Senaste kommentarerna i forumet

Hej Berra

Tittade in i natten, skulle sova men har varit på "ensemblefest", jag spelar amatörteater och sjunger och vi hade hade en präktig fest i kväll. Älskar dina inlägg, reflekterar och tänker en massa. Att ge sig själv gåvor är underbart och vackert. En gång köpte jag en så vacker ring till mig själv, bara för att säga till mig själv att jag har ett värde. Jag ler varje gång jag trär den över mitt finger, det är sant!!!! Just nu strör jag tulpaner omkring mig, älskar dessa vackra blommor samt att jag njuter av koltrasten. Sen fick jag lära mig att det bästa sättet att somna in är att säga godnatt till sig själv :-). Värt ett försök, det funkar för mig/ sov gott alla vackra och värdefulla människor därute...

God morgon, Helgen!

Det är ett fantastiskt väder ute, solen formligen vräker ner sitt ljus över den kristallvita snön, inte ett moln på himlen, det droppar överallt ifrån takåsarna...
Inte utan att man får lite vårkänslor, och precis som solcellslampan på framsidan så kan även jag ladda mina battrier, och lysa upp lite till kvällen..

Alla borde gå ut och insupa lite livsglädje, det är det här det handlar om, ta in!
Låta ljuset få skina in ända in i själen, värma dig och få livskraft, vilja växa...

I morse så lekte jag med tanken, att jag skulle ge mig själv i present, till mig själv...
Inte slå in mig i en massa papper och snören,utan ge mig själv till mig själv, i gåva...
Och för att den ska vara fin och uppskattad så, visst nyduschad och välkammad...
Men inte allra minst att jag skulle vara "ren" i själen, fri från alla problem...
Jag måste skärpa mig så att jag (å andra sidan) uppskattar presenten...
Inga tunga jobbiga tankar, utan glatt och festligt...

Här har jag, grattis hörrödujag, Vad fint!, Tack!
Den ska jag ta hand om och vara försiktig med, så att han håller länge...

Tokigt va?
Men en kittlande tanke...

Nu ska jag åka och titta på dottern, som är inlånad till damernas U-lagsmatch, ute!
Jag kommer att vara så stolt så jag kommer vara minst 3 meter lång...
Det här är min dotter, det är jag som har skapat henne, hon bär på mina gener och värderingar...
Ingenting är vackrare, än att få se en bit av mig gå i en ny generation...

Ibland FÅR man vara lycklig, allra helst en vacker dag som denna...

Mors Berra

O du.. tänd lampan när du ska ta dina kapsar! :) Inte bra att blanda ihop sånt. Sjuksköterskan i mig ryser.

Hej, ja jag är ingen mästare på att meditera jag heller... jag brukar efter en stund komma på mig själv med att vara i full gång med att dagdrömma eller tänka på praktiska saker. Men som du säger, jag är ändå lugnare efteråt. :)

På tal om din dröm så var den väl bara urgullig! Du är trygg med och älskar din fru (verkar så i alla fall när man läser dina tankar här :) ) och då kan du väl bara njuta av en sån dröm? Man slutar inte att attraheras av andra människor bara för att man älskar sin partner... Biologiskt är det helt naturligt. Som din kloka shrink säger... en enda liten impuls som du knappt tar notis om bearbetas under drömmen och din hjärna passade på att njuta fullt ut. :) Se det som ett friskhetsteckan!

I vilket fall som helst så ler jag ofta när jag läser dina inlägg, tom skrattar högt. Du har en humoristisk självdistans när du skriver av dig här, det är uppfriskande.

Kram

Hej Pavan, och alla andra...

Idag känns det lite bättre...

Dels för att det är Fredag, och dels för att jag föll för min frestelse igår och åkte till en elektronikfirma och köpte mig lite kort glädjerus...

Jag vet!, dumt...men härligt, det var inte roligt att se saldot på kvittot ur bankomaten sedan...
Men vad sjutton, jag var ledsen och behövde en kick...

Jag har "tvångstankar" nu...
Jag tvingar mig att tänka på mig själv, tvingar mig att tänka på allt som känns bra...
"Förminskar" tankar som inte känns lika bra...

Ja det är lite jobbigt, känns lite löjligt och falskt...
tvingar mig att må bra, men jag vet själva innebörden...
Inte tillåta mig gå ner i någon negativ spiral, tänk positivt, tänk på mig själv...

Har svårt att få tid att vända tankarna inåt, den där lilla "meditationsstunden" som man behöver ibland, inte för att jag kan meditera, men "sluta tänka" och tänka på...ingenting...

Det är svårt, har ni testat någon gång....
Sitt som en skräddare med rak rygg, slut ögonen och tänk på det "tredje ögat"..
Det sitter som i en triangel i pannan mellan dina riktiga ögon.
Dra djupa långsamma andetag, och låt händerna vila på knäna...
Och nu bara sitt, tänk ingenting, försök se innanför pannbenet, lyssna kanske på bakgrundsljud.
och tänk på absolut ingenting, det är skitsvårt, och till slut går all energi åt till att just tänka på
att tänka på ingenting...

Man lossar sladdarna till hjärnan, och trots att man har jobbat med att tänka på just ingenting,
så blir den lilla stunden (så länge man orkar) en stund av avkoppling...
Men som sagt, det är fasiken inte lätt, mina tankar går åt till att lyssna och känna på kroppen..
Det knorrar i magen, kliar i hårbotten, röven, mellan tårna, ja överallt...

Men jag jobbar på det, och vill kunna komma ner i varv...

Mors Berra

Berra!

Tack för att du fortsatt skriver. Du går före i din nykterhet, jag följer efter dig.

Min fru sa en bra grej till mig, när jag ringde och klagade på att livet blivit grått och trist efter att jag lagt ner spriten. Hon sa ... "men livet kan vara ganska bra i alla fall". Ganska bra? Har jag aldrig gillat förut. Men då ... kunde jag känna ett sånt lugn när jag accepterade läget. Jag förstår att du går i terapi, vilket jag också provat. Min shrink var mycket inne på att just ställa sig utanför sig själv och titta och se att ja ... ibland är du glad Pavan, ibland ledsen. Och ja ... det är så livet är (och det kan vara ganska bra i alla fall). Ungefär så.

Mors Pavan.

Hua!

Idag är den ingen bra dag, vet inte varför...

Kanske för att jag under några dagar tagit fel antidepp-mediciner...
Frugan hade rotat runt i kökskåpet där jag har mina piller, råkat ut för att kartorna ramlat ur
och lagt tillbaka dem, men i fel ordning...
Så i mörkret innan jag går och lägger mig så har jag inte sett skillnaden...
De gamla var gul/blå, de nya röda, och de gamla funkade inte...
Jag ville ha dem kvar som reservare för det brukar ta tid innan läkaren hinner skriva ut nya..

Så det finns risk för att jag "går ner mig" om jag inte har fått upp produktionen av egna
seratoniner/nanodopaminer, men hur lång tid det tar har jag ingen aning om...

Jag försöker se framåt, tänka goda tankar, och ställa enkla och självklara krav på mig själv...
Som att inte alkoholen är någon lösning på lång sikt, tex.

..men jag känner mig bara ledsen, så där tröstlöst, och utan anledning...
Ingenting är kul, men har för tillfället inget problem att "fokusera" på...
Det händer en massa saker runtomkring mig, både bra och dåliga,
men inget som jag inte kan hantera..

Just nu så skulle jag bara vilja åka iväg till någon elektronikfirma och trösthandla något...
Men jag vet att det inte funkar i längden, en kort euforisk romans, och sedan så känner man sig bara fattig, och man hatar prylen för den inte gav mig mera lyckorus än vad jag hade hoppas på..

Ja jag vet att jag måste "ta tag i mig själv", jag brukar vara bra att tala om det för andra...
Men jag glömmer ofta bort mig själv, jag tömmer det på annat,
och sedan har jag inget kvar för mig själv, det är liksom tomt...

För många tankar som upptar min energi, som gör mig orkeslös...

Jag måste vända tankarna inåt, och se framåt, och glädjas åt något...

...jag har glömt det viktigaste, mig själv....igen....

Mors Berra

Hej Berra

Läste ditt inlägg till lillablå och oss andra och tyckte att det var bra, gillar att du är rättfram. Det tror jag de flesta gör. Alla sanningar är inte behagliga med dock viktiga. Jag tror som du att man som kvinna har ett helhetsperspektiv, framförallt för att medberoendet ofta kopplat till fler faktorer. Och vi lär ju oss tidigt att sätta oss själva i sista rummet. För mig är de här sidorna min räddning just nu, när jag läser påminns jag om och om igen vad det är som jag har lämnat. För vet du, hjärnan och känslorna påverkar tankarna, glömmer bort tråkigheterna (90%) när de fina minnena (10%) tränger fram. Men som du skriver, är det värt detta när det fina tar mer och mer stryk av allt drickande?

Stå på dig Berra/Kram Märta

Usch!

Gjort en massa inlägg idag, och det verkar vara det som tog död på dem...
Känner att jag sabbar den fortlöpande kontinuiteten på trådarna...
Dead end?
Känns inget vidare..

Måste skärpa mig, kanske är lite vass i tonen...
Vad tror ni?

Berra

Låter kanon Berra, vi är värda att leva i lycka, men vi måste tillåta oss det också. Göra det som behöver göras, bearbeta det som behöver bearbetas. Det är vi skyldiga livet.

God Morgon Livet!

..alla andra skriver om hur de läser böcker på forumet...
Det måste vara bokrean som sätter fart på inköpen...

Själv är jag ingen bokläsartyp, har kanske läst 10 böcker i hela mitt liv...
Men igår när jag var på Rusta så fastnade jag för en bok som hette 10 steg till bättre självförtroende, ja vi killar gillar väl mest faktaböcker antar jag...

Jag behöver alla inputs till ett bättre liv, så jag tänkte, va f*n, det är väl bara att testa...
Man blir ju inte ruinerad på 49 spänn...

Satt och sträckläste den i bilen när jag satt och väntade på ungarnas träningar...
Och gisses vad bra den var, den hittade direkt ömmande punkter...
Läste och läste och läste, till slut var min minnesbank fullknökad av all information,
och det gick inte att få in mera, för då skulle annan information trilla ur...
Var tvungen att släppa den för att låta allt sjunka in, bearbetas i hjärnan...

Idag känner jag mig helt tilt'ad, helt blockerad i pallet, typ system error...
Det blev en reset och hjärnan håller på och bootar upp igen...

Jag fann så mycket i mig själv...
hur jag indirekt sätter mig som ett offer...
Föräldrarnas inverkan på uppfostran...
Inte våga säga NEJ...
Arbetsplatsen sätt att inte ge uppskattning
osv osv

Det finns mycket mer att plocka ur den, har bara kommit en fjärdedel av boken...

Men det känns helt rätt, att jag har fel, om man säger så...

Jag behöver lite draghjälp att få fast mark under fötterna igen...
Eller att få citera Idas sommarvisa...

"..du ska inte tro det blir någon sooooommar, om ingen hjälper till..."

Jag måste hjälpa till lite, allt serveras inte på silverfat...

I fredags skrek en kille i publiken på Let's Dance..."rädda Willy"...
Jag vill säga detsamma, men "...rädda Berra"...

och det är det jag håller på med nu...
Jag ska f*n få ordning på mitt "nya" liv förutan alkoholen..

Ni ska få se...!

Mors Berra

Hej Berra

Intressant, jag drömmer också väldigt mycket. Jag drömmer ofta att jag måste försöka få tag i min dotter men lyckas aldrig slå hela numret till henne, eller så är det något fel på mobilen. Sen vaknar jag stressad och med en fruktansvärd obehagskänsla. I natt drömde jag att jag ringde till mitt ex men han svarade inte. När jag vaknade så tänkte jag att "VAD HAR JAG GJORT" innan jag fattade att det bara var en mardröm. Jag har aldrig tänkt på att analysera drömmarna men det är intressant att det hela tiden handlar om att jag försöker. Kanske lever jag med någon inre känsla av hot. Jag vet inte. Jag ska kolla om det finns någon litteratur om drömtydning.

Ha det bäst/ Märta

Go'morgon livet..!

..min fortsatta nyktra dagbok, en tisdagsmorgon...

Allt är inte guld med mitt liv, jag har andra "grejor" som spökar...
Jag har ju kontroll på mitt drickande, och tänker på bra grejor under dagarna...
Så jag mår ju rätt OK, på dagarna ja...

Det är mycket värre med nätterna, där har jag inte kontrollen....
Jag har sådana otroligt konstiga drömmar, och dom rår jag inte på...
De är helt enkelt skitknäppa och sätter enorma känslor i svallning...
De måste gå under kategorin "mardrömmar" för de är verkligen obehagliga...
Eller så är de behagliga men när jag vaknar upp så blir de obehagliga...

Jag har surrat om dessa med shrinken, och hon säger att det är hjärnans sätt att
bearbeta det som har hänt under dagen, de tar inte alltid "rätt spår" men är en behandling
som gör att saker och ting hamnar i sina minnesfack...
Då säger jag så här, fack them!

Där har vi nog själva anledningen till att jag har det svårt att komma i säng,
jag vill inte in till de obehagliga drömmarnas land...
Jag blir helt utmattat av dessa drömmar, och vaknar upp oftast mycket tröttare än vad jag var när jag gick och lade mig...

Jag kan ta ett litet exempel...
Jag befann mig på en lyxyacht med en massa plastkassar med mat som jag hade inhandlat, dess innehåll var utspridd på bryggan runt omkring soffan..
Jag var omåttlig kär i en tjej som i det närmaste måste ha varit ett gammalt ex till utseendet,
men så vacker var hon aldrig i verkligheten, jag kunde aldrig sluta kyssa hennes vackra mun.
Behagligt ja kanske, det var mycket känslor i svallning i alla fall...
Och jag kan inte sätta ord på alla händelser och känslor som fanns där..

Men när jag vaknade upp så var jag ju så enormt "kär", och hela kroppen var ju i någon form av lyckorus, och se där blev jag ju helt avsnoppad av verkligheten, suck!
Dessutom så fick jag en sådan ångest att jag hade varit "själsligt" otrogen mot min hustru,
och jag vågar aldrig berätta dessa drömmar för henne, hon skulle kanske kanalisera sin svartsjuka på mina gamla ex, men dessa har ju blivit "gamla & fula" ...
Shrinken har sagt att vi ska berätta om våra drömmar, och låta den andra få tyda den till verkliga händelser, men här vågar jag helt enkelt inte...

Det enda jag kan få till en verklighetskoppling är att jag under lunchen samma dag fick en lååång blick från en mycket vacker kvinna bordet bortom vårat...
Kanske satte den igång något i min skalle, men att tyda själva innehållet, det går inte...

Så här sitter jag, helt utmattad redan på morgonen, inte undra på att man känner sig sliten...

Nu kallar jobbet...

Mors Berra

Hej Märta!

det DÄR var huvudet på spiken, precis så är det...
Men jag blir/blev inte aggresiv, även om testesteronet måste har varit skyhögt...
Allt annat stämmer bra, tycker jag...

Tack! Berra

Hej Berra

Underbart med dina raka och öppna reflektioner. Jag läste en intressant artikel i DN i dag om män och depressioner. Jag bifogar länken nederst. Jag tror att det finns så många "därute" som är i din situation och som är i min situation men att vi inte får kvalificerad hjälp när det behövs. Jag kommer att fortsätta att läsa dina inlägg, de ger mig styrka.

När det gäller mindfulness så är det en kurs som jag fått via min vårdcentral och som hjälper mig att få kontroll över mina känslor när ångesten och den inre stressen slår till.

Nu ska jag iväg på samtal med min kurator, det händer mycket från dag till dag. Ha det gott därute i snökaoset/ Kram Märta

http://www.dn.se/insidan/varden-missar-deprimerade-man-1.1053804

Hallå!

Tillbaka på ruta ett igen, om man ser det på veckan så att säga...

Helgen har varit hektisk men konstruktiv, har fått massor gjort...
Jag är nöjd med den och tycker att jag har varit "duktig" med allt arbete...
Jag klappar mig själv på ryggen, och fyller på mitt självkänsloförråd...
Jag har ingenting att "fira" så här behövs ingen alkohol...
Utan jag sitter här förnöjd och har ett litet smil på läpparna...

Jag ÄR bra, jag ÄR duktig, mitt liv gör skillnad...
Så tänker jag, och det hjälper mig att tänka positiva tankar...
Och är det inte tillräckligt bra, så brukar jag tänka "..det duger..."
Jag "tankar upp" mig själv, mitt välmående SKA må bra...
Man får inte glömma att berömma sig själv, det är inte självgod...

Stanna upp och betrakta sig själv, det är viktigt...
Varför gör jag det här, känns det bra???

Om det inte gör det, hur kunde jag ha gjort på ett annat sätt???

Om det inte kunde ha gjorts på något annat sätt, så låt det passera, lägg inga mera tankar där.
Låt det rinna av mig, och gå vidare...

Vi finns inte till för att må dåligt, vi gör det vi måste göra om det känns dåligt...
Men låt det gå fort, så att vi snabbare kan komma till det som känns bättre....

Spring där det känns jobbigt, och stanna upp där det känns bra...
Inte bara fortsätta springa igenom där det känns bra, för att vi har ångan uppe...

Vi måste lära oss att hinna njuta, och hinna ikapp oss själva...
Ta hand om våra känslor inför oss själva...
Lyssna på dom, låt de få tala till mig, tillåta de att få komma upp till ytan...

Låt magkänslan vara den som bestämmer, om inte huvudet kan ta besluten...

Jag lever, jag finns, och jag är viktig är ett "mantra" som jag säger inombords...
Jag har en funktion, en livsuppgift som jag måste ta hand om...
Jag tar hand om mig själv, ingenting är viktigare, sköter om mig...

Jag är min egna skötare, som ser till att jag mår bra, pysslar om mig...
Ställer naturligtvis krav på att jag ska sköta mig, och inte hamnar i "dåligheter"

Jag har en "hård" sida och en "mjuk" sida...
Den mjuka sidan är jag ödmjuk inför mig själv...
Den hårda sidan är den som ställer kraven på den mjuka sidan, sätter livsreglerna...
Gör si eller gör så, låt inte den mjuka sidan ge efter för de svåra frestelserna...

Jag har ett liv och är mig värdig, tillåt mig inte att förutmjuka mig med mera ångest...
Därför ställer jag krav på mitt egna jag, tillåt mig inte att tortera mig med alkoholen mera...

det är inte enkelt, men en självklarhet, men jag är för "fin" för att mata mig med ångesten..

Därför står jag tillbaka för alkoholen...

Mors Berra

Hej Märtha, blev lite intresserad vad är det för kurs i Mindfulness?

Jag skiter i vad andra tycker om mig, huvudsaken är att jag tycker om mig själv...
Ett egoistiskt tänk, men i en egoistisk värld, jag är viktigast...
Jag måste älska mig själv för det jag tänker och det jag gör....
Inte driva mig mot högre höjder, aldrig få vara nöjd med mig själv, det är ett destruktivt tänk!

Så här sitter jag, klockan 06:18 och skriver på forumet en söndagsmorgon...
Och tänker...f*n vad bra jag är, egentligen...
Allt annat är sekundärt, mitt liv är viktigt, och jag är nöjd med mig själv, jag DUGER!!!
Den som inte tänker så, tror jag förgör sig själv på sikt..

Alkoholen kan få dig på andra tankar tillfälligtvis, men den är falsk och manupulativ...
Lita aldrig på en vän som hugger dig med en kniv i ryggen om du vänder den ryggen åt...

Nu skall jag försöka gå och lägga mig på riktigt, i sängen den här gången...
Det kalla ljusgrå ljuset har börjat utanför fönstret, och det ger mig en föraning om att morgonen nalkas, och den första skatan intager fågelbordet...
Snart sätter han/hon igång med sina kompisar sin kraxande serenad...
Och då vill inte jag vara åhörare, det är inte skönsång i mina öron...

Må väl alla vänner, och hoppas att ni har en lika "skön" söndagsmorgon som jag har...
Jag vaknade inte med ångest i alla fall, och då är jag lycklig...

Mors Berra

Hej Märta!

Om man tittar på tiden för inlägget så verkar det helt knäppt...
Klockan är 05:11 på Söndagsmorgonen, jag har somnat i soffan efter en myskväll med familjen,
och vaknat av extrema hostattacker eftersom jag har börjat röka sedan i somras...

Ja jag vet att det är dumt, mycket dumt att börja röka,
men summan av lasterna är väl konstanta antar jag..

Det ger mig ett visst "lugn" att röka, och tid för eftertanke när jag tar mig små rökpauser...
Jag har som mål att sluta, och som alla andra, så skjuter jag det på framtiden...
Jag tar hand om det när jag känner mig motiverad och krafterna finns att orka ta mig igenom det.
Men just nu så får det vara, men som sagt det går mig inte obehindrat förbi, det ska bort!

Tack för att du uppskattar min rader Märta, jag försöker skriva det som faller mig in, och
det som finns i mitt inre, helt ocensurerat direkt från hjärtat...
Det gör mina inlägg väldigt känslofulla, och jag blottlägger mig totalt...
Men jag är en "sådan" person, allt eller inget, jag går in för något väldigt starkt, eller så struntar jag i det helt...

Min största orsak till att jag lade av med drickandet var att jag led av en sådant ångest som slog mig redan på natten efter ett fyllslag, eller det behövde inte ens vara ett fyllslag längre...
Det räckte med att jag bara hade druckigt, även små mängder...

Denna fylleågren slog till obärmhärtig och väldigt hårt varje gång,
och varade i flera dagar efteråt till slut ända upp till en vecka...

Jag visste att det var fel i mina tankar, och många av ångesttankar var felgrundade...
Jag berättade för min fru hur om hur mina tankar gick, och hon svarade att dessa var helt ogrundade, och det visste jag ju, men kunde inte påverka mina ångestkänslor...
Det gick inte, jag var fast i ett ekorrhjul...

Alkoholförtäringen gav ångest, och ångesten dämpades med alkohol...

Jag visste alltså detta, men likt förbannat kunde jag inte låta bli alkoholen...
Det tog många år innan min insikt kom, och sedan ytterligare många år innan jag i mitt inre hade lagt upp planen, eller plan och plan...
Mer förberedde mig för att det fanns bara en självdrivande orsak till min ångest...
och den heter i ett enda ord, ALKOHOL...
Sedan må det vara vin, öl eller sprit i alla dess former...

Konfrontationen finns i det här fallet i många djupled, men jag antar att du tänker på min depression som kom som ett följetong efter mitt avslut med alkoholen...

Konfrontationen för mig var...
..att jag var fast i ett missbruk, kunde inte förmå mig själv att sluta...
..att jag ställde mig utanför gemenskapen med andra, genom att inte dricka alkohol...
..att jag fick dessutom "försvara" mitt beslut inför andra drickare...
..mitt beslut var fast, men jag fick ändå "bikta" mig inför alla andra...
..jag "utmanade" alla andra drickare med att blottlägga mina dryckesvanor,
och i dess förlängning så blev det en konftontation av deras egna dryckevanor.
..jag ställde mig utanför en massa traditioner...
..att jag var tvungen att finna substitut för alkoholen, typ drick en massa läsk...
..att jag fick helt enkelt omvärdera en massa förevändningar för att dricka, typ middagar

Jag hade bestämt mig att inte dra mig undan, och gömma mig i garderoben...
Jag skulle fortsätta gå på middagar och fester, och jag skulle inte ljuga om mitt val varför jag slutade dricka alkohol, inte att jag var en alkoholist, utan att den gav ångest...
Det kräver att man är stark, och vara beredd att inta en försvarsposition inför varje ny person man möter på en fest/middag, och att djupdiskutera saken i detalj...
Även med de som är fulla, och där informationen inte längre fastnar, det retar mig mest!!!

Efter allt detta med min nykterhet så hände en massa andra saker...
Jag var "mör" efter alla mina panik-ångest-attacker som pågått i många herrans år.
Jag utsatte mig för en väldig "stress" när jag inte längre kunde relaxa med alkoholen...
Det byggde upp en stress inom mig plus en massa andra saker som händer när man slutar dricka, den blev mig överväldig och mynnade ut i en depression...

Eller, så var det depressionen som låg i bakgrunden och skapade mina ångest-attacker...
Vad vet jag, kom ägget eller hönan först, skitsamma, huvudsaken är att det är färdigvärpt,
och att jag kan gå vidare med mig själv...

Hursomhelst, denna totala kollaps, har givit mig så oändligt mycket mera...
Jag har släppt alla mina gamla livsideal, och tagit ett nytt avstamp här i livet...
Omvärderat en massa saker, och insett att mitt inre ÄR viktigt...
Kanske en mognadsprocess där jag inte kan leva upp till en massa mansideal längre...
Jag har blivit en "kärring" i många andra mäns synvinkel, men en stolt sådan..

Hej Berra

Underbart att du delar med dig. Jag tycker att det är fantastisk läsning. Jag har några personliga frågor till dig, du svarar om du vill. När jag läser vad du skriver så undrar jag dels vad som egentligen fick dig att ta ditt beslut att lägga av med alkoholen och vad som hände när du blev tvungen att konfrontera dig själv? När jag kom till insikt att jag lever i ett medberoende var det ohyggligt, det var mycket som kom i fatt mig som jag hade valt att skyffla undan. Jag berarbetar det för fullt just nu och det gör riktigt riktigt ont att inse vad jag har ställt upp på. Snacka om att jag har brukat våld på mig själv.

Tack för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter, du är ett stort stöd/ Kram Märta

Hej Märta!

1000:e inlägget, Wow, en milstolpe, bara det..!

Inte hade jag några som helst förväntningar på vad detta forum skulle betyda för mig då,
då för 15 månader sedan...
Att jag sedan inte är som alla andra, och har detta som en form av blogg eller dagboksanteckningar, hade jag aldrig en aning om, men vi är alla individer...

Jag vill med mina rader öppna mig för er och med mina innersta tankar förmedla
vad som sker i mitt huvud efter en livsomvändning som slutet för mitt alkoholdrickande
medför, det är inte lätt, absolut inte...
Kanske är det fler som upplever denna avsaknad, och märker hur hela livet går emot en..

Vi har alla en orsak till varför vi dricker, min kanske var att jag inte stod emot trycket,
hela samhällstrycket, mitt arbete, och mitt sätt att leva...
För höga krav på mig själv, aldrig få vara nöjd, alltid prestera mera, och bättre...
Om man ligger på 110% av sin kapacitet i många år, och vill fortsätta att öka...
..det brister någonstans, trots "hjälpen" ifrån alkoholen...

Om inte själen ger upp, så gör kroppen det, eller båda samtidigt...
Jag måste klippa banden med min prestige, ge upp och falla tillbaka i mig själv.
Totalt utbrännd, och till slut ser man inget positivt i hela världen eller livet...
Jag kunde lika gärna ha slängt mig själv i soporna, jag var helt slut....

Jag kunde inte se mina egna fel, mitt feltänk, jag var sjuk, svårt sjuk...
När jag gav upp, så hängav jag mig åt de som kunde hjälpa mig...
Förstod fortfarande inte vad det var som var fel med mig, jag spärrade alla inputs!
Efter lång tid släppte jag in lite tankfullhet, och det fick gro vidare...

Nu fattar jag att jag var helt fel ute, så j*vla korkat egentligen...
Skulle döden vara den slutgiltiga lösningen???
Skulle mina föräldrars uppoffringar med att fostra mig till den jag var, vara förjäves...
Skulle jag kapa mina gener, och göra mina barn faderslösa..
Skulle mitt "tänk" inte ha något värde längre...

Nej jag har ett värde, och jag ska fortsätta kämpa för det jag tror på...
Mitt liv ska inte gå förspillat förbi, jag ska sätta avtramp, och rådda runt..
Jag ska göra allt det jag kan för att kunna dö en vacker dag, med gott samvete...
Mitt liv gjorde skillnad, jag fanns inte förgäves, de som träffade Berra fick ett intryck...
Bra eller dåligt, det skiter jag i, jag gjorde ett intryck i alla fall...

Jag finns och jag lever, och jag ska försöka göra det bästa av det, det jag kan...
Det är min förbannade skyldighet, för mina förfäders skull...

Jag är viktig, och jag har en uppgift, att leva, och göra det så bra jag kan...
Det betyder att jag måste gör vissa beslut, lätta såväl som svåra...

..ett av dem svåra, var att inte ha alkoholen som följeslagare genom livet...
Tack vare det beslutet, kan jag leva lite mer, och lite lättare...
Nu har jag en mycket bättre grundförutsättning att kunna få ordning på mitt liv...

Mors Berra

Hej Berra

Det är så härligt att läsa dina personliga betraktelser. Jag får en helt ny förståelse av alkoholens konsekvenser. Jag tycker att du är så strong som kämpar på, förstår att det kan ta lika lång tid att ta sig ur ett beroende som att hamna i det. Undrar hur lång tid det tar att ta sig ur ett medberoende. Det är också en daglig kamp men det blir lite ljusare för var dag som går trots allt. Ett steg i taget/ Kram Märta

Håhå jaja..!

Torsdag...igen!
Livet rullar vidare, och jag är varken glad eller ledsen, lite mitt-i-mellan...
Kanske som det ska vara...
Lite trött efter mina sena kvällar, har fortfarande svårt att komma i säng...
Jag mår som bäst på kvällen, det finns så mycket att "göra", och jag vill inte krypa ner
mellan lakanen, dagen tar ju slut då...

Vad gör jag då, tja tvättar är ju en av alla anledningar...
Tekniker som jag är så sitter jag och detaljstuderar den nya maskinen för att lära mig hur den arbetar, kan sitta i timmar framför den och hålla koll på tider, sköljningar osv...
Mäter vattentemperaturen, och strömåtgången, väger tvätten före och efter m.m.
Frugan tycker ju att jag är knäpp, men har aldrig påstått motsatsen heller...
Frågan är väl vem som är knäppast, jag eller den som är gift med mig, ha!
Men jag borde nog jobba på råd&rön, för snart kan jag nog allt om programmen...

Det var skönt att få gå till shrinken igår, och få "vädra av sig"...
Tänk vilken skillnad det är att få lite hjälp med att lösa upp knutarna man har i pallet...
Vi har ett medfött "feltänkande", och en otroligt stressig miljö med familjeliv, arbete, sportaktiviteter, så att vi glömmer bort oss själva fullständigt...
Min kropp sade ifrån när jag inte fick tid för återhämtning, och det funkade inte med att
"slappna av "med alkoholen, den är falsk och manipulativ...

Nu har jag fått "regler" för mitt tänkande, som jag håller minutiöst...
Jag håller distans till saker och ting, och låter inte allt påverka mig.
Tänker mycket på sinnesrobönen, skilja på det jag kan påverka, och det jag inte kan...
Ta in det som känns bra, och blockera det som inte känns bra...

Lära mig att säga NEJ, och inte låta mig utnyttjas...
Att vara FÖR snäll, är helt enkelt dumt, man bränner ut sig...
Om jag ska må bra, så låter jag den första magkänslan vara den som bestämmer, snabbt!
Det som är viktigast, är min sinnesro, och då skapar jag utrymme för den..

Det fina är att nu är det jag som "dämpar" frugan, eftersom jag har kommit längre i mitt tänkande.
Och hon påverkas av att jag sätter gränser för hur mycket vi tillåter oss spänna bågen...
Hennes planering in i minsta minut sätter jag stopp för då och då...
Hon måste lära sig att få ro i kroppen också, annars smittar hon mig..
och där sätter jag stopp, låt och låt vara....

Oups!, nu påkallar de andra på jobbet min uppmärksamhet, jag måste jobba...

Ha' det bra, och ta det LUGNT!

Mors Berra

Tillbaka till livet, mitt i veckan...

Det är Onsdag, och för mig är det en "mellandag"...
Dagen mellan allting och ingenting, från en helg till en annan...
Från historia till kommande, det har sjunkigt in det som har hänt,
och en viss förhoppning om det som komma skall...

Det finns saker som man vill ska hända, som man hoppas på, och saker man inte vill ska hända.
Saker som jag rår på, och saker jag inte kan styra...

Det snurrar massor av tankar i mitt huvud, ibland upptar de hela min uppmärksamhet...
Jag skapar mycket tid till eftertanke nu förtiden, och det är bra..
Hjärnan lär sig att katalogisera saker, styra upp och kasta sådant som är opåverkbart...
Min hjärna jobbar på högvarv, och bearbetar alla nya intryck,
alla de "där" nya som jag har lärt mig under sista året att börja se...

Allting är inte självklart längre, allt är inte som förut...
Jag står inför förändringar som jag tidigare ansåg vara "fel", och var motsträvig...
Att öppna sina sinnen och se det som verkligen är bra,
istället för att fokusera på det som är dåligt.

Jag har bestämt mig, förändring ÄR bra!, oavsett om det leder till något sämre...
Det är förändringen i sig självt som är det fina, möta något nytt!
Sluta jämföra, och se det nya, jag ska, jag kan, jag vill...

Måsten finns bara om man vill, man måste inte äta middag, man måste inte ta bussen, man måste inte duscha varje dag, måste måste måste...
Jag måste ingenting längre, livet begränsas av alla måsten hela tiden...

Jag har ett måste, jag måste LEVA!...

Och för att göra det, så väljer jag bort sådana saker som inte gör mig gott...
Alkoholen var det första, och sedan kom det andra i följespåret...
Jag vill vara fri i själen, och då måste jag ingenting...

Jag är inte bunden till alkoholen och alla dess nackdelar som kommer efter...
Jag är fri att välja, och då väljer jag bort alkoholen, den förstör mig..
Det tog lång tid att upptäcka, men det är aldrig försent att börja sluta...

Jag pratade idag med en arbetskompis, hon käkar också antidepressiva tabletter,
samma som de som jag tar faktiskt...
Hon berättade att hon har testat att dricka vid ett flertalet gånger...
Det var det värsta hon har varit med om sa hon..

Berusningen känns knappast, om ens behaglig, och hon är väldigt måttlig.
Men det tar 1-2 veckor innan ångesten går tillbaka till sin tidigare nollpunkt...
Varför testar hon igen då?, frågar man sig...
Hon vill inte berätta om sin ångest, och "tvingas" följa med i drickandet av grupptrycket...
Stackars henne, hon väljer att må dåligt i 1-2 veckor för att inte våga "sticka ut"

Är hon svag?, nej knappast, troligen mera rädd...
Men hon vill/orkar inte radda upp allt om hennes inre, vilket inte alla har rätt till...
Man måste inte berätta alltid om innebörden till sitt beslut om att avstå alkoholen,
men folk nöjer sig inte med det svaret, allra helst inte när de redan är packade...
De vill diskutera och försöka förstå, men den som aldrig har fallit, har aldrig heller slagit sig...

De vet inte VAD det är som gör så ont, sådant som är svårt att sätta ord på...
Skulle hon eller han som frågar vara villiga att prata om sin könssjukdom, knappast!

En ökad förståelse för andras val, tack, och jag hoppas på att folk lär sig
VAR gränsen går för det som är intigritetskränkande...

..hoppsan, där blev jag visst lite upprörd, å hennes vägnar...

Själv har jag valt att vara en stolt deprimerad person som gärna berättar, om läget passar,
och jag berättar gärna om VAD det var som fick den att fullständigt blomma ut...

Min baneman heter Alkoholen, och där har jag brännt fingrarna rejält...
Och visst gör det ont när blåsorna brister, men det blir långsamt bättre...
och jag stoppar aldrig mera dit fingrarna igen..
Brännt barn skyr elden, heter det visst...så sant!

Nu är det nedförsbacke mot helgen, och om två timmar har jag en dejt hos shrinken..
Det ska bli HÄRLIGT, och jag har saknat henne, hon har öppnat mina sinnen...
Alla borde få gå hos en psykolog!!!

...det är aldrig försent att börja sluta...

Mors Berra

Tjena!

Tillbaka till verkligheten igen...
Har haft en liten "frizon" med att hasa lagg i fjällen några dagar...
Det var en väldigt skön känsla att få "byta bort" tiden ett tag...

Inte för att jag är någon Benstark, utan det fladdrar misstänkt om mina skidor...
Är ganska värdelös egentligen på skidor, problemet med att fötterna dör för mig gör
att jag inte kan njuta så speciellt mycket av själva skidåkandet...

Jag brukar mest hänga på stavarna och njuta av själva upplevelsen med fjällen...
Isande kallt, det nyper i kindkotorna och det bildas frost i halsduken...
Tittar på hur ungarna helt utan rädsla kastar sig hejvilt utför en brant som jag knappt skulle gå nerför mer skor på sommaren ens...

Småkidzen övar i barnliften utan stavar, ser ut som en Franskenstein i rörelserna,
ett snömoln längre ner i backen berättar för mig att deras försök slutade i en vurpa.
Men de är glada ändå, och sätter sig på knappliften på en gång för att göra ett nytt försök.
De räds inte ett fall, vilket vi vuxna kanske skulle ta lärdom av lite oftare...

Livet känns lite lättare när man kan ta in gnistrande snö, och många skratt..
Folk som åker till fjällen är där för att njuta av livet, snön och utelivet...

Tja utelivet har ju två delar, en på dagtid, och en annan på nattetid...
Vilket vi fick erfara när det i grannlägenheten fanns fyra norska grabbar runt 20-årsåldern.
Poplådan gick från kl 15 till kl 23 varje dag, förutom natten mellan lördag och söndag, när de med taxin kom hem 03:15 och poppandet fortsatte till 05:30, suck!
Kul för dem kanske, men inte för oss andra 9 pers med småbarn...

Tomflaskorna låg spridda ute i snön, både på balkongen och framsidan...
Gul snö berättade att toaletten dessemellanåt hade varit ockuperad,
och behovet större än tålamodet...
Undrar om de var lika minutiöst nogranna med utstädningen som vi var på Söndagen,
jag tror inte det, men de åkte i samma tid som oss i alla fall, ögonvitorna var rödsprängda...
Kanske gjorde tullen ett bakfyllebeslag vid gränsstationen...
Vi hoppades på det i alla fall, det hade varit rätt åt dem...
Sömnbrist gör en rätt smågrinig, och behovet för vedergällning stort...

Tänker på hur det var för mig själv för 6-7 år sedan jag var i fjällen senast...
Jag hade två (2!) backar bira med mig för 4-5 dagar, helt osannolikt...
Skyllde på att vi var två snubbar som drack bira, och gärna i bastun...
Nu bastar vi ju inte så förbannat länge, men vid hemgången var det inte mycket kvar att släpa hem på...

Det är lite ruggigt att se tillbaka på sitt eget missbruk, men det är nyttigt...
Denna vecka var det noll i allt med alkohol inkluderat, både i mängd och innehåll...
Jag fick slåss om läsksorterna med ungarna, och jag fick dem att inse att det finns annat att dricka än att enbart slänga ur sig "cola" så fort man frågar var de vill ha att dricka...

Jag är en vinnare, och det spelar ingen roll hur mycket guld vi tar i OS...
I min inre strid finns det bara en pall, guldpallen eller ingenting alls...

Jag vinner min inre strid varje dag så länge jag håller mig till mina sunda tankar,
ingen alkohol för mig idag, kanske i morgon, men inte idag!!!
Så håller jag mig levande, och det finns en hoppfull morgondag...

Jag slänger inte grus i växellådan med någon form av ångest,
för då kan jag inte inte växla upp till någon högre växel...

Idag lever jag, så också imorgon...
Det spelar ingen roll att det är Måndag, för jag har inte givit den en dålig start med bakfylleångest.

Nykterhet är verklighet, och inte värk-lighet..

Mors Berra!