Senaste kommentarerna i forumet

Tjoho Gott Folk!

Det är Tisdag, och det är redan 20% bättre än Måndagen...
Hur räknar jag, jo 5 arbetsdagar ger 20% per dag, och en har redan gått...
Onsdag vid lunch så är det halvtid, och nedförsbacke, det gäller att tänka positivt...

Varför är jag så jäkla glad då?
Impulsköp förståss, eller ett beräknat sådant, ja det där lät konstigt, jag vet...

Till saken hör att våran gamla tvättmaskin som fyller 19 år i år har fått ålderskrämpor,
stötdämparna inuti har säckat så varje gång den ska sätta igång och centrifugera så
brukar vi möta den halvägs in i hallen, dunk dunk dunk...

Det är inte kul att se 50 kg plåt haltande och hoppandes jämfota...
Har länge tänkt att lossa på kopplet, ta med den ut på gården och ge den nådaskottet...
Men det har varit en trotjänare som vi fick i bröllopspresent, och vi har hunnit bilda känslor för den,
men att se den lida som den har gjort har varit jobbigt för oss, och golvet...
Jag kopplade loss löplinan och droppet, kramade den en sista gång, och körde ut den i garaget där den fick invänta den sista vilan, innan jag ska begrava den på återvinningsstationen.
Allt har en ände, korven den har två...

Nu har vi varit på vitvarukenneln och funnit två nya, en tvätt och en tork (vår första tork faktiskt).
Men inte av samma ras som vår tidigare Cylinda, utan en helt ny sådan...
Jag hade tidigare stått och dreglat över nya maskiner, och visste vilken typ jag ville ha,
bäst prestanda, lägsta pris...

Jag tog mig tid och tokprutade igår efter jobbet, fick ner hela klabbet till ett vettigt pris,
och fick det ännu lägre om jag tog grejorna här och nu...!
Säljaren hade inte fullgjort sin dagliga kvot, och var verkligen tillmötesgående..
Så det samtalet lät nog roligt när jag ringde hem till frugan, ...ähum jo du förstår......!
Men hon var med på noterna, jag hade ju lobbat i snart två veckor, och hon tog dem osedda.

Tjoho, och det blev stora ögon på ungarna hemma, de brukar ju fråga vad jag har handlat från gång till gång när jag kommer sent hem, nja lite vitvaror för en så där 10 papp...

Va en tvättmaskin?, ingen leksakspryl,... grabbens förväntningar grumlades snabbt.
Men lite impad blev han när den såg ut som ett flipperspel med knappar och displayer...
Frugans fråga blev ju såklart, var det därför du tjackade just DEN?
Njaeä, inte precis, jag hade ju valt den på dess kvalifikationer, antal kg, centrifugeringsvarv, energiklassning osv, alla maskiner ser ut så här idag, svarade jag...

Efter installationen och skrapa bort den tillplattade kattjäveln som måste ha hamnat under den gamla maskinen, mycket päls men inga ben konstigt nog, så stod grejorna på plats...
Nu till det fundamentala, hur fasiken får man igång skiten...
Jag brukar tycka att manualer är för fjollor, men det fanns absolut ingen utväg...
Krypa till korset, på med läsglasögonen och gömma sig någon annanstans för att läsa
den knaggligt översatta manualen, disktemperatur!!!, va f*n är det en diskmaskin jag köpt?

Efter en kvart kunde jag krypa fram ur mitt gömsle,
och med bravur visa frugan hur man sätter på skiten!!!
Frugan tittade på mig med trötta ögon, är detta den första och enda gången DU sätter på tvätten, frågade hon?
Nejnejnej, klart jag ska testa alla programmen imorgon kväll, men sen...?
Men jag vet hur det blir, man lär sig ett program, och sedan väljer man ingenting annat, hur mycket annat mojs de än har ploppat in i grejorna, lite overkill, men som med oss grabbar...

Man vill ju ha resurserna, och möjligheten att kunna klå grannen i ballaste apparater...
Vi är oss lika, och fortfarande lika pryltokiga...
Viktigaste är att den tar bort pepparkaksdegen i kallingarna, och byter lukt på de andra kläderna.

Kostnaden för detta paket, är 7,68 månaders alkoholförtäring, i en enkel ekvation...
Och det hade man ju råd med då, men man pinkade ju ut stålarna...
Så nu är det mera en äkta pengatvätt...

Men mina tankar går till gamla trofast, som nu står i garaget och känner sig obehövd..

Mors Berra!

Hej Märta.

Mindfulness äger! Jag har lärt mig och använder det hela tiden... ja nästan i alla fall. :) Jag var medberoende till min son som har en tvång-ångest sjd och jag var även beroende av alkohol. Mitt största problem så här i efterhand var helt klart medberoendet och hur jag skulle ta mig ur det, man vill ju bara väl och hjälper och hjälper, slätar över, ursäktar... och underlättar på så sätt för den personen man är medberoende till. Plus att man går under själv.

Mindfulness, acceptance, buddhistiskt tänk om att stilla sina tankar, lära sig att förstå sitt ego som får oro och tankar att snurra på. Se all livskraft, all energi som en helhet som finns i oss, omkring oss och lita på att den kraften finns till för alla. Hjälpa till självhjälp. Leva och låta leva.

Konstigt nog så mår sonen bättre, jag mår bättre, alla har fått ett nytt lugn.

Ha en fin helg du oxå och ta hand om dig!

Kram Pia

Hej alla ni...

Och stort tack för ert stöd. För mig är varje dag just nu en inre kamp. och jag borttas med tankar och känslor som tar sin egen väg. Jag är ockuperad av vad han gör, hur han mår, ska jag kontakta honom etc. Men jag vet att så fort jag hör av mig så har jag åter tagit på mig ansvaret för situationen, den som hans alkoholism är orsaken till. Jag funderar mycket på vad min kärlek till honom består i. Är det rädsla att jag känner mig ensam och övergiven, handlar det om mina krossade drömmar eller är jag bara "kär i kärleken"? Eller älskar jag honom och lever på hoppet att allt blir bra bara han slutar dricka? Jag vet inte. Det är en tuff match att lämna den man älskar.

Mitt medberoende är långvarigt och djupt. Resultatet blev att jag kraschade i en depression i somras och äter sedan dess antidepressiva samt går i terapi. Vi betalar alla ett ohyggligt högt pris, beroende och medberoende. Min räddning var när jag tog mig modet att erkänna för mig själv att jag är medberoende och vad det innebär. Först då kunde jag börja arbeta med att ta mig ur det. Jag tror att det är lika svårt med den insikten som insikten att man är beroende. Med det kommer även insikten att man svikit sig själv och sina närmaste. Jag är aktiv på ett kvinnohus, jag är väl medveten om våldets normaliseringsprocess och jag tyckte att jag hade svikit alla mina ideal. Vem är jag att stötta andra kvinnor ikris när jag själv låtit mig hamna där och ta emot slag, verbalt och fysiskt? Men det här kan drabba alla, det finns ingen vaccination. Något som också var en väckarklocka var när min dotter sa till mig för ett tag sen att jag har förändrats så mycket sen jag träffade denna man. Det gjorde mig både rädd och ledsen för jag hade inte märkt det själv. Jag insåg då att det är dags att fundera över vem jag är och var jag är på väg.

Idag ska jag börja en ny "behandling" i mindfulness. Jag tror det kan hjälpa mig att påverka mina tankar och därmed mina känslor. Jag har också berättat allt för mina närmaste vänner, äntligen. Min f.d. och jag har ju gemensamma vänner och en del i medberoendet är att man vill skydda. Så även jag... Men jag har bett mina vänner att vara ett stöd då jag känner mig svag, liten, ensam och vill bli bekräftad. För mig är mitt nätverk livsviktigt för att få stöd, uppmuntran och ibland konkreta insikter. Tankarna och känslorna lurar i bakgrunden hela tiden.

Ha en fin helg alla/ Kram Märta

Hej Märta!

Det är inte lätt att släppa taget om den man älskar,
men alkoholen har ju en förmåga att alltid vilja tränga sig först, alltid prioriteras högst.

Man måste ta lärdom, om nackdelarna överskrider fördelarna i ett förhållande, så får kärleken stå tillbaka om kraften till alkoholen är större...

Det är säkert ett svårt beslut, men om allt det där gulliga plötsligt blir nattsvart,
även om det så är bara 25% av tiden, så ska man inte tillåta sig plågas...
Valet är ju egentligen inte ditt, det var ju hans..
Man vill ju inte hamna tvåa, med flaskan som störste konkurrent...

"Själviskheten" är nog en ren överlevnadsinstinkt från din sida, och jag tycker den är rätt...
Men så vet jag ju inte hela bakgrunden heller...
Men det är aldrig rätt, om det känns fel...
Man ska lita på sin egen magkänsla, om inte huvudet kan ta ett beslut...

Berra dagbok:

Jodå, med 65 mil i baken så har jag äntligen nått fjällen...
Det var mörkt när vi kom fram, och väglaget var hemskt, snörök och blixthalka...

Det var en stor olycka på vägen upp, de stängde hela motorvägen under lång tid...
När vi passerade (den då bortforslade) olycksplatsen så kände jag en läskig känsla...
Det kändes som om det fanns någon förvirrad själ runt dikeskanten...
Känslan av att "någon" hade lämnat jordelivet, och stod vid dikeskanten och visste inte vart den skulle ta vägen, jag vågade inte berätta känslan för de andra i bilen,
men jag kände mig iakttagen där hjulspåren gick in i snödrivan....

Den tanken har följt mig under kvällen natten, jag tittar upp på stjärnhimlen och letar efter någon ny blinkande stjärna som är på sin färd bort någonstans...
Man ska inte ta livet för givet, vissa önskar sig bara döden, för andra kom den alldeles för tidigt.
För ett år sedan hade det varit mig helt oväsentligt när jag var helt nere...

Men nu idag så känner jag ändå en viss tacksamhet att jag fortfarande finns...
Saker och ting förändras hela tiden, vissa stora, andra små...
Jag har i alla fall lärt mig att upptäcka dem, och har blivit mer klarsynt...

Det finns saker som har blivit viktigare, har jag märkt...
Det började med att jag slutade.......dricka alkohol, det var en bra början..

Berra

Märta...

Du är värd ett liv i lycka, harmoni & balans med tanke & själ... Kram, tänker på dej / Mie.

Lycka till Märta med ditt fina beslut ! Skriv gärna och berätta hur det går för dig. Det är många som behöver läsa att det går att göra en förändring till det bättre.

Hej alla duktiga, modiga och kloka

Jag har läst, gråtit och känt igen mig i så mycket. Jag har precis brutit upp ett förhållande i medberoende för andra gången. Min kille träffade jag första gången när jag var 17 år. Vi blev väldigt förälskade i varandra men var för blyga att inleda något. Sen sågs vi först sommar-08 och då blev vi blixtförälskade igen. Hans syskon som jag känner väl varnade mig för att han har grova alkoholproblem med allt vad det innebär. Jag var kär, trodde att det skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Jag har slitit och kämpat mot hans demoner, det har varit en psykisk misshandel som jag aldrig trodde att jag skulle kunna ställa upp på. Det har tagit mig ohyggligt lång tid at inse att jag hamnat i ett medbeoende och jag inser att förnekelsens mekanismer är starka. Era inlägg och beskrivningar har gett mig en större förståelse och förhoppningsvis lite styrka att fortsätta mot beslutet jag har tagit att gå min väg. Det är en tröst trots allt att veta att man inte är ensam i det här svåra

Märta

Hej Pia!

Vet du vad, du har nog rätt, men att jag är klok får jag ju inte höra så ofta...
Det är väl mer att man får höra motsatsen, rappa i dömandet som vi oftast är...
Vi borde ge varandra komplimanger lite oftare, så att vi lär oss uppskatta varandra,
för att vi menar det, och inget annat...

Just det där med att "ta hand om mig själv ", var nog den absolut stora omvändningen.
Visste inte hur jag skulle hantera vardagen med mig själv...
Jag hade ju inget "vattenhål" längre som kunde "dämpa" hela mitt liv...
Jag var tvungen att "se mig själv", fruktansvärt jobbigt...

Hela min existens sattes på prov, jag överhopades med mina egna problem...
Allt bara vällde in, och jag visste inte hur jag skulle ta hand om det...
Ni har ju alla en möjlighet att backa tillbaka i min tråd och "känna" hur JAG kände det...

Jag fick ett ton med problem, som var oöverblickbart, såg ingen ände på det...
Kunde inte sortera ut det, och lät mig övermannas, jag var ett lätt offer, för mig själv..
Jag tillät mig att suga in allt, och ta åt mig, i en enda stor självömkan..
Ville skylla ifrån mig på annat, det var inte mitt problem, det var andras fel...
Återigen hade jag lurat in mig på fel stig, den var ju bredast..

Att "backa tillbaka" var oerhört svårt, och se mig själv, omvärdera allt här i livet...
Vad hade jag för mål?, att överleva förståss...
Hur skulle jag fortsätta överleva???

Jag var tvungen att sålla bort oigentligeheter, sådant som inte betydde så mycket...
Fick lära mig att omvärdera allt, vad var viktigast...?

Att må bra, en falsk övertygelse kan tyckas, men allt som fick mig att må bättre VAR viktigt.
Jag fick styra in mig på goda tankar, och bara göra sådant som kändes skönt, eller behagligt..

Jag är en produkt av dagens samhälle, har alla oerhörda krav på mig själv...
Men det finns en gräns, som jag tidigare lyckades förflytta med alkoholen...

Nu har jag givit upp (nästan) alla krav, och ställt mig åt sidan..
Betraktar andra och mig själv ur mitt egna perspektiv..
Skapar mitt egna lugn på lokal nivå, mitt privata område...

Mår jag inte bra av en sak, så tar jag mig därifrån, inte utmana stressen...
Skapar små "luckor" av egentid där jag reflekterar på allt.
Får jag inte "andas" så dör jag, jag tvingar mig själv till ro...
Jag måste rehabilitera mig själv med att göra vissa saker, ta det lugnt t.ex

Planera in tid för ingenting, det är viktigt, så kanske man kan göra något impulsivt som man vill..
Tid till återhämtning är SÅ viktigt, ladda batterierna...

Stå emot pressen och stressen, och ge dig lite tid för dig själv...
Att bli stressad över att inte göra någonting, det är ett sjukdomstillstånd..

Mors Berra

jadu, du är klok du.

Men vet du vad? Det är egentligen inget fel på våra känslor! Läser just nu Allen Carrs om the easyway. Det mesta är hjärnspöken som du säger. För att ta något exempel: Det är inget fel med rädsla, det är en överlevnadsinstinkt. Likaså blyghet. Men i vårt moderna samhälle lär vi oss redan som barn att det inte är bra att vara rädd och blyg. Så vi skämms för helt naturliga känslor. Han ger massor av andra exempel på hur mänskligheten snärjt in sig i fällor, och istället för att lita på "moder jord" så tar vi till allsköns piller, alkohol, tobak, droger för att orka med och passa in.

Jag har tom en teori att alla våra ungdomar med bokstavsdiagnos antagligen hade varit de bästa överlevarna på den tiden vi levde i små flockar, som nomader. Mest på sin vakt, upptäckte fienden först, kunde varna och kunde slåss om det behövdes. Nu passar dom inte in och vet inte var dom ska göra av sin adrenalinstinna natur... Och de anses sjuka???

ja det finns tusen exempel. Men poängen är att våga släppa taget och vända sig inåt. Inte döma så hårt, inte ha så stora krav. Våga vara lugn och lycklig. Trots att någon dum inlärd röst pockar på och säger att man inte duger. För vi duger alla som vi är!

Pia.

Häpp!

Ja det där lät väl j*vligt happy va?

Har läst lite på några trådar hur många av oss mår riktigt piss i sinnet...
Vi är nog känsligare individer än alla de andra tror jag, vi har druckigt för att ändra på våra känslor.
Men det har blivit fel på något sätt, inte som vi hade hoppats på...
Och i desperationen så skriver vi av oss här, för att vi söker ett svar, och det är bra...

Vi är inte ensamma, jag tror att vi har ett gemensamt problem,
vi är alla känslosvallande personer och har sökt lösa problemen med kanske just alkoholen...
Vi har kanske fokuserat på alkoholen som problemet, när det underliggande problemet är
våra inre känslor, som vi har tidigare lyckats förändra med just alkoholen,
som nu inte fungerar längre, och skapar ett annat problem...

Och nu fokuserar vi på det nya "andra" problemet, de problemen som gör att vi inte kan fortsätta
dricka och förändra våra känslor, och vi vill ha tillbaka det...
Vi ser problemet på det "sekunda"...

Om vi skulle se till vad själva innebörden av berusningen består av istället...

Vad vill vi uppnå, vad händer inom oss, vad för något förändrar den, för stunden, för ett längre perspektiv, hur ändrar den våra relationer gentemot andra, för stunden, för framtiden...???

Det finns massor av både för och motsägelser...
Men ser man i ett längre perspektiv så blir förändringarna långsamt bara till det sämre...
Vi förflyttar måttstocken för det normala till en högre höjd för varje gång,
och det onormala blir till slut det normala, det blir abnormt och inga andra förstår oss längre...

På ett sådant sätt blir vi ensamma och asociala, för vi lever i våran egna värld...
Eller så söker vi oss till likasinnade för då blir åter det onormala det normala...

Att våga öppna sina sinnen och ta av sig skygglapparna är nog en del av processen....
Vända blicken inåt sig själv och analysera vad själva grundproblemet består av...

Varför dricker jag, vad händer när jag dricker, objektivt!
Blir det så nästa gång jag dricker, är det någon sorts euforiskt upplevelse som aldrig inträffar?
Löser sig problemen, eller är de kvar efter berusningen?

Finn källan till problemet, alkoholen har varit självmedicinering som just nu har fler biverkningar än själva nyttan, och den kan inte längre lösa själva grundproblemet..

När man inte längre kan berusa sig med alkoholen, så blommar alla problemen upp i full blom.
Och det är nog här jag nu läser om det i alla trådarna...

Vi har fått börja ta hand om problemen på egen hand,
och vi har det väldigt svårt att kontrollera oss själva.
Vi söker oss återigen till problemlösaren alkoholen,
som bara förflyttar problemet ett litet tag framöver.

Att våga härda ut, så löser vi problemen en gång för alla, inte om, och om igen hela tiden...

Det är för j*vligt att plötsligt stå inför en hoper av en massa problem...
Många av dem är hjärnspöken, och kommer att lösa sig själva, om man bara ger sig tid..

Genom att STÅ ut, så står man ut...
Att ge sig själv en chans, är få förunnat, så varför inte testa...?
Om du ångrar dig, så vet du ju hur du gör, eller hur?

Berra

Håhå jaja!

Tillbaka i de vanliga rutinerna igen, det är Måndag, och det säger ju nästan allt...
Hatar den inte längre, men idag känns den inte riktigt lika ball...
Känner mig "låg", men det verkar ju alla känna sig på jobbet idag...
Alla är trötta och griniga, verkar kunna somna ståendes...

Jag har valt att lägga det dåliga med dagen i ett "fack" för dåliga saker...
Har alltså sorterat in den som en icke påverkbar sak, och då hamnar den där...
Mitt eget välmående är helt avhängigt av att jag fortsätter må bra,
och därför tillåter jag mig inte att ta på mig andras dåligtmående..
Det kan de ha för sig själva...

Mitt eget "dåliga" är beroende av ett möte vi hade i morse,
som inte föll ut som jag hade hoppats på...

Jag är omgärdad av en massa nötter, och illvilliga tramsor, som inte vågar stå för sina beslut.
Fy på dom, jädrans veklingar, de vill bli matade med sked, men vägrar doppa den i tallriken!

Till sist och syvens så står de sig själva närmast...
Jag blir så förbannad att jag håller på att koka över, inombords...
Mitt beteende är tillbakadragen och tyst, kanske fel, men jag vill inte ställa till en scen..
Vill inte dras med i hönsgården, och bidra med nytt kackel och bränsle till intrigerna..
Dumheterna får de stå för själva...

Jag "tänker" sinnesrobönen, och lägger det i facket för opåverkbar,
och den mentala "soptömningen" sker om ett par dagar då jag drar till fjällen...
Visserligen trött på snön och kylan, men glädjer mig åt miljöombytet,
och framförallt frånvaron med alla inkompitenta medarbetare jag omgärdas av.

Stressen bland mina arbetskompisar är total, och de lägger mer energi på att försöka driva
igenom hierkiska hackordningen än att få ut något produktivt, lönlöst!
Det går inte att samla ihop dem inför en lösning, alla vill åt olika håll, och de ger sig inte..

Själv behåller jag "lugnet" genom att inte vara aktiv i de heta diskussionerna...
Är det så här det går till på de svenska arbetsplatserna, så förstår jag att de går i putten.
Eller så är det precis tvärsom, detta är resultatet av de firmor som håller på att gå i putten..

För mig spelar den inte längre någon roll, den kan få göra det..
Vi har lika mycket gemensam inriktning som sprängverkan hos en handgranat, och lika fort.

Jahopp, då har jag fått spytt lite galla över mitt jobb...
Men skyll inte på mig, det var inte jag som sabbade Måndagen, jag höll mig fortsatt nykter...
Och inte hade jag någon muskelvärk heller, kanske börjar bli van att gå på "helspänn"...
Eller vad tror ni??

Jag har ju mitt privata liv också, och det funkar ju, tur det!
Där finns min källa till återhämtning, och ett "eget" liv....
Styrkan finns i att aldrig blanda de samman...
Man kan "köpa" Berra, men bara 8 timmar om dagen, resten av tiden styr jag...
Och jag känner mig säker i mitt eget jag, än så länge...

Mors Berra

Hjärta till dig oxå Berra!

Vi är än mer puckade... har fortfarande den hemska blå tapeten kvar i kontoret (f.d sons rum) och även en bård i vårt sovrum (även det ett f.d barn rum)

Fast jag älskar vårt sovrum, varmt gult och bården har fina solar, månar och stjärnor . Så det får va där.

Det blir snart modernt igen... :)

Ha det gott! Njut av träningsvärken, den är nyttig sägs det. :)

Ha det gott Berra och sov gott! Din tjej är nog väldans glad över arbetet du har utfört. :-)

Tja Mickey!

Tja, går det att misstydas, så går det...
Den bjuder jag på...
Även om den inte var min intention...

Ha' de'

Berra

Så det går bra att klara sig utan tjejer när man är nykter? okej :-)

Hallå!

Nu har jag så ont i kroppen, så jag kommer att vakna som ett vrak i morgon...
Har slitit som en hund idag med renoveringen av grabbens rum, är helt slut...
Men det är skillnad, för detta är en fysisk slut'het, och det är bra...

Jag vet att jag kommer ha ännu ondare i kroppen i morgon, för jag kommer bli varse om muskelgrupper jag inte visste att jag hade...
Inte fantomsmärtor ifrån huvudet...

Varje morgon jag vaknar utan fyllångest är en gåva,
sedan får det smärta bäst det vill från resten av kroppen, då vet jag att jag lever i alla fall..
Så trots detta så ser jag fram emot morgondagen, det är en ynnest.

Törsten har varit stor, ca 3 liter...bubbelvatten från sodastreamern som stått och blivit kall i kylen.
Det finns inget annat som släcker törsten bättre, kallt och bubblorna river gott...
Rapar gör jag, men med den stora skillnaden att det inte luktar gammal sunken bira...

Frugan har skött markservicen, och varit hantlangare...
Skäms som en hund för jag har inte uppmärksammat henne för dagen med alla hjärtan...
Ska försöka kompensera henne för det i morgon, om jag hinner...
Men hon vet att jag har det "äkta" hjärtat för henne, och det känns i luften...

Dessutom har vi testat våra gränser idag, med att lägga trägolv...
Och det är tur för mig att hon finns, hon har dämpat mina utbrott
när jag har sågat av fel ände, IGEN!!!

Jag har en j*vla röra på kontoret, och hon hjälper mig att styra upp det, hon är fantastisk!
Det finns bara en grej till som brukar testa förhållandet mer än golvläggning, tapetsering!!!
Men det har vi klarat av många gånger förut, som tur är...

Vad vill jag säga med allt detta, jo att vi killar hade aldrig klarat oss utan er tjejer..
(..men utan alkoholen går det bra..)

Så från mig, till er alla tjejer, små hjärtan ifrån mig, det stora sparar jag till mitt hjärta här hemma!

Mors Berra

Hej!
Nu är det Lördagskväll, och jag sitter här alldeles svettig...

Inte för att jag har någon abstinens, utan för att jag har slitit...
Med grabbens rum, har tokmålat i stort sett hela dagen, 3 gånger för att vara exakt...
Det bidde lite fel kulör, så i morse var det bara att sladda iväg till bygghandeln och byta färg.
Han gillade inte den mycket svagt ljusblå färgen som den vita färgen hade i bakgrunden..

Han var trött på blått, det var ju det den gamla tapeten hade, riktigt vildblå...
Så det blev en med något mera grått i, i stort sett samma nyans, men grå...
Det passade ju den fondväggen mycket bättre också, trots att de sa på Solsidan (TV-programmet alltså..) att det var sååå 90-tal...

Men vi är väl lite efterblivna då rå, vi har precis slutat med bårder, haha..
Och vilket litet helvete det är att försöka dölja de bårder som sitter mitt på väggen, fy 17!
Det har varit mitt mesta slit, spackla, måla slipa spackla måla, svära...
Aldrig mera bård för mig, ja bortsett den som sitter nålad i allrummet då, den måste ju klistras fast för att dölja bårdsluten, trist..!

Alkoholen då, jo tack bra...
Vi var hos svågern & svägerskan igår på födelsedagskalas, en av grabbarna hade fyllt 19...
Lite käk, och mycket dricka, men jag såg inte mitt mönster gå vidare, jag har ju brutit det..

Men satte med mig "gubbarna" i köket som satt och pimplade rödtjut...
Volymen blev högre och diskussionerna blev vildare, och envisare och envisare...
Det snackades trafikvett.(alla kör som apor, förutom jag..), och jag har den ballaste bilen med mest pryttlar istoppade och vassaste motorn, gör minst 240 km i timmen...,suck!

Lite småbarnstjafs i min mening, och innehållslöst skrytande...
Alla snackade som om de hade en BMW i garaget hemma,
men varför står då deras gamla sura Volvo på gården utanför då..?
Varför ligger det så mycket prestige hos andra, som mest syns när de har druckigt...
Jag är glad åt min familjebuss, och jag kör som jag har vett till...

Jag tog min tillflykt till "kärringrummet" (vardagsrummet), och där var det alldeles tyst,
för de satt bara och glodde på Let's Dance, och sippade på sitt vin...
Grabbarna (ungdomarna) satt fem stycken i ett annat rum och spelade playstation..
Vad är det här, skulle det inte vara kalas..?

Så jag tänkte, ska det presteras något här, så får det bli på muggen, sagt & gjort...
Vem har sagt att det är så jäklans ballt på ett kalas, jo jag för ett par år sedan...
När jag hade suttit med gubbarna och haft vin i glaset jag med...
Snacka om att man var förd bakom ljuset, jag såg verkligheten, HA!

Om jag ska bli påstruken i fortsättningen, så får det bli med en pensel i handen...

Dagens citat, .."det är rörande....sa kärringen som sålde vispar..."

Mors Berra

Jag börjar förstå varför jag fått stora ögon.....

Vi gråter nog vid fel grav alldeles för ofta!

Som alltid lika underbart att läsa det du skriver!
DU har förmågan att sätta ord på det där oåtkomliga, svårbeskrivna tillståndet och känslorna!
Tack Berra!

Morrn'da!

Ja det ska utläsas som på norska, en underbar glad hälsningsfras...
Synd att vi inte har ett lika kraftfullt och glatt ord på svenska...

Idag är det Fredag, och det är min favoritdag...
Det var det tidigare också, men dagen innebär inte längre ett besök på bolaget, skönt!

Nu tar jag in av "allt det andra", dvs ledigheten, sovmornar, få vara med familjen, frukostar, får se dagsljus, äta gott, umgås med anhöriga, softa i soffan, och ha kontroll över min tid och tankar.

Det är inget rejs till närmaste berusning längre, ingen stress över att inte ha tillräckligt hemma.
Inget planerade med vad som måste göras innan jag korkar upp första flaskan.
Jag kan ta bilen vart jag vill, när jag vill, hämta barnen sent på nätterna hos kompisar,
det blir en trygghet för dom också, och deras kompisar...

Det finns egentligen inga direkta nackdelar med att sluta dricka...
Allt verkar drivas av lockelsen till berusningen som är så stark, samt rutinerna och vanan...

När jag drack så verkade det som om jag bara uppskattade frånvaron av döden...
Istället för nu då, när jag uppskattar närvaron av livet, det är skillnad det, fast samma sak...
En tanke som tål att funderas på...

Jag har bestämt mig för att när djävulen intager scenen, så tittar jag åt ett annat håll!
Hans så kallade underhållning suger!

Blunda för det onda ögat, och titta upp igen när det har lugnat sig...
Jag vill fortsätta att suga i mig som en svamp, men inte av alkoholen eller av allt det dåliga.

Jag har tidigare varit som en tungt lastad långtradare som har haft det svårt att accelerera, svänga
och stanna i tid (vanans makt).
Nu är jag som en liten Fiat 500, pigg och snabb och kastar mig mellan körtfälten och avfarter som jag vill, det finns för mycket att upptäcka än att bara mala på i mörkret med knappt ledljus.

Om jag ska leva, så ska det vara på mina villkor, inte under alkoholångesten's.
Därför har mina helger blivit mer innehållsrika och levande...
Det är inte ledda av ett falskt rus, eller ångest, utan de är på "riktigt"
Och jag är inte längre rädd för vad som skall hända under helgen...
Därför har jag lärt mig att uppskatta dem mycket mera nu, men på ett helt "ärligt" sätt...

Dagens citat: " Då var det ingen glädje med den sorgen, sa kärringen som hade gråtit vid fel grav"

Idag ska jag LEVA, precis som i morgon och alla efterföljande dagar...

Mors Berra

Go'morgon Livet!

Dagarna bara rullar fram, och det känns rätt bra tycker jag...
Skulle vilja rycka i handbromsen till helgen, så att jag får njuta av den så mycket det går...
Det händer saker hela tiden, och jag har fullt sjå att försöka finna små stunder för återhämtning.
Tyvärr blir det oftast framför datorn på sena kvällen eller tom. nätter...
Kommer i säng runt ett varje natt, men jag har min fokuseringstid som bäst då.
Borde ha stora ögon som ett nattdjur, för är verkligen en kvällsmänniska ända ut i fingerspetsen.

Ofta känns det som om jag har svårt att få tiden att gå ihop,
och när jag får tillfälle att vila, så somnar jag titt som tätt...
Man får vila i graven brukar de säga, så jag har väl ett decennium att ta igen då...

Jag har en massa "måsten" som måste göras, skjuter de framför mig så länge det går..
Är inte lat, men vill/orkar inte ta tag i alltihopa på en gång...
Låter det inte påverka mig negativt, det finns där och jag är medveten om det...
Ingenting får påverka mig i negativ riktning, jag har ETT måste,
och det är att ha ett lugn runtomkring mig, det är det viktigaste alla gånger...

Det händer en massa grejor på jobbet just nu, borde ha blivit orolig med mitt tidigare livsföring...
Men icke, jag sitter och betraktar, lite passiv men fullt medveten...
Jag har lite fingrar i den här syltburken också, men det är ingenting jag vill surra om just nu...
Men det är roligt, min payback-time är här nu...

Så jag lever verkligen just nu, det händer massor av saker...
Och jag hänger med, och jag är glad att jag inte har fördärvat dessa upplevelser med en
massa alkohol och dess negativa saker i sitt följe...

Länge leve jag! Hurra!

Mors Berra

*skrattar högt* Berra du är fantastisk!!!
Ska själv iväg på just den Yogan du berättar om ikväll för första gången.
Det ska bli spännande!
Men efter att ha läst ditt inlägg kommer jag nog inte att kunna tänka på något annat än ditt mantra :-)

Hej Fenix, Vana, Victoria!
Och välkommen Gandalf.

Tack, era ord värmer gott..
Det är väl så att jag ibland känner att jag skriver rätt ut i tomma intet, ett vakuum liksom...
Och då är det ju skönt att det kan blir en dialog istället för en monolog..

Jag vet att jag är dåligt på att svara på alla inlägg, men hit rusar jag när jag känner att jag behöver tömma ordförrådet och då är det bråttom att låta knappandet hänga med i tankarna..
Lite granna som när man är sk*tnödig, dålig jämförelse men den stämde här..

Och du Fenix skriver verkligen målande, med halkiga klippor osv, fint!
Jag tycker mig känna att vi som befinner oss här på forumet,
har en ådra åt det konstnärliga hållet.

Vi har en massa kvalite'er som vi inte har upptäckt hos oss själva...
Alla här har en kreativitet som antingen har dämpats eller ökats med hjälp av alkoholen.
Och nu blommar den upp, eller så känner man saknaden av den när man slutar dricka.
Och det bildas en frustration som man vill sätta fokus på, men inte vet hur..

Att våga någonting nytt istället för ruset i alkoholen tror jag stenhårt på, byt ut!

Jag har själv gått på min första Yoga igår kväll, kondulini-typen, den "vanligaste" har jag förstått.
Och bara att ta steget dit var oerhört stort för mig, men jag hade bestämt mig...
Här ska det bli en förändring, bra eller dåligt får man se i efterhand, sagt och gjort.

I ett rum i en kyrkobyggnad låg mattor utrullade, levande ljus och lugnande musik...
Jag kände mig som katten bland hermelinerna, för där var bara kvinnor, men det gav jag f*n i..
Och så satte vi igång och pustade och stretchade, sjöng mantra och hela faderittan..
Så fruktansvärt skämmigt, men jag hängde med, här ska Yogas, fullt ös!
Gav upp alla mina stoltheter och lät mig följa med i alla mantran, frugan var med...

Och vet ni vad, det kändes väldigt konstigt, för det var första gången jag har lyckas slappna av
i hela kroppen, jag tillät mig det, och följde med i lugnet...
Efteråt så kändes kroppen konstig, ryggen gjorde inte längre ont, och jag kände mig "sladdrig" i hela kroppen, mycket märklig känsla...

Jag är född skeptiker, men den som inte öppnar upp sig för nya inputs kommer aldrig att få uppleva något nytt, och det här var en mycket märklig upplevelse, och jag gillade det.

Vi anmälde oss direkt till fortsättningskursen, det här vill jag inte missa..
Vad händer sedan när man slappnar av ännu mera, total harmoni???
Kan alltså klart rekommendera, för den som vill öppna sig för lite nya grejor..
Det är inte gratis, men att investera i själen tycker jag är viktigt, det är hälsa det...

Fanns det något som inte kändes bra då??? Självklart!
Nästa vecka ska jag inte ta fläsk och löksås på Tisdagen, vilket har nästan blivit tradition...
För mitt eget inre mantra lät så här.."...iiiiiinnnnnteeee pruuuuutttaaaa...."

Mors Berra

Ja, allt här är förebilder på sina olika sätt. Vi har spolats iland på denna hala klippö som forumet utgör, många av oss glider ner i drickat igen på de hala klipporna, men vi ser ju att en del hittat växtlighet att hålla sig i för att klättra uppåt och fått torr mark under fötterna. Vi ser dem fortsätta att klättra uppåt, och det hjälper oss när vi kravlar oss upp från det våta igen.
(Vem har påstått att "Nyktra poeters sällskap" lagt ned?
Skönt Berra att du reagerar positivt. Det är lite som Victoria skriver att man läser gärna din tråd, men vill inte skräpa ned med stickspår eftersom det du berättar känns så värdefullt för ens eget hopp om framtiden.
Kram alla,
/Fenix