detta var precis när barnen skulle borsta tänderna och gå och lägga sig... och barn är barn, pojken på 8 kom till mig och skulle berätta nåt och T blev vansinnig på dem för att de inte gjorde som de var tillsagda, och för att de busade och stökade med varandras sängar (de bor i extrarummet sen januari pga renovering av deras sovrum) och sånt... han hotade med att inte läsa saga om de inte skärpte sig, och efter ett par tjut till skrek han godnatt, jag ska inte läsa, gå och lägg er och jag vill inte höra ett enda ljut till härifrån... pratade om respekt och hur de inte vet vad det är etc... barnen är mycket noga med att få sina godnattpussar och sitt godnatt av pappa och blir mycket oroliga av det här.. och egentligen anar jag att det är enbart på grund av att jag sa ifrån som han blev irriterad och därför tappade tålamodet fortare än vanligt...

pojken kom sen ut ur rummet och till oss där vi satt i var sin soffa och sa: Kristin, du är snäll, jag tycker om dig... markerade tydligt för sin pappa att han inte var nöjd med situationen... jag följde med och nattade igen... och efter ett gäng toabesök och annat gick T in till dem i reklampausen på tv och pratade... stackars ungar... snacka om att hålla dem på halster... och eftersom det är hans barn, hans hus och hans regler vågar jag inte sätta mig upp mot det... ibland säger jag till att nu räcker det, nu är det nog... försökte förklara för dem att egentligen var det nog så att pappa var arg på mig, men att det gick ut över dem... vilket pojken sa till sin far som bara skrattade bort det med: "vilken slutledningsförmåga, ha?"

För någon månad sen bråkade far och dotter (10 år och en isprinsessa som inte pratar om hur hon känner överhuvudtaget....) och T straffar med att säga: du finns inte för mig nu, jag ska inte prata mer med dig idag... och är tyst i 30 minuter, svarar på mina eller sonens frågor, men ignorerar dottern helt... jag liter och gråter inombords... hon går iväg till sin vän, jag träffar dem senare i affären och dottern är precis som vanligt... säger att jag tycker att pappa var lite väl hård, men hon verkar inte bry sig nämnvärt om vare sig mig eller honom... och jag avskyr mig själv för att jag inte står upp mot honom, för barnen, utan smyger till dem en kram eller ett varmt ord senare... fegis...

oj vad jag skriver...
jag skriver egentligen inte för någon annans skull än min egen. nyttigt att sätta ord på allt och även för att senare kunna gå tillbaka och följa och känna... tack för möjligheten!!!

Fick frågan av min allra närmaste vän igår, om jag kan tänka mig att skaffa barn med honom, och leva resten av livet med honom... svaret är givet när jag läser det här, men när jag är med honom och han är så gullig och snäll som han varit det sista är det inte lika glasklart längre...

Nalle Puh sa:
"ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar."

Ska glo på dumburken nu, och läsa lite om hur jag ska bokföra för företaget...
i morgon blir det besök hos sötaste mormor igen! hoppas hon har massa näsdukar som ska strykas, alltid lika skönt att stå där framför tv:n med något för händerna och vara tyst tillsammans med henne... Sötaste Mormor

Kramar och Godnatt!

lillablå

Jag tror att det är som Mie och Adde säger, tyvärr. Och sen, vad är det för ¤%&? svar han ger till sin dotter (ursäkta men jag blir så förbannad). Snacka om överförande av skuld och skam. Och vad kostar det att kopiera en nyckel? Näe, han vill inte att någon ska avslöja honom. Åh, jag önskar att du kunde få lugn och ro lillablå. Jag känner att jag slängs tillbaks till mitt helvete varje gång jag läser dina inlägg. Nyttigt för mig men oj vad du kämpar på just nu. Du får en en extra stor kram i dag. Och du, njut av solen och av att du finns lillablå. Du är värd så mycket mer än det här.

Kram Märta

tanken har inte slagit mig... men kanske... tror inte det, men vem vet...
nycklarna till garaget är strategiskt borta, och den enda som finns sitter på hans knippa... hmmm... hans dotter frågade igår om inte hon kunde få en kopia, för hon vill komma åt sin cykel efter skolan, han sa: vill du ha mat på bordet eller ska jag lägga pengarna på annat?
det var ju i garaget det hela började... jaja...
ska läsa igenom Märtas inklipp om sund kärlek igen, och sen gå och jobba med mina underbara arbetskamrater!

hoppas solen skiner på er idag!
kramar!

Hihihi !! Avslöjad ! Så gjorde jag!! Hade en Gordons Gin som stod strategiskt framme som jag var tvungen att uppdatera minst en gång i veckan. Jobbigt som fan !

en liten tanke... vad är det som säger att han inte har köpt en ny flaska som han dricker till ca samma nivå som den första?

Vi är båda vinnare i slutändan!
kram och njut av solen, det tänker jag göra nu på min lediga dag!

Du är otroligt värdefull för mig också ska du veta. Du hjälper mig att sätta ord på det jag har upplevt och det jag känner nu..

Kram igen

precis vad jag behövde höra!!!
hårt men ack så sant...
så be inte om ursäkt! behövde en liten spark därbak för att räta på ryggen!
du är min stötta och min kompass!
du är otroligt värdefull för mig!!!

Förlåt, jag gick kanske för hårt fram nu, det var inte meningen i så fall lillablå. Det är bara det att jag känner igen mig så mycket i hur du har det och jag vet, precis som du, att det inte är sunda relationer när man lever i ett medberoende....

Kram Märta

sund kärlek...
tankeväckande...
och tyvärr inte en beskrivning av vad jag lever i...
tack!

lillablå

Vad betyder utslaget på alkoholmätaren egentligen? Det är väl inte konstigt att du "Bygger upp allt" kring hans alkoholintag, det är ju den som skapar all stress och oro och som reglerar er relation. Och skulle det vara bättre för dig att han i stället dricker öppet? Har du funderat på varför han inte förstår och bemöter din oro?

Jag har suttit och läst i genom en massa mail från mitt X, valde att spara allt och nu med lite mer distans ser jag hur galet allting har varit. I stället för att bemöta mig i min oro har han anklagat och förebrått mig i stället, bland annat att jag inte litar på honom. Jag tror inte han varit/är kapabel att se någon annan än sig själv och sina egna behov. Jag vet inte om nedanstående kan vara till någon hjälp för dig men jag läser dessa rader varje dag (du hittar det på TuvaForum).

Må solen skina på dig idag och att klumpen i magen låter dig vara ifred/ Kram Märta

_______________________________________________________________________

SUND KÄRLEK INNEHÅLLER:

Trygghet - att du kan räkna med stöd och en trygg famn och inte behöva vara rädd för att stå helt ensam.

Säkerhet - att du kan räkna med honom och inte ska behöva känna dig rädd för hur han ska reagera, att han kommer att ta hårt i dig, knuffa dig, trycka ner dig, slå dig, skrika åt dig eller utsätta dig för annan form av vanmakt.

Omsorg - att du ska känna att den du är tillsammans med är lika mån om att ni ska ha det lika bra i relationen.

Respekt - att du aldrig ska behöva behandlas på så sätt att han sätter dig på undantag eller skriker fula saker åt dig.

God vänskap - att du ska känna att ser dig som sin vän och behandlar dig som det, alltså inte vara vara misstänksam och se dig som en fiende.

Empati - även om han själv inte är i samma situation som du och inte gått i dina skor, så har han möjlighet att sätta sig in i att du har det svårt istället för att vara kall och oförstående.

Stabilitet - du ska inte behöva känna att den du är tillsammans med säger en sak för att handla helt tvärtemot.

Uppskattning - du ska känna att den du är tillsammans med är glad att vara tillsammans med en fin tjej/kvinna som du, att han lyfter upp dina goda sidor istället för att håna/förlöjliga och klanka ner på dig. Han ska känna sig stolt över dig.

Acceptans - att han inte kräver det omöjliga av dig och sätter upp högre krav på dig än vad han själv kan leva upp till. Att han inte ägnar sin tid till att döma dig.

Frihet - att du har rätt att röra dig i livet. Ingen människa har rätt att begränsa dig så att du känner att du inte kan fortsätta ditt sociala liv. Du är lika fri i ditt rörelsemönster som han är.

Bekräftelse - alla människor behöver bekräftelse så låt honom inte tro att det är något fult och säga åt dig att du kräver för mycket. I en sund relation ger man varandra bekräftelse och det kommer naturligt eftersom man vill säga ja och lyfta fram den man älskar och är rädd om.

Öppen kommunikation - du ska våga berätta saker för den du är tillsammans med utan att vara rädd för att han ska döma dig, anklaga dig, skrika åt dig, slå dig eller på annat sätt straffa dig.

Lika värderingar - om den du är tillsammans med tycker att det är viktigare med status, pengar och göra roliga saker som måste kosta än att ha det bra när du t ex har en svår period i livet där du inte har gott pengar. Då visar han vad han värdesätter högst. Tyvärr är det inte dig och er, utan sig själv och sina egna behov. Han förlorar dig hellre än att han låter sina egna behov stå tillbaka för en tid.

Sex som är ömsesidig njutning - du ska känna att han är rädd om dig, att han inte bara tänker på att själv på tillfredsställselse för att sedan lämna dig. Du ska heller aldrig behöva känna dig tvingad till att ha sex - en sund man vill inte och har inte sex med en kvinna om hon inte vill.

Jämlikhet - att det som gäller för dig gäller också för honom, att det som gäller för honom gäller också för dig.

Hej igen...
fick panik i går... ginflaskan var påfylld...
gick på fotomässan och hade det rätt trevligt, han är go och glad
och vi trivs... MEN jag hade med min klump i magen...
när vi kom hem frågade jag honom om han mixtrat med ginflaskan
igen, och han säger nej, det enda jag gjort är att jag fyllt på med
den andra flaskan, den jag fyllde på med den där gången...
han tar fram alkhomätaren och visar mig, han vill övertyga om att
han inte mixtrat... och den visar strax under 40%.

Nu är jag tillbaka på noll igen. Det känns som om allt bara finns i
mitt huvud. Som han sa: "du bygger upp en hel värld runt det här!"

Han dricker en hel del, men han gör det öppet. Lördag kväll drack
han en och en halv flaska vin, jag drack ett halvt glas... och ett par
öl också.

Helt snurrig... är det jag..? kanske bara intalar jag mig att han är
elak också, jag vet inte det heller just nu...

jag får väl se tiden an, och försöka se objektivt på det som händer
runt mig...

Skulle behöva en objektiv osynlig ängel här, som kan tala om för
mig vad som är riktigt och vad som är överdrivet av mig...

ledig idag, så nu ska jag städa lite och kanske gå ut och kratta lite
löv för att skingra tankarna!
kramkram!
/kristin

lillablå

Jag går på mindfulness och det hjälper mig jättemycket. Hoppas att du får ut lika mycket som jag. Min kurator är utbildad i KBT, utan henne hade jag inte suttit här idag. Vet du, när man är på väg in i en depression, för det sker förr eller senare när man lever i ett medberoende under en längre tid (och det är helt normalt), så kan obegripliga händelser utlösa starka reaktioner. Jag antar att din kropp, liksom min gjorde, gått in i full beredskap. Men ingen människa klarar att kroppen står i ständig beredskap för att man inte vet vad som väntar. Jag lovar, man går sönder till slut.

I går hade jag en riktigt tung dag med mycket tårar och sorg som vällde ut. Men jag bestämde mig att låta eländet komma, att känna efter, att vara snäll mot mig. Jag har utvecklat ett otroligt försvar mot att känna, kanske ett resultat av allt som hänt mig. Sen sov jag, djupt och skönt. Idag mår jag mycket bättre och ska hem till en kär vän/kollega på middag i kväll och det ska bli så roligt. Bara att känna glädjen är så befriande.

Lillablå, var snäll mot dig själv och ge dig själv tid att gå igenom den här processen. Det måste få ta den tid det tar. Jag kan bli tokig över att min längtan efter X:et poppar upp och ger mig sån smärta, men jag vet att det måste få vara så. Det är många faser att gå igenom och jag behöver inte vara duktig eller stark. Jag behöver bara vara i de känslor som jag bär på.... Jag vill inte bruka våld på mig själv längre. Ett steg i taget är ett steg framåt och ett steg bort från det svarta, eller hur?

Jag håller tummarna att solen och värmen kommer i morgon/ Kramar i massor till dig från Märta

Världens bästa sjukgymnast!
Var där i morse, och hon har lovat att hjälpa mig, de har beteendevetare och kbt-are och allt möjligt på samma ställe, hela kittet liksom, tar hand om oss från topp till tå. Så jag har idag anmält mig till en kurs i mindfulness, med avslappning, yoga och sånt, den börjar om tre veckor.. och sen kan jag få tre enskilda samtal också, med en kognitiv beteendevetare... nu ska jag ta tag i mig själv och se till att JAG mår bra!

Det känns inge vidare idag, rätt kass faktiskt... Jag ska stanna hemma i min lägenhet istället för att åka till honom, lite orolig för hur det beskedet tas emot... Men solen skiner, jag ska äta lunch med en gammal klasskamrat från gymnasiet, och jag har världens bästa arbetskamrater!

Hoppas ni alla mår bättre än vanligt idag, för ni är värdefulla och väl värda en glad och lugn och härlig fredag!!! kramkram!

Är så trött, så trött...
fick ett litet bryt på jobbet idag, egentligen helt utan anledning, det var lite diskussioner om hur vi ska jobba under en vecka i juni när några kollegor ska åka bort... lite rörigt och lite oroligt, och jag började helt plötsligt gråta där jag stod. Droppen som fick det att rinna över... Säger kroppen nej nu? Eller var det ännu en reaktion över att inte vara tillräcklig? Vet inte, spelar väl egentligen ingen roll, men nu är jag trött... så in i märgen trött...

Skrev igår om att jag hela tiden oroar mig för vad och hur jag gör saker och ting... och egentligen är det väl inte det viktiga, utan det som verkligen ska ha betydelse är hur min oro blir bemött... tänk om jag hade fått en lång, varm kram, och ett par lugnande ord som: men du, det där var väl inget, spelar ju ingen roll, jag älskar ju dig, vet att det är jobbigt nu, men vi tar oss igenom det tillsammans, jag tänker inte lämna dig, vi hör ju ihop... så vansinnigt långt från verkligheten...

i julas någon gång mådde jag som allra sämst. han förstod inte, tyckte bara att jag var irriterad och näbbig... har väl antagligen skrivit om det här tidigare, men sk-t samma.. försökte förklara en kväll vid matbordet, och han satt och skrek med besticken mot tallriken ni vet, sådär så att det skär i öronen, och bara var extremt arg/frustrerad, hela han skakade... och där satt jag och grät så att tårar och snor bara rann... och han var arg... han har en chef vars hustru är deprimerad och har försökt ta sitt liv ett par gånger, och hur arg som helst säger han till mig:
jag tänker INTE bli någon ny förnamn efternamn... där är min verklighet...

hoppas att jag får kraft och mod och att jag växer mig starkare i takt med blåsipporna ute på gården, och att jag orkar ta mig ut.

tack för att ni finns!
nu ska jag göra mina övningar som sjukgymnasten gett mig, med antikrundan i bakgrunden, och sen läsa min bok och äta lite choklad! en lugn och skön kväll, för en mycket trött kristin
God natt alla underbara människor!

lillablå

Det är INTE du som gör fel, det är dina gränser som flyttas och det gör dig mer och mer osäker. Vem som helst kan steka för mycket eller för litet, koka för mycket eller för litet, glömma skruva åt en kran, ställa skorna fel eller vad det nu kan handla om. Så vad är problemet? Jo, han kommer aldrig att bli nöjd vad du än gör. Han kommer att hitta fel hela tiden, påpeka dessa på det öppna eller subtila sätt som gör att självkänslan knäcks till slut. Precis som Petra får jag ont i magen när jag läser vad du skriver, skulle så gärna vilja kunna göra något för dig.

Lillablå, det är inte dig det är fel på. Men du har börjat tvivla på dig själv nu och det är allvarligt. Du vet ju, jag har själv varit där och jag vet precis hur du mår. Du måste akta digså du inte sjunker ännu mer.....

Kram Märta

Tänker på dig ska du veta!!!!

Finns här...

Kramisar

Alexandra

Lillablå du verkar vara en fin människa både klok och snäll! Tänk på det .. Jag får klump i magen när jag läser dina inlägg! Har själv växt upp med mkt våld och hot. Min mamma gick och det är jag så tacksam över, vet att det inte är så lätt! Snälla lämna din man du är värd så mkt bättre!

Hej igen...
var hos mormor idag, lika mysigt som vanligt...
pratade lite med min moster igen, hennes första man var typ alkoholist.

jag berättade lite om mitt obehag och oro att jag gör nåt fel, hur klumpen kommer i magen... tex när T missuppfattar mig och tror att jag börjar tidigt, och jag får dåligt samvete över att han kommer för sent till jobbet eftersom jag inte gått upp som vanligt och väckt honom... eller när jag ställt bullarna på jäsning på köksbordet när han vill lägga gipsplattorna där för att såga till dem och istället får lägga sig och kolla en film... Eller när jag precis ätit en skål flingor till lunch och han vill åka och köpa middagspizza för att han är hungrig... Eller när jag pratar lite för otydligt för att han ska uppfatta vad jag säger då han hör lite dåligt... Oron för att göra något fel som leder till antingen irritation eller till att han inte tycker om mig...

min älskade moster frågade om de här tendenserna funnits i tidigare förhållanden också... och visst har de det... så med en gång kom klumpen i magen... kanske är det jag iallafall?

ett annat exempel... jag avskyr att laga mat. baka är terapi, men matlagning tortyr... skulle steka fiskpinnar och göra pulvermos till lunch... som han sa, eftersom det är sån lätt mat kanske du kan fixa det? Stekte fiskpinnarna på medelvärme i typ 6 minuter som det stod på paketet, men när pojken tar första tuggan är de djupfrysta... just den här dagen var jag lite nere, och eftersom jag misslyckats med nåt som var så himla enkelt blev jag skitledsen, överreagerade och gick och fällde ett par tårar på toa. Anyhow, jag skulle göra om försöket igen i helgen, och det såg han, och passade på att tala om för mig att "du steker väl dem på medelvärme den här gången?" jag svarade "eller också gör du det" och han kontrade igen med "eller så steker du dem på medelvärme den här gången?" och jag svarade "eller också äter vi köttbullar"... vet inte om jag överreagerade, men det kändes så himla onödigt att han skulle påminna mig om att jag misslyckades förra gången... trodde han inte att jag kom ihåg det eller? dessutom blev han skitsur efter min sista kommentar och skrek nåt i stil med att det är ingen idé att han säger någonting till dig över huvudtaget, jag blir ju ändå bara sur... jag antar att jag överreagerade... jag vet inte...

så nu sitter jag här igen med mina h*vetes alla tvivel. är det jag eller inte?

plockade en minibukett vitsippsknoppar till mormor, i hemlighet tillägnad Berra, och solen lyste och jag köpte en ny väska eftersom jag fått nåt vidrigt färdigtuggat tuggummi från spårvagnen på min gamla, det var en helt ok eftermiddag, och så en enkel fråga och jag tappar helt styrfart och guppar upp och ner på vågorna utan att veta vart jag ska...

nu ska jag säga godnatt till mig själv och sova på saken.
God natt!

Märta,
nu ska jag hem till min mormor Märta och bjuda henne på
kaffe och hembakta kakor... Att baka är nog min terapi!
Var sjukskriven för en massa år sen, och under två års tid
bakade jag varje vecka, och lämpade av allt hos min älskade
mormor... terapi för mig och gott för henne!

T är utomlands i jobbet och kommer hem på torsdag kväll.
Var hemma i min lilla etta igår, och oj vad skönt det var...
satt och läste och läste i Berras helt underbara fina tråd,
och bara njöt! Har snart läst igenom det hela, och den mannen
skulle jag vilja ge en stor bukett pinfärska nyplockade vitsippor,
han ger mig lika mycket glädje som de första blommorna om
våren! Men i vilket fall som helst, det var skönt att vara hemma
och skönt att vara ensam! Ingen oro över om han druckit, hur
mycket, eller om han är grinig eller glad! Så skönt!

Men jag tror att han känner av det här... skickar söta små sms
från landet utanför, föreslår att vi ska gå på fotomässan när han
kommer hem, för jag älskar fotografering, och så vidare... Gör
det inte lättare för mig att ta mitt pick och pack och lämna...
men samtidigt vet jag att jag måste! Blir ju helt puckad och
hjärntvättad av att leva det liv jag lever just nu!

Vad glad jag blev över att du har en dotter som har hittat en prins!
Hoppfullt! Eller som någon skrev, hoppingivande! =)

Måste gå nu, lovade mormor att handla lite mjölk på vägen!
Ta hand om dig Märta, och jag ska ta hand om mig, och alla som
håller till här måste göra det samma!
Kramkram!!
/kristin

Hej lillablå

Härligt att höra från dig och att du haft det förhållandevis lugnt. Du ska veta att jag känner igen mig i så mycket som du erfar och känner. Men glöm aldrig att det är en smygande process. Hade jag fått snytingen i början av vår relation, då hade jag klappat tillbaks och bett honom dra åt... När smällen kom hade det gått väldigt långt faktiskt och jag hade redan brytit med honom en gång. När jag gick tillbaka var han underbar mot mig, vi hade en fin höst tillsammans men sen bröt helvetet löst vid juletid. Och då blev det så mycket värre. Alla dessa ord, blickar och kommentarer som äter sig ända in i själen. Allt nedlåtande, allt missnöje, alla svek från den man som jag älskar och vill dela mitt liv med. Jag var totalt nedbruten lillablå och jag var förvirrad och kunde inte försvara mig mot honom. Han hade flyttat gränserna för mig och jag förstod inte längre vad som hände.

Jag tror inte att jag är starkare än någon annan. Det handlade bara om att jag till slut kom till insikt om att jag är utsatt för psykisk terror av en man som är alkoholist. Jag var totalt nedbruten i min självkänsla och det är ju därför det blir så svårt att gå. Jag bad om hjälp, insåg att jag inte klarade att gå ensam. Jag går i tearpi, jag äter antidepressiv medicin och jag går på mindfulnessbehandling. Och så har jag er på forumet samt mina vänner.

Jag vet att läkningen i min kropp kommer att ta år, att det blir ärr som sätter sig i själen. De syns inte men de finns där. Jag vet att jag måste vara snäll mot mig själv nu och ge mig tid. Jag tillåter alla känslor som finns i min kropp att komma till uttryck, jag tillåter mig att känna kärleken till mitt X även om jag aldrig mer kan gå tillbaka. Jag är inte ensam, det är inte du heller lillablå. Men glöm inte att det är just rädslan för att bli ensam och övergiven som spelar oss ett spratt. Det är också den rädslan som T, mitt X och andra spelar på.

Påsken har varit underbar för min del. Lugnt tillsammans med vänner, mycket skratt och framför allt lugn och ro. Det känns som en evighet sen. I dag ska jag gå och fika med min dotter som varit i Paris. Hon lever med en underbar man, det ger mig hopp och skänker mig glädje i vissheten att det finns många goda män- och människor.

Kram Märta