Senaste kommentarerna i forumet

Berra, det du skriver betyder en hel del för mig. Din tråd har ju lite mer av dagboksform, som krönikor över livets krumsprång. Kanske är det så att man inte vill "kludda ner" den med diskussioner som glider iväg till allt möjligt annat?
Viktigt dock att vi "nybörjar-nykterister" inte glömmer att även ni veteraner i sammanhanget också behöver stöttning och hejarop imellanåt. Kanske lätt att tro att det är så enkelt för er, och att ni redan har alla svaren. Vad skulle jag kunna hjälpa dig med, liksom.
MEN jag hoppas alltid på ett Berra-inlägg då jag öppnar forumet på kvällen, och detsamma gäller dig Vana! Tycker att det är bra att det även kan dryftas annat än alkohol då och då. För livet, med med- och motgångar fortsätter ju att pågå fast vi inte dricker alkohol (jo, det är faktiskt sant!)
Kram på er mina fina förebilder!

Välkommen : )

Hej alla!

Kul att se ett forum som detta! Det är min första riktiga bekantskap med denna sida och det verkar som den här disskutionen är den som passar en gammal "räv" som skribenten bäst.

Tack alla för många fina ord och öppna berättelser om era liv. Åter igen motiverar ni mig att orka "lägga ned" igen.
Att inte börja igen är det svåraste tycker jag och Berras öppenhjärtliga berättelse får mig att vilja dit-något att ha som mål så här den första dagen på "öken vandringen".

Hoppas nu att jag inte stört er utan att ha något särskilt att råda med idag. Ville väl mest tacka och klappa om er alla. Lev väl och vårda era ljus! Kram gandalf

Berra även om jag inte kommenterar så läser jag allt du skriver...inte många kommenterar min tråd heller...

Hej, och Tack Fenix...!

Ibland känner jag mig lite ensam i tråden, det kommer inte så ofta inlägg från andra..
Brukar fråga mig varför jag skriver hela tiden...

Men jag vet ju svaret, för mig själv naturligtvis, jag har ett behov av att skriva av mig...
Det känns märkligt att backa tillbaka i tiden, jag har ju satt sådana känslor kopplade till mina meningar, så det blir en deja-vu känsla varje gång...

Men som sagt, vad bekommer mina rader er då, ingenting känns det som ibland..
Men samtidigt så ser jag hur många gånger min tråd har blivit läst, så något intresse finns det väl.

..och när du skriver Fenix att jag bidrar, så känns det mycket bättre, tack!

Jag vill bidra med något, med det jag har, mitt liv i dokumentation..
Det händer kanske inte så mycket mer när man har slutat dricka...
Men jag vill på något sätt visa att det finns ett liv förutan alkoholen,
om man lär sig att uppskatta det "vanliga svensson-livet" utan alkohol-kickar...

Man får inte ha för bråttom har jag upptäckt, det finns ingen strömbrytare av/på.
Det är en process som måste få ta tid, mogna fram lite granna...
Min psykolog sade en bön som blev väldigt träffande...

"Gode Gud, giv mig tålamod...men låt det gå fort.."

Det där är jag i ett nötskal, förutom troendet då, där är jag lite vilsen...
Man får anpassa sig, vilket tar lite tid, och sluta jämföra...
En som är nyligen rullstolsbunden kan aldrig mer springa,
och kan nog aldrig få ro i kroppen föränns han eller hon har accepterat sitt läge..

Så här är det, och gör det bästa av det, detta är min nya giv...
Har man inte accepterat läget, så får man det svårt att gå vidare i livet...

Jag försöker komma ihåg allt det där dåliga med att dricka, fyllågren osv...
Men det finns en liten fördel, jag har börjat tappa minnet över allt det där "goda" med att dricka
också, jag har nästan glömt bort hur det känns när man faller in i ruset, det där buzzet..
Så allt är inte längre nattsvart, och min längtan till ruset är mycket avmattat numera...

Det är väl därför det känns lite enklare att leva också, inga svåra tankar på alkoholens goda respektive dåliga sidor, det känns mer distanserat nu för tiden...
Och motsatsen, jag får mer kontroll över mitt eget liv, och det känns riktigt bra..

Kanske lite tråkigare, men mycket mycket bättre, jag kan styra över mina tankar..
Och jag styr dem åt sådant som gör mig bättre till mods,
och låter det som känns bra, få vara bra för mig...

Vill jag t.ex stanna upp och klappa en katt, så gör jag det,
och känns det bra för mig, så ÄR det bra för mig...
Ge mig tid att uppskatta saker jag tidigare inte hann med...

Som Pia brukar skriva, leva i nuet, inte tycka att det var bättre förr,
och inte viljan att hela tiden sträva framåt, till vad?
Om förhoppningarna är för stora så blir man bara besviken...
Sätt dem lågt, eller inga alls så kan man bara bli överaskad på ett positivt sätt..

Jag har bland annat lärt mig att "se" människor, uppleva dem just nu, inte funderat på vad de egentligen menar med vad de säger, vad ligger det för underliggande toner i vad de säger..
Sluta analysera och försöka ligga före i tankarna, jag glömmer att uppskatta nuet..

Jag ser glimten i ögat, rycket i ögonbrynet, skrattrynkan, och i och för sig andra nackdelar såsom håret i näsan som åker in och ut med andningen...
Kanske jag glömmer bort att lyssna, men jag "ser" personen jag talar med...
Uppskattar närvaron..

Nähepp, åter till de görningar som finansierar mitt liv, jobbet...

Lev, och lev väl!

Berra

Berra, det är bara så himla gott att läsa om din väg och du bidrar, skulle hitta ngt ord efter, men det räcker. Du bidrar!
/Fenix

Go'kväll Livet!

Några rader till i Berra's livsbok, för er som orkar läsa...

Nu har jag påbörjat det som jag lovade och skrev om tidigare i höstas,
jag har påbörjat renoveringen av grabbens rum...
Och gisses vilket slit, det är roligt men jobbigt på samma gång...
Ut med pinalerna i angränsande rum, ner med element lampor, socklar och lister...
Spackla slipa, spackla igen och slipa, grundmåla väggarna, hoppsan där satt en spik kvar..!
Man blir aldrig nöjd med grundarbetet, det bubblar sig i tapeterna, svackar sig i spacklet...

Slipsdammet yr i hela huset, det finns små (ja små och små, storlek 44..) fotspår som tassat runt i trappen, hallen, köket, ja överallt faktiskt...
Att snyta sig blir en upplevelse, och svetten blandat med gips&spackeldamm ger en härlig deg i hals
och handleder, för jobbigt är det, och någon riktig karlakarl är den inte av Berra...
Med sina frökenfingrar samlas blåsorna tätt, som vätskar sig sen till kvällen...
Ryggen och axlar klagar i samklang, och när man har suttit stilla så är man lika fräsch som en 80-åring,
det hankas, stapplas och klagas de första stegen...

Man blir nog aldrig van vid ordentligt kroppsarbete, men så kan jag aldrig slå av på takten heller...
Full märla hela tiden, precis som med alkoholen...

Har den funnits vid min sida i helgen då???, javisst..
Vi åkte iväg 20 personer och discobowlade igår med dotterns gamla klasskompisar och familjer.
Riktigt roligt (även nykter, f'låt odrucken..), och därefter ett restaurangbesök hela gänget...
Ingen reagerar längre på att jag kör helvitt (nu syftar jag inte på vinet då..), nästan tråkigt!
Jag körde, och nästan alla de andra tog bussen, för de ville ju så gärna ta något glas vin till maten.
Berra satt stolt med ölglaset fyllt med cola, den passade alldeles utmärkt ihop med en plankstek.

Det var trevligt, och jag höll låda och skrattade precis som vanligt, trots frånvaron av alkohol..
Börjar känna mig ganska så stark i mitt val, och självsäkerheten kommer som ett brev på posten.
Träffade några gamla grannar som flyttat från vår gata, de var hur trevliga som helst...
Konstigt att man inte tog sig tid att umgås med dem lite bättre när de bodde här...
Det är allt som oftast man känner sig mer och mer efterklok nu för tiden..
Varför gjorde jag inte si eller så tidigare...

Precis som mitt val av dryckenskap, hela konceptet med en livstilsomvänding, varför inte tidigare?

Söndagskvällen börjar gå mot sitt slut, och jag är väldans nöjd med den här helgen.
Den har innehållit mycket, umgänge, slit och en lördagsnatt i soffan, ja hela natten faktiskt..
Men nu ska jag och min värkande rygg och blåsta händer (!) krypa ner mellan lakanen,
för att alla vakna upp en måndagsmorgon utan fyllångest och svettiga lakan...
Jag hatar inte Måndagar lika mycket längre, utan känner mig mer likgiltig för den...

Den gör inte ont längre, men skapar inte något direkt välbehag,
det är ju så många dagar kvar till helgen bara, då jag får leva lite mer, av mitt eget liv så att säga.

Ha' det bra där ute i gamla Svedala, själv sitter jag med 3 nästan 4 dm snö och 9 minus på silvret.
Solen lös vackert idag på dagen, och lyste även upp mitt inre, jag blir så glad av solen...

Mors Berra

Hej Vickan & Petra!

Vad glad jag blir, när jag kan glädja dig Victoria med ett par rader...

Jag känner mig lite kluven om vad jag numera ska skriva om...
Alkoholen är ju för tillfället i läge paus, och inget större problem längre för mig.
Och det blir mest en massa rader som inte har med alkoholen att göra, och mitt
deppande är ju också bara synligt från ryggtavlan, typ bakom mig...

Det mesta som skrivs ner är mer i former av en blogg, eller dagboksanteckningar...
Men i huvudsak så har stormen bedarrat och jag har väl fått åter ett lugn...
Mycket mer nu än på mycket mycket länge...

Det kan låta tråkigt att det inte längre är några vilda party's, och tokskratt,
ingen rolighetsminister som livar upp tillställningarna...
Men det är priset för mitt välmående, och det är värt vartenda krona, jag lovar!
Kanske jag har blivit "gubbig" och tråkig, vad vet jag..
Eller så är det en "mognad" som vi kanske alla kommer till så småningom...

Viktigt tror jag att man tar ett ansvar för sitt handlande, med eller utan någon drog...
Precis som en snubbe (gammal jobbarkompis) sade till mig,

"..spelar ingen roll vad du säger på fyllan,
någonstans har det ju en substans i ditt medvetande, och inget kan göras osagt!.."

Man måste alltid stå för vad man har sagt med andra ord, tuffa tag alltså..
Och då måste väl reglerna gälla för vad man gör på fyllan också, eller?
Sådana tankar har följt mig sedan länge, man kan alltså inte ta tillbaka en sak
dagen efter med den enkla ursäkten att "jag var ju bara full", inte så "bara" då...
Sant, eller inte..., det ligger nog i betraktarens ögon.

Jag har i alla fall bestämt mig för anamma lite av det, och ta mitt eget ansvar...
Jag är ju för sjuttsingen fullvuxen karl, och borde kunna gör det nu för tiden...
Inget mera fyllflörtande, inga omkullvältna och trasiga glas (är klumpig redan innan..)
Inga fläckar på mattan eller soffan osv...

Livet har andra kvalite'ter än bara gå omkring med en massa fyllångest...
Riktigt akut har det varit 3-4 dagar efter en fest, och upp till ett år när man träffar personen igen.

Jag ser fortfarande brännmärket i matsalsbordet hos våra vänner som jag har vållat.
Det gör ont i mig varje gång, trots att det är snart 10 år sedan..
Bara för att jag lekte med ljuset på bordet vid ett middagstillfälle,
och lite glöd föll till bordsduken...

Nä, nu är det nog dags att jobba lite, vi hörs!

Mors Berra

Berra vilken bra och upplyftande text. Tack för att du delar med dig!

Jag har saknat dig Berra. Har kännt mig sur i ett par dagar men nu när du är tillbaka blev det genast lite bättre : )

Hej Westie!

Javisst har det hänt en massa grejor på bara ett år...
Det är otroliga mängder floder som runnit under broarna,
och det är saker som man egentligen inte lägger märke till, för man lever ju alltid i nuet...

Har aldrig skrivit dagböcker tidigare, och att ägna sig lite tid och backa tillbaka i tråden...
Ja det känns märkligt, vilka konstiga tankar man hade, måste ha varit helt ru'dad...
Otroligt vilka ide'er som poppar upp i skallen emellanåt, vad tänkte man på?

Det verkar som om tiden läker alla sår, för mycket av det jag skrev tidigare
vill man knappt kännas vid längre...

Alkoholsuget är i stort sett "bortprioriterat", jag vet att det finns och tillåter mig inte
att tänka i dessa banor långre, det finns inget positivt kvar i drickandet...
Mycket långsamt har en ny och egen känsla vuxit fram att jag känner mig stark i
mitt "ickedrickande", för jag är inte en nykterist, =trist...
Ser framför mig någon sträng gammal präst som förmanar och förmanar...

Jag är inte en nykterist, jag är en modern människa som har insett vidderna av drickandet...
Inte för alla, men för mig, mitt drickande var ett destruktivt sätt att dricka på...
Kanske inte för hälsan med leverproblem och allt det där...
Utan för själen, vilket vi idag inte tar oss tid att uppskatta mer än vi gör..
Det går inte att mäta, vi kan inte få ett leverprov på hjärnan, vi måste upptäcke det själva!!!

Själen är minst lika viktig som hälsan i övrigt.
Bryter du benet så syns det, och du ordnar vård för det...
Men "bryter du ett ben" i huvudet, så finns det inget sätt att se det på...
Man vet inte vad man ska göra, och allt själsligt som är onormalt är skämmigt...
Vi skäms över att vi inte är som alla andra, och vi vill/vågar inte prata om det...

Det ÄR viktigt att våga prata om själen, att våga lyssna på andra..
Inte slå det ifrån sig och säga att hon eller han är "knäpp"

Om man trampar på glasbitar, skär man sig i fötterna...
Om jag dricker alkohol, så får jag glasbitar i själen eller huvudet...
Kanske en liten konstig jämförelse, men jag blir "trasig" av drickandet...

Jag har bestämt mig för att lyssna på mitt inre, och inte blunda för det som gör mig ont...
Jag får inte ont av fyllan, men det som kommer efteråt, och det får inte glömmas bort.
Att tänka lite längre bort, ...men före.

Tänk alla konstiga situationer man hamnar i, allt man säger, allt som verkar så roligt...
Är det verkligheten?
Jag tror inte det, inte längre...

Är jag tråkig för det, vet inte vad andra tror, och vem bryr sig egentligen..?
Inte tänker jag fortsätta må dåligt för att andra inte vill att jag ska sticka ut...
Det är inte för "utstickandet" jag väljer bort alkoholen, det är för mitt eget välbefinnande...

Min tid är nu, och jag vill inte skjuta upp saker och ting tills imorgon..
Jag vet inte om mitt val är livslångt, varför ska jag älta de frågorna i mitt huvud nu?
Jag gör det som känns bra för stunden, man får vara flexibel och våga ändra sig i framtiden..
Inget varar för alltid, varför jämföra med det som varit, .."det var bättre förr"
Är det verkligen så?, förändringar är inte alltid till det sämre..

Jag har gjort en förändring, och bestämt mig för att den ÄR bra...
...tills någon övertygar mig till något annat, allra helst jag själv då..

Idag har jag bestämt mig för att må bra, vad som än händer...
Och en av dess förutsättningar är jag fortsätter välja bort alkoholen, då mår jag bra..

Idag ska jag LEVA, och kanske njuta av att se en snöflinga långsamt dala till marken...
Och ska kunna njuta av den upplevelsen, för att jag tar mig tid till den...
En del av livskvalite'n, är att jag tar mig tid av att just njuta av små enkla saker...
Inte hasta-la-vista genom hela livet, utan ta av mig skygglapparna, och se..

Livet är inte en enda motorväg mellan födsel och död,
ta de mindre slingriga småvägarna, njut av färden, och dra ut på tiden..

Nu ska jag spegla mig i själen, och fråga mig om jag är nöjd.

Mors Berra

Berra, det är väl rätt gott att känna att det runnit så mycket vatten under broarna att man inte har alkoholtankarna konstant malande utan man mer kommer på att man INTE tänkt på det.
Som Roy Battys slutreplik i filmen bladerunner - "all those moments will be lost in time like tears in the rain"

/W

Ojdå!

Min tråd håller på att falla bort ur listorna, måste underhålla den med några rader då och då...

Livet går sin gilla gång, jag har varken det roligt eller tråkigt, eller så har jag det men det växlar så pass bra att jag inte hamnar i någon slags koma för det...
Det finns fortfarande saker som glädjer mig, och jag "tillåter" mig att absorbera detta, den lilla stund det varar, och jag känner en viss tacksamhet för det...

Sedan finns det saker som jag inte mår så bra av, låter det få komma till mig,
få vara en stund och sedan får det passera, "behandlat" eller "obehandlat"...

Saker jag kan påverka, gör jag på en gång, så blir jag av med det, inte älta problemet...
Och kan jag inte påverka det, så ligger det utom min kontroll, och så släpper jag det i tankarna.

Allting har sitt "bästa före datum", och känner jag att jag inte får en lösning på detta,
så bestämmer jag mig för ett par dagar framåt, har inte det förändrats tills dess...
Glöm bort det!

Lilla Plutten (frugans bil) började skramla i motorn ordentligt, jag antog att det var spännrullen till kamremmen där lagret hade börjat rasa, för det stämde med varvtalet...
Och då är det bråttom, säckar den så går kamremmen, går kamremmen, stannar kamaxeln,
stannar kamaxeln stannar ventilerna, stannar ventilerna kommer kolvarna, och sedan Tjofs!
Då blir det s*tans dyrt, mer pengar än vad bilen är värd...
Voijne Voijne...(här finns det alltså ett läge för oro..)

Lösning: frugan får körförbud, en enkel resa till verkstaden, den har inte tid, får en rekommendation till en annan,
(nu är det med verkstäder precis som med en frisör, personkemin först!).
Snacka in sig, sedan kolla om de är med i KBV (kontrollerad bilverkstad), varför inte?
Vill ge sken av att jag vet problemet, så försök inte klämma mig på en massa maffiapengar!!!

De finner problemet, men vill byta rubbet (kamrem, vattenpump, spännrulle osv..)
Visserligen 1-2000 mil för tidigt, men jag löser "problemet" med en liten stunds överläggning
med mig själv....ja kör!

Nu kommer nästa chock, 9 lax!!!, är ni förf*n inte kloka, ska jag slå ihjäl er era j*vlar...!
(Dessa tankar finns i mitt inre, men mitt förstånd och stolthet förbjuder mig att föra dessa till uttryck, utan jag sväljer dessa ord, tänker sinnesrobönen..) och frågar när bilen blir klar...!
Utan att mordhota den stackars bilmecken, han ska väl leva han med...

Å ena sidan, det är ju "bara" pengar, inte ett liv...
Lös problemet och gå vidare, älta det inte, när bilen är hämtad, är problemet löst...
Att det flyttar vår ev utlandsresa något halvår/år till, det blir det "nya" läget, så löst!

Man får finna sig i nya lägen, och acceptera det, mjäkigt??, nej inte alls...
Det handlar om MIN inre harmoni, yttre saker ska inte få tränga in och störa den...

Vill jag leva i en "låtsasvärld" där problemen inte finns, så sorterar jag ut/bort dem.
De finns där, men får inte tillträde till mitt "inre", att "begränsa" sitt tänkande...
Typ, gör det ont, tänk inte på det...

Med alkoholen är läget stabilt, den finns runtomkring mig, men nyttjas inte av mig.
Lägger inte heller några moraliska aspekter på den, utan valet är mitt eget...
Jag hymlar inte med det heller, och svarar utan omsvep på en "förkortad" version...
Mina närmaste är redan tillvanda med mitt nya beteende, och ett helt år har redan gått
och jag har hunnit träffa alla man gör under året...

Jag tänker inte på längtan till alkoholen, utan på avskyn för minnena till bakfylleångesten.
Så länge minnet är starkt, är motivationen det också, så jag "underhåller" tankarna emellanåt.

Som sagt, livet rullar på, och jag följer med...

Och sist, Pia, du frågade mig om att ta ett kort på frugan när jag berättade om Yogan!
Jag gjorde det idag per mail från jobbet, så jag såg det inte...

Men gissa vad livet är oförutsägbart, ...HON VILL FÖLJA MED!!!
Och glad är ju jag, vi har alla våra problem, och hon vill vara med att ta del av mina...
Det är väl därför jag älskar henne så innerligt...
Så på Fredag, så kör vi...

Mors Berra!

Härligt att börja dagen med att läsa så kloka ord, från någon som lyckats vända blad.

Go'morgon livet!

Idag är det precis på dagen ett år sedan jag skrev min första rad på forumet...
Då hade jag varit helt vit i dryga 8 veckor...
Så det är alltså 60 veckor nu

Det har hunnit rinna mycket vatten under broarna sedan jag skrev första gången...
Detta år har nog varit det viktigaste i mitt liv, en helomvändning verkligen..
Jag har hunnit lära känna mig själv på ett helt nytt och otroligt sätt, har gått igenom en massa
skärseldar, nått min absoluta botten och tragglat mig upp för den...

Vänt ut och in på skallen, fått tänka igenom en massa konstiga tankar och beslut...
Tagit några beslut och fått vänja mig vid dem...
Jag har fått "försvara" mina beslut inför andra, när det egentligen borde ha varit deras en rannsakning av dem själva, .."varför dricker jag..?"

Den frågan borde alla ställa sig, och kunna svara ärligt på den...
Varför dricker jag?, en enkel fråga, som borde kunna ge ett enkelt svar...
Man ändrar betoningen från vaaarför, till en uppåtgående betoning på ordet jaaag...
När man har tänkt igenom både frågan och svaren så har man sått fröet till en tankeställning.
Det börjar bli klargjort även för mig själv, och det är inte ett kollektivt beslut...

Ordet nykter har varit för mig...=tråååkig!
Så jag använder mig inte av det ordet, det innehåller för mycket av negativ klang...

Jag har kraftigt överdoserat denna självmedicinering allt för länge, och utan ett gott resultat...
Tvärsom, jag har inte tidigare valt att se dess biverkningar, som hade tagit överhanden..
Och som med all medicin som inte längre funkar, man slutar med den, eller ska..!

I mitt "nya liv" har jag valt att leva med en klarsynthet, att våga se verkligheten...
Jag faller inte inför grupptrycket att droga ner mig i en kollektiv falsk fantasivärld.
Jag vill uppleva den för vad den är, är den inte roligare än så här,
så får jag väl göra någonting åt den, på ett annat sätt...

Och det är nog en av de stora problemområdena man stöter på, vad ska jag göra istället..?
Det är så lätt att falla in i sina gamla rutiner, det är stöttande och säkert...
Det krävs en framåtanda att vilja någonting annat, att skapa en ny friskluftsventil,
en avslappning, ett självförtroendeskapande "istället-för-grej"...

Det ställer lite krav på en att "våga någonting", inte bara vänta på att det ska hända...
Inte bara sitta vid TV'n och vänta på att den ska underhålla dig, JAG måste göra något...

När man har skapat sig ett eget "utrymme", så känner man sig starkare,
något att falla tillbaka på "istället för", en nyupptäckt hobby eller bara en tanke...

Idag känner jag mig säker (säkrare) i min nya roll, och upplever att livet faktiskt rullar vidare,
utan min "gamle kompis alkoholen", strypkopplet har försvunnit trots att han finns där vid min sida, andra umgås med han, men han är inte min "bästis" längre...
Man ska inte umgås med de som gör en illa i långa loppet..

Jag får mer tid att vidga horisonten för andra saker, istället för att vara ångerfull när jag hade umgåtts med snubben alkohol.
Jag har också lärt mig att vara tacksam för små vardagligheter som jag tidigare inte såg,
för att jag var så j*vla bakis att jag inte hade förmåga att uppskatta dem...

Att få vakna upp en morgon utan ångest, och utan att behöva tänka igenom gårdagskvällen i huvudet som kommer som små minnesflashar, det är FRIHET!
Och när man inte undertrycks av sin ångest längre, så börjar man upptäcka att det finns ett LIV!
Och man börjar så sakteliga att uppskatta livet, för vad det nu är värt...

..och för varje dag så blir det mer värdefullt, för jag fyller det med saker som är värda att minnas...

Må väl! /Berra

Grattis min vän... du är så speciell & viktig.

Kram från Mie.

Håhå jaja!

Tillbaka till livet igen, det är Måndag och det gör ingenting...!
Helgen gav massor, och var som vanligt alldeles för kort...

Vi hade party i helgen, "någon" blev ju något äldre i familjen...
35 st inbjudna, ungar och hundar och knökfullt...
Alla trampar på varandra huller om buller, ni skulle ha sett skohögen i hallen, jisses!
Vi bjöd på käk, så hela lördagen i dagsljus gick åt att förbereda allt,
men sen var det som sagt full rulle...

..men de två partyhöjarna var med, men drack inget, de var fyllechaffisar...
De satt och surade framför TV'n och fluktade på någon match...
Snacka om vakuum, de som brukar höja stämningen rejält annars..
Men, vi kanske fick "känna" på den riktiga stämningen istället, och den var
lite lugnare, men några skratt lyckades vi bringa fram i alla fall...

Det blev lite PRO-varning på festen, de flesta hade dragit vid halvtolv rycket,
å andra sidan så är det ju hemskt skönt att få komma i säng i tid...
Hinner städa av lite så man slipper se all disksörja direkt på morgonen,
DET är en skön känsla...

Det där att man sitter och fyllsnackar till 04 på morgonen är inte alltid
det roligaste, ibland önskar man bara att gästerna ska gå så man får gå och lägga sig...
Och då blir ju hela morgondagen helt seg, allting blir fördröjt och går i ett töcken...
Och det är också skönt att slippa..

Så trots att det blev lite "tråkigare" så är det ändå positivt, för det är åt rätt håll..
Om man tänker efter, det behöver inte alltid bli ett fyllkalas...
Man kanske behöver vänja sig lite vid dessa tankar också,
så höjs inte förväntningar från år till år..

Hela mitt koncept kanske bidrar till att sänka garden lite för oss alla...
Bara för att det inte blev fullt klös på småtimmarna, så kanske det blev minnesvärt ändå..
Eller i alla fall en möjlighet för deltagarna att kunna minnas kvällen, hela kvällen...

Det blev massor av dricka över, både öl, cider, vitt & rött...
Och det kändes lite konstigt för att man ville ju som vanligt ta slattarna i burkarna innan man kastade dem till återvinningen, men icke!
Återigen vann läsken i kvantitet över alkoholen, ytterligare en seger för nykterheten...

Och en seger för Berra, för varje gång jag utsätter mig för prövningen...
Så vinner jag över mig själv, och finner en styrka som ökar för varje gång...
Styrkan är inte i 4,5%, utan i de andra 95,5% som är mycket större...
Smaken finner jag i de alkohollösa ölsorterna, och jag är ändå med i gänget...

Mors! /Berra

Några rader, ..igen!

Har inget speciellt att skriva om, det "händer" liksom ingenting längre...
Och skönt är väl det, jo jag ser faktiskt positivt på det...

Tidigare när jag behövde "kickar" för att inte känna ett missbehag,
så blev jag stressad av att inte ha någonting att se fram emot...

Kommer ni ihåg att jag ständigt var på jakt efter
några nya elektroniska leksaker för vuxna män..?
För att göra mig "glad" i sinnet, en snabb kick som varade några minuter
efter det att jag hade öppnat förpackningen...

Jag "tittar" fortfarande efter grejorna, och håller på så sätt spänningen uppe...
det blir sällan handlat någonting, (kan ju ha en ekonomisk orsak också...)
MEN, jag blir inte skruvad i pallet om jag inte kan tjacka prylen...

Jag vet var den finns, och vad den kostar, och kan hånskrattande peka på en skylt
i en annan affär och skrika högt, HA! den där kostar en tredjedel av priset där och där!

Skulle nog kunna jobba på konsumentverket, för jag har en j*kla pejl på vissa grejor.
Har lärt mig hur de "trissar" med priserna, flyttar bort varan till ett mindre tillgängligt ställe ett par veckor till det "ordinarie" priset, för att sedan åka fram till kortänden igen till "Vrakpriser" istället för mellandagsrea-priset, men det är samma pris i alla fall..
Tror folk att man är dum i huvudet?

Eller prylbutiken med ständigt 50% rabatt på allting, och så kostar grejorna dubbelt så mycket som på andra ställen...

Eller de som anger sina produkter i volym istället för vikt, såsom tvättmedel
Dasspapper i meter istället för vikt osv...
De som annonserar mest för sin tandkräm/diskmedel har alltid de största "hålen", t.ex
Affären som stoltserar med "billigaste" mjölken i stan, är också dyrast på brödet...
Och ditt försäkringsbolag kan alltid matcha någon annans billigare pris,
varför fick man inte det från början då?
Det hela verkar handla om att lura andra till inköp hela tiden..

Det finns alltså saker som gör mig förbannad fortfarande, men det är inte alkoholens fel...
Och varje gång jag ska handla något så måste jag trippelkolla,
så jag INTE känner mig fistfuckad efteråt...
En kritisk konsument med andra ord..

Sådant kan göra mig upprörd till tusen, men...
jag är inte fistfuckad förränn jag har handlat prylen...

och...det är bara prylar, inte mitt liv...

Helt skilda saker, och prylarna får aldrig påverka mitt liv till något negativt...
Där har jag börjat förstå mera, att inte "mekanisera" mitt liv...

Om jag ska leva ett liv i frid, så måste jag lära mig att...
distansera mig från saker som gör det inte lika fridfullt längre...
Precis som med alkoholen...

Klipp klipp, så är det borta...

Men jag kan fortfarande bli helt j*vla crazy när etern är helt fullsketen av en massa ljugandes reklam...bästa bilen, revultionerande troskydd, gör tänderna renast osv osv...
Och då får man lära sig i soffan att bita ihop och ändra kanal, fort som bara s*tan...

Så våra public-service kanaler får min hälsa på topp i alla fall, även om de är ibland tråkiga...

Jahopp!, där ser man, det blev några rader idag i alla fall, så det kan gå..

Mors! Berra

sköna rader från en skön snubbe!!
så sant,,att man känner sig lite laidback,,,
har också blivit lite mer tyst,inåt,kanske en del tycker
när det egentligen är precis tvärt om
känner att jag blommar idag,andas,lever,känner ALLA känslor
alla sinnesstämningar,,
men har inte samma behov,,behöver inte låtsas,va den som pratar,förr lite osäkert
tystnaden,skrämmande,,idag välkomnar jag den över allt annat
tystnaden föder energi,lugn,o ja mår så bra när jag får lugn runt mig
kan höra mig själv
behöver ingen bekräftelse
struntar i vad andra tycker
går den väg som är rätt för mig
o det är såå skönt
o som sagt
det förflutna kan vi inte rå på
har bearbetat,lidit haft så mycket ångest
för vad jag åsamkat mina nära o kära
o mig själv
vunnit min självkänsla tillbaka
(jaja,jobbar på det o det går framåt)
sakta men säkert
o det här forumet är guld
liksom alla ni
kram Måne

Tjäna!

...suger lite i skrivklåde-fingrarna, måste få ur mig lite ord, här och där...

Konstigt egentligen, jag brukar tjattra på verbalt rätt mycket annars...
Men nu kniper jag igen foderluckan allt oftare, och låter andra prata...
Men det jag måste få ur mig, får jag ta här då, istället...

Det är ingen baktanke med att knipa igen, utan jag känner väl att ALLA inte behöver veta ALLT om mig, jag har ju (tydligen) varit allt för frikostig med det tidigare på jobbet...
Min närmaste kollega känner nog ett visst "tryck" på sig, men det kan han ha', tycker jag...
Låt mig få vara "hemlighetsfull" då, så kan han gå där och funta på vad som händer...
Jag är inte otrevlig, utan svarar bara snällt när de frågar något...

Mår ju bra av det, och då måste det ju vara bra...eller hur?

Bryr mig allt mindre om vad folk ska tro om mig, låt de tro vad de vill...
Fakta får de ju om de frågar, men då måste de ju röja sin tankar...
Jag känner mig stark i min nya kostym, jag har en egen liten "frizon" där ingen kan komma åt mig, och mitt röstläge frambringar numera ett starkt självförtroende...

Jag står för det jag tror på, och tror det gör jag, på mig själv...

Känner inte längre någon osäkerhet för vad jag har sagt eller gjort
på fyllan,eftersom det inte har funnits någon på ganska så länge...
Och det som är äldre än 14 månader, har jag "släckt" med sinnesrobönen..

På jobbet har jag presterat bra också under mellandagarna,
det uppmärksammades på Måndagsmötet, så all cred till mig, tack-a-tack-arrr!
Som ni förstår, man tar in flera goda sker på en gång, det går hand-i-hand...
Precis som det också gör när man är hängig och söker allt som gör en ledsen..

En jättebra grej vi gjorde i helgen, vi "tokstädade" arbetsrummet, med alla papper, gamla räkningar, datortillbehör, CD-skivor, ja allt som "jag" hade byggt upp under min deppighet...
Det var en "bröthög" utan dess like, vi höll på båda dagarna och är ändå inte riktigt klara,
fyra svarta sopsäckar till sopstationen, och mer är på gång...

Så himla skönt att för mig få "städa" bort det där "synliga" av min deppighet,
allt det där som jag inte orkade ta hand om under tiden jag mådde som dåligast...

Det känns verkligen bra nu så här i efterhand, bort med skiten bara....schupp!
Och mitt sinne blir ännu lättare, ett bra tips alltså, städa bort det "onda"...
Och nu har jag och frugan fått mersmak, så det kommer att fortsätta,
vi är båda av typen "samlare".., vågar nästan aldrig kasta något i vanliga fall...

Ungarna får passa sig så inte de hamnar i vägen för sopsäckarna också..Ha!
Nä, vi har ett motto, har vi inte använt grejen under senaste året, -bort!
Vissa sentimentala grejer hamnar i en låda på vinden, sådana där minnen, ni vet...

Andra "minnen" arkiverar jag i mitt "inre" runda arkiv, som mitt missbruk av alkoholen t.ex..
så den grejen är helt passe'...

Nähepp, det var dagens mängd av präntat pladder...

Ha' det bra därute i kylan, och värm er inte med spriten, den smälter sönder själen istället!

Mors! Berra

Tack alla, ni skämmer bort mig...

/Berra

Det du beskriver här Berra skulle jag kalla livet, man blir aldrig färdig om man tillåter sig att våga stanna upp och se sig omkring, detta tror jag kan bli överrumplande om man gömt sig bakom en sköld, men rädsla övergår nog mer och mer till nyfikenhet och upptäckarglädje, något som med tiden blir mer och mer naturligt, vi behöver träna lite bara och det är ingen spikrak väg att bli bra, men bra blir man om man tränar helhjärtat. Det läser jag ut mellan dina rader, lite vacklande steg och stolthet när det är taget. Riktiga känslor utan katalysator eller dämpare.

Ensam är stark men svag, styrkan att våga se sitt inre och ifrågasätta sig själv, vad, varför, mår jag bra av detta?. Svagheten, att vi är flockdjur som lätt tror att det som är konsensus per automatik är rätt, en mall som alla i umgänget ska följa, annars är det fel och ofta leder det till att en som frågar varför, lätt blir utsatt för ett försvar som söker skydd i gruppen. Lätt att känna sig ensam eller "konstig" då, faktum är att det är riktigt starkt, hoppas du har folk som ser din styrka, gläds åt den å dina vägnar och inte blir hotade av att du gjort ditt val. Om inte annat så finns det likar här inne och kanske är det det som gör det viktigt att andas lite i denna oas.

Du inspirerar mig, du känns på riktigt och det är viktigt.

Du skriver så himla bra Berra! Dina inlägg är som kåserier, humor blandad med allvar. En självinsikt som är rent avundsvärd! Tack för att du delat med dig av din fantastiska resa! Även om du kommer att vara lite "laid-back" så hoppas jag att du någongång då och då knattrar ner någon liten rad!
Stora kramar och lycka till själv Berra!!
//Maija

Nä'rå!

Jag lever i högsta bemärkelse, är inte mer insnöad än vanligt...

Men börjar känna en viss mättnad på min evigt "positiva" framförande av mitt nyktra leverne...
Det händer ju inte så mycket nu längre, har i mitt sinne börjat acceptera mitt liv utan alkohol.
Så det tar ett år ungefär, med en hygglig depression som lite "krydda" ovanpå hela grejen...

Kanske jag blev deppig utan "polaren alkohol", som inte längre kunde "lätta på trycket"...
Vad vet jag, men nu är jag ju av med båda, och det känns gott...

Har inte mått så här bra på länge, ingenting är katastrof, eller upplevs inte som det i alla fall.
Det finns många "förbättringsområden" att ta hand om, men som fortfarande ligger i dvala,
jag måste få njuta av det "bekymmersfria" livet ett tag, det har ju varit ett litet helvete som ni alla har kunnat läst lite om några sidor bort, skön känsla förresten...."några sidor bort.."
Har kunnat vända blad och fortsätta, det är stort i sig självt!!!

Jag har mina lyckorpiller att tacka, min psykolog, min husläkare, min familj, och er förståss...
Och det hela började med att jag fick insikt i att förstå att alkoholen var boven...
Den var den som "tog fram allt det där onda" inom mig, en Dr Jekyll och Mr Hyde personlighet!
Hela tiden försvarade jag alkoholen, till absurdum, eller ap-sur-dum kanske vore en bättre namn.

När man sedan vände till nykterheten, så fick jag bråttas med alla andras alkoholvanor, som ifrågasatte varför jag hade valt en annan väg, en rättare väg än deras...
Varför ifrågasatte de inte sig själva istället, varför dricker jag?

Att skylla på att det är en social grej, är bara att lasta över problemet på andra...
Jag dricker därför att!.....alla andra dricker...
Skulle du göra det om alla andra knarkade också?, eller ströp katter, slog barn etc...

Varje beslut man tar ska vara ens eget, jag dricker därför att...
..och där ska det vara ett svar som är övertygande rätt...

Lika mycket som nackdelarna ska vägas in, jag BORDE inte dricka därför att...
ärligt och rätt fram, vem försöker man lura egentligen???

Så länge fördelarna väger över...så är det väl rätt OK, eller?
Men att inte våga se nackdelarna....det är att ljuga för sig själv...

Jag drack för att varje gång så klättrade jag uppför en stege,
blev kittlande glad över min höjdrädsla...
Men jag trillade ner med en hård duns, och slog mig något så grönjävligt varje gång...
Ju högre upp, desto hårdare smällar, ju längre tid tog konvalisensen...

Var det värt ett par timmar på en högre stegpinne för varje gång,
och en veckas haltande med starka smärtor...
För en "lycksökare" kanske, eller möjligen en stuntman...

Jag är gjord av kött & blod, och ett känsligt inre, jag klarar inte av mer smällar längre...
Jag får söka min lycka på dörrtröskeln i stället, och vara glad för den lilla kittling det ger..
Att uppskatta det lilla i sig, är också en ny känsla att få lära sig...

Skapa en lycka som tidigare kändes helt förkastlig, att bara andas t.ex...
När man tidigare "kippade" efter varje andetag när depressionen var som störst,
så är det förlösande att kunna andas djupa lugna andetag utan den där hemska magkänslan...

Jag börjar känna mig "färdig" nu, och har fått livet tillbaka...
Och det är med blandade känslor jag läser att det är "livligt" på forumet...

Glad för att det finns, ledsen för att det behövs...

Alla vackra ord som stöttar varandra, alla öppna famnar som välkomnar de nya...
Det känns bra att ha fått vara med i detta unika forum, det gör mig varm i hjärtat!

Jag finns här, för de som vill "surra" med mig, annars kör jag lite "laid-back",
och betraktar det som utvecklas i forumet...

I mitt inre...har jag ro, och tro...på framtiden!

Lycka till!

//Berra

Men nu Mie så har han nog snöat in någonstans... :)