Senaste kommentarerna i forumet

Jo, kom på en bra liknelse som jag måste få delge er alla. Jag jobbade i många år som badvakt och fick lära mig att det är förenat med livsfara att hoppa i och försöka rädda en person som börjat sjunka i vattnet eftersom den personen kommer grabba tag i dig och klättra på dig för att hålla sig över ytan. Själv trycks du ner under ytan i ett järngrepp och drunknar. Jag tycker att den beskrivningen gäller oss medberoende. Ju mer vi försöker hålla den med missbruket över ytan, ju längre hålls vi under ytan själva.

Kram Märta

Tack Adde, det värmer och det glädjer mig om mina erfarenheter kan vara till nytta/stöd för någon annan här/ Kram Märta

Jag måste intyg min vördnad för din kunskap och erfarenhet Märta. Du skriver så rätt och så sanningsenligt. Det är min innerliga önskan att lillablå följer i dina steg och att ni får uppleva det fina livet utan alkohol.

För det finns en framtid !

Hej igen

Nyss hemkommen från lunch, det var så skönt att få berätta allt. Nu är det upp till hans familj att agera, själv håller jag mig på rejält avstånd. Som hans syster sa, så länge du besvarar hans kontakter, så länge kommer ni att ha en relation. Och så länge han har en relation med dig, så länge får du klä skott för hans frustration, ilska, ångest, elakheter, misstag, supande etc. När du inte finns där som en livboj sjunker han mot botten och det är dit han måste för att be om hjälp. Det kan låta konstigt men jag känner mig befriad nu, jag har brutit tystnaden och jag möts av värme, förståelse och stöd. De som dricker blir experter på att isolera oss eftersom de även måste isolera sitt drickande. Och går vi in i ett avtal bidrar vi till att de kan fortsätta. Det är en hård och smärtsam insikt men nog så sann och viktig att ta till sig.

Jag är en stark och klok människa. Lillablå, du är också en stark och klok människa och som är till stöd och glädje för mig och många andra här. Glöm aldrig det. Och glöm aldrig att det inte finns något vaccin för att hamna där vi är nu. Det kan drabba vem som helst, precis som beroendet kan drabba vem som helst. Och när det gäller dig och mig så är bara i olika faser just nu, du och jag.

Jag vet att det är så svårt för dig just nu men allt jag kan uppmana dig om, och jag gör det om och om igen, lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Det är INTE du som dricker, det är ALDRIG ditt ansvar om T dricker. Tar du det på ditt ansvar kommer han aldrig att lägga av. Tar du det på ditt ansvar kommer han fortsätta beskylla dig, ge dig dåligt samvete, ge dig en klump i magen, sno din energi, förstöra din sömn. STÅ PÅ DIG VÄNNEN!

Kramar Märta

Märta, tänker på dig och önskar dig lycka till med lunchen....
Och jag tar allt du säger till mig och har det med mig och
funderar och funderar och...
Önskar jag kunde hjälpa dig! Fast å andra sidan är du bra
på att hjälpa dig själv, du är stark!
Ta hand om dig!
kramar!!
/kristin

Lillablå

Snälla, snälla akta dig nu. Vad jag känner igen mig. Vet du, det här att "testa varandra" det är att gå in i en tyst överenskommelse där du tar ett stort ansvar för honom. Du vet innesrst inne nu var det barkar hän men ändå vill du inte veta eftersom det gör så jävla ont. Just detta kommer han att trycka på och just detta kommer att ge dig ännu mer dåligt samvete för. Snälla, snälla, lyssna till din oro, till din magkänsla. Och du, om du får din oro bekräftad, vad gör du då? Du har ju fått den bekräftad så många gånger redan. Kommer du att gå den här gången? Det oroar mig också att du får din omgiving att gå in i det här. Medberoendet handlar om starka krafter lillablå.

Vad jag är mest orolig för är den irritation och ilska från honom som du beskriver. Och mönstret är tyudligt. Nykter upp till två veckor, sen en liten en, och en liten till och så.... När väl raset kommer blir det djupare, med ökad ilska, aggression och frustratiuon. Ju mer du kommer att konfronera honom, ju mer slår det tillbaka på dig.

Det är ohyggligt att se någon falla som man älskar. Det är ohyggligt att lämna den som man vill dela resten av sitt liv med. Men jag vet att om jag stannar kvar hos mitt ex jag älskar så kommer hans förakt mot mig att öka, jag kommer att gå under. Jag hoppas att du stannar kvar på den här sidan och fortsätter att skriva. Jag håller med dig om att man blir beroende av den här sidan.

Nu ska jag äta lunch med mitt ex syster och berätta allt. Jag har on i magen. vill inte lämna ut honom men förstår att det är ett försvar från min sida. Alla kuld och skam förhållandet burit med sig, allt ansvar jag har tagit för att förhållandet ska fungera. Hon ärdessutom en klok kvinna och kan ge mig det stöd och skydd som jag kommer att behöva. För nu vet mitt ex att jag aldrig mer kommer tillbaka och han kommer inte låta mig gå i första taget. Vi kämpar på lillablå, lova att du är rädd om dig/ Kramar Märta

Måste bara skriva av mig så att jag kan släppa och somna gott...
pratade precis med min skatt, och han pratade precis sådär sävligt som han gör när han antingen har druckit lite eller är extremt trött... frågade honom och han lovade och svor att han inte druckit, han har tydligen sovit mycket dåligt natten till idag och är trött. Vet inte vad jag ska tro riktigt. Det knöt sig i magen på mig när jag hörde hur han lät... men jag får väl tro på honom den här gången och släppa det som ett barn släpper en ballong och ser den sväva iväg mot himlen, och konfrontera om och när jag får mina misstankar bekräftade... eller också skaffar jag mig fler ballonger, håller fast vid dem tills de blir tillräckligt många för att jag ska kunna flyga bort med dem!
God natt alla starka vänner som kämpar för sig själva och andra!

Mie skrev i blueyee's tråd " Dricker min sambo för mycket????" den 5 april förra året:

"4st folköl 3,5% är ju som en vinare i %... 14%.
Tänker man så... så är det inte så bara... "

Tänkte inte på det...
Men hon har ju rätt!!!
Igen!
Ska komma ihåg det här, jag har en känsla av att det argumentet kan komma att få användning... tyvärr...

Jag känner mig ganska stark just nu! Men ändå lite paranoid... pratade med T igår på telefon och jag tyckte att han lät som om ett par öl slunkit ner, men samtidigt har jag inte sett ett spår av några burkar nu på två veckor... vågade inte fråga.. han var trött och stressad och hade jag frågat hade han gått i taket, det är jag helt övertygad om... ska slå en signal ikväll lite senare och lyssna av, tänkte jag... usch, så här vill jag inte ha det!!!

Han gav mig extremt dåligt samvete för en vecka sen, när han frågade vilka jag pratat med och tutat i att han har problem... så nu har jag fått mina föräldrar att låtsas som inget och komma ut till oss på fredag med en liten inköpt ranson från tyskland... och det gör jag dels för att rädda mitt eget skinn, dels för att testa honom... kan han låta det stå? fegt av mig kanske...

Märta, om du visste vad du betyder, du och alla andra... Och de av mina arbetskamrater som vet och som stöttar... Jag ska vara vaksam och lyssna till det min mage försöker säga mig! Just nu vill den ha en macka med ost och sen lite choklad! Sitter i min lägenhet och jobbar med några foton, och varvar photoshop med alkoholhjälpen och alla gamla inlägg... antar att jag har blivit beroende av er alla! =)
TACK!!!
Stora kramar till alla som vill ha och behöver!!
/kristin

Hej

Skönt att höra från dig och att allt är lugnt just nu. Den där oron som gnager i dig är befogad. Två veckors nykterhet är inte något att lita till. Och som du vet har fler av oss samma erfarenheter. Det jag vill varna dig för är att OM han tar till alkoholen igen så kommer han att falla djupare. Det gör man varje gång. Man faller djupare och djupare, och det går snabbare och snabbare. Och då är det oerhört viktigt att du håller dig borta, annars är risken att du dras med en gång till. Var vaksam på vad som händer nu omkring dig och er.

Själv har jag fått nya reaktioner av mitt ex som nu fattat att jag inte vill träffa honom något mer. Han är galen just nu och jag är så tacksam att jag har mina vänner omkring mig. Vem vet, han kanske står här vid dörren när jag minst anar det. Jag har förstått att det är extra svårt att bryta upp från en dysfunktionell relation och där det är vreden som får relationen att bestå. Jag är livrädd för hans ilska som alkoholen utlöser. Han saknar all impulskontroll då. Ja usch, här är det inte bara att gå sin väg.

Vär rädd om dig lillablå, vi är många här som tänker på dig. Gå ut i solen, njut av livet, andas och gå på din magkänsla/ Kramar Märta

Märta,
Tack för att du bryr dig om! Tack!

Jodå, det är lugnt. Lugnt och stilla. Han håller sig från drickat, vad jag vet och känner, och har varit så trevlig och mysig så. Skrämmer mig faktiskt. Räkor och Cola på fredagen. Bio på lördagen. Senast vi gjorde nåt tillsammans bara vi två var väl någon gång i höstas...

Har inte med ett ord berört alkohol eller att vi bråkat, eller de hårda ord han slängt ur sig. Men jag funderar och det gnager i mig. Man dricker inte en flaska vin och nästan en halv flaska gin en lördag med start kl 22 för att somna i soffan om man inte har ett osunt förhållande till alkohol. Eller glömmer att man druckit upp whiskeyn. Men i hans värld är det bara jag som är hysterisk och paranoid och extremt kontrollerande. Fast egentligen är det nog han som har kontrollbehov... rycker i dörren i mellan 20 och 30 sekunder varje kväll för att kolla att den är låst, kollar knapplåset på spisen minst 4 gånger etc etc...

I min värld har han fel. Vet inte vilken värld som är mest lik den riktiga världen, men jag känner inte igen den värld han beskriver. Antagligen finns det en värld mittemellan. Jag vet inte vad det var, men något jag gjorde eller inte gjorde i helgen, fick mig att ligga och läsa med en klump i magen och spänd som en fjäder var jag... Ska det vara så? Ska det inte vara mest mysigt? Ska man inte känna att det är ok att inte orka dammsuga lördag förmiddag utan kanske bara ligga och läsa några timmar först? Tippar på tå. Och samtidigt så får jag så dåligt samvete... här håller han upp med sin öl och sitt vin, och kämpar för oss, och jag funderar ändå på om vårt förhållande är rätt...

Jaja, men i stort sett mår jag ganska bra. Jag tar en dag i taget. Just nu ska jag vara två kvällar i min lilla etta, lite extra tid att fundera. Just nu har vi det bra. Men jag är inte övertygad. Borde jag vara det? Två nyktra veckor är kanske inget att hänga i påskriset? Jag har inte bestämt mig än.

Märta, tack igen!!!
Kram!
/kristin

Hej lillablå

Hur går det för dig/er?

Kram Märta

Adde, tack för länken och för omtanken!
Såg att det fanns två olika grupper i min hemstad, kanske ska jag ta mig dit en vacker vårkväll.

Märta, tack för alla visa ord och all din värme!

Och naturligtvis var han omtanken själv igår kväll, tyckte det var skönt att vi fått prata ut, även om det var jobbigt för mig... känner mig motsträvig och avig... men det var en skön kväll med många skratt... livsfarligt...

Adde... Tack för länken, det var verkligen läsvärt. lillablå, kolla in raderna nedan, tycker att det speglar just det som du, jag och många andra går igenom. Vill inte på något sätt "peka med hela handen", men däremot vill jag säga att just såna här saker ger i alla fall mig stöd, tröst och mod att fortsätta lyssna på kroppen.

"Vi som står alkoholisten nära kan börja spela med. Vi accepterar de löften vi får och vid varje nykter period vill vi gärna tro att problemet är ur världen. Fastän vårt sunda förnuft säger oss att det är något fel på alkoholistens sätt att tänka och dricka, fortsätter vi att dölja vår insikt och våra känslor. Detta är vår förnekelse".

Gissa om jag känner igen mig i det som står här. Sov gott alla ni därute, vilken tur att vi har varndra..... Glöm inte att lyssna på fågelsången. Våren är på väg, jag lovar/ Godnattkram från Märta

.

lillablå

Som jag har berättat har jag valt att gå, trots svåra våndor och mycker kärlek. Det sägs att det sista som lämnar en människa är hoppet men hoppet kan faktiskt spela oss ett spratt. Idag fick jag ett mail från exet:s syster som "hört" att vi brutit med varandra. Vi har planerat att gå på teater nästa helg, jag, exet, syster plus hennes man så hon undrade hur det blir. Jag svarade att självklart ska vi gå men jag tar med mig min dotter i stället för exet. Jag bad om att få träffa henne i veckan så jag kan berätta allt, oss två emellan. Vi har lyckligtvis en bra relation som vi byggt upp utan exet. Nu sitter jag och funderar på vad jag ska berätta, ska hon få veta allt, kan jag ställa frågor som jag aldrig vågat ställa? Instinktivt vill jag skydda honom men jag vet ju med min magkänsla att hon INTE kommer att bli förvånad över vad jag har att berätta. Som sagt, lita på din kropp när den försöker säga något. Dessutom har han varit så dramatisk i sin berättelse om vår "separation" att han tror att alla i hans familj känner medlidande med honom för att han lyckats träffa mig, denna onda hemska kvinna. Till saken hör då att alla varnade mig i ett tidigt skede för hans alkoholism men som jag tidigare skrivit så trodde jag att jag var den rätte för honom, den som kunde bära oss bara jag älskade honom tillräckligt.

Jag ser på dina inlägg att du just nu slits mellan hopp och förtvivlan. Din kropp skriker nej, dina mage signalerar gå men ditt hjärta säger något annat. Jag tror att det bästa du kan göra är att ge dig själv tid, låt allting mogna lillablå. Trots allt lyssnar du på signalerna, även om du inte tror det, och det skapar i sin tur ångest och tvivel i dig. När du och din kropp är redo kommer du att gå. Det är jag helt övertygad om. När du är redo lillablå.... Lova mig bara att du är snäll mot dig själv, även när tvivlet och ångesten biter sig fast i din kropp. Det är du värd/ Alla kramar till dig från Märta

lillablå...

När jag känner att kropp & själ inte kan ta mer så måste jag fundera över vad jag kan förändra.
Vad jag vill & varför.
Säger min själ att det är något som är tokigt så måste jag lita på det,
Det är mina känslor & jag har rätt till dom.

Lyssna till mitt förnuft så att känslorna har en chans att komma ifatt.
Det tar tid.
Viktigt att lyssna inåt.

När jag accepterar att jag inte kan förändra missbrukaren, att det inte spelar någon roll vad jag gör.
Det tar så mkt energi,kraft & ork.
Jag kan välja mitt eget liv.
Måste bestämma mej för vad jag behöver för att må bra.
Ta mej själv på allvar.

Våga ta emot hjälp för min egen skull.
Komma ihåg att jag är viktig,bra & värdefull.

Kram från Mie.

http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Sidan är lite "tung" men väl värd att läsas.

Tack för era svar, Inger, Märta och Adde... Ni betyder mer än ni anar!

Jag går med en klump i magen. En klump i bröstet. En klump som en gång
var ett varmt och stort hjärta... nu klappar det för fullt, fullt av ångest och oro,
och jag åker berg- och dalbana, ena sekunden tror jag på honom, andra inser
jag att min mage försöker tala om något för mig, något viktigt...

Ska dit idag. Kanske måste jag ta steget. Kanske orkar jag inte. Men jag tror
att jag är på väg därifrån. Ni ger mig styrkan som jag så väl behöver, och som
jag tror finns inom mig, långt därinne, bakom klumpar av oro och rädsla.

Livräddare är vad ni är! Ni räddar liv! TACK!!!
Stora kramar!!!

Jag använde exakt samma argumentation mot min fru. Det var inga problem att vara nykter en, två, tre veckor bara för att "bevisa" att jag inte hade problem. Det fina var ju att jag lurade mig själv lika mycket som hustrun. Efter ett tag så var racet igång igen.

Lyssna på Märta, lillablå.

lillablå

Den här förvirringen du känner är ett led i hans manipulerande. Vad jag känner igen mig i allt som du berättar. Mitt ex hade minsann inga problem och höll sig "nykter" i flera veckor bara för att bevisa för mig hur fel jag hade. Men när det sen började pysa över igen blev fallet ännu djupare, resan blev tio gånger jävligare. Jag var så förvirrad, så känslomässigt ur balans till slut. Läste det här på TuvaForum:

"Den psykiska misshandeln i en relation förnekas eller förminskas ofta. Psykisk misshandel ger inga synliga spår och människor runt omkring ser endast ytan av en vanlig relation. Den man som psykiskt misshandlar kvinnan han är tillsammans med suddar ut alla fasta hållpunkter och referensramarna för vad som är rätt och fel blir skeva. Kvinnan sätts ur spel, blir förvirrad och tvivlar på sig själv. Självkänslan urholkas och mannen är mån om att hålla kvar den ojämna balansen för att upprätthålla sig själv som den som har kontroll och makt".

Allt jag kan råda dig till är att du aktar dig nu. Tänk på din hälsa, det är oerhört viktigt att du försöker ställa dig utanför det som händer omkring dig och se mönstren och tecknen. När man är förvirrad ökar bindningarna och behovet att bli bekräftad. Förvirringen bryter ned och leder till att självkänslan minskar ohyggligt. Och det går fort. Som någon så klokt skrivit i ett inlägg här, man längtar till slut efter smulorna av den kärlek man erbjuds i relationen. Och skulle vi någonsin tillåta att en vän behandlade oss på det här sättet?

Jag tror att du är en klok människa och att du kan lita på din magkänsla. Jag tänker också på mitt eget helvete och att jag trodde att jag var starkt nog att bära oss båda genom detta. Du vet, bara jag vill och tror tillräckligt mycket på det här och på honom så kommer det att fixa sig för oss. Vad jag lurade mig själv. En god vän till mig gav mig en dikt av Märta Tikkanen som slutar: "De säger att jag är stark. Ja, kanske är det så. Men starka människor böjs inte, de bryts och brister". Och jag lovar dig, jag brast totalt. Jag gick sönder i kropp och själ. Och hur mycket jag än älskar honom, för det gör jag fortfarande, så är han och kärleken aldrig värd min hälsa och mitt liv.

Du är värd så mycket mer än det här lillablå. Det är vi alla/ Kram Märta

Usch,

Ja inte vet jag om han pratar sanning eller inte. Men får lite ångest över hans "uttryck" och sätt att lägga skulden på dig. Skapa dåligt samvete och inte göra ett försök att förstå din rädsla och oro.
Dessutom- jag har druckit för mycket. Inte i garaget direkt men i klädkammaren och liknande och hans förklaringar låter ungefär som mina gjorde.
I efterhand kan jag förvånas över att de gick hem? Eller oxå gjorde de inte det.
Sov på saken och lita på Moder Natur- dvs dina känslor som kommer att landa rätt. Kanske inte ikväll men så småningom.

/ Inger

mår skit.
är nu i min lägenhet och har pratat i telefon med T länge. Han låter så himla förnuftig och har svar på allt. Tänk om det är i mitt huvud? Han sa bland annat att han blev så rädd när jag tog upp det där med drickandet att han började samla ihop vad han hade i garaget, därav ökade burkarna i antal... och därför hällde han på vatten på ginflaskan, som han drack en kväll efter att vi varit hos systern på kalas, och samma kväll han drack upp en flaska vin själv efter att jag gått och lagt mig, han skulle ta ett glas hette det, fast det visste vi nog båda att det betydde en flaska... Whiskeyn som tog slut trodde han att han druckit upp när vi hade gästerna sist, fast efter de gått, men det visste han inte, han visste inte ens att den var slut, han gick och kollade det under vårt samtal...

Vet att jag gärna frågar vad han gjort när han varit borta en stund, jag tycker om att vara nära och göra saker tillsammans med honom, men det uppfattar han som extremt jobbigt, att jag följer honom som en hund, frågar honom var han varit, står i vägen för honom så att han inte kommer förbi, han får panik och drar sig undan och ju mer han drar sig undan desto värre blir jag och när han är på väg att spricka ber jag om en kram eller att han håller om mig och då är han på gränsen...

Han har inga problem, han ska sluta dricka i garaget eller ta med mig dit, ska bara dricka på helgerna tillsammans med mig, eller när vi tillsammans vill dela på en flaska vin, men han har inga problem, det är bara jag som har missuppfattat allt. det värsta är att jag tror på honom samtidigt som jag inte gör det... han ser igenom mig helt. han säger att han sett att jag mått dåligt den senaste veckan. frågar vad han kan göra för att det ska kännas bra... han säger sig villig att kompromissa genom att sluta dricka i garaget etc... han tycker att vad han än säger så är det inte bra nog... men om han gör sina uppoffringar, är det bra då?

han sa att "jag vet nog hur du tänker, du tror att så fort den här vita månaden är över så kommer jag börja dricka igen, som vanligt och i garaget och då kan du inte säga nåt..." och så tänkte jag...

och som slutkläm gav han mig extremt dåligt samvete över att jag har pratat med min bästa vän om det här, med mamma och med min bror som hämtade mig den där söndagen, och för att jag skriver här, vilket han inte vet, men när han frågade mig vilka jag utlämnat honom för och vilka jag pratat med det om fick jag en stor fet klump i magen... de har ju på förhand dömt honom sa han, de kommer aldrig se på honom med samma ögon igen... och tänk om jag har gjort en fet missbedömning och verkligen överdrivit och skapat nåt som inte finns... och hjälp... vad är jag för människa? herre gud, om han visste att jag skriver det här...

helvetes alla tvivel kom över mig. återigen bet ångesten sig fast.

Lillablå

Den här läsvärda länken hjälpte mig mycket, hjälper mig fortfarande. Läs, läs, läs och skriv av dig när tvivlet kommer. Ett tips är också att skriva ner allt som händer dig tilllsammans med T och som du känner så du kan gå tillbaka till dina ord och erfarenheter. Du kommer att upptäcka mönstret så småningom. Jag vet hur du brottas och det kommer du att få göra bra länge än. Som sagt, jag brottas med tystnaden som "straff" nu när jag åter bollat tillbaka allt.

Kram Märta

http://www.tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp

Ska du verkligen gå och oroa dig resten av livet, lillablå ? Och fundera på om du gör rätt för att behaga andra ?

åhh...
vet varken in eller ut.
Har varit hos T sedan i onsdags och jag tror att han hållt löftet att inte dricka. Och då kommer tvivlen. Har jag verkligen räknat rätt? Har han rätt och jag fel, är jag tokig? Jag ifrågasätter mig själv konstant... men ibland kommer en kommentar eller nåt som får mig att studsa till..

Han bad mig köpa en ny dragkedja på Clas O igår. Fick varunumret. När jag kom dit blev jag ändå osäker och köpte tre olika varianter, för att vara säker på att han skulle ha en jacka som fungerar när han igår kväll skulle till mamma... När det sedan visade sig att det minsann var den som han skrivit upp som var rätt, var han mycket noga med att tala om att han hade haft rätt. Kommer det vara så nu, att när han "bevisat" att jag haft fel angående ölen, så har han automatiskt rätt i alla andra frågor också?

Har underbara arbetskamrater som både är för ett försök till och extremt tydliga med att jag måste gå. Magen vet nog. Men sjukt nog önskar jag nästan att han tar ett gäng öl nu bara för att det ska bli lättare att gå, att jag får ett giltigt skäl, och inte bara en magkänsla av att det kanske inte blir bättre än så här....

Mitt i allt så träffade jag S för första gången igår, på hans nionde dag i livet! Sötare unge får man leta efter!!! En dag vill jag nog gärna ha en liten själv, men jag tror inte att jag vill ha T som pappa...

Ha en underbar dag på vår dag!
Kram till er alla!
/Kristin

I dag är det internationella kvinnodagen och jag ska föreläsa om det på vårt kvinnohus i kväll. Jag läste på text-tv i morse att Amnesty International har kommit med en rapport där de underkänner de nordiska ländernas arbete med kvinnofrid. " Även om de nordiska länderna kommit mycket längre än andra länder när det gäller jämställdhet tycks arbetet stanna utanför hemmets dörr". Det psykiska och fysiska våldet mot kvinnor och barn i våra hem tycks inte vara något att uppmärksamma eller arbeta mot.

Jag har läst din historia Strawberry, och jag känner igen mig så mycket på samma sätt som du känner igen dig i mig. Samma sak gäller en massa andra berättelser här på sidorna. Mies senaste inlägg om den ohyggliga tystnaden som uppstår när man lägger tillbaka ansvaret, där är även jag nu efter helgens idiotmail från exet. Jag kommer aldrig att försöka samarbeta med honom eller bemöta honom så länge det ska ske på hans villkor. Varje gång han reagerar så här när jag sätter en gräns, så får jag styrkan att gå vidare utan honom. Aldrig mer ska han få krympa mitt utrymme.

Njut av solen, takdroppet, koltrasten, ljuset. Säg något vänligt till dig själv varje dag.... Det funkar för mig/

Kram Märta