skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
lillablå
Allt du kan ge dig själv nu är tiden.... Det tar sån tid, du kommer att vackla, känslorna åker berg- och dalbana, rädslan, längtan, oron, allt. Vill du verkligen lämna honom för gott, gör det klart för honom en gång för alla. Att gå in i ett spel med honom kommer bara att ta all kraft från dig som du behöver till dig själv. Såna män dränerar andra på all energi, som en blodsugande igel. Och med tanke på hur han beter sig mot sina barn kommer han inte ändra sig i första taget bara för att du sätter hårt mot hårt. Lyckas han locka dig tillbaka igen kommer din resa bli ett värre helvete än vad du har just nu. Tro mig lillablå, snälla du måste tro mig.
Ge dig tiden vännen, allt kommer att ordna sig. Du har oss här och du har dina vänner, familjen och mormor Märta. Akta dig nu, lova mig det!
Kram Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Helvetesdag.
Riktigt åt helvete...
Har haft gråten i halsen hela dagen, magen skriker varning, varning...
och så kom det ett samtal, blomsterbudet undrade om jag var på jobbet...
hoppades, hoppades, hoppades att det var mamma...
men så kom 5 röda vackra rosor, med ett kort, det enda det stod var
hans alias på internet, det var så vi träffades...
äcklad slängde jag dem ifrån mig...
tog dem och tårarna sprutar och jag har världens bästa kollegor som
stöttar och får mig att inse att han manipulerar...
En av dem tog dem till källaren och slängde dem i komprimatorn.
På min önskan.
Bort med dem.
Bort med honom...
Jag mår illla... och tårarna vill inte sluta rinna...
Vart ska jag ta vägen?
Hur ska jag orka hitta tillbaka till mig själv och lite självkänsla och glädje?
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
lillablå
Tystnaden är som ett vakuum, jag vet men betänk att det är han väldigt medveten om. Och det är kanske det som är sårande. Men vet du, det svåraste för mig är, och så kanske du också känner, var att vi skildes utan att ha tagit ett gemensamt beslut om att avsluta relationen. Därför visste jag inte egentligen hur det var och det tog lång tid för mig att förstå att det går inte att avsluta på ett "normalt" sätt. Och jag måste acceptera det.
Tulpaner är så vackra, de sprider glädje. Precis som solen. I dag skiner solen här, ska tillbringa eftermiddagen på balkonen tillsammans med mina katter och en god bok. Min ena katt är en riktig solkatt, hon lägger sig på rygg i solen och sträcker ut hela kroppen mot solen. Hon är så söööt. Jag försöker hitta små saker varje dag att glädjas åt, känner att livet sakta vänder tillbaka för var dag som går. Jag hörde en klok man (åklagare) som sa att han varje dag avslutar dagen med att skriva ner tre bra saker som han har varit med om under dagen. På så sätt klarar han av när livet och arbetet är svårt. Värt att prova!!!!!
Ett steg framåt, ett steg i taget....
Kram Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Märta...
antar att jag bara är i början av min "frigörelse" eller mitt tillfrisknande eller vad man nu ska kalla det... Har sovit uselt i natt, vaknat många gånger och snurrat och vridit och vänt på mig...
inte ett ljud från honom.
bra egentligen, men det sårar också...
hälsade på mina föräldrar igår, hade en katt i knät hela kvällen, perfekt, för då kan man inte röra sig, inte fylla på kaffe, inte hämta en kaka till, inte göra nåt, man måste bli uppassad! =)
och jag köpte tulpaner till mig! gula! som solen! som värmen från vänner som man aldrig träffat!
Victoria, mitt i prick! det var ett av mina favoritprogram som liten tös! kommer inte ihåg nåt av det nu, men känslan är lugn och trygg och rolig!
just nu har jag nog mest ångest över hur jag ska klara att fylla dagarna och undvika att känna mig totalt ensam och övergiven... avskyr att vara ensam när jag inte valt det själv... barndomens spöken antar jag! kanske kan jag få några svar nästa vecka när mindfulness-kursen startar! Perfekt timing!
Hoppas att ni alla där ute någonstans får en fin och härlig dag!
Det är ni värda!!!
Kram!
/Kristin
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
lilla blå
Jag vet hur det känns.... Man säger till sig själv att jag klarar det här, jag klarar det här, jag klarar det här.... Sen kommer kommer kvällarna, sen kommer nätterna, sen kommer mornarna , sen kommer dagarna, sen kommer kvällarna osv. Och helt plötsligt glömmer man det onda, det som gör ont, det som skaver, skapar oro, det som stressar.... Man blir beredd att bortse... Så minns man faktiskt, minns det fina, glädjen, värmen kanske, skulle jag inte, borde jag inte, om jag ändå bara försökte, kanske det beror på mig... osv. Känner du igen? Detta förbannade ohyggligt pendlande mellan visshet och tvivel. Detta ohyggliga pendlande mellan hopp och förtvivlan.
Tre månader har gått och jag sitter här och undrar hur det skulle kännas om vi möttes nu... Tre månader kan vara en ohyggligt lång tid när man älskar någon. Tre månader ÄR en ohyggligt lång tid när man längtar och åtrår. Men jag vet, trots vad mitt hjärta säger, jag vet att det skulle vara helt förödande för mig att bejaka honom och oss. Det är nu, just nu, jag ska ta min magkänsla på allvar. För trots vad känslorna säger, lyssna på kroppen. Här är jag med Adde hela vägen med alla kloka ord.... Han vet!!!! Jag har lyssnat på honom, han vet ett och annat!!!!
Och Mie vet. Jag har lyssnat på Mie, hon vet. Jag har lyssnat på Berra, han vet. Och jag har lyssnat på dig, du vet. Och när jag läser vad jag skrivit så lyssnar jag för jag vet!!!! VI FIXAR DET HÄR. Det måste gå!!!!!
Sov så gott du kan i natt lillablå
Kram Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
NU HAR JAG DET! Har funderat och funderat sedan du först började skriva här...
Hmm, vart har jag sett "Lilla Blå"
Det är elefenten från barnprogrammet!
Kommer ihåg vinjetten:
"Lilla Blå, Lilla Blå
hur fick du namnet Lilla Blå?
lekte i sitt badkar
det gör man ju
bet i mammas penna
så den sprack mitt i tu
å bläcket blått
rann ut i vattnet, åh
mammas pojke blev helt blååååå"
Älskade det programmet! Hihi
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
alltid lika sanna och fina ord från Mie!
tack!
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Lilla blå...
Det här är din chans till ett sunt liv.
Självklart tar det tid att komma ur ett medberoende.
Hjärta & hjärna måste synka, komma ikapp varandra.
Ditt förnuft säger med all tydlighet att du varit i ett farligt förhållande, att du mår dåligt över hur du behandlas.
Att du måste gå... att det är ditt enda alternativ.
Dina känslor förstår inte varför du älskar den här mannen.
Ditt medberoende gör att du faller för hans ord & charm... Akta dej!!!!
Djupt vatten, svart vatten... ta dej till land.
Stanna i land, ge dej inte ut igen. Livsfarligt... underströmmar & en fruktansvärd kyla.
Du vet väl om att du har en eld inom dej,
som nu går på sparlåga,
du måste hitta din harmoni igen,
då kommer den att börja brinna med full kraft,
med långa ljusa & varma lågor
Kram från Mie.
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Nu höjer jag blicken och försöker se ljust på framtiden!
Tack för alla vänliga ord!
KRAM!
http://www.facebook.com/photo.php?pid=16506&l=a3a373868d&id=10000100294…
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Vad GLAD jag blev av ditt inlägg, och då känner jag dig knappt! Det här kommer du att fixa, med så mycket stöd omkring dig, och med den inställningen du har. Köp en bukett tulpaner till din pappa också, vettja! Han kommer att bli jätteglad (eller - han kanske bor jättelångt bort? Jaja, det finns ju blomsterbud ;-) )
Och vad härligt att kunna dricka ett par glas vin med ett par vänner - utan problem med spriten! Ha så mysigt i fotolabbet! Jag har sett en del av dina bilder, och dom är jättefina!
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Har fått världens finaste sms av pappa... glädjetårar!
och ert stöd...
och mina underbara kollegor.. eller vänner kanske är ett bättre ord..
har precis handlat lite kläder till mig själv, en jeanskjol, svenadyr, men fin!
och sen ska jag köpa en vas och lite tulpaner!
märta, jag ska låna en bil på måndag och hämta resten. har en lååång lista
med saker som jag absolut inte vill glömma...
och till helgen ska jag till min gamla folkhögskola och stå i fotolabbet med
en av mina närmaste vänner... och dricka ett eller två glas vin på kvällen
och bara snacka skit...
det jag känner för er alla är nästan någon slags euforisk förälskelse... ni ger
mig kraft och mod och styrka! TACK!!!
stora kramar!!!
/k
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Lillablå - du är SÅ modig och stark! Håller tummarna för dig och önskar dig ett fritt och lyckligt liv! Det är du värd!
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
lillablå
Oj, jag vet precis. Känslorna sliter i kroppen, man pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Hjärtan säger en sak, förnuftet en annan. Och det där hoppet om att allt skulle vara annorlunda, att allt kan bli annorlunda kopplat till längtan och saknad spelar oss ett spratt hela tiden.
Du, vad gör du om han hör av sig och vill försonas? Fundera på det. För det är inte en fråga OM han kommer att ta kontakt med dig, frågan är NÄR! Det är så här det är. Med tiden kommer han att förstå att du menar allvar nu, och då kommer han göra allt för att du ska komma tillbaks. Går du tillbaks så vet han att han har makt över dig och då kommer resan att bli ännu djävligare. Så här kan det hålla på tills du är helt söndertrasad. Om han verkligen var rädd för att förlora dig, hade inte redan försökt stoppa dig då? Tro mig, been there, done that! Och för varje gång man går tillbaks, desto mer sjunker man och desto svårare blir det att gå för att ännu försöka göra sig fri.
Försök att tänka på dig själv, även om jag vet att det är svårt när tankarna hela tiden kretsar kring honom. Jag läste att medberoendet kan pågå lång tid efter att man fysiskt brutit med varandra. Jag vet till exempel att om mitt X kontaktar mig så måste jag låta bli att svara, går jag in en dialog med honom kan han få mig på kroken igen. Lillablå, fortsätt skriv på forumet, läs och skaffa dig kunskap, prata med vänner, gråt, skrik, skratta, men gå inte tillbaka. Det är så farligt. Jag håller alla tummar nu för dig, för oss och alla andra tappra som kämpar på för att hitta friden igen
KRAM Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
God morgon!
Märta, jag har sovit sådär, vaknade vid fyra och var lite orolig... men på det hela är det rätt ok...
Brorsan var på besök, det var skönt med sällskap...
Blir så trött på mig själv. Vet att det här är det enda alternativet jag har, om jag ska må bra, men varje gång jag får ett sms hoppar jag till och hoppas att det är han... men nej. Inte ett ljud från honom... Vilket är bra, egentligen... jag är full av motstridiga känslor...
Berättar för så många som möjligt på jobbet, allt för att det ska bli svårare att gå tillbaka... för det är inget alternativ... men det finns en risk...
ska ut och jobba nu...
en kollega sa precis: du ser inte ut som 7 svåra år, du ser snarare piggare och lugnare ut...
=)
Tack för allt stöd!
KRAAAM!!
/k
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
God morgon lillablå
Hur mår du, hur har natten varit?
Kram Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Hej Lillablå! Du e stark! Det ordnar sig skall du se!!!
//Mozze
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Ibland blir man inte starkare av att vara två...
http://www.facebook.com/photo.php?pid=24566&l=71cf4fdda9&id=10000100294…
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Ja tror på dig, du klarar det här...
Bamsekram Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Ni underbara!
Sitter hemma i min lägenhet och äter godis och svär över högtalarna som inte vill funka... men jag är hemma! brorsan är på väg, han ska pilla lite med datorn och jag bjuder på thai som tack!
vid lunch ungefär frågade han vad jag gjorde... jag sa packade... han frågade om jag packade eller packade upp, jag svarade att jag packar, ska bo hemma ett tag så får vi se om vi mår bättre på var sitt håll... inte ett ljud, inte en kommentar, nada, njet... jag packade, och efter att jag och dottern med kompis bakat korintkakor och tvätten var hängd och gympapåsarna packade sa jag: jag drar mig nu... ingen kommentar: han sa bara "ha det så bra!"
sa till barnen att jag ska hem ett tag nu, det verkar som om pappa tror att ni har det bättre utan mig, men jag kommer tillbaka... orkade inte ta det med dem, jag vill sätta mig ner i lugn och ro med dem och prata, när allt har stabiliserat sig... fick skjuts ner till torget, en puss och ett hejdå.
Jag är ledig nästa måndag, tänkte att jag åker dit då och hämtar resten av mina saker, passar på när han är på jobbet... fegt kanske, men så får det bli! han pratar ju inte med mig i vilket fall som helst!
Jag är totalt livrädd och jättestolt! Jag tog steget! Men kommer jag klara mig själv? egentligen vet jag det, jag har klarat mig själv större delen av mitt liv! det kommer att bli tufft, jag kommer gråta i min ensamhet, men jag har bara mig själv att tänka på! i morgon ska jag köpa mig en vas och en bukett fina tulpaner!
jag kan inte tacka er nog för alla vänliga (ibland hårda) ord, alla råd, allt stöd och alla tankar! utan er hade jag varit kvar och antagligen ännu svagare! TACK!!!
/kristin
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Min bästa pepplåt just nu
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
lillablå
Visserligen är det bådas ansvar att lösa konflikter i ett förhållande, men det som pågår i ditt liv är inte ett normalt förhållande byggt på ömsesidig respekt. Hade du suttit tyst så hade det också varit fel, tro mig jag duckade på slutet vilket ledde till ännu fler konflikter.
Säg till barnen som det är tycker jag. De behöver vuxna ärliga människor omkring sig. Och att T tiger ihjäl allt ska du ignorera. Han är fullt medveten om att du är på väg men han kommer inte att erkänna det. Jag vet att du är rädd. Rädd att det är slut, rädd att bli ensam, rädd för alla känslor av övergivenhet. Tänk på att du går för DIN EGEN SKULL, inte för att få en reaktion från T. Du kommer aldrig att få det du hoppas och önskar från honom. Tänk på sund kärlek lillabå....
Jag har suttit och skrivit ner alla tankar och känslor som kommer nu med de minnen som så effektivt varit undanträngda, i ett försök att överleva och hanskas med smärtan. Ett minne är från sommaren 2008 när vi var ute och seglade. Det var en bedårande vacker sommardag och underbart seglarväder. När vi sitter där i tystnaden, solen värmer huden, vattnet glittrar, fåglarna sjunger och jag är så oförskämt lycklig så frågar X:et mig hur det kommer sig att jag började intressera mig för jämställdhetsfrågor. Jag börjar svara och efter en stund avbryter han mig med orden "Brukar du alltid prata så här mycket om dig själv?" PANG!!!!! Jag fattade ingenting, trodde att jag skulle svara på hans fråga och blev oerhört förvirrad. Jag kommer ihåg det som i går, hur kränkt jag kände mig, hur dum jag kände mig, hur förvirrad jag blev. Det var då det hela började. Det var så det hela började. Ni som läser det här kan ju bara ana vilken resa jag har framför mig att sortera alla minnen och de känslor som kommer med dem nu. Men det finns inga genvägar eller omvägar. Inte längre....
Ska ut i ljuset igen, ska sträcka på mig igen, ska låta den hälsosamma glädjen och lyckan bygga bo i mig igen. Jag vill ALDRIG mer bli kränkt, jag vill att min kärlek ska tas på allvar och förvaltas som den gåva den är. Stå på dig lillablå, vi finns alla här för dig nu, och som ni alla finns för mig
Kram Märta
skrev Gäst i hur mycket är för mycket?
Lillablå, har du talat med barnens mamma om problemet? Om inte du vill/kan det, kan du be någon annan göra det? Du är så modig nu, är fylld av respekt till dig. Du visar dig själv den omtanke och kärlek du förtjänar i denna handling.
Jag håller fullt och fast med Märta.
Sin vana trogen manipulerar han i tron att det är han som driver spelet. I sin sjuka hjärna tror han att han är oemotståndlig och att du kommer springande tillbaka med gråten i halsen och ber om ursäkt för att du lämnade honom ensam. Vad han gör är att demonstrera den makt han fortfande tror att han har över dig Lilla Blå.
Vilket inte är sant idag.
Nu har du hittat din väg, ditt liv, din frihet. Du är en egen person idag med ett eget ansvar för ditt egna liv. Idag har du hjälpvägar som du själv har skaffat, det är stort. Du står på egna ben idag !
Ta hand om dig !!